Jugoslaviska maffian
kissar ofta.
En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj

Munk & muffin,
bajs i renässansen.
Tyra Banks ljusbrunt

Visdomstand luktar illa.
Lill-Babs omslag.
Snel hest, snel hest.

Min flickvän
hatar kollega.
Mayhem – Messas massaker!

Måns Mårlinds snoppbilder,
smygfoton!
Snusk och humor.

Kapuscinskis Kejsaren
hem till Midgård, Botswana -
åldersångest!

Slender man -
mustasch, monokel.
Macho i kollektivtrafiken!

Vrenatjejerna,
reborndockor.
Tecknad porr!

Lill-Babs - b-sångare,
Jonny Bode, Fredde Granberg, samlagsljud.
Stor kuk är en klen tröst.

Ricky Bruch kuk,
Dave Mustaine sucks.
Inbjudan till bröllop.

Ugly Passat, Peters Popshow,
hockeynostalgi.
Hest, snel hest.

Den som tror sig ha ännu sjukare läsare får gärna testa själva och berätta det för mig.

”Jag filmar här inne” säger konstnären med självklar auktoritet inifrån Lustiga huset på Gröna Lund. Vi förväntar oss också en lustig resa därför blir effekten så pass effektiv när vi möts av svärtan. Likt Will Navidson i kultklassikern House of Leaves hittar Frickis det svartaste svarta när hon filmar sin resa genom en till synes ogenomtränglig labyrint, och kopplingen blir ännu starkare när berättaren förkunnar att vi måste skynda oss. För batterierna kan ta slut. Det är en på ytan banal odyssé som är djupt rotad i nutida populärkultur. Vilket bara förstärks av att Frickis nu är tydligare med vad vi har att förvänta oss. Denna video är ”POV” förklarar hon redan i klippets titel. För ”Point Of View”, en vanlig arbetsmetod framför allt inom kontemporär pornografi.

Under hösten 2011 inleder Frickis sin konsumentupplysningsperiod, vars start signaleras av ”Godisbutik i göteborg på Östra Hamngatan”. En i övrigt ospektakulär historia. Men ska du köpa godis på Östra Hamngatan i Göteborg så vet du, tack vare denna film, vad du kan förvänta dig. Det är under den här perioden som Frickis noterar sitt kanske största konstnärliga genombrott med förevigandet av hennes dramatiska vandring från Sergels torg till Hötorget, ”Walking from the Obelix to the Hötorget throught Drottninggatan”. Här samsas vardag med dramatik.

”It was here! It was där! He died!” fastslår filmaren då hon passerar Bryggargatan, vilket genast bryts av med en glad trudelutt från en gatumusikant. Ångest och glädje, aldrig är de särskilt långt ifrån varann. Väjjy ugly and pjettu cool, indeed.

Temat återkommer när vi återvänder till Siam Park. Ljus, lättja, glädje i bild möter ett ödesmättat ljudspår, förebådande att något hemskt är på väg att hända, att den muntra bakgrundsmusiken kommer att tystna. Oundvikligen. Det är en liten pärla.

Efter dessa urladdningar av kreativitet återgår Frickis till den banala vardagen. Kontrastverkan är en viktig del i den helhet hon skapar, varför det känns helt naturligt att vi får följa med i hur man löser mobilspelet Block Puzzle Deluxe, spekulerar i varför en mobiltelefon inte fungerar eller, som här, bara gör klart varifrån berättaren kommer genom att, helt enkelt, gå igenom sin skivsamling. Som för att fråga publiken ”I have this one – but what does that say about me?”

Hela den dubbelhet vi har fått följa i denna resa genom livet, där mörkret och glädjen, det vardagliga och spektakulära alltid ställs emot varandra, sammanfattas i vår avslutande installation. En kort, intensiv scen med psykologisk skärpa och ett djur i huvudrollen: ”Black cat – bad luck”. Jag lämnar det okommenterat.

Frickis får något av ett genombrott med sin actionvideo ”Climbing the hill part 1”. Det är den första videon i vilken konstnären talar direkt till åskådaren. Och hon gör det – lite otippat – på engelska. Frickis är på Gran Canaria. Och hon tänker bestiga en kulle. ”I’m gonna do it”, som hon självsäkert säger.

Här kan vi pausa lite och konstatera något som den uppmärksamme tittaren redan börjat ana. Frickis har inte alla hästar hemma. Inget fel i det, många av våra främsta filmskapare springer runt med halvtomma hamsterhjul. Det är inte jätteviktigt, men är ändå den bakgrund med vilken man måste se Frickis verk. Som lekman vore det mig främmande att försöka ställa en diagnos, men det kan ändå vara värt att notera det som alla som redan har stött på Frickis på diverse internetforum, suttit bredvid henne på en tv-inspelning eller polisanmält henne för trakasserier redan känner till: att här har vi att göra med en manisk person med en mental förmåga som stannat någon gång i tonåren. Så är det sagt. Då kan vi fortsätta.

”Climbing the hill part 2 english/swedish multi languages” är lite av ett antiklimax. Ja, Frickis bestiger kullen. På två språk. Men den konstnärliga nivån är låg. Vill man absolut uppleva det så kan man göra det här. Men det är ändå här man kan se att Frickis har hittat sitt rätta element. Det är med actiondokumentärer hon ska möta världen. Med kameran i högsta hugg tar hon oss rakt in i den andfådda verkligheten. Mycket väl fångat i ”The way up to The Dragon and The Vulcano at SIAM PARK/ english and swedish multilanguages”.

Det är VÄLDIGT långt. Det är väldigt jobbigt att roa sig i Siam Park. Men vi visste inte exakt hur långt och jobbigt det var innan Frickis visade oss det. ”Vad långt det är”, säger hon i en nyckelreplik cirka en minut in i klippet. Ja, säger vi. Det är det ju. Det är dokumentärfilm i sitt allra sannaste element. Och kan andas ut på slutet ”när vi är almost up”.

Att Frickis inte heller väjer för det arkana och vardagliga visas tydligt i ”Nice toilet with flowers at our hotel”. Ingenting får stå i vägen för konstnären när det kommer till diskbänksrealism.

Det här förstärks av den stillsamma ”Visste du att Cinderella måste svänga runt innan den kan parkera?” En film som är häpnadsväckande främst tack vare sina omständigheter. Här står Frickis uppenbarligen på Gröna Lund och filmar. Vi kan höra skrikande och skrattande barn i bakgrunden. Men mitt i all glädje och underhållning väljer Frickis återigen att fokusera på det lilla, det dolda skeendet. För sådant har alltid en plats i en vardagsskildring. (Det här följs förvisso upp av ett antal skildringar av diverse åkattraktioner på grönan, sannolikt förevigade samma dag. En hård kritiker hade kanske påpekat att effekten blivit större om den här serien istället hade avslutats med Finlandsfärjan, men vilka är vi att tillrättavisa filmskaparens kronologi? Är det kanske inte så att hon vill säga något om vår samtid med de ångestskrik som hörs i klippet från ”Extreme”-banan?)

Det finns en liknande serie om Göteborgs nöjespark Liseberg som är uppbyggd på samma sätt. Mitt i glädjen, förströelsen påminner hon oss om livets realiteter. Att det kommer någonting när festen är slut och att livet måste gå vidare:

Man måste äta också.

Jag har valt en ung kvinnas rop på uppmärksamhet. En på ytan banal samling filmklipp som, om man gräver lite under ytan, döljer godbitar man inte hade anat. Jag har valt Frickis YouTubekanal. Det som började helt stillsamt i december 2006 med stumfilmen ”The Nile”.

Därefter förvirring. Ett 40-tal korta videoklipp föreställande diverse schlagerartisters uppträdanden i olika köpcentrum. Med ett kort avbrott för ännu en stumfilm med marint tema:

Och så detta.

Ser ni det? Den här Lasse Berghagen-videon inleds med en kort presentation. Elegant textad. Men hur? Varför? Där samtliga murriga, mörka köpcentrumuppträdanden bara kastat sig på oss helt utan förvarning så har det hänt något här.

Vem gjorde detta? Vem är ansvarig?

Har Frickis bett om hjälp? Har hon stulit videon från någon annan? Eller har hon döljt sin tekniska skicklighet för oss fram tills dess? Man vet inte. Men man undrar.

Vilket för oss fram till den andra riktigt intressanta installationen i denna serie vardagskonst.

”Norska kunga båten” utmärker sig inte visuellt. Det är ännu en okommenterad filmsnutt med marint tema. Men vänta. Lyssnade ni noga? Hör ni hummandet? Hör ni hur fotografen står vid en välbevakad båt, som (eventuellt) innehåller norska kungligheter, och hummar. Som en sjuk människa. Någon står med en kamera och filmar. Och hummar. Mitt framför vakterna. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner starka superskurkvibbar. Någon står helt självsäkert, öppet – hånfullt – och planerar (vad som i teorin skulle kunna vara) sitt fruktansvärda dåd. Det är starkt. Det är vågat.

Det är värt att göra denna analys till en serie. Så – fortsättning följer.

Frukost/vapen

Tisdagskvällen var ganska händelselös fram tills min flickvän smög sig på mig bakifrån och stoppade frysta hallon i mina kalsonger. Helt oprovocerat. Så att det såg ut som om jag hade skitit blod.
Så nu undrar jag naturligtvis – vad vore en rimlig vedergällningsaktion?

Men vi hoppas på bättring.

Om Chuck Norris hade det här håret hade Chuck Norris istället gått runt och kramat folk.

Hörni, att metal har gått från farligt till töntigt till kreddigt har vi ju redan pratat om. Det skrivs böcker, görs filmer och dokumentärer om dess härlighet, och apex nåddes när ”Death Metal-trummisen Yasin Hillborg” (jag har hittills inte sett någon som berättat om vilket Death Metalband Yasin Hillborg är trummis i eller om jag borde känna till honom) släppte sitt femåriga kärleksbarn Så jävla metal – filmen om svensk hårdrocks historia.

För att liksom illustrera hårdrockens nya kreddighet har man sett till att det nästan är omöjligt att se filmjäveln, som ändå har annonserats ända sen förra sommaren. Den visades exakt fyra gånger på bio i Stockholm, alla gånger sent på vardagkvällar (för det är hårdrockigt att vara uppe sent). Sen köpte SVT upp den i avsikt att visa den, för att sen istället bestämma sig för att inte visa den. Just nu i alla fall. Sen tog det visserligen inte alltför lång tid innan den kom på DVD, så då borde det ges fler alternativ. Piratbukten, Voddler, Headweb?  Glöm det! Och när jag till sist klev in i en videobutik i Sundbyberg igår i avsikt att köpa den blev jag raskt upplyst om att jag inte alls fick köpa den.

Så nu har jag, för första gången på flera år, hyrt en fysisk DVD. Det är jättekonstigt, jag måste typ gå tillbaka med den i dag. Men där har ni det – som en illustration av hårdrockens kreddstatus finns det en film som man måste kämpa stenhårt för att över huvud taget kunna se. Och jag har sett den nu.

Samtidigt började SVT visa den 11 avsnitt ambitiösa dokumentärserien Metal Evolution (Hårdrockens historia) till soundtracket av övervägande förakt. Vad jag förstår är den usel främst för att det är Sam Dunn har gjort den. Sam Dunn har tidigare gjort Metal: A headbangers journey (som innehåller filmhistoriens mest odödliga black metal-replik) samt Iron Maidenfilmen Flight 666, som jag inte har sett än men som av dem som har sett den universellt sågats som en okritisk skivbolagsprodukt. Metal Evolution lär vara aneldningen till att Så jävla metal inte kommer att visas på SVT förrän nån gång i vår.

Det här är intressant. Jag hade alls inget emot första delen av Hårdrockens historia. Faktum är att både jag och Messa satt och mös tillsammans i soffan. Men kan det inte vara så att vi automatiskt förhåller oss helt okritiska för att vi är så ovana vid att hårdrock skildras på det här sättet (och inte som i YouTubeklippet nedan)? Att vi blir glada bara för att vi får höra all denna fantastiska musik och se alla dessa vrak, och struntar i hur det förpackas? Så jävla metal är nämligen en skitfilm. Men jag älskar den ändå.

Bortsett från de ihopsamlade gamla hemmainspelningarna och filmens intervjuer så består, av naturliga skäl, bildmaterialet av utdrag ur den skattefinansierade statstelevisionen. Den som, kan man tycka, borde finnas tillgänglig för alla svenska skattebetalare (alltså du och jag, men inte Europe) att göra vad vi vill med. För jag tror nämligen att nästan vem som helst skulle kunna göra en bättre dokumentärfilm om svensk hårdrocks historia med tillgång till det materialet. Här finns ingen som helst dramaturgi och det ställs inga viktiga frågor som skulle ha kunnat förklara varför saker och ting hände så som de hände och kanske sätta in saker i ett större sammanhang, och alla låtsas som om Hempo Hildén aldrig har existerat. Kort sagt, som historiskt dokument är det ovärderligt, men som dokumentärfilm betraktat är det rena klåperiet. Dessutom verkar DVD-utgåvan vara ihopplockad av halvapor, ity den text som på traditionellt sätt berättar om vems pratande huvud vi ser slutar konsekvent en decimeter utanför tv-rutan, oavsett hur man ställer in sin tv-bild.

The Hempo. (Foto: Patrik Jihde/SR)

Men, som sagt, det är ändå väldigt underhållande. Även om det är lite oroväckande hur mycket min flickvän har pratat om den 49-årige Europebasisten John Levéns utseende sen igår.

Vad får man se då? Jo, nu ska ni få höra. Det börjar med det beryktade Svar Direkt-programmet och går sedan över till protometallarna November, EF Band och Neon Rose och intervjuer med dess medlemmar. Det pratas med Anders Tengner (som berättar om hur han vill döda Ann Ekeberg), Yngwie (som kommenterar You’ve released the fucking fury-flygresan), Jonas Åkerlund (som, naturligtvis, pratar om Bathory, men som gör det med en förbluffande töntig röst), Lars Ulrich (som läser sitt fanbrev till EF Band), Nicke Andersson (som pratar om hur konstiga de norska black metalarna var), Joey Tempest (som mest är tråkig), Leif Edling (som är extremt diplomatisk om sin relation till Messiah Marcolin) och Messiah Marcolin (som inte minns att han skulle ha gjort nåt fel) och många fler.

Men om jag får drömma lite så skulle jag vilja se en film om metal som är lika bra som svensk metal. Är det för mycket begärt?

Gott nytt år och allt det där.

Jag sa inte att det var dåligt.

Jag röstar på spegel.

Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?

Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.

I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.

Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa

Autentiska söktermer. Säkert.

Den vill jag inte gå på. Jag bara säger det.

Vår frys slutade att fungera redan i söndags. Men vis av vetskapen att vår förra frys också slutade att fungera en gång, bara för att helt magiskt börja funka igen och sedan aldrig vara ogin igen, så avvaktade jag lite för att iaktta vartåt det barkade. Det skulle jag inte ha gjort. Fem dagar efter felanmälan (och tre dagar efter en andra felanmälan) har absolut inget annat hänt än att frysen inte fryser alls, utan har fyllts av en genomvidrig vätska som tycks vara nån sorts blandning av ärtor och ruttet kött, med en harmonierande odör. Den har vi nu utrotat. Det var det äckligaste jag har gjort på väldigt, väldigt länge.

Som av en händelse gick vi sedan ner till grannen med en intresseanmälan för ombildning av vår lägenhet.

Fast här vill jag lägga in en brasklapp. Trots att jag åker tunnelbana i stort sett varje dag så störs jag mycket sällan av spretande lår (vilket kan eller inte kan bero på att jag inte är av det svaga könet, men jag kan också ha haft tur), men drabbas ofta av en inre vrede på grund av påträngande armbågar. Det här är ett problem som gallopperat på sistone, ett växande miljöproblem, en stadigt ökande orsak till att människor sitter i trängseln och kämpar för att inte release the fucking fury. (Eftersom vi, trots allt, är ganska väluppfostrade när det kommer till att inte visa känslor bland okänt folk.)

Och orsaken – j’accuse! – är förstås Wordfeud. App-aset som ingen hittills lyckats ägna sig åt med bara en hand. Det är ditt fel att jag tvingas sitta som ett neurosedynbarn med krampande överkropp i rädsla över att behöva, hemska tanke, luta mig mot nåt Iphoneäckel på tuben. Jag bedömer det som ganska troligt att vi snart kommer att få den första grova t-banemisshandeln med telefonappar som utlösande faktor.

Kom ihåg var du läste det först.