Konferensen II – the return

It is time.

Förra hösten hittade Gratistidningskonglomeratet på en sjukt frän grej. Konferens, kallade de det, och det gick ut på att samla ihop alla franchisetidningar runtom i landet på samma plats och utsätta dem för sprit och sociala experiment. Det var ett… intressant koncept. Det var en sån tillställning som fick en att önska att det skulle bli en årligt återkommande tradition. Eller att någon begravde idén i en elak dvärg, dräpte den, eldade upp och den och kastade resterna i havet. Ungefär fifty-fifty mellan alternativen.

Men det första alternativet vann. Jag antar att längtan efter den märkliga blandning av mental skändning och episk fest som bara en stor fet konferens kan erbjuda var för stark. Men! Allt är inte rosor och lycka i Gratistidningskonglomeratet. Faktum är att jag har sett minst en säljare gråta under den senaste månaden, och som en del av den ekonomiska verkligheten så har man beslutat att inte betala för den andra konferensdagen. Den andra konferensdagen sker alltså i praktiken på vår fritid. Vilket i sin tur lett till att den i år är frivillig. Åtminstone för de som faktiskt har ett kollektivavtal, vilket, tja, väl bara är stockholmsredaktionen.

Det här, som ni förstår, ledde till intensiva diskussioner. Är det värt att utsätta sig för alkoholiserade småstadssäljare en gång till? Är det verkligen rimligt att kasta bort en lördag på att teambuilda bort bakfyllan i grisottan utan att ens få betalt för det? Kan verkligen historierna (och kostymerna) efteråt bli så fantastiska att vi ändå klarar att uthärda de lokalpatriotiska talen under årets upplaga av Gratistidningskonglomeratet awards? Är det verkligen rimligt att blixten slår ner två gånger på samma ställe? Ja, sa vi. Det är det. Jag antar att det var årets fiffiga 80-talstema som avgjorde saken. Det är väl klart att vi ska spendera helgen med samma nyllen som vi ser hela veckorna, fast fulla och i pastellfärgade axelvaddar. På ett slott.

Ja, det sa vi då i alla fall. Men sen kom jag till sans och avbokade. Så nu behöver jag bara genomlida en dag av, säkert underhållande, men för mitt yrkes vägnar helt meningslösa motivationstal av såna här snubbar.

Den här killen verkar frejdig. Han ska prata.

Och den här killen. Som jag blir mycket besviken på om han inte stannar kvar efter middagen och ligger med minst två ekonomiassistenter.

Ryktet säger att många kommer att gå all in på 80-talstemat och redan har börjat se ut favorit-hotshots, så man får hoppas att fotograferna håller sig nyktra tillräckligt länge för att ta åtminstone några förnedringsbilder. Jag, jag åker hem och kryper in i ett par mysbyxor, min flickvän. Och hoppas att jag inte gjort ett val jag kommer att få ångra i många år. Eller åtminstone att ingen drunknar den här gången.

Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Die konferenzknüller

Det blev en härlig konferens med hela Gratistidningskonglomeratet i de vackra trakterna runt Grythyttan. Det blev många skratt och nya bekantskaper.

Nä, men ärligt talat. Vilken jävla resa!

Redan från början intog personalen en ganska sval inställning gentemot våra två dygn i Kilsbergen. En redan lätt kaotisk arbetssituation (vi håller på och expanderar och ändrar om och såna goa grejor) blir knappast bättre av att vi missar en hel dag genom att resa bort för att hänga med resten av Gratistidningskomglomeratfamiljen. Dessutom gillar ingen att a) tvingas gå upp i grisottan och 2) jobba på en lördag. Det är ett paradigm som inte gynnar kärnverksamheten.

Väl där, en halvtimme för sent, möttes vi av Poodles-klassikern One Night of Passion på repeat, varpå vår konferencier Fredrik Berling inledde med ett småslipprigt skämt om snygga singeljournalister. Vilket väl är ungefär vad man förväntar sig av en stor konferens. Första dagen var det förläsningar. Underhållande sådana, visst, men kanske med mindre praktisk nytta. Höjdpunkten var när redaktören för vår senaste franchise skulle presentera sin tidning. Jag håller inte på med sånt där bjäfs, upplyste han oss när någon frågade om han hade en powerpointpresentation att visa, och hystade upp sin rejäla, flanellskjorteprydda kropp upp på katedern och började prata. Skönt, tyckte vi. En klassisk murvel. Och sedan började han prata, och då började en förbluffad åhörarskara vrida sig obekvämt i stolarna. Eftersom det verkade som om hans publicistiska idé i huvudsak består av att skriva om diverse pressmeddelanden och politiska pamfletter. (Vilket fick fler än en att fundera på om inte research är något som även ledningsgrupper borde träna lite extra på.)

Å andra sidan var murvelns kollega en lång, tunnhårig man med hästsvans och gammaldags kostym som hette Jukka. Han finska brytning var hård och kraftig och han hade precis anställt sin dotter som redigerare. Det grämer mig att jag inte hann hänga lite mer med Jukka under kvällen.

På kvällen var det fest. Trerättersmiddag och den nervöst emotsedda utdelningen av Gratistidningskonglomeratet Awards. Nervöst eftersom åtminstone ingen jag pratat med har brytt sig om att nominera någon. Potentiellt jättepinsamt. Men det hela räddades av att vinnaren av årets tidning höll ett fint och känslosamt tal.

Tydligen är jag kollega med fadersfiguren från en känd tv-reklam för ett telefonbolag (vilket jag skriver lite omständligt för att minska risken för att ”fel” personer ska kunna googla sig hit) som vi kan kalla Telefonpappan. Telefonpappan hade en episk slips, som jag tyvärr inte lyckades få någon bra bild på, samt en uppsättning kostymer i grälla färger. Och när jag såg honom prata länge och väl med Lena på Sälj och sedan skriva ner något så utgick jag från att han försökte ragga upp henne. Men senare skulle det visa sig att han bar med sig idolkort på sig själv som han signerade till den som ville ha.

Redan under den första rökpausen, mellan för- och huvudrätt, bad Jake The Snake om en kula i huvudet hellre än att gå tillbaka till sina bordsgrannar, den gravida kvinnan och Västeråsaren som höll 20-minutersmonologer om den härliga sammanhållningen i Västerås. Själv hamnade jag vid göteborgsbordet. Det var goa gôbbar, vill jag lova, gôbbar som, anförtrodde mig min förra kollega som numera flyttat till framstjärten, var lätta att hata och nästan omöjliga att jobba med. Den goaste gôbben uppmärksammade under huvudrätten att vår VD fyller 60, något han firade genom att sjunga en liten sång. 27 vitsiga verser som aldrig, aldrig tog slut. Men alla familjer har en störig onkel som alltid blir för full. Och lite längre bort vid mitt bort satt en mellanchef från Enköping. Mellanchefen härjade som en hockeysupporter redan vid förrätten, samtidigt som han, relativt osmidigt, försökte ragga upp samtliga kvinnor i sin omedelbara omgivning. Mellan påfyllningarna av vinglasen passade han på att köpa stöl i baren.

När coverbandet äntrat scenen var han attackfull. Han hann med att förolämpa både Chefredaktören och Redaktionschefen innan han försvann ur sikte. Tyvärr vet jag inte exakt vad han sa, men det var nånting i stil om hur avskyvärda vi stockholmare är, och detaljer om det förakt man kan känna för sådant pack. Först vid halv tre-tiden på natten lät han höra av sig igen. När Solna och Nöjesreportern förklarade att anledningen till att de blivit så sena var att de varit tvungna att fiska upp Mellanchefen från drunkningsdöden i en sjö. Det är fortfarande oklart hur han hamnade där, men enligt uppgift hade han lera ända upp i ansiktet. Han tackade sina räddare med en ny ström av förolämpningar innan han dumpades utanför sitt rum.

När jag släntrade in i frukostmatsalen sex timmar senare var den händelsen redan allmänt känd. Faktum är att vi nästan tyckte lite synd om honom på lunchen då hann sågs sitta ensam vid ett utebord. Men sen fick han sällskap av en kollega, då kändes det bättre.

Däremot tror jag inte att det lågs så mycket.

Så hade vi det. Och jag antar att jag nu kan skriva in mig bland dem som varit på en riktig konferens. Vi får väl se om det blir några fler.

Wurstbeisser och andra tyska saker

Men hur fan var Berlin då, vrålar ni kanske. Ja, jo, jag har inte riktigt haft tid att smälta saken än, what with the helt sjuka flygtiderna och bristen på ledighet. Men man kan nog säga att resan var en succé. Avdelningar som ingen trodde att man kunde blanda visade sig klara av att festa till långt in på frukostbuffén utan problem, och utan att ligga med otillbörliga personer. Åtminstone så vitt vi vet.

I Tyskland äter man schnitzel. Det är väldigt tyskt.

Barerna i Kreuzberg befolkades främst av stekare från Östermalm och Skåne, och en och annan pårökande fransman. Ungefär som hemma alltså. (Även om få svenska barer tillhandahåller ”lesbisk tårta”.) Industrilokalerna med nakna technodansande tyskar undvek vi, så som man plägar göra med nakna tyskar. (Vilket inte fungerade så bra uppe på hotellets takterrass, det är åtminstone vad ryktet säger.) Det enda bakslaget mötte vi klockan fyra utanför en klubb vid vattnet där vakten bestämde att jag och Polacken inte var välkomna ity vi var för välklädda. Only t-shirt! Den enda dagen på året då jag inte bar t-shirt. Vi kom ju från en trerätters. När T-Bone släntrade dit fem minuter senare hade vakten ändrat taktik och åkallade nu varianten Guestlist only.

Korvbajsaren bodde nära hotellet. Det kändes tryggt. (Foto: Kjell Gren)

Sov gjorde vi inte alls. Därför var det ganska lämpligt att börja lördagmorgonen med en chartrad sightseeing-buss. Men en norska i högtalarna som använde orden ”ergo” och ”rett och slett” fler gånger än jag trodde var rimligt. Det var först när hon började sjunga som det blev lite outhärdligt. Hon skulle nämligen förklara varför hon kände till det svenska ordet ”fjärling” (vilket ingen annan av oss gjorde, men var för bakfulla för att påpeka) och brast ut i två verser av den bortglömda Taubedängan ”Fjärling vingad syns på Haga”.

Vi är trots allt journalister. Vi går dit vi känner oss hemma.

På fredagkvällen hittade vi en konstig bar med ryskt tema i Östberlin. Där kostade en pint caipirinha 75 spänn och bandet spelade 20-talsjazz, så som 20-talsjazz kanske hade låtit om dåtidens jazzsångare nyttjat megafon i stället för mikrofon. Allra mest imponerade banjospelarens skägg, som jag tyvärr aldrig fick någon bra bild på. Men använd fantasin då.

Jazz, banjo och skägg är faktiskt en oemotståndlig kombination.

Typ så var det. Och när vi kom hem igen älskade vi varandra. Och längtade efter mer döner kebab och Flens.

Berlin

(OK, det här skrev jag i fredag eftermiddag och trodde att det postades då, men här låg det i min utkastmapp. Vi kör det i oredigerad form nu istället.)

Åfyjävlar. Klockan ringde 3.45, c:a en minut efter att jag vaknat. Tyvärr var inte vår förbeställda taxi lika punktlig, då den stod på rätt adress men fel ort. I gengäld körde den oss till Arlanda för 250 pengar, vilket var 50 mindre än snubben som stannade till medan jag väntade och erbjöd ”kanonbillig taxi” kunde locka med.
När vi väl kom på planet efter en rekordtidig boarding – farbror hann inte ens dricka upp sitt te – dök det upp nåt mystiskt fel som uppehöll oss i en timme.
Idag har vi alltså konfererat. Eftersom vi har gjort det under en väldigt varm sol ska jag inte klaga. Faktum är att det är lite skolresa över det hela – några har skickat hemliga lappar och smitit iväg för att smygdricka öl (misstänker vi i alla fall).
Nu är klockan sex och vi är en smula slitna. I väntan på kvällens middag kan man i alla fall roa sig med ett tv-program om bältdjur. Och det är ju inte det sämsta.

Om ergonomiska samlag och paragrafer

Mats Olsson var där. Ulrika Knutsson var där. Och Lasse Granberg. Ja, inte personerna, men arketyperna. Och dessutom den lilla bleke veganen (med kajal) och den utbrända bittra kvinnan i medelåldern. Och när 30 journalister från Pajala till Haparanda är samlade på samma ställe snackar man naturligtvis om de hetaste nyheterna – Palmemordet, skid-VM, hur man egentligen stavar till Muammar Khadaffi och Kissies senaste utbrott. (Faktum är att jag fick höra en ny spännande Palmemordskonspiration). Och vi kan numera allt om hur man hanterar stress, dålig ergonomi och chefsidioter av 12 olika typer. Eller åtminstone kunde vi det i en stund, nu börjar minnet redan blekna. (Jag har också lärt mig att inte bära min Die, die Kitty-tröja i närheten av småbarnsföräldrar.)

Vår hood.

Jag har alltså varit på fackkurs i skärgården i fyra dagar. Något som lät absurt länge innan, men alldeles för kort i efterhand. Jag hade tänkt delge er veckans meny, men ofta var den så avancerad att jag inte minns dem. Men det var mycket kalv och lamm och andra döda små djur. Och gott. Med efterrätt. Och två fikapauser med 6-7 fikabröd om dagen. Och pool och gym och bastu och Viasat Fotboll på teven och bar och föreläsare med gummituttar och allt det där som är trevligt.

Och i bokhyllan: Undehållning.

Sambon reagerade lite oväntat på min nyvunna fackstatus. Hon ringde i går kväll och andades tungt och ville att jag skulle dra lite paragrafer. ”Enligt 6 § 6 Kap i Samboskapslagen, SAMLAG, har frågande part rätt till ett samlag inom 90 minuters frist, såvida inte särskilda skäl för 7:17b föreligger, i vilket fall anstånd för upp till 15 minuters grooming och/eller tvagning kan åberopas.” Samlaget ska naturligtvis vara ergonomiskt. I morgon ska jag jobba igen. Fan.

Sagor från kursgården

Jag är tacksam, påpekade Robert Crumb en gång, och åsyftade hur han nått en mogen ålder utan att drabbas av hemmoroider men med mången lätt pervers akt begången tillsammans med kvinnor med bastanta bakdelar. Jag är också tacksam. Efter att ha ägnat en hel dag åt att lyssna på arbetsmiljöproblem i Karlskoga, Avesta, Trollhättan, Haparanda och fan vet var blir jag mer och mer övertygad om att jag jobbar på en överlägsen arbetsplats. Där andra redigerar på miniatyrskärmar med monitorer som hoppar och har gamla Microsoft-bakgrundsbilder permanent fastetsade sitter jag bakom en fetlagd CS4-maskin. Där andra har chefer som, likt David Brent, visar YouTube-klipp och reciterar brev h*n skrivit till andra skribenter under lönesamtal(!) har jag en som faktiskt sätter kvalitet i första hand.

Och där andra berättar skrämmande historier om firmafester som gått mycket, mycket fel kan jag och mina kollegor utan problem ta ett glas bubbel eller två på redaktionen efter stängningsdags. Saker sätts i perspektiv, minst sagt. Fackkursen är inte alls så illa som jag hade fruktat. Maten är god, rummen är fina, internetuppkopplingen fungerar, och majoriteten av kursdeltagarna verkar vara fullt normala murvlar som råkar ha en otacksam uppgift. Ja, jag lät mig till och med lockas med ner till vedbastun ikväll, tillsammans med en liten men tapper skara, trots att jag inte ens gillar att basta. Fast på just bastun tycks man ha sparat in på lyxen. Endast ett omklädningsrum fanns att dela på, så männen näckade chevalereskt i förstugan, lyset i bastun var så gott som obefintligt och i stället för dusch fanns två tunnor sjövatten. Och i kylen hade ölen ersatts med Ramlösa. Men det gick an ändå. Men kvällens vickning tror jag att jag hoppar för ikväll.

Det är ju två kvällar till. I dag pratade vi missbruk och alkoholproblem, så baren fick anstå tills imorrn. Den tror jag mycket på.

Om att pissa omkull ekorrar och sånt

”Vilka djur kan du välta, kan du pissa omkull en ekorre?”, frågade plötsligt min flickvän. Jag mumlade nånting om att jag kanske kunde pinka den i ögat så att den blev desorienterad och krockade med ett träd eller nåt. Sambons lillasyster med pojkvän har bott hos oss i helgen, och han är en Ronnebybonde rakt ur skogens mull, som säkerligen kan pissa omkull en oxe, som man plägar säga om de odala männen. Vi hade inga oxar här så vi satte honom på att rensa avloppet istället. Han var visst lite uttråkad. Ja, Sexet var förbi en sväng också med jättemånga flaskor bubbel och ett häpnadsväckande fultal, men ingen är särskilt bakfull idag för det.

Men i veckan blir det då rakt inget skämt och gamman, åtminstone tror jag inte det. Jag ska nämligen åka ut till obygden på betald arbetstid för att i flera dagar lära mig om grejor som kan vara bra att veta när man är skyddsombud. Ryktet säger att de inte ens har affärer där ute så det blir till att bunkra med snus. Det här skrämmer mig förstås en smula. En avsides konferensanläggning, okända fackombud som säkerligen har har närmare till pensionen än sexdebuten (med låga odds på förekomsten av så kallade konferensknullare) och en oväntat jämn ratio mellan ätande och alla andra aktiviteter på schemat. Exempelvis ska vedbastun vara förbokad så badbrallan måste med. Jag har inte ens sett Konferensresan på Kanal 5, men jag är rädd ändå.

Stekt

Huvudet bultar och munnen smakar bajs, men trots detta är plånboken inte gapande tom. Hur i hela friden, undrar ni, och jag svarar. Konferens. Vi är dock ett litet företag och valde därför att inte ge oss ut på interkommunalt vatten. Jag har ändå vistats bland legendarer som Kristina Lugn och Arne Hegerfors, samt druckit 75-kronors flasköl på nånting som hette 1900, och som förmodligen är min närmsta kontakt med genuin bratkultur hittills.

Canal+ by day, Stureplan by night

I och med att jag knappt lämnat jobbet på tre dygn har jag gett sambon ledigt i kväll. Hon frossar skaldjur med flickorna, medan jag passar på att vila upp mig och göra allt det där smutsiga, hemliga man kan göra när man har lägenheten för sig själv. Som att titta på veckans Idol och äta Bullens pilsnerkorv till lunch och middag. Because I’m worth it.