Rapport från OS-soffan

Jojo, lite har man väl hunnit reflektera över när man har parkerat arslet i soffan för att följa OS-giganter som Berenger Bosse, Werner Muff, Galen Rupp och Carsten Schlangen. Som till exempel att SVT:s kommentatorsteam inte har imponerat som de brukar. Och det är förvisso en ganska brokig samling de har städslat denna sommar. Kumlaindianernas gamla speaker snackar boxning med ex-boxaren och pilsnerfilmsimitatören Santiago Nieva. Och innebandylegendaren (med reservation för att det skulle kunna vara någon helt annan person som råkar ha samma namn, härregud, jag har inte researchat galet mycket) Peter Ahnberg kommenterar, lite otippat, segling. Till detta kommer vinjettpåor av en viss Jan-Allan Stefansson som en gång i tiden tecknade väldigt roliga serier om SJ och cineasm.

Der schlange. Medelgod medeldistansare.

Gymnasten Veronica Wagner är intensiv på gränsen till hjärnblödning som gymnastikbisittare (men på ett roligt sätt) och cykelfolket Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt, gamle velocipedmatadoren han, gav oss en uppfattning om exakt hur överlägsna Eurosports Vacchi och Adamsson faktiskt är. (Och som vanligt slås man av hur orimligt många som har Örebrokoppling – skulle jag ha följt min barndomsdröm och blivit tv-kommentator i alla fall?) Basketexperten Lesli Myrthil har inte bara ett löjligt namn, han låter dessutom precis som man förväntar sig att en basketspelare ska låta. (Och det är alltså inte en komplimang.) Till och med en pålitlig lirare som Glenn Strömberg, expert bredvid Västra FF:s gamla skyttekung, har varit blek, oinspirerad och osedvanligt partisan under OS-sändningarna.

Bäst är, som vanligt, André Pops i studion. Inte så bra har hans sällskap varit. Även om jag, till skillnad från folket på Twitter, inte tycker att Y(r)vette Hermundstad är så dålig som det hävdats. Sanna Kallur är en annan historia. Visst, det har varit en extrem sommar, med både fotbolls- och friidrotts-EM, och nån gång måste väl folk få vara lediga, men jag måste ändå ifrågasätta SVT:s omdöme när de – igen – bjuder in den söta flickan från Dalarna till studion. Trots att de vet att hon är en smärre katastrof. Trots att de väl borde ha lärt sig att, hur kunnig hon än är om friidrott, hon saknar förmågan att delge tittarna detta på en naturligt sätt. Trots att man famlar efter skämskudden varje gång hon öppnar munnen (om hon ens får öppna den – i går kväll var det en sekvens efter 100-metersfinalen då hon fick komma in och säga ”Bolt” innan hon kopplades bort igen) och säger något självklart eller meningslöst.

Sanna Kallur är jättevass på häcklöpning och på att spöa Lars Ohly och Rami Shaaban i sprintertippande (på Twitter i går – surrealistiskt!), men som expertkommentator är hon historiskt usel. Ernst Brunner, du är förlåten!

Slutligen har vi Kajsa Bergqvist (who is also from Sollentuna). Hon är inte usel på samma sätt, men hon blinkar. Hon blinkar så att man nästan får epilepsi, och när man väl har noterat det slutar man att lyssna på vad som sägs och kan inte tänka på något annat. Varför blinkar hon? Har hon fått en stroke? Är det morsekod? Vad vill hon säga i så fall? Hjälp, Marie Lehmann är ett psyko, ta mig härifrån? Nej, det går ju inte.

Lebemannen, snusförsäljaren, rockpoeten.

SVT-reportar testar OS-idrotter är däremot en fullträff. Det är alla inslag som på något sätt inkorporerar Jimmy Nordin. I morgon tänker jag håna ett antal OS-idrotter. Det blir kul!

Mitt stora bloggavslöjande

Jag tänker inte sticka under stol, eller nån annanstans heller för den delen, med att jag är en ganska ivrig bloggläsare. Många är de nätdagböcker som granskats av mitt skeptiska öga genom åren och ett fåtal har klarat kvalitetstestet. Ett återkommande fenomen i denna ymnighet, som jag nu har beslutat att ta fasta på, är att göra stor sak av bloggmöten AFK (ni vet, det där som tidigare hette IRL). De högtidliga tillfällen då kreaturen bakom diverse bloggar lämnat sina tangentbord och, med eller mot sin vilja, funnit sig ansikte mot ansikte med ett annat kreatur av exakt samma sort. Om detta måste omvärlden meddelas.

Tyvärr har jag inte särskilt mycket att komma med i den kategorin. Jag hade ett otippat (och ordlöst) möte med Blondinbella för ett tag sen och i går ölade och Ranelid-imiterade jag med Kjell Gren, som en del av ansträngningarna att locka över honom på den goda sidan samt återställa Galen Redigerar-kvoten på gratistidningskonglomeratet då ju Kulturarbetaren tvingats gå pga bizarra LAS-regler. Han är dock gammal klasskompis med min sambo, så det räknas liksom inte.

Och appropå kulturarbete – var med nu, här kommer mitt avslöjande, min bomb – så kom det till min kännedom i går att den Svenska hjärtan-box som en av mina favoritbloggare, Kalle Lind, genomled på sin semester var ingen mindre än min kollega Jake the Snakes Svenska hjärtan-box. Världen är förvisso en obehagligt liten plats. Tydligen är Jake the Snakes flickväns syster fru Man med ett skägg (jag lovar, det där är faktiskt grammatiskt korrekt), och då paret semestrade i hufvudstaden så bodde de i casa de Snake i  Bagarmossen. Tittandes på Svenska Hjärtan. Jag är egentligen inte ett dugg förvånad.

Jake the Snake låter dock hälsa att Svenska hjärtan visst är bra. Själv har jag valt att avböja kommentarer.