Exklusivt: Min sambo refererar slutet av The Human Centipede för sin lillasyster

Ja, den första halvan tog de per telefon, men efter 40 minuter blev den så varm. Anyway. Är ni beredda? Har ni popcorn?

Det är spoiler alert som gäller.

Oavsett vad man tycker om storyn så måste man imponeras av de två som gick till jobbet varje dag bara för att stoppa in ansiktet mellan ett par skinkor.

Här har alltså den galne tyske doktorn sytt ihop en japansk turist med två amerikanska porrskådisar, ass to mouth taken to the extreme, när det plötsligt dyker upp två lokala polismän som tycker att det är lite märkligt att det står ett gäng övergivna bilar i närheten av den galne doktorns hus och att ägarna till de övergivna bilarna är mystiskt försvunna. Då kör vi:

–

Poliserna är där. Han gav dem vatten med knark i och sen blev han helt upprörd och bara DRICK UPP VATTNET OCH GÅ!!!! Lite övertydligt va? Polisen drack inte vattnet utan kastade glaset i golvet. Sista rumptjejen mår inte bra. Hon är sjuk.
Han vill sätta dit poliserna också!

Lillasyster: Men har poliserna hittat rumpfolket??

Nej, de är i källaren. Nu vill han droga poliserna och sy fast dem i röven på mittentjejen för han ska döda sista rumptjejen. Men första japanen har en idé.
Framdelen försöker nå en skalpell! Polisen undrar vad han har i källaren och galningen bara: Ett arbetsrum och en tortyrkällare.
De har försvunnit! Han letar efter rumpfolket, men de har tagit skalpellen och rymt. Nu högg de honom i knät och foten! Japanen bet loss en bit i halsen på honom!
De rymmer upp för trappan! Men det verkar som att sista tjejen håller på att lossna!!!!
Japanen kanske har fått en knäpp för nu står han och kallar Galne Doktorn för Gud. Eller så är det ett trick.
Naj! Japanen skär av sig halsen! Han kommer dö!
Tydligen tömmer man tarmen när man dör. Det bubblade till…

En andra åhörare bryter in: Jag såg den utan text så jag fick aldrig veta vad japanen ylade om.

Han pratade om sitt liv, hur han hade levt ett själviskt liv och detta var nog straffet.
Nu kom poliserna tillbaka! De har gått in i huset med pickadoller och allt! Han stängde in rumpfolket i sovrummet och den galne doktorn sitter alldeles blodig vid poolen.

Åhörare: aha, vad djup filmen blev nu

Lillasyster: Mittenrumpan då!?? Mittenrumpan!!

Hon fick ju bajs! Ja, nu letar de lite efter den galne mannen.
Den ena polisen drack lite knarkvatten innan. NU! NU HITTAR HAN DE FASTSYDDA RUMPMÄNNISKORNA!

NEJ! DEN ANDRA POLISEN ÄR DÖD!

OCH NU BLEV DEN ANDRA OCKSÅ SKJUTEN! KÄRA NÅN!

Polisen sköt mördaren! Eller, ja, den galne doktorn. Men polisen är också skjuten. Och nu ramlade han i vattnet. Alla är döda! Utom rumpflickorna.

Nu dör bakrumpan! Nu är mittenrumpan fastsydd i två lik.
Nu är det lite panik för mittenrumpan. Alla dog.
Och nu slutade filmen.

–

Som ni förstår får filmen en helt ny dimension när man kan höra den refereras samtidigt som man ser den. Och nu behöver ni inte se filmen själva. Det behövde inte jag heller.

Viktigt meddelande för filmentusiaster

Att döma av besöksstatistiken de senaste dagarna så finns det gott om cineaster där ute som knappt kan vänta innan de får se MidgetMasterchef: Assbasters 7. Inte jag heller, så klart, men idag tänkte jag prata om en annan spännande filmnyhet. En som jag borde ha berättat om för länge sen, men blev så upphetsad av att jag glömde bort det. Nå. Till saken. Klovn The Movie 2 kan bli av. Snart. That is all.

Franke, du fuckar mig väl inte?

Här hemma börjar normaliteten så sakta återvända efter den bizarra konferenshelgen. Dialekter har imiterats, händelser har analyserats och folk har fått sparken. Lite för normalt tycktes min sambo tänka. Ni minns väl Stedly? Den obehagliga onda trasdockan som Svärfar helt oprovocerat droppade av här för någon månad sen. Well, när jag kom hem från ett hårt kvällspass i onsdags natt låg Stedly på min halva av sängen och försökte göra precis det jag har väntat på ända sen han kom hit:

Mörda mig.

Hur har ni det själva då?

Bokblogg 19: Man eller mus?

The best laid schemes o” mice an” men / Gang aft agley skaldade den skotske poeten Robert Burns rotvältskt i dikten To a mouse, i vilken en bonnajävel går loss på en mushåla med sin harv och drabbas av ånger. John Steinbeck, store amerikanske författaren han, läste den och döpte sedan raskt om sin nya novell ”Something That Happened” till ”Of Mice And Men”. Ett inte helt korkat beslut kan man tycka så här i efterhand. Ty även Steinbecks novell handlar om hur stora drömmar slås i kras av omständigheterna. George och Lennie, kringdrivande gästarbetare i depressionens Kalifornien, drömmer om att finna trygghet på en egen gård, som de ska jobba ihop pengar till, med kaniner. Lennie tycker mycket om kaniner. Kaniner och andra mjuka saker, ty han är en smul utvecklingsstörd. Hur som helst finner de hopp hos en enarmad man på en gård.

"Mmm... Mjukt... Oj, var det där din nacke jag just knäckte?"

Och sen går det åt helvete, för det gör det i Steinbecks berättelser. Det har gjorts fem filmatiseringar av Möss och människor. Den bästa gjorde Gary Sinise 1992, med sig själv som George, en överspelande John Malkovich som Lennie och Sherilyn Fenn som fläkten skiten träffade. Bokutmaningens nittonde dag är Favorite book turned into a movie. Lite trist kategori kan jag tycka. Ganska många bra böcker har blivit bra filmer, ännu fler har blivit dåliga filmer och någon gång ibland – främst manifesterat av diskrepansen mellan Irvine Welshs osammanhängande dravel och djupt obehagliga slangdialog och Danny Boyles eleganta karaktärsförbättringar i Trainspotting - blir en skitdålig bok en fantastisk film. Men så rolig var alltså inte utmaningen den här gången.

Ännu mer om Disco Kung-Fu

(Att sorteras i kategorin Jag mötte Lassie).

Träningsscen - obligatoriskt.

Jo, nu ska ni får höra. När jag härom dagen helt oskyldigt under lunchen refererade till en notis om Måns Mårlind och Björn Steins Hollywoodäventyr – genierna bakom den episka mästerverket om oönskad homosexuell kärlek och hur den bästa av de värsta kung fu-stilarna kan användas för att lösa alla tillvarons problem – Disco Kung-Fu, pep plötsligt Big Red till. Vad står det om Måns Mårlind? Finns det bilder? Det är min gamla klasskompis! Finns det bilder?

Vilket ju nästan är lika stort som den gången då det visade sig att Jake The Snake är nästan-svåger med En man med ett skägg. Så om Mårlind nu skulle lyckas stort i utriket så kan alla potentiella biografiförfattare notera att Måns Mårlind var jättehäftig i trean och alla tjejer ville vara ihop med honom.

Det finns bild. "Åh, ja han får godkänt", hälsar Big Red.

Dagens betongdjungelordspråk

Den tequila du självmant bjuder in kommer inte att lämna dig förrän den har gjort sig ovälkommen.

OK, det är inte särskilt djupt, men så har jag druckit tequila också.

Jo, vi såg Cornelisfilmen i går också. Hade jag vetat att det var så mycket skakig handkamera så hade jag föreslagit Harry Potter i stället (återigen: tequila) men det lugnade ner sig efter ett tag. Det är en film som egentligen har ganska många fel. Hank von Helvete är norrman, det går liksom inte att komma ifrån – även om han spelar en annan invandrare – och det gör alla hans längre repliker lätt styltigt fåniga. Det är helt enkelt jättesvårt att låta allvarlig med den norska språkmelodin. Nu har han inte så många långa repliker så det är inte ett jätteproblem. Han är dessutom jättelik Fredde Granberg. Det är ett lite större problem.

Hans-Erik Dyvik Husby?

Fredrik Granberg?

Faktum är att hela rollfördelningen känns lätt bizarr inledningsvis. Förutom en flinande Fredde Granberg i huvudrollen dyker David Dencik upp som en porträttlik Fred Åkerström. Jag kan egentligen inte kritisera hans märkliga beteende, eftersom det mesta tyder på att Fred Åkerström faktiskt var en rätt bizarr person. Och Johan Glans som en skånsk Anders Burström kändes fel redan från början. Att det sedan dyker upp en ståbasist som är misstänkt lik Ernst Billgren är bara en bonus. Dessutom störde det mig att de varvar original-Cornelis med Hank-Cornelis i de musikaliska delarna. Hank gör det helt OK, det är trots allt en ganska svår röst att emulera, och jag misstänker att originalmusiken kommer sig av att man kommit över outgivna originalinspelningar som man helt enkelt inte kunde låta bli att dela med sig av.

Det är en film som lätt hade kunnat vara dubbelt så lång. Fruar, flickvänner och skivframgångar staplas hastigt förbi, varvat med de där nyckelscenerna som bara måste vara med – Cornelis kör bil packad och utan körkort, Cornelis jagar transvestiter med kniv, Cornelis lackar till på en publik som bara vill höra Hönan Agda och Brev från kolonin. Och däremellan är det Cornelis som kedjeröker eller äter piller. De personer som passerar förbi under tiden presenteras sällan, och har man inga medhavda Corneliskunskaper undrar jag om man fattar särskilt mycket av birollsgalleriet. Framför allt hade de behövt vara ganska uppmärksamma för att greppa motiven bakom huvudpersonens beteende.

Det är ganska många fel. Men grejen är att jag gillar det ändå. Många tveksamma detaljer kan faktiskt skapa en lyckad helhet. Jag vill bestämt hävda att filen hamnar på lite över medel, av denna inte helt opartiska jury (ty både jag och sambon blev lite fuktiga i ögonen när en dödsmärkt, passé Cornelis får motta ungdomens otippade kärlek på Roskilde.)

Vill man få en mer tredimiensionell bild av den gamle trubaduren så kan jag varmt rekommendera Klas Gustafssons biografi Ett bluesliv.

Fördjupning.

Filmbloggen: Divergerande åsikter om tråkighet

Jag vill inte gå så långt som att påstå att jag känner mig lurad på något sätt, men vill ändå anföra en viss besvikelse över att min sambos högt stående litteratursmak inte återkommer på det mer audiovisuella fältet. Ja, hon är förvisso betydligt mer beläst än jag (vilket inte förvånar om man vet att hon genom någon märklig biologisk nyck ledigt kan plöja Ulysses på ett par eftermiddagar), och våra gemensamma bokhyllor är mig en ständig glädje.

DVD-hyllan är en annan historia. Jag har försökt övertyga henne om storheten i Buffy the Vampire Slayer och till och med börjat introducera henne till De Nio Klassiska avsnitten, men – även om hon snällt tittar – jag märker ju att det inte tar. Det enda jag får igen är sarkastiska kommentarer rörande ostiga specialeffekter, samt överflödiga påpekanden om huvudpersonens frisyrs beteende. Inte heller Arrested Development har varit någon stormande succé, trots förekomsten av två av världshistoriens bästa fiktiva karaktärer nånsin. Men i övrigt, det får jag dock medge, kan vi enas om vilken situationskomedi som är rimlig och vilken som inte är det. Exempelvis har aldrig ett Will & Grace utspelats i detta hemmet, och Messa brukar faktiskt snällt zappa bort Alla älskar Raymond om jag kommer in i vardagsrummet. Medan Klovn och How I Met Your Mother varit självklara inslag i vår vardag.

Men med film är det värre. Jag är kanske inte den mest normale filmvurmaren, det får jag erkänna. Inte ens som barn förstod jag poängen med hjärndöd äction, men tittade ändå snällt ihop men kompisarna i tron att det var något fel på mig och att slöjorna nog skulle falla om jag bara hade tålamod. Lite anade jag att den genren faktiskt är riktad till dumhuvuden. Messa, däremot, hon gillar sånt. Helt utan ironi. Allra helst om det mellan explosionerna förekommer antika gudomar. Många är de gånger då jag känt mig tvungen att undra ifall hon skojat när vi försökt enas om biounderhållning.

Så i dag, sjuk och eländig, hemma från jobbet, tar jag igen allt. I dag zappar jag hänsynslöst förbi alla hurtiga globetrotterkockar och fackprogram i vilka gamla skinntorra engelsmän pratar om hur eländigt det var att leva förr i tiden. Idag tittar jag på det jag vill se. Subversiv iransk film är redan avbockat och nu har jag letat fram min Haneke-box. Först ut blir Dolt hot, vilken jag aldrig fick se klart när den visades på tv, då Messa hotade med att gå och lägga sig halv nio om tv-kanalen inte byttes, eftersom hon – inte helt orimligt – ansåg den vara ”sjukt långtråkig”.

Som gjord för en sjuk hemmaeftermiddag alltså.

Hej, Mickie, ge mig lite helt OK feelbad-film!

Herr Larsson kan inte reglementet!

Alltså, det är inte så att jag har några smakliga invändningar, Repmånad är förvisso obligatorisk popkulturhistoria och en ganska rolig film, och jag unnar gärna min flickvän ett gott skratt en sån här vecka, fylld av uppsägningar, mentala sammanbrott och skilsmässor. Men det är ändå något djupt osunt över hennes sätt att börja fnittra okontrollerat redan under förtexterna. Man blir lite… bekymrad. Och gör sig redo för 1½ timmes hejdlös citatfest. Jag lär behöva min irländska whisky.

"Nu snackar vi inte om räker"

Ännu en årslista

OK, det är möjligt att jag skrev nånstans att jag är färdig med årslistor och slikt, men sen läste jag en ganska usel topp 100-lista över decenniets bästa filmer i The Guardians filmblogg. Så här kommer en bättre lista, ty för filmbranschen finns det fortfarande hopp.

00-talets 15 bästa filmer, subjektivt sammanfattat och bedömt på en kvart:

15. District 9 (2009)
Jag gör plats för årets bästa film. En sydafrikansk satir med en riktig antihjälte och lite sci-fi, och befriande långt ifrån hollywoodsk standardäction.

14. Le fabuleux Destin d’Amelie Poulain (2001)
Visuell porr och gamla skrönor i en liten modern saga det inte går att tycka illa om.

13. El Laberinto del Fauno (2006)
Visuell porr och gamla sagor i en obehaglig krigshistoria.

12. The Squid and the Whale (2005)
Noah Baumbachs första terapisession är en rörande historia om två pojkar mitt i en skilsmässa.

11. Mystic River (2003)
Också en barndomshistoria, men betydligt mer obehaglig än rörande. jag valde denna framför två andra lysande Sean Penn-filmer under decenniet, The Pledge och Into the Wild.

10. Låt den rätte komma in (2008)
Fin filmatisering av en fin bok. Så stämningsfull att vi satt och frös i biosalongen mitt i en värmebölja.

9.  O Brother, Where Art Thou (2000)
Får representera bröderna Coen, även om den genomonda No Country For Old Men borde ha fått plats på listan. Bra musik, en härlig liten historia och John Turturro i en 90 minuter lång grimas.

8. Big Fish (2003)
Ännu en färgrik saga/skröna. Jag gillar tydligen såna. framför allt gillar jag Tim Burton.

7. Wall-E (2008)
Gissa vad – en söt liten saga till.

6. The Prestige (2006)
En film med en twist om två konkurrerande illusionister.

Fellowship of the Ring

5. Lord of the Rings (2001-2003)

Man kan tycka att filmserien har förstört lite av nöjet med Tolkiens böcker, men å andra sidan är det en magnifik trilogi som hindrat alla utom de mest fanatiska fansen att gnälla på att Tom Bombadill inte är med.

Stranger Than Fiction

4. Stranger Than Fiction (2006)

En liten bagatell med Will Ferrell och Emma Thompson om konsten att berätta en historia som gör en på gott humör. Petar bort Anchorman från listan.

Aldrig under kulan om du inte kan dansa disco!

3. Disco Kung-Fu (2002)

Kortfilm, shmortfilm. Det här kan vara den roligaste film jag nånsin har sett.

Mulholland Dr.

2.  Mulholland Dr. (2001)

Det tog mig flera tittningar för att överhuvud taget begripa vad David Lynchs mästerverk handlar om. Men jag älskar den.

Donnie Darko

1. Donnie Darko (2001)

Det tog mig flera tittningar för att överhuvud taget begripa vad Richard Kellys mästerverk handlar om. Men jag älskar den.

Nära: Slumdog Millionaire, Borat: Cultural Learnings of America för Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan, El Orfanato, Das Leben der Anderen, Memento och Stardust.

För övrigt tycker jag, apropå Opassandes fundering, att nätgullandet är ett betydligt viktigare problem att ta tag i än nåt eventuellt näthat. Där har Anton Abele nåt att bita i.

Voddler är skiten?

Facebookgruppen Vi vill ha Spotify för film har cirka 25 000 medlemmar nu, vilket kanske inte säger så mycket med tanke på att till exempel femtio gånger så många gärna vill döda folk som vidarebefordrar kedjebrev. Nu finns det hur som helst ett Spotify för film, och man har valt att kalla det Voddler. Och jag är en av 1500 lyckliga som testar det as we speak.

Tanken är att det ska finnas tre olika betalningsvarianter när den fullständiga versionen släpps senare i år. En gratisversion, i samma stil som Spotify. I betaversionen innebär det att man tvingas genomlida en halvminuts reklam innan filmen drar igång. Det är alltså inget att grina över. Vad jag förstår kan det komma att bli ytterligare reklamfilmer om man väljer att pausa i filmen, men det är inget som jag har märkt av i betaversionen. I gratisvarianten saknas de allra ”hetaste” filmerna.

En andra variant är en prenumerationstjänst, med lite nyare filmer, och den tredje varianten är tänkt att kunna erbjuda det nyaste fräscha – förhoppningen är att kunna erbjuda filmen samma dag som biograferna – för en pay and play-avgift. Men var summorna för tjänsterna kommer att ligga vet jag inte. Jag antar att samma sak kommer att gälla för TV-serier, något som ännu inte finns tillgängligt i betaversionen. Metro skriver om Voddler här.

Så här ser huvudmenyn ut

Utbudet är inte jättestort än så länge, runt 300 titlar, men redan är filmlistan ganska svåröverskådlig. Det kommer inte att funka när arkivet byggs upp. Vid en snabbgenomgång lyckades jag i alla fall hitta ett 40-tal filmer som jag vill se. De ”största” titlarna är, enligt min subjektiva bedömning, The Wrestler, El Orfanato och Gomorra. Och om detta grundutbud är något att gå efter så tycks det kunna bli en ganska bra spridning på filmer – här finns skräck som Saw-serien, The Eye och Bug, indiedrama som The Squid & the Whale och Expired, här finns musikdokumentärer, Bruce Willis-action, franskt, ryskt, rumänskt, tyskt och Hong Kong-action, och även ultraskräp såsom Disaster Movie och Zombies Zombies Zombies. (Men, nej, ingen porr. Jag vet att du undrade.)

Att recensera tekniken och prestandan för en betaversion är kanske inte så meningsfullt. Det är fortfarande en del buggar. Programmet segar (för att inte tala om hemsidans sirapsforum), ljud och bild laggar ibland (men förvånansvärt lite ändå) och en och annan film har helt tvärt slutat funka mitt i. Men bildkvaliteten är god – jag märkte ingen skillnad mellan den vanliga och HD-versionen av en film på sambons 32-tummare – och på det hela taget är det en väldigt snygg och trivsam tjänst. Ett litet minus är att man inte kan styra programmet med muspekaren, utan är hänvisad till tangentbordets piltangenter. Anledningen är att det gjort för att styras med fjärrkontrollen medan man tittar via teven, hela gränssnittet är byggt för att verka vettigt för en tv (men är det definitivt inte om du sitter vid datorn). Gott så, men lite irriterande eftersom jag inte får min datorfjärr att funka (vilket förmodligen beror mer på mina tekniska begränsningar än på Voddler.) Precis som med Spotify kan du komma åt ditt konto från flera datorer. Såvida det inte är en Mac för då funkar det inte alls, åtminstone inte än.

In the words of Dr Alban: Fonka!

Vad tycker jag då? Jodå, jag tror definitivt att det här kan bli bra, men dess eventuella framgång beror förstås en hel del på filmbolagen. Med rätt utbud och rätt prisnivå tror jag dock att vi har en vinnare här.