Manligt och kvinnligt

Ett illustrativt exempel. Och möjligtvis ett lite ostädat.

Det har hänt att folk har kommit fram till mig på stan och ifrågasatt sättet på vilket jag framställer min kära flickvän som något slarvig. Jag tänker härmed exemplifiera det med våra respektive tandkrämstuber. Notera den högra tuben, pepsodenten. Se hur dess krämiga innehåll försiktigt har pressats fram underifrån med analytisk precision, på det att inget ska gå till spillo. Det är min tandkräm.

Förflytta sedan eder blick något till vänster. Där står det något knöligt. Där står colgaten. Till synes planslöst angripen från alla håll med nån sorts tillhygge, som om tiden var av vikt och slumpen fått avgöra handgrepp och tryck. Det är min flickväns tandkräm. Och den är förvisso mycket representativ. Och förmodligen anledningen till att vi på sistone inte har delat tandkrämstub. Ibland misstänker jag att hon inte är en riktig oxe.

När flickvännen pratade porr II – the return*

”Nu är det minsann dags att ta fram spermaskägget” hälsar min flickvän. Vilket är helt i sin ordning, det är inte så dramatiskt som det låter. Ity spermaskägget är hennes julavatar på ett internetforum. Som jag visserligen har gjort åt henne, men inte på det roliga sättet.

Andra saker min flickvän har sagt i dag: ”Jaha, vad pratade du och den där slyniga lilla kassörskan om då? Tror du inte att jag såg hur hon illrade sig? ‘Åh, skäggige farbror som är alldeles för gammal för mig egentligen, ta tag i min hästsvans och sätt på mig hårt där bak!’” (Det vi pratade om var för övrigt recept till rödspätta.) och ”Kom hit  nu och gör det där som du ville göra med kassörskan! Ibland måste man offra sig lite för att undvika ändringar i laguppställningen, men kom i håg att det här inte är något prejudikat!**” (Ibland är min flickvän överdrivet dramatiskt. Men att jag gillar när hon använder fotbollstermer i relationssammanhang är konstant.)

Vi har haft besök i helgen. Å ena sidan innebar det att jag missade att gå på en fest där Martin Schibbye var (vad jag nu skulle ha att prata med honom om), å andra sidan betydde det att vi nu har ett nytt köksgolv. Vi ordnade det på det traditionella sättet: genom att låta någon annan göra det. Det hela var mycket okomplicerat (till skillnad från hur vi fick hit golvet, först dök budfirman upp två timmar för tidigt när ingen var hemma, sen körde golvet till en likartad adress i Hägersten, men på tredje försöket, dagen efter, kom det rätt), vi lockade Tellys Fånen med Sexet. Sexet utstötte regelbundet uppmuntrande utrop, Fånen lade golv, vi andra satt i soffan och drack öl. Det kan låta hänsynslöst,  men lita på mig, män från vidderna mår dåligt om de inte får något att laga eller bygga.

Jag har bilder och allt på golvet, det är väldigt tjusigt, men ärligt talat hade jag hoppats på att Messa redan skulle ha visat er dem vid det här laget eftersom jag inte riktigt orkar ladda upp dem själv.

Vi hann även med ett besök på Naturhistoriska museet, där vi tittade på knarkmyror och hånglade i en skogsbrand. Lyckligtvis var det ovanligt gott om lattepappor med tillhörande avkommor just denna dag, varför Messas äggstockar kröp ihop och gömde sig på obestämd tid. Här blir alltså inga barn gjorda på ett tag. Se det som ett tips, ni som känner er berörda.

** OBS! Sammanfattning, Inte nödvändigtvis korrekt återgivna citat.

(*Del I: När flickvännen pratade porr.)

Pungtvång för Solnabo

Jag föreställer mig att det såg ut ungefär så här.

I dag när jag kom från duschen och ställde mig för att fiffa till håret dök Messa upp och började daska mig på pungen. Rytmiskt. Inget ont i det om det inte vore för att hon under tiden sjöng om nån Ping, Ping, Pingevin… Hon ville förstås inte kännas vid detta när jag undrade vad det var frågan om, utan hävdade att hon i själva verket sjöng Pungsång från Äppelbo eller nåt, men jag vet nog bättre. Så nu undrar man vem denna Pingevin är och vad han har att säga för sig själv.

Självförsvar i nära relationer

Inom vissa japanska kampsporter, exempelvis aikido, lär man ut hur man försvarar sig själv mot en angripare genom att vända dennes styrkor emot den. På så sätt riskerar man inte att de nyvunna självförsvarskonsterna missbrukas. Det här är något min flickvän har tagit fasta på. Så här. Hon gnider sin näsa i min [mustigt doftande] armhåla och tvingar mig att lukta på hennes näsa.

Ganska effektivt, om jag får säga det själv.

Resistance is futile!

Kära Magdalena Ribbing…

När min sambo med vild frenesi börjar spela Säkkijärven polkka på mina revben, är det då socialt accepterat att be henne sluta? Och i så fall, hur går jag lämpligast tillväga?

PS. Vi är inte finska.

Mer om min flickväns kurvor

Det var en lång vecka. Det började med att vi festade med Kerry Kings plektrum och en burk baconnaise, övergick i svår bakfylla och sedan ett fölsedagsfirande med tårta och bubbel till frukost och champagneredigering på kvällen. Här nånstans kan jag även ha pussats med VD:n. En kväll röstades det fram att vi ska ombilda vårt hus, alla var där – Tommy Dallas, Ann Alhlqvist och Geronimo. Balkonglådorna har preppats, detta år med tillbehöret minidrivhus i plast, införskaffat på Ica för 75 pengar. Knappt har man varit hemma alls.

Men jag tänkte i stället att vi kunde prata om min flickväns kurvtagningsteknik. Det är ganska rimligt att anta att ni aldrig har behövt promenera bredvid henne, så låt mig därför berätta. Det är oftast inga problem, så länge som det finns gott om svängrum är det som att gå bredvid vem som helst. Men så fort det finns farthinder blir det problematiskt. Så problematiskt att det brukar sluta med att jag går en bit bakom i stället. För att det helt enkelt blir enklast så.

Jag vill ogärna spekulera i vad det beror på, jag kan blott konstatera att min flickväns gåstil är ett litet irritationsmoment. Det är som att hon saknar avståndsbedömning i sidled. (Hon är dock en kompetent bilförare, så tänk inte den tanken.) Om jag går på hennes högra sida och vi möter en annan person eller en stolpe eller en hulk, eller vad som helst, så kan man vara ganska säker på att min flickvän kommer att passera det objektet med ett avstånd som är lite för litet för att en Ron också ska få plats däremellan. Så Ron får stanna upp och gå bakom. Typ alltid. Så då gör jag det.

Nu när jag tänker på saken så är det kanske en väldigt raffinerad härskarteknik.

Historieförfalskaren

Det är oklart varför, men Messa tycks känna ett tvingande behov av att återuppfinna mitt förflutna. Visst, mitt liv kanske inte har varit glam och fest och jättespännande hela tiden, men jag tycker ändå att hennes bizarra historier om Vajlet och Den Gamle Ron Obvious börjar lukta suspekt.

Vajlet, det här hittade Messa på under en solig midsommarafton, är min före detta (fiktiva) fru. Hon är ett rejält fruntimmer som minsann går hem hos släkten tack vare sitt rotmos och sina flinka älgstyckarfingrar. Dock är Vajlet även en smula dominant, vilket kan förklara förekomsten av barnen Cewynn och Melizza samt kamphunden Kingen.

Vajlet, Kingen och Melizza.

Om du frågar Messa är påhittet av Vajlet bland det roligaste som har hänt i den moderna civilisationen, varför det är mycket möjligt att berättelserna om henne kommer att följa oss i många år än. På sistone har även en annan fiktiv person från mitt förflutna dykt upp. Hon kallar honom Den Gamle Ron Obvious, och har redan gett honom en hel del karaktärsdrag.

”Den Gamle Ron Obvious hade spottat mig i ögat och gått och lagt sig vid det här laget i stället för att hålla på och gullegulla” kan det låta. Den Gamle Ron Obvious var, har jag förstått, en hänsynslös häradsbetäckare med en extremitet i varje hål och ett otåligt sinnelag. Till skillnad från den nye Ron Obvious, verkar det. ”Tycker du att det är mysigt att vakna upp varje morgon bredvid en varm kropp? Den Gamle Ron Obvious hade satt på mig medan jag sov, sprutat mig i håret och sparkat ut mig ur sängen redan”, påpekade Messa denna morgon.

Problemet är att jag inte vet om jag ska vara smickrad eller förolämpad.

Dublin II – The return

Svärfar fyller 60 i år och i present får han en vecka i Dublin med familjen. (Och mig.) Från och med imorrn faktiskt. Fast det vet han inte om än. Bara att han ska bort en sväng. Jag och Messa kan tyvärr inte hälsa på till påsk, eftersom vi ska hälsa på min syster i stället. Eller hur det nu var. Messa har ljugit om det här i flera månader nu, och varje gång jag hör henne i telefonen så har lögnen blivit ännu lite mer detaljerad och utbroderad. Och jag ska inte ljuga (också), jag är lite bekymrad över hur lätt och ledigt hon spinner lögner. För sin egen far! 

Borde jag vara orolig?

Allsvensk klass?

(Bild från aik.se)

Med våren vaknar fotbollssupportrarna till liv. I dag är det allsvensk premiär i Solna, Mjällby kommer på besök, varför det skulle visa sig helt orimligt att få i sig en bit mat i centrum. Det var knappt vi kom därifrån vid liv ens. Messa, som vuxit upp i närheten av Mjällby, blev plötsligt väldigt provocerad av horderna i svartgult, varför hon – enligt egen logik – själv kände sig manad att skandera saker som Mjöööääääääällbyyyyyy och AIK har bajs uti brallan.

Så, jo, det var nära att jag strök med när jag, med hjälp av gott fotarbete och en burk turkisk yoghurt lyckades rädda Messa från att bli illa strypt med en sill. Och nu pratar hon om att köpa matchen på tv.

De kommer att bli en lång säsong det här.

Sätten på vilka min sambo äro underbar

Av, för mig, obegripliga anledningar så händer det att min flickvän oroar sig över att jag ska dumpa henne, hon kräver då omedelbar bekräftelse.

”Säg på vilka tio sätt du tycker att jag är allra underbarast. Börja. Nu!” Så kan det låta. Så det är väl lika bra att börja göra en lista. Som ett kom ihåg, liksom.

OK. Här är den första. Jag är väldigt förtjust i när min flickvän gör Den Nakna Husan. Väldigt.