I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.
Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.
Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.
Mer obscen för varje vecka som går.
Messa har varit förståeligt besviken över att jag inte har skrivit något svulstigt inlägg om månadens stora begivenhet Korvmässan. I stället skrev hon ett eget, så pallra er iväg dit och läs. Det är lätt värt det, det har bilder på Bengt Frithiofsson och Ulf Elfving i en halmhatt. Förutom alla underbara korvar som min väska var full av är jag mycket spänd på den lömska blåbärssenapen jag köpte. Den är blå.
Jag tänkte bara berätta att årets ballesäsong är invigd. I går planterade jag nämligen ett helt gäng frön från de där pepparfrukterna av okänt ursprung som legat på diskbänken och torkat i flera veckor. Samt fefferoni- och jalapenofrön direkt från mexikanska burkhyllan. Det är förmodligen helt orimligt att förvänta sig något som helst reultat av de sistnämnda grodderna, men det var å andra sidan folk som gjorde konstiga miner bakom min rygg när jag planterade Ica-vitlökar förra året, så varför inte experimentera vilt igen?
Ja, först efteråt läste jag på webben hur man egentligen ska plantera peppar, och det var nog bäst så, emedan alla råd var helt olika. Förresten lär man sig inget om man inte gör fel några gånger först. Mina chilis – om det blir några – kommer att bli gangsta.
I det senaste veckobrevet kan man läsa om att redaktionen orsakat ”veckans snackis” hos säljavdelningen. Det var nämligen som så, jag noterade själv när detta hände, att säljchefen tittade förbi för att prata om sånt vi inte är intresserade av och då råkade få syn på en bok som låg på nyhetschefens skrivbord. Inget konstigt i det, diverse mindre nogräknade förlag skickar oss ständigt recensionsex i hopp om att vi ska recensera dem (vilket vi inte ens har en avdelning för i tidningarna) eller slänga ihop ett personporträtt om författaren i fråga i vilken denne får berätta om sin nya bok (vilket vi gör med glädje, och sedan kapar bort det mesta av det).
Den här gången var det en bok från Timbro, den ondskefulla tankesmedjan/bokförlaget. Och det är inte det att jag tycker att det är konstigt att någon påpekar det olämpliga med att dekorera sin arbetsplats med Timbroprodukter, det gör jag själv ganska ofta – tycker att det är konstigt alltså – nej, det konstiga ligger väl snarare i att det var just sälj som – föreställer jag mig – bekymrat skakade på huvudena och undrade hur det var ställt med journalistiken, och inte vice versa. Så bekymrade tycks de ha varit att säljchefen såg sig tvungen att göra något, och det han gjorde var att bifoga en länk till en YouTubefilm med ett föredrag från en författare som har sitt hjärta hos Timbros dödsfiender Ordfront.
Jag vet inte riktigt om det här säger mer om vår säljavdelning än om mig, men jag tyckte i alla fall att det var en smula…. otippat.
Inte tillräckligt fascinerande, säger du? OK, men den här då. I går hittade min kära flickvän en ny spännande korv när vi shoppade i Bromma Blocks, vilket den välutbildade medelklassen i Solna inte gör så ofta. Korven var tillverkad av det lokala Sorunda och hette Djävulsk hot. För att det inte skulle råda några tveksamheter stod det därunder ”hot, hot, hot”. Det torde alltså vara en kryddstark korv kunde man ana sig till. Naturligtvis köpte jag ett paket, och när jag senare på kvällen avnjöt den ihop med en ny spännande senap i en ny spännande förpackning så kunde jag konstatera att, jo, det var baske mig en stark korv.
Den orsakade såväl sveda i mun samt ymniga svettningar. Då och då tvingades jag ta pauser för att blaska av mitt ansikte. Varför det tog, får jag nog ändå tillstå, orimligt lång tid att äta dessa korvar. Och dessutom kan jag i dag berätta att Sorundas Djävulsk hot svider lika mycket på väg ut som på väg in. Så att det inte ska råda några tveksamheter. Här är förresten en bild på den nyskapande senapen.
Tyvärr gjorde korvens kryddstarka natur det väldigt svårt för mig att bedöma huruvida senapen var något att hänga i julgranen. Men den är i alla fall piffigt förpackad, det är den.
Hören upp och botgören, i som hävdat att min Messa inte är romantiskt lagd. Lyss till historien om hur hon bjöd mig på fin restaurang.
Det var en solig men kall, frisk och blåsig dag. Vi mötte upp i Vasastan vid lunchtid, uppspelta, förväntansfulla. Med kartan i hand. Vi skulle till Karlbergsvägen.Och vi fann Karlbergsvägen. Kön var enorm, precis som det ska vara. Alla ville smaka lyx. Alla ville ha Günthers korvar.
Tja, jag äter faktiskt korv ganska ofta, tack för att du frågade, men jag har alltid plats för en till.
Kön rörde sig långsamt. Stämningen gick nästan att ta på. Vi hanterade den på olika sätt. Själv vibrerade jag en smula. Kände snålvattnet rinna till. Bakom oss pratade grabbgänget om konstigt formade buttplugs. Under tiden sneglade vi på korvkartan.
Günthers korvar. Så mycket korv, så lite tid.
Och knappt hade jag bestämt mig för en dubbel kabanoss med sås och gurkmajo förrän vi överhörde hur kabanossen, den 42 centimeter långa, faktiskt var slut. Ett fruktansvärt svek. I stället beställde jag en zigeunerwurst. Trekvart senare, när det äntligen var vår tur. För den hade jag läst skulle vara starkast. Och jag beställde den utan surkål.
Messa valde en paprikawurst. Ett bra val.
Messa valde åländsk saltgurka, jag gurkmajonäs. Men jag gjorde det medveten om att jag öppnade mig för hån, att den, ur en stor industriell hink uppslevade majon, skulle skära sig med Günthers sås. Den korvsåsen, en röd och en grönaktig, som omsorgsfullt gneds in på insidan av de urgröpta baguetterna. Det är möjligt att jag bara inbillade mig, men jag kan svära på att korvmannens anletsdrag blev strängare när han hörde min gurkmajobegäran. Jag ångrar ändå inget. Jag står för min gurkmajo. Jag var ju åtminstone inte så pinsam att jag försökte mig på att be om ketchup. Sen åt vi.
Vi åt glupskt. Vi åt med inlevelse. Vi åt med glädje.
Vi packade in oss i en telefonkiosk för att komma undan den isande vinden. Och svullade. And there was much rejoice. Såsen, som vållat mig viss oro – jag menar, en korvsås med gröna blad i, är det verkligen rimligt? Det var rimligt. Långt senare, fram mot natten sved det fortfarande till i gommen när jag försökte äta middag. Inte för att jag var så hungrig. Günthers zigeunerwurst håller dig mätt länge. Dock – jag kan svära på att Messas paprikawurst faktiskt var snäppet starkare än min zigeunerwurst, den som skulle vara starkast i sortimentet (trots att den faktiskt inte var så våldsamt stark alls). Och det är ju lite upprörande.
Vår lunchdejt kompletterades av två öl på lokal. Och här vill jag hävda att det är skam och skandal att det ska vara så bökigt att dricka en simpel ale på Kungsholmen klockan halv 2 på en fredag. Först på fjärde försöket hittade vi ett ställe som var öppet. Ska det vara så, VA?!
På vägen hem tappade jag lite i omdöme. Och kan ha köpt ett exemplar av tidningen Allt om whisky, som bland annat berättade om såna otäcka saker som Whisky Train mellan Stockholm och Åre med Steffo Törnqvist. Farbrorn i mig är stark. Till mitt försvar vill jag säga, till den som fortfarande lyssnar och inte har brustit ut i hånfullt smädesskratt, att det faktiskt var ett Irlandsspecial, och vem vill inte läsa om irländska pubar och destillerier när man snart ska åka dit?
Rent teoretiskt borde det gå att kombinera två kära intressen så att de tillsammans bilder något överjävligt bra. Som korv och Lill-Babs till exempel. Det borde ju inte kunna bli bättre än så.
Jag har i alla fall inga invändningar.
På sistone har min sambo smädat mig en smula för att jag inte själv kommit på tanken att hacka lök ovanpå korven. Och det kan hon ju ha en poäng i, även om det är ett omständigt tillbehör. Dock vill jag helt och fullt ta ansvar för följande kulinariska nytänkande:
En liten ostskiva på toppen. Succé!
Nej, nej, tacka mig inte. Ät den bara!
Starka ord från korvmissbrukaren David Harding i Aftonbladet: ”Jag blev lite galen av bara tanken på det”. Det being att få något annat än korv till middag.
Jag kan känna sympati för David här. Korv är en livsstil. Korvformen är ju per definition än betydligt vackrare form än andra former, men för Londonbon David har det gått överstyr. Korven har tagit över hans liv, ty får David inte korv då vill David inte ha något alls.
Aftonbladetartikeln är en uppenbar rewrite, så det är kanske inte förvånande över att de helt har missat den viktiga detaljen om vilken typ av korv som David missbrukar. Lyckligtvis har Daily Mail svaret. Davids last är McWhinneys Irish pork sausages. För typ 700 pund om året. Kevin McWhinney, VD för McWhinneys korvar, låter i en kommentar hälsa att han är nöjd med att David gillar hans korvar.
Irländsk fläskkorv - att dö för. Eller åtminstone att äta till frukost, lunch och middag alla dagar i veckan.
Jag vill slutligen passa på att dementera alla eventuella rykten om att det är jag som är David. Jag är inte David.
För att bättre studera tjeckerna i allmänhet och Pragborna i synnerhet har undertecknad tagit det på sitt ansvar att kosta på sig en studieresa till den centraleuropeiska metropolen för att bättre kunna bedriva fältstudier. Detta är vad jag har kommit fram till.
Prag - himla tjeckt!
Det tycks finnas två typer av tjecker. Den ena, kanske mer traditionella fördomstjecken, är den sjavige, ovårdade typen, som gärna släntrar runt på stan okammad i bylsiga arbetarbyxor samt stor mage. (Detta kan förklara det höga anseende den s k ”Foppatoffeln” tycks ha i Tjeckiens huvudstad.) Den andra typen har givit upphov till otaliga fotomodeller-och-sen-halvtaskiga-skådespelerskor-i-lättklädda-filmer. Den unga tjecken har inte växt upp bakom en järnridå och har därför tagit till sig västs utseendefixering. Den här typen är smärt, välklädd och lite dryg. Och med välklädd menas i typfallet tajt eller knappt alls klätt. Jag bedömer ration skabbon/heton vara 80-20 för de tjeckiska männen och 20-80 för tjekiskorna. Med reservation för en högre andel skabbon längre ut på landsbygden.
Vad gäller den så omsusade ishockeyfrisyren så tycks det ha skett en smärre mutation. Den lever alltjämt i välmåga, men har blivit glesare och, ja – mer udda på senare år. Det är inte tal om att göra kopplingar till det sena 00-talets obehagliga trendhockeyepidemi som grasserade i svenska städer. Nej, vad vi har att göra med här för snarare tankarna till synskadade frisörer. Redan på flygplatsen kunde jag och mitt resesällskap skåda ett exemplar som var extremt mycket business in front, men när vi förväntansfullt avvaktade för den svallande partyryggen möttes vi istället av vad som snarast kan artbestämmas som en väldigt fullvuxen synthtofs. (Ni som var barn på 80-talet vet vad jag pratar om. Ni andra är bara att gratulera.) Min självbevarelsedrift höll mig från att föreviga något av underverken – vi uppmärksammade nämligen också den böhmiska utlöpan av Hell’s Angels på en irländsk pub.
Så sant som det är sagt: !
Trots att även många tjeckiska män tagit till sig en urban självmedvetenhet är det fortfarande en upplevelse att besöka en urinoar på någon avPrags många ölhallar eller tavernor (där en Krusovice kan kosta så lite som 10 svenska kronor – en Pilsner Urquell, nationens stolthet, några kronor mer). Pragmannen skäms nämligen inte för sig. Han passar på att släppa väder för president och fosterland utan att försöka dämpa eventuella ljudkaskader. Och ingen verkar tycka illa vara om det. Ja, ibland kan man få uppleva sådana veritabla fiskonserter att man vill spontanapplådera.
Tjecken fiser gärna och högljutt.
Ölen finns i tre varianter. 0,3 liter, en halvliter – typ en pint, och i vissa fall enliters. Öl på flaska får man bara om man beställer en utländsk öl eller den mystiska alkoholfria ölen som fanns överallt – för öl dricker man i Prag oavsett om man vill bli full eller inte. På medelölhallen kostar pinten mellan 23 och 40 korunas, vilket motsvarar ungefär 10-16 spänn. Men på finare kaféer kan de gå loss på så mycket som 90 Kč. En Guinness får man för runt 75 Kč/flaskan och – märkligt nog – den mexikanska tjejölen Corona är det dyraste du kan få tag på i ölväg. På restaurangkedjan Svejk kostar en flaska 90 Kč. Det är inte OK att beställa i baren. I stället sätter man sig vid ett bord och hivar fram ett ölunderlägg så kommer kyparen snabb som en vessla och frågar om vi vill ha Pilsner Urquell, Staropramen, Krusovice eller Gambrinus. Sen drar han ett streck för varje öl på ett papper som lämnas kvar på bordet tills det är dags att betala den löjligt låga notan.
I Prag kan det bli väldigt varmt. Stadens centrum ligger nämligen nersänkt i en stor gryta, omgiven av kullar, slingrande sig runt Vltavas s-formade lopp. Så det är inte ovanligt att se extremt korta kjolar ovanför de höga klackar som vinglar fram längs stadens kullerstenar. Om tjecken inte hymlar med sina kroppsljud så gäller samma sak för tjeckiskan när det kommer till de mer kroppsliga företrädena. Er utsände noterade, medan han väntade på sin klädprovande sambo, att tjeckiskan inte är så noga med att skyla sig i provrum. Vad har väl de att dölja, resonerar de kanske. Överlag har man en ganska odramatisk inställning till tuttar, vilket även kan förklara de oerhörda framsteg den tjeckiska amatörporren gjort på senare år. Erotic City Superstores fanns lite här och var och hade generösa öppettider varje dag. Riktigt vilket utbud de har vet jag dock inte, eftersom vi avstod från besök.
Utsikt från Pragborgen. Minuspoäng för smogen.
Jag vet inte om detta har något samband med den artikel jag läste i en engelskspråkig veckotidning på flyget, där det påstods att tjeckerna idag är världens kanske minst religiösa folk. Hur det nu är med det så sprang vi raskt på ett flertal affärer med religiös betoning – Christian Goods Store och slikt. Dessutom hade var och varannan Skoda en liten jesusfisk på bakluckan. Som om det inte räckte att staden är full av kyrkor, katedraler och synagogor. Nästan inga hundar bär koppel, men är i gengäld väluppfostrade.
Slutligen maten. Tjecken gillar, förutom öl, kött och korv. Korv heter klobasa på tjeckiska, vilket ju är vansinnigt roligt. Dessa grillas på torgen och sprider väldoft. Mitt resesällskap hade dock svårt med den klimp av okänt ursprung som dök upp inuti korven. Hon tyckte bättre om klobasans storlek som förvisso var väldigt imponerande. Köttet får man i rejält tilltagna portioner. Rökt revbensspjäll, grillat fläsklägg, skinka, eller varför inte en mixed grill – lite av alla köttsorter plus korv. Till det får man, om man speciellt ber om det, några frittar eller 7-8 knödelskivor. Tjecken är dock fortfarande ganska svag på engelska så artikulera noga eljest du kan få en skål rice när du bett om fries. På vissa ställen gick köttvurmen kanske till överdrift. En krog lovade gratismiddg om man bara åt deras enkilosstek ”enligt deras regler”. Vi avstod. Vi vill inte rekommendera det tjeckiska köket, hur god revbensspjällen än var.
Klobasa. Smaka på ordet.
När köttet är förtärt måste man klossa och då bör man vara förberedd på att det tjeckiska toalettpappret är annorlunda jämfört med det svenska. Det är tunnare och mjukare och saknar stuns. Jag får medge att jag inte hann få riktigt kläm på hur det skulle nyttjas. Jag utvecklade ett system som i korthet gick ut på att jag skrynklade och försökte rugga upp torkytan. Detta gav ett mer tillfredsställande resultat men var långt från idealiskt.
Så, kära läsare, då hoppas jag att ni känner er lite mer upplysta vad gäller det mystiska centraleuropeiska folket. Jag får be att återkomma med nägra mer personliga betraktelser en annan dag.
Om det finns något hål i min litterära bildning så är det den amerikanska kanon. När nordamerikanska barn proppas fulla med Mark Twain och Walt Whitman förses vi i stället med Strindberg, Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Inget fel i det, men här finns några skämmiga luckor i min bildning. Moby Dick - nej, Catcher In the Rye – icke! On The Road? Glöm det. Inte heller känner jag någon större längtan efter någondera av dem. Däremot borde väl alla läsa To Kill A Mockingbird av Harper Lee. Även jag. Men det har liksom aldrig blivit av. Inte ens sambon har den ju i sin ymniga samling. ”Dödssynden” är därför bokutmaningens Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t.
Oläst klassiker.
I den verkliga världen började min flickvän dagen på sämsta sätt. Trött och grinig, mumlandes nåt om ”det lilla hålet”. Jag fick lov att ta med henne ut på en interkommunal promenad via den finare delen av Solna till Sundbyberg och tillbaka. Där finns nämligen pubarna. Och korvkioskerna. Och gamla Filmstaden. Allra gladast blev hon dock av stormarknaden. Ja, i dag gjorde vi slag i saken och premiärhandlade där, inför kvällens indiska buffé. Och råkade dessutom få med oss en Raskens DVD-box hem.
Jag fick lova att vi alltid ska göra våra inköp där i fortsättningen. Hon blev så lycklig, det lilla livet.
Den trogne läsaren av En ond plats känner sannolikt redan till att jag i åratal har kämpat för att hitta sätt för att förbättra min korvupplevelse. Inte för att det är nåt fel på de korvar jag redan inmundigar, utan för att jag känner att den borde gå att förbättra ännu lite mer. En dröm jag länge närt är att hitta ett acceptabelt sätt att blanda korv med hårdost. Eftersom korv är gott och hårdost är gott säger ju logiken att korv tillsammans med hårdost är löjligt gott. Förvisso finns det ostkorv (och den som säljs till hutlösa priser i Söderhallarna är värd varenda krona) men det är lite fusk. Vad jag är ute efter är den smälta ostvarianten som funkar så bra med hamburgare, men desto sämre med korven.
Och så, i går, kom den självklara lösningen. Fondue! Sambon forskade recept hela dagen medan jag letade rätt på den fonduegryta som jag efter visst besvär hindrat henne från att slänga när vi flyttade ihop. Sen hittade vi ett paket färdigpreppad ostmassa för fonduebruk som gjorde alla recept överflödiga.
Och sen, sen doppade jag mina ölkorvar i smält ost. Och avnjöt dem muntert smackande. Blotta tanken på vad det var min munhåla fylldes med fick den att darra som inför en särdeles explosionartad orgasm. Ost och korv – together at last!
Senaste kommentarer