Bara en liten? Jag hade så gärna velat vara med när Metros nattredaktion spånade morgonlöpet. Det är ju en händelserik tid vi lever i. Många svåra val. Skulle man satsa på katastrofen i Japan? Inbördeskriget i Libyen? Oroligheterna i Bahrain? Eller det säkra kortet – Carolas katt?
Well…
"Det var ooundvikligt", säger Runar. "Kattfan visste för mycket om Persbrandts kokainvanor."
Ända sedan jag flyttade till Stockholm och skaffade Svenska Dagbladet som min morgontidning, alltså sedan sommaren 2005 då jag flyttade för att börja jobba på Svenska Dagbladet, har jag fascinerats över att Dan Backman fått fortsätta att skriva om Melodifestivalen, trots att det är uppenbart att han hatar och föraktar den. Finns det verkligen ingen annan som vill eller kan, eller är det hela någon sorts komplott för att medelst utnötningstekniken göra sig av med den gode Backman? Eller är det bara ett bevis på tidningens ointresse för Melodifestivalen.
Dan Bäck... - felåt, Backman. Foto från SvD
Jag kan ha förståelse för det senare, en morgontidning har egentligen ingen redovisningsplikt när det kommer till tv-underhållning, men med tanke på att man varje år ändå ägnar det ganska stort utrymme är det rätt märkligt att de fortsätter att låta Backman tvångsmässigt skriva sina syrligheter, helt utan kärlek eller engagemang. Jag menar, vad är det för poäng med att låta någon med apart musiksmak betygsätta alla bidrag om han ändå aldrig någonsin skulle få för sig att ge ett högre betyg än 3 (av sex möjliga). Är det inte jättemärkligt?
Först en liten varning. När jag läste upp nedanstående motivering hävdade flera av mina kvinnliga kollegor att de kräktes upp lite i munnen. Det var förvisso en smula ondskefullt av mig att läsa den medan folk åt. Men här är den i alla fall, motiveringen till vinnaren av det prestigefyllda priset Årets kvinna – kronprinsessan Victoria:
Som ”vice VD” i Sverige AB är hon en av Sveriges främsta ledare. Nej, det räcker inte att vara bedårande vid bröllopet den 19 juni och håva in folkets jubel. Victoria har i hela sitt liv varit den mest plikttrogna i kungafamiljen. 2010 lade hon in en ännu högre växel. Ingen representerar Sverige bättre. Ingen av de kungliga jobbar hårdare. Aldrig skämmer hon ut sig själv eller oss. Victoria är ett superproffs som står stark när det blåser hårt. Under stormens år 2010 stod hon stadigare än någonsin. Någon kvinnlig statsminister har Sverige aldrig haft. Men vår nästa statschef är en kvinna.
Sessan. (Foto: Pressens bild)
Det är alltså Expressens 14 kvinnliga krönikörer – med Liza Marklund i topp, hon har ju gjort sig känd för att visa sitt goda omdöme i Expressen förut – som sammanställt denna lista över Sveriges 50 mest framstående kvinnor under det gångna året. Så här dagen innan den internationella kvinnodagen, lite dåligt tajmat sådär. (Eller egentligen två dagar innan, med tanke på att de hunnit få med listan i dagens papper.) Kollegornas kommentarer var också intressanta. ”Jaja, hon. Man glömmer liksom bort att hon är riktig.” ”Men, vadå? Var det på allvar det där som du läste nu?” ”Men, schluta! Jag äter ju!”
Jag undrar mest: Vänta, vad sa ni att hon hade gjort för att förtjäna priset, sa ni? Jojo, i artikeln nämns faktiskt ett och annat. Victoria säger att man inte ska skämmas över dyslxi (Nä, nä, vi tror inte att din pappa gör det i alla fall), att hon har ”spridit glädje och glans”, rest lite och att hon tycker att naturen är trevlig. Men de är i alla fall tydliga med att påpeka att utmärkelsen minsann inte alls beror på att hon har gift sig. Trots att det beror på att hon har gift sig. Men grattis i alla fall. Det är ju väldigt bra det där att Expressen tar sitt ansvar och lyfter fram en kämpande kvinna som sliter i det dolda mot alla odds, så att hon orkar streta i och inte ger upp. Det är ju såna kvinnor man vill lyfta fram, sånt som internationella kvinnodagen handlar om. Ungefär.
Kärnan i bra litteratur är, förutom att underhålla, att ge läsaren en känsla av att komma till någon form av insikt – att känna att det här, det förklarar varför världen ser ut som den gör. Sådana böcker tar folk till sitt hjärta. Vilken tur då att det finns en hel genre som per definition vill förklara hur världen fungerar – reportageböckerna.
Under min första vecka på JMG blev vi tilldelade en A4-sida som listade bra reportageböcker. Innan terminen var slut hade jag plöjt igenom dem alla (utom Liza Marklunds ”Sprängaren”, som enligt uppgift fanns med för att den ”skildrade livet på en kvällstidning”. Jag har fortfarande inte läst Sprängaren, men jobbat på en kvällstidning, så jag vet inte hur korrekt den skildringen är.) men det var fortfarande mitt förstaval som lämnat det största intrycket. För vad är väl lämpligare för en sportjournalistwannabe att läsa än Fotbollskriget?
”Dramat består i den fruktansvärt motspänstiga materia som en politiker stöter på när han ska ta första, andra, tredje steget mot maktens höjder. Han vill göra någonting bra, han tar itu med arbetet och efter en månad, ett år, tre år, ser han att det inte blir någonting av det hela, det faller sönder, rinner ut i sanden. Allting står hindrande i vägen: århundraden av underutveckling, primitiv ekonomi, analfabetism, religiös fanatism, stamvidskepelse, kronisk undernäring, ett kolonialt förflutet med dess förnedring och fördumning av de underkuvade, imperialisternas utpressning, de korruptas glupskhet, arbetslösheten, den negativa handelsbalansen. Med sådana stötestenar är det inte lätt att komma framåt. Politikern börjar nu bli otålig och söker så småningom diktaturen som utväg. Diktaturen föder opposition. Oppositionen organiserar en kupp.”
- Ryszard Kapuscinski, Fotbollskriget
Berättare.
Dagens bokutmaning lyder Day 13 – Your favorite writer. Och för mig är det inget svårt val. Under många år var Ryszard Kapuscinski Polens ende korrespondent i Afrika. Så vad kunde han göra annat att resa runt i hela Afrika och studera hur Afrika fungerar? Sedan skrev han. Och sedan gjorde han underbar litteratur av sina historier. Hans texter är så träffande, så avslöjande, att alla som någon gång rest ens lite i hans spår blir slagna av häpnad. ”Precis så där är det!”, tänker man, och sedan irriteras man över att man inte själv insett det självklara. Det är därför alla journaliststudenter vill skriva som Ryszard Kapuscinski. Och om jag inte hade varit för gammal för att ha idoler så vore han min.
Kapuscinski dog 2007. Tyvärr. För vem hade inte velat höra vad han haft att säga om tillståndet i arabvärlden i dag?
Mats Olsson var där. Ulrika Knutsson var där. Och Lasse Granberg. Ja, inte personerna, men arketyperna. Och dessutom den lilla bleke veganen (med kajal) och den utbrända bittra kvinnan i medelåldern. Och när 30 journalister från Pajala till Haparanda är samlade på samma ställe snackar man naturligtvis om de hetaste nyheterna – Palmemordet, skid-VM, hur man egentligen stavar till Muammar Khadaffi och Kissies senaste utbrott. (Faktum är att jag fick höra en ny spännande Palmemordskonspiration). Och vi kan numera allt om hur man hanterar stress, dålig ergonomi och chefsidioter av 12 olika typer. Eller åtminstone kunde vi det i en stund, nu börjar minnet redan blekna. (Jag har också lärt mig att inte bära min Die, die Kitty-tröja i närheten av småbarnsföräldrar.)
Vår hood.
Jag har alltså varit på fackkurs i skärgården i fyra dagar. Något som lät absurt länge innan, men alldeles för kort i efterhand. Jag hade tänkt delge er veckans meny, men ofta var den så avancerad att jag inte minns dem. Men det var mycket kalv och lamm och andra döda små djur. Och gott. Med efterrätt. Och två fikapauser med 6-7 fikabröd om dagen. Och pool och gym och bastu och Viasat Fotboll på teven och bar och föreläsare med gummituttar och allt det där som är trevligt.
Och i bokhyllan: Undehållning.
Sambon reagerade lite oväntat på min nyvunna fackstatus. Hon ringde i går kväll och andades tungt och ville att jag skulle dra lite paragrafer. ”Enligt 6 § 6 Kap i Samboskapslagen, SAMLAG, har frågande part rätt till ett samlag inom 90 minuters frist, såvida inte särskilda skäl för 7:17b föreligger, i vilket fall anstånd för upp till 15 minuters grooming och/eller tvagning kan åberopas.” Samlaget ska naturligtvis vara ergonomiskt. I morgon ska jag jobba igen. Fan.
Jag är tacksam, påpekade Robert Crumb en gång, och åsyftade hur han nått en mogen ålder utan att drabbas av hemmoroider men med mången lätt pervers akt begången tillsammans med kvinnor med bastanta bakdelar. Jag är också tacksam. Efter att ha ägnat en hel dag åt att lyssna på arbetsmiljöproblem i Karlskoga, Avesta, Trollhättan, Haparanda och fan vet var blir jag mer och mer övertygad om att jag jobbar på en överlägsen arbetsplats. Där andra redigerar på miniatyrskärmar med monitorer som hoppar och har gamla Microsoft-bakgrundsbilder permanent fastetsade sitter jag bakom en fetlagd CS4-maskin. Där andra har chefer som, likt David Brent, visar YouTube-klipp och reciterar brev h*n skrivit till andra skribenter under lönesamtal(!) har jag en som faktiskt sätter kvalitet i första hand.
Och där andra berättar skrämmande historier om firmafester som gått mycket, mycket fel kan jag och mina kollegor utan problem ta ett glas bubbel eller två på redaktionen efter stängningsdags. Saker sätts i perspektiv, minst sagt. Fackkursen är inte alls så illa som jag hade fruktat. Maten är god, rummen är fina, internetuppkopplingen fungerar, och majoriteten av kursdeltagarna verkar vara fullt normala murvlar som råkar ha en otacksam uppgift. Ja, jag lät mig till och med lockas med ner till vedbastun ikväll, tillsammans med en liten men tapper skara, trots att jag inte ens gillar att basta. Fast på just bastun tycks man ha sparat in på lyxen. Endast ett omklädningsrum fanns att dela på, så männen näckade chevalereskt i förstugan, lyset i bastun var så gott som obefintligt och i stället för dusch fanns två tunnor sjövatten. Och i kylen hade ölen ersatts med Ramlösa. Men det gick an ändå. Men kvällens vickning tror jag att jag hoppar för ikväll.
Det är ju två kvällar till. I dag pratade vi missbruk och alkoholproblem, så baren fick anstå tills imorrn. Den tror jag mycket på.
En och annan stockholmare läste kanske Hannes Dellings Lill-Babs-anekdot i City i veckan? Det är en historia som jag är välbekant med, eftersom det är Marie i växelns anekdot, och det är inte omöjligt att vi hörde den samtidigt på den tiden vi var kollegor. Jag ville bara berätta det eftersom det ännu inte tycks råda konsensus om att Lill-Babs faktiskt är världens snällaste människa. Vilket ju är alldeles oerhört. (Jag menar, tänk bara på hur många män hon har varit vänlig nog att ligga med.)
Snällast. Det ser ni ju själva.
Ja, det var bara det. Lill-Babs snäll.
Man måste imponeras. Lagom till det att stormen kring den beryktade vindsvåningen i DN Bostad ebbat ut får Sara Trus chansen att prata ut om debaclet i Journalisten. Och lyckas hitta den, för internetfolket, kanske allra ömmaste av alla tår i det sällsynt illa valda citatet:
- Och i skydd av anonymiteten på internet påbörjades den mobbning som sedan ledde till lynchstämning.
Man måste faktiskt imponeras av hennes monumentala motsatta fingerspitzgefühl.
Hipster: Trendmedveten sarkastisk övre 20-nånting som inte är rädd för att uttrycka sin individuella stil medelst låtsat skabbig klädsel. (Eller en sorts trosa.)
Får några veckor sedan hände det sig att kollegan Kjell Gren lät meddela att han minsann blivit bjuden på middag med dans i samband med kronprinsessans bröllop. Något som, oundvikligen, möttes av massiv misstro.
Bevismaterialet
Döm om vår förvåning när det skulle visa sig att inbjudan förvisso var riktig och med sanningen överensstämmande, konfirmerad per telefon av Hovet självt, som dock förhöll sig något försiktiga – vi vet inte riktigt varför du står på Kronprinsessans lista, men vi ska kolla upp det. Kjell Gren förhöll sig skeptisk. Jag har visserligen intervjuat Vickan en gång, men så bra kontakt vet jag inte om vi fick.
Nu behövde Hovet inte kolla upp saken. Det skötte media åt dem. Man kan säga att det har varit mycket media i dag. Till och med Hovbloggen högg i historien. Det ryktas även om kommande radioinslag med Titti Schultz och Helene Benno under dagen. Jo. Så Hovet fick snällt offra sin värdighet och ringa upp och medge att jo, det var nog ett misstag, och ville dessutom ha tillbaka inbjudan. Och det kan man ju tycka är lite gnidet. Men framför allt kan man tycka att vi borde ha fått ensamrätt på historien.
Senaste kommentarer