Captain’s Log: Prag

(Eller Stora semesterbildinlägget)

Låt oss börja med det otrevliga, för det var sannerligen inte mycket med Prag som inte var trevligt, men det här var det. Grillspettet i Mala Strana på måndagkvällen nämligen. För det tog min hörntand. Nästan hela. Ingen större skada skedd där (förutom kanske när jag måste betala en ersättare), jag märkte det inte ens förrän en stund efteråt. Tyvärr lämnade den bortbitna flisan, eventuellt en gammal lagning, en ganska vass kant varför ena sidan av min tunga efter ett tag blev väldigt öm. Full av blåsor. Vilket gjorde det tämligen smärtsamt att svälja under resten av resan. Inte helt idealiskt när man befinner sig i pilsnerns hemland.

I övrigt var det, som vi kan se, väldigt, väldigt trevligt.

Det låg ett evigt dis över Prag, här beskådat från de västra höjderna från Pragborgen.

Det här måste vara tidigt i veckan eftersom jag fortfarande ser nån sorts poäng i att ha jacka på mig. Bron heter Legií. Karlsbron i bakgrunden.

Messa poserar vänt vid borgens murar. Bara lite höjdrädd.

Vissa apor tvingas jobba för sitt uppehälle vilket vissa i sällskapet fann enormt orättvist.

Den där ballongdjäveln provocerade oss hela veckan. Zoomar man så ser man att det faktiskt sitter två stackare i korgen, och att de förmodligen har betalat för det. The crazyness!

Det är fortfarande oklart om Mozart skrev sin danska pjäs "Fitthål" före eller efter "Don Giovanni".

Kringlorna står på varje krogbord med självaktning, istället för senap och ketchup, typ. Vi provsmakade aldrig.

Kaptenlöjtnantens rökta rävben. Och 17 pommes frites.

Karlsbron med flickvän samt vy mot Mala Strana.

Beställer man en "large pivo" kan man ibland få en öl som är rätt stor.

Fethån i Prag! Den här gränden är så smal att den kräfva trafikljus. Peter Harrysson rasar.

Hungermuren, som är allerstädes synlig, har ingen som helst funktion. Den byggdes enbart för att bonnajävlarna skulle ha ett jobb så att de hade råd att äta.

I den här parken förekom någon sorts proffsfotografering, men Messa bestämde att vi måste gå innan en endaste tutte hade plockats fram. Orättvist tycker jag.

Samma park, fast med snyggare modell.

Fem broar hann vi med. Detta är den sydligaste.

Meh. Tis been done before!

Lycklig man framför Hooters.

Lycklig idiot ska åka spårvagn.

Where's Waldo? (På Gamla stans torg). I hörnet fanns en av många irländska pubar. Irländaren har det lätt. Vart han än i världen vänder kan han alltid starta en pub, och den är alltid full. If you build it they will come - i sanning!

Plötsligt dök Robert Prytz upp på Vaclavplatsen och satte upp reklam för sin nya självbiografi!

Livet... är inte alltid vackert!

Om jag ska klaga på något så är det att jag inte hittade en endaste obskyr t-shirt med tryck med tjeckisk text. Det är ju faktiskt helt oacceptabelt. Annars var det en lysande tripp. Lysande.

Att älska Robert Prytz

Come gather ’round children, så ska farbror berätta om ett utdött fenomen som vi kan kalla för Den svenska mittfältsduon. Så här är det, förstår ni, att förr i tiden fanns det en lag som stipulerade att ett svenskt fotbollslandslag skulle byggas utifrån ett väloljat mittfältspar i vilket minst en spelare måste komma från Malmö (vilket även förklarar förekomsten av Daniel Andersson i svensk landslagströja). Gärna färgstarka. Och de skulle spela ihop alla matcher.  Jag förstår att det kan verka märkligt för er som har vant er vid utbytbara killar vars mest utmärkande drag är att de har konstiga smeknamn eller en gång bjudit en sportjournalist på tacos, och aldrig nånsin må finnas på planen samtidigt, men det är faktiskt alldeles sant.

Balansspelare?

Ni har säkert hört era pappor tala om Schwarz och Thern. Schwarz var malmöiten, en omskolad vänsterback med löjligt hög smärttröskel, Thern var en satt smålänning som alltid såg ut att vilja göra något helt annat. Tillsammans styrde de mittens rike under hela 90-talet. Så bra var de att man hittade på en statistisk anomalitet för att riktigt understryka hur bra de var: Sverige förlorade aldrig en landskamp i vilken både Schwarz och Thern spelade i 90 minuter (vilket inte hände så ofta eftersom Schwarz i regel var avstängd var tredje match).

Innan Thern och Schwarz fanns det ett par filurer som hette Glenn och Robert – konsultera ert närmaste bibliotek för mer info. Och de var nästan lika mycket buskis som det låter. Glenn, Strömberg i efternamn, släpade runt på en frisyr som vid den tiden enbart var laglig i Argentina samt snusar stora som golfbollar. (På 60-talet grasserade en epidemi i Göteborg vilken fick människor att helt utan anledning döpa sina barn till Glenn och tvinga dem att spela fotboll. Mannen, jag svär!) Du har sett Glenn på tv – han är den tjocke som pratar om Serie A och skinka. Men den andre då? Jo, nu ska ni höra. Robert Prytz, den tidens malmöit, var 1,50 lång, lätt fetlagd och sportade ett rejält så kallat ”krull” (vilket däremot var högsta mode på den tiden, särskilt i Ruhrområdet) men var ändå en kreativ lirare av hög klass som även slet hemåt istället för att stå kvar i mitten och rätta till frisyren när motståndarna tagit bollen. Robert Prytz utmärkte sig även för sin sällsynta dialekt, som med åren kom att mutera mer och mer i och med att ägaren lade sig till med fler och fler språk under sina resor runt om i världen.

Robert Pritz - hjälte.

Inför gårdagens nystart av Mästarnas mästare hade min flickvän mage att rådfråga mig om vem vi skulle heja på, trots att hon mycket väl visste att Robert Prytz skulle vara med. Men man må förlåta henne – hennes främsta relation till den lille krullige är en postironisk sketch med Killinggänget. Men jag, jag älskar Robert Prytz. Hur kan man annat? Han hade en lång och imponerande karriär – europacupfinal vid 19 års ålder, Guldbollen vid 26, han tunnlade Maradona (vars kroppsform och frisyr han för övrigt ser ut att ha försökt kopiera) i en tävlingsmatch och han fortsatte spela till en bit över 40. Men han vann i stort sett inget. Han fick aldrig spela ett mästerskap och blev blåst av sin agent. Och efter karriären var han bortglömd, fattig, föräldralös och till och med nyskild. Vars eftermäle är att bli hånad av två tv-komiker för sitt svettiga ansikte (spola till 4 minuter).

Hans ansikte skiftar i fyra olika nyanser av rött (man önskar att någon hade cappat), han har alltid nära till tårarna och hans skotska skånska är mer obegriplig än någonsin. Och på nätet simmar det omkring en intervju i vilken han omväxlande får heta Robert Pritz. Det är sannerligen på tiden för upprättelse. Mats Wemans fina Offsideartikel i somras (Den gråtande generationen) påminde oss, och efter några veckors tjabbande med Pekka Lindmark i SVT förutsätter jag att Robert Prytz kommer att vara den älskade folkhjälte han faktiskt borde vara. Kan ni inte lova mig det åtminstone?