Gog ljul!

Skinkan är i ugnen, snön på taken, klapparna under granen, familjen på plats och jag, jag  har med dödsförakt trängt mig mellan en 11-åring och hans dator för att önska god jul. Så jag gör det nu. Med gubbkeps på.

Bucker och sånt

Visserligen ska julen avfiras först, men sen är det inte långt kvar till nyår, och är det nyår förväntas man skapa listor. Fast den bitterhet och det ömsesidiga fiendskap som vuxit under året gentemot de institutioner man måste ha att göra med för att kunna skapa de sedvanliga listorna gör att det inte blir någon sån i år. Lyckligtvis kan man göra andra listor. Som till exempel den här, som jag snott från en som snott den.

(Jag forskade faktiskt lite grann, eftersom jag tyckte att det var märkligt att till exempel Bröderna Karamazov och Främlingen inte finns med på listan, och den topp 100-lista jag hittade hos BBC – som ska föreställa de 100 mest omtyckta böckerna bland brittiska läsare – är inte samma lista som den nedan. Men den skiljer sig inte särskilt mycket, mina favoriter ovan är inte med där heller, men det är å andra sidan mindre monumentala verk såsom Gudfadern (låt inte filmens kvalitet lura dig) och trädgårdstomtefilosofiska Alkemisten. Den här listan kommer tydligen från en undersökning om böcker du inte kan leva utan, och publicerades i The Guardian. BBC:s 100-lista hittar man här. )

Slutnördat nu. När är min bekännelse:

”The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as ”want to read”, and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?”

1 Pride and Prejudice – Jane Austen
2 The Lord of the Rings – JRR Tolkien (Älskade bokserien i tonåren. Filmhajpen har förstört lite av dess magi.)
3 Jane Eyre – Charlotte Bronte (Jag tror mig ha läst den, men minns inte tillräckligt för att kunna bevisa det.)
4 Harry Potter series – JK Rowling (Icke, men då sambon har samtliga volymer på två språk så lär det hända nån gång.)
5 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
6 The Bible (Knappast hela. Men i en nära framtid lär jag läsa Crumbs Genesis. Trots att Gubbkepsen snodde vårt pressex.)
7 Wuthering Heights – Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four – George Orwell (Inte så underhållande, men ligger sannerligen i tiden.)
9 His Dark Materials – Philip Pullman (Den här boken är trea på BBC-listan. Varför har jag inte hört talas om den?)
10 Great Expectations – Charles Dickens
11 Little Women – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Catch 22 – Joseph Heller (Överskattad.)
14 Complete Works of Shakespeare (Såklart inte, men som gammal litteraturstudent har jag plöjt igenom kanske ett halvdussin ialla fall.)
15 Rebecca – Daphne Du Maurier
16 The Hobbit – JRR Tolkien (Trevlig barnbok.)
17 Birdsong – Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye – JD Salinger (Antar att jag borde läsa denna, Kerouac och Thoureau. Antar att jag kommer att hata dem också.)
19 The Time Traveller’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot
21 Gone With The Wind – Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby – F Scott Fitzgerald (Sambons favorit. Trevlig, men inte så engagerande.)
23 Bleak House – Charles Dickens
24 War and Peace – Leo Tolstoy (Jag läste hela denna såpopera på bussen till Dagab på Hisingen under en sommar.)
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy – Douglas Adams (Ja. Många gånger. Har inte alla det?)
26 Brideshead Revisited – Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment – Fyodor Dostoyevsky (Jag läste mycket rysk realism när jag gick på KomVux en gång i tiden. Alla borde göra det.)
28 Grapes of Wrath – John Steinbeck (Den här eländiga historien borde alla läsa, och sen borde de titta på Carnivalé.)
29 Alice in Wonderland – Lewis Carroll (Jag har svaga minnen av den här, ihop med nån sorts schakteori. Är dock inte säker.)
30 The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens (Fick jag av moster när jag fyllde typ 9 år. Nej, jag läste den aldrig även om jag sa att jag gjort det. Såg ni inte hur jävla tjock den var?)
33 Chronicles of Narnia – CS Lewis (Lånade jag många gånger i den gamla bokbussen, men jag kom aldrig igång riktigt.)
34 Emma – Jane Austen
35 Persuasion – Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe – CS Lewis (Fast den här plöjde jag i alla fall. Tack vara den tecknade filmen.)
37 The Kite Runner – Khaled Hosseini (Står på listan.)
38 Captain Corelli’s Mandolin – Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha – Arthur Golden
40 Winnie the Pooh – AA Milne (Det var nog den jag läste i stället för Alice på barnlitteraturen när jag tänker efter.)
41 Animal Farm – George Orwell (Mycket trevlig satir. Jag kan ha skrivit en egen version i mellanstadiet, men jag kommer aldrig attt erkänna det.)
42 The Da Vinci Code – Dan Brown (En monumental sidvändare, och jag förstår inte riktigt de som skäms över att de gillar den.)
43 One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez (En av mina favoritböcker. En vacker släktsaga.)
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving (Ingen av Irvings bästa, men det betyder inte att den är dålig.)
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Lord of the Flies – William Golding (…måste alla skolelever läsa. Förstås en klassiker.)
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility – Jane Austen
55 A Suitable Boy – Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon (Bra bok, men det stör mig att spansktalande författare har en faibless för onyanserat onda karaktärer. Ingen är så ond i verkligeheten!)
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley (Borde jag faktiskt läsa.)
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time – Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera – Gabriel Garcia Marquez (Tror aldrig att jag läste ut den.)
61 Of Mice and Men – John Steinbeck (Underbart språk, underbar sorglig historia.)
62 Lolita – Vladimir Nabokov (Också det en språklig upplevelse. Och notera gärna att the original lolita är typ 12 år.)
63 The Secret History – Donna Tartt (Läste jag mer eller mindre av tvång eftersom flera kvinnor i min närhet dyrkar den. Och, visst, den är bra, men inte så bra. Och varför var det bara jag som tyckte att karaktärerna var osympatiska?)
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo – Alexandre Dumas (Har jag nog läst i barndomen. Men ej säker.)
66 On The Road – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding (Har boken. Kommer kanske inte att läsa den.)
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie
70 Moby Dick – Herman Melville (Har läst lite. Naturligtvis inte hela.)
71 Oliver Twist – Charles Dickens (Se ovan)
72 Dracula – Bram Stoker (Se ovan)
73 The Secret Garden – Frances Hodgson Burnett (Har sett filmen. Tror jag.)
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce (Jag tror inte att någon ärligt kan säga att h*n har läst precis hela denna hjärnspya.)

76 The Bell Jar – Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola (Jag är faktiskt lite osäker på vilken Zola detta är, så jag vet inte om jag läst den. Zola var dock, generellt sätt, rätt så urtråkig, precis som alla de franska realisterna.)
79 Vanity Fair – William Makepeace Thackeray
80 Possession – AS Byatt.
81 A Christmas Carol – Charles Dickens (Jodå. Tack, Disney, för det.)
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 The Color Purple – Alice Walker
84 The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro (Nic, men filmen tyckte jag om.)
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert (Faktiskt värd att läsa. Men man kan skumma genom detaljerna.)
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle (Bra skit.)
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton
91 Heart of Darkness – Joseph Conrad (Usch och fy. Nånstans inne i gröten sägs det något intressant om det mänskliga psyket, men den här lilla tunna boken har ett så sirapstungt språk att det känns som om det är Bibeln (inkl apokryfiska skrifter) man plågar sig igenom.)
92 The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Watership Down – Richard Adams (Blev jag tipsad om på nätet. Men vad fan – att den handlar om några kaninjävlar utan personlighetsdrag fick jag inte veta! Den blev aldrig färdigläst.)
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole (Inte så bra som folk säger. Men inte så dålig heller.)
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 The Three Musketeers – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare (Säkert flera gånger. Den är ju trots allt rätt kort.)
99 Charlie and the Chocolate Factory – Roald Dahl (Faktiskt inte, trots att jag trodde att jag hade läst allt av Dahl.)
100 Les Miserables – Victor Hugo (Det är Jan Banan-boken, ja? Nej.)

Lästa: 27/100
Vill läsa: 3/100

Slutsats: Lite svagt resultat. Som gammal litteraturstudent tycker man att jag borde ha läst lite fler historiska klassiker. Så jag väljer att skylla på urvalet.

Nu far jag till skogarna och är analog i några dagar. God jul och allt det där.

Fascinerande sambofakta

Visst hade jag hört om fenomenet, men skrockade förnumstigt åt det och avfärdade som larv. Men det är så, det är tydligt för mig nu. Efter blott fem månader är jag så marinerad i samboskap att jag inte kan sova utan flickvännen bredvid. Varför är det så här??! Hur kunde det bli så?

Jul i Gröndal

Det börjar dra ihop sig till min första sambojul, och hittills har sambon fått en cykel och jag en våldsam förkylning. Eftersom hennes familj bor i arslet av världen och min är utspridd i Värmland och Närke så beslutade vi oss för att det inte var värt besväret att krångla i år. Så Messa reser ”hem” redan imorrn medan jag har ett par arbetsdagar kvar och åker åt andra hållet på onsdag.

I stället tänkte vi fira jul i dag. Vi ska koka knäck och griljera skinka, ha rimstuga, äta vörtbröd, sylta och safta och dela ut julklappar. Typ. Det enda problemet var hur vi skulle göra med Messas jultradition – att se på A Nightmare Before Christmas. Vi kollade upp det med behörig myndighet, och Smelly låter oss se den om Messa lovar att inte sjunga med. Så det här ska nog bli bra.

Gog ljul, som de säger där jag kommer ifrån.

Julfest – post mortem

Antal öl druckna: 6
Antal andra alkoholhaltiga drycker inmundigade: 6
Antal legendariska firmafestskandaler begångna: 0
Arbetshastighet påföljande tisdag: Låg till medel

Summa: Acceptabel grad av onykterhet, förnöjsamhet och baksmälla. 4 av 5.

Värst gick det för Tom of Poland som helt orutinerat lämnade plånboken i jackan där den inte var kvar senare på kvällen. Själv lyckades jag, på okänt sätt, någon gång under kvällen bryta av mitt Visa-kort, men det funkade lika bra att betala öl med för det. Reb avslöjade att hon stött på ett gammalt intervjuoffer på en fest och blivit hårt – men misslyckat – raggad på. Och Marie i växeln lurade mig på ännu en utlovad sista dans, den lilla dansslampan. Vad gäller boulen är jag inte helt säker, men jag tror att vi kom sist.

Kvällen avslutades traditionsenligt med bindgalen karaoke till stängningsdags (vilket, tur nog för oss, var redan klockan 11). Tydligen var min och Big Reds publikfriande version av Sweet Dreams i Marilyn Manson-version ett framträdande som det kommer att talas om i eoner. Fast jag vill bestämt hävda att Jake The Snakes imitiation av en ung och slank Joe Cocker i Whitney Houstons I wanna Dance With Somebody inte heller gick av för några hackor. Jag har det till och med förevigat i rörliga bilder, men enär han fortfarande är min chef i några veckor till har jag beslutat att beröva omvärlden från att ta del av denna upplevelse.

Julfest – en preview

På gratistidningskonglomeratet förlägger man sina julfester på måndagkvällar i en from förhoppning om att krökandet ska hållas till ett minimum om man tvingas arsla sig till jobbet nästkommande morgon. Det har inte alltid funkat, trots att arbetsmoralen är rätt hög här, och sålunda sitter jag här, med tre glögg innanför västen, och jobbar ikapp lite i väntan på att kosan ska styras till kvällens julbordsrelaterade event.

Vilket, har jag luskat ut, i år består av inomhusboule. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag är ganska glad över att jobba på ett företag där ledningen obekymrat kan tänka sig att träffa sina undersåtar, under uppsluppna former, på en plats där det finns tillgång till både alkohol och stora trubbiga föremål. Det skålar vi på.

Non-German Goo Grabbs

Och vad mera är, mitt förhållande till titanen, ekvilibristen och lebemannen Björn Ranelid förändrades för all framtid i och med hans medverkan i förra veckans På spåret. Det förändrades ganska exakt vid den punkten då Björn pratade om sin kära, gamla vän Jan Guillou. Eller som Björn Ranelid uttryckte det ”Jan Goo”.

Alltså, vad HAR de för förhållande egentligen? Jag kände det som om jag höll en kaktus som vore det ett barn i min barm, då den plötsligt borrade sig in min valthornsdånande baksida.

Jävla Björn!

Om hurusom man roar sig på underklassens bekostnad

En kul grej man kan göra i Liljeholmsgallerian är att sätta sig tillrätta på ett av fiken och studera försäljarmänniskorna. Åt detta ägnade jag, sambon och Sexet och Mr J en timme denna eftermiddag. Alla gallerior har telefonnasare, som man gör bäst i att undvika ögonkontakt med medan man skyndar förbi. Folk hatar dem så mycket att de nu fått lagstadgade förhållningsregler om att de måste hålla sig inom sitt område, och alltså inte får jaga efter panikslagna konsumenter. Ty det är bad for business. Gallerialedningen på de olika galleriorna var förvånansvärt förbluffade när de konfronterades med uppgifterna om att folk faktiskt inte gillade det mobila säljarfolket, men man får ändå ge dem kredd för rådigt ingripande.

Men Liljeholmen tycks vara lite speciellt. De har förvisso också de vanliga abonnemangskrängarna, men utöver dem finns även locktångsfolk, värmekuddsafficionados och ett märkligt klientel som inget hellre vill än att du ska gnida nån sorts ståltråd i din hårbotten. Men dem lämnar vi för nu, efter att ha tillbringat en eftermiddag studerandes de stackars nagelkrämsförsäljarnas fascinerande kroppsspråk. Nagelkrämsförsäljarna håller till på mittenplanet, talar knagglig engelska, tycks komma från något östeuropeiskt land och är sannolikt ganska okunniga om fackförbund och slikt. Hela dagarna går de fram och tillbaka och trakasserar folk för att få ihop lite provision så att de har råd med lunch.

De vill att du ska köpa deras nagelkräm, och för att du ska göra det erbjuder de en snabb behandling som bland annat tycks bestå av att gnida dina naglar med nån sorts pimpsten. Jag tittade faktiskt inte så noga eftersom blotta tanken på stengnidandet hade ungefär samma effekt på mig som naglar på en griffeltavla.

Mest fascinerande var en kanske inte hundraprocentigt heterosexuell mans handrörelsemönster. Vi lyckades urskilja tre tydliga varianter i hans show. Först har vi Excuse me-peket, under vilket mannen söker kontakt med ett lämpligt offer medelst ett krokigt pekfinger. Ett finger som säger Hallå där, gamle gamäng, du och jag ska snacka bizniz nu. Det är ett finger som både är osäkert kontaktsökande och in your face. Ett finger som inte kan misstolkas. (Vid ett tillfälle kom en äldre farbror förbi och gästpekade, men hans subtilitet lämnade mycket i övrigt att önska. Det var långt ifrån expertens intima och förföriska handlag och hade säkert gjort sig bättre på ett politiskt massmöte. Det fick oss att uppskatta nasarmannens skicklighet än mer.)

Köpa lite? Bara två lax!

Om det krokiga pekfingret får offret att tappa garden väntar det tyngre artilleriet – det mycket uttrycksfulla Viftet. Viftet utförs dubbelfattat med mjuka fingrar som förföriskt vinkar till dig Kom då, wink wink, nudge nudge, i ett ganska effektfullt stigande och fallande mönster. Här är saken biff om offret tar ett steg framåt. Något som, det behöver jag väl inte påpeka, inte hände alltför ofta. Och tvekade offret då, ja, då tog han fram det tunga artilleriet – att resolut förfölja offret med framsträckta Jazz hands. En ung man, med eventuellt transylvanskt ursprung, förföljde alltså folk  på Liljeholmsgallerian med framsträckta armar och vilt viftande fingrar. Mitt på blanka eftermiddagen.

Jazz hands funkade aldrig så vitt vi kunde se, men det gör inget. Vi kommer nog aldrig att glömma dem ändå.

En etikett på vett

Här hade jag tänkt berätta den pinsamma historien om hur jag förra helgen bjöd in Doktor Öst med familj på glöggkalas på fyllan. Vilket jag alltså snabbt glömde bort. I morgon skulle de ha kommit, men nyss hörde han av sig och avbokade, så ingen skada är skedd. Jag som tyckte att jag var så finkänslig som inte ville bjuda hit folk på fyllan, bara för att tydligen göra det ändå.

Vad säger förresten etiketten om fylleinbjudningar? Är de OK om de gäller andra än grabbgänget? Jag tycker att det verkar tveksamt men har hört andra som är förbehållslöst för.

Grabbgänget var för övrigt här i går för att se på In Flames, och förvarnade i vanlig ordning när de redan kommit på plats och börjat öla. Jag tittade förbi på några kalla i alla fall (men först efter att tvingas mobilsurfa in på Facebook, hitta ett aktuellt telefonnummer, och därigenom ta reda på varför de inte var där de skulle vara) och tog del av det senaste skvallret från Gnällbältet. Det är lite obehagligt att jag har yngre kompisar vars barn redan börjat dricka folköl och ligga på höskullar (OBS – spekulation). Lite obehagligt eftersom det kan ge sambon idéer.

Prick my arm/Injection fed/It’s poison/I’m no fool

Jag är stungen. I går var det dags för grisesprutan. En läkare tog plats i ett konferensrum med sina kanyler och föga överraskade föll jag in i ledet, trots allt. Hon flinade lakoniskt åt mina misstankar om att en spruta vaccin skulle lura min kropp och fucka upp min fina influensafria svit, medan jag undrade varför det satt en godmodigt leende farbror i ett hörn och tittade på.

Resultatet, det måste man ändå säga, var en besvikelse. Jag hade hoppats på en mindre epidemi av svimningsanfall och fontänkräks framåt kvällen (ty senaste gången det influensavaccinerades på jobbet sjukskrev sig flera stycken i flera veckor – något av ett bakslag med tanke på den planerade effekten kan man tycka). Först framåt kvällen började det kännas som om en fet man pucklat på min arm, men annars intet. Så mycket hubbub för intet alltså. Typiskt.

Och den leende farbrorn, vem var han egentligen?