Minns ni skidåkerskan Magdalena Wallin. Hon tävlade i landslaget i början på 90-talet och placerade sig vanligen runt 64:e plats eller så. Sen stötte hon på en tokig tysk och började med skidskytte – på den tiden mest känt som en ovanligt bizarr deltävling i dataspelet Winter Games – och hade inom några år etablerat sig som odiskutabel världsetta i den sporten. Det är ungefär på den nivån skidskytte ligger. Den knappt medelmåttige kan bli en stjärna. Och fröken Wallin gifte sig Forsberg och vann Jerringpriset fyra gånger. FYRA GÅNGER! Det är faktiskt sant.

Jo, jag vet. Det finns en och annan skidskytt som faktiskt kan konkurrera med skøjtespecialisterna, men det hör till anomaliteterna. Och ja, jag vet att längdskidor inte heller är någon global storsport, men vad den har i våra skogar är odödlig tradition. Men det förändrar inte det faktum att det är en liten pajassport som har färre utövare än störtlopp, baseboll, rodeoridning eller bowling. Jag kan leva med att det finns många som tycker att en skidskyttetävling på SVT är spännande och att Magda verkar vara en alldeles förtjusande tös (vilket jag f ö inte har någon anledning att betvivla), men det provocerar mig å det grövsta när dessa medelmåttor börjar vinna stora sportpriser.

Det är alltså Bragdguldet jag stör mig på i dag. Jag försökte släppa det – priset har ändå tappat mycket av sin forna glans – men det gick inte. När en okänd svenska kommer från ingenstans och vinner sportens yngsta tävling i världssporten golf, när en högstadieelev sopar rent med världseliten och slår världsrekord (vad nu ett simrekord är värt nuförtiden) i världssporten simning och när en ständigt skadad västgöte slår Karelin i Sibirien, eller åtminstone Nadal i Paris, vilket väl är att betrakta som jämbördigt, i världssporten tennis, vad gör bragdjuryn då? Jo… Ja, ni fattar.

Få svenska skivor har så högt andrahandsvärde som det schackrutiga eposet Rasta Hunden (av och med Rasta Hunden) från 1980. Stöter du på en ägare av skivan i fråga är risken stor att han kommer att upplysa dig om att den inte är till salu. Till något pris. Och det är ju ganska anmärkningsvärt med tanke på att bandet i fråga är nästan helt okänt, och aldrig gjorde något mer efteråt.

Och obskuriteten har förstås en social dimension. Likt sättet på vilket män med svulstiga mustascher alltid hälsar på andra män med svulstiga mustascher kan förhållandet mellan två människor för alltid förändras vid ett i förbifarten frammumlat ”Jag har så många frågor, jag behöver mera droger, jag letar pengar desperat, letar pengar desperat.” För risken är ganska stor att de båda en gång i sina tonår legat nånstans och ölstinna vrölat hela texten till Mina polare.

Därför tror jag inte heller att det var en slump den där gången när jag satt på den jättehäftiga webbreklambyrån och avnjöt Metallgurans sista suck, att kollegan som smög upp bakom ryggen på mig och undrade vad det var för ett förjävla bra band jag lyssnade på senare samma sommar gifte sig med flickan som var den ursprungliga källan till min gamla Rasta Hunden-kassett.

Blandbandet – erkänn att ni aldrig trodde att det skulle bli färdigt – avslutas med skapunk från Sundsvall, framförd av fyra sundsvallska snorungar.

Här är hela bandet:
Sida A:

Jag hade inte hört uttrycket sedan lågstadiet innan min flickvän svängde sig med det i dag. Nu fruktar jag för vårt förhållande.

Jodå, någon gång under den närmsta tiden (ärligt talat fattade jag aldrig om det var ikväll eller nästa vecka) kommer en fotograf dyka upp i vårt chateau för att föreviga sambon, i vad som, utgår jag från, kommer att bli nån sorts schnygg coverbild av typen girls on bikes.

Nåt sånt här räknar jag med att det blir

(Fast att det beror på att hon vunnit en cykel i nån sorts slogantävling för Håll Sverige rent kan ni välja att bortse ifrån.)

Och för övrigt undrar jag hur någon lyckades googla sig hit medelst uttrycket ”pälskalsong”. Det låter inte som något jag har skrivit om.

När jag och min flickvän är utbjudna på diverse tillställningar är det inte ovanligt att frågan om hur vi träffades dyker upp. Vilket är lite obehagligt med tanke på det något oortodoxa sättet på vilket vi blev ett par. I väntan på att vi kommit fram till en bra historia som vi kan enas om så har vi roat vi oss med att gräva fram några samlagsrecensioner från den trevande första perioden. Och kom ihåg – en väl utförd samlagsrecension (och en härdad publik att recensera för) är din biljett till ett lyckligare sexliv.

Ron: ”Könets färg matchade trosorna. Jag blev svårt äcklad och drog av tre poäng i slutbetyget, Jag försökte göra helikoptern för att imponera på Messa. Jag hade glömt bort hur man gjorde. Jag skämdes. Messa blev uttråkad och gick hem. .”

Messa: ”Rons toviga och långa rövhår gjorde det omöjligt att genomföra samlag. Rakar han aldrig röven? Extra poäng för fin hårfärg dock. 3 av 10″.

Ron: ”Messa började stöna fram fraser på MSN-svenska efter 12-13 juck. Jag spottade henne i ögat, förolämpade hennes krukväxter och gick hem. 2 poäng.”

Messa: ”Under själva akten började Ron sjunga ett Pussycat Dolls-medley. Inga poäng kan utdelas”.

Ron: ”Hittade en tysk borrmaskin av märket Bosch, samt boken ‘Självkänsla nu’ av Mia Törnblom inuti Messa. Gjorde penetration oerhört komplicerad. 3½ poäng.”

Messa: ”Ron insisterade på att jag skulle kalla honom för Ernst Kirschsteiger under förspelet eftersom det skulle få honom att känna sig lite farlig. Detta börjar bli för sjukt. Han får dock extra pluspoäng för välrakad röv. 4 av 10.”

Ron: ”Messa gav mig ett par röda badshorts och beordrade mig att rya saker i stil med ‘CJ! That kid is drowning!‘ och ‘Hobie, one day you’ll be a real lifeguard and you’ll understand this.‘ När jag gjorde detta gnydde hon lättjefullt. Jag förstod inte riktigt vad det där gick ut på, men jag spelade med. Men när hon avbröt mig för att sätta på sin slitna vinylsingel ”I’ve Been Looking For Freedom” kräktes jag i hennes hår. Underbart! 9 av 10.”

Messa: ”Jag fick en underbar orgasm, jag såg stjärnfall och solar, milda vindar smekte över min bara kropp när jag föll naken genom rymden. Tio av tio. Synd bara att Ron inte kunde vara där.”

Ron: ”Kände mig fruktansvärt lurad när behå tagits av. Ett solklart fall av falsk marknadsföring. Tog utpressningsbilder med mobilkameran. Tömde kylskåpet. (Oliverna var gamla). Messa började gråta, vilket var fruktansvärt avtändande. 1,3 poäng.”

Messa: ”Fick en överraskning när väl de gröna kallingarna hade tagits av. Ron har inte bara en stor och välformad penis och en mjuk och härlig pung, utan även en liten svans. Trots det bra sex. 8 av 10.”

Ron: ”Messa avbröt mig hela tiden för att be mig fråga olika personer om huruvida de i själva verket är ”riktiga ollon”. Jag vågade inte annat, eftersom hon hotade med att sätta på Hoff-skivan igen. Darrade som en kaninnos. 4 poäng”

Messa: ”Ron envisades med att springa på toaletten under hela akten vilket gjorde juckandet något oregelbundet. 2 av 10.”

Ron: ”Hittade en spännande livsform i Messas mormorstrosor. En trevlig överraskning. De bjöd på hemmagjord halloumi. 7 av 10.”

Messa: ”Ron Obvious – you can’t beat the feeling. En solkar tiopoängare. Jag är lycklig nästan jämt”

Ron: ”Messa tog mig till himlen och tillbaka. Tio av tio. Rekommenderade henne till alla jag känner. ”

Messa: ”Rekommenderar inte Ron till någon. Den karamellen vill jag helst suga på själv. 10 av 10.”

Ja, jag vet. Laptops är inte gjorda för att spela kraftfulla spel. Det kan hända att de kraschar då och då. Men en gång, bara en gång, skulle jag vilja att det gjorde så när det går dåligt i mitt FM, och inte mitt i den episka insats som avbrutit en längre tids formsvacka fylld av absurda motgångar och urrton ramträffar och bortdömda mål av min would-be-skyttekung. Kan vi enas om det, världens jävlighet?

Messa är ute och roar okungligt ikväll. Hon är på Hairspray, nån sorts musikal hon inte ens försökte övertala mig att följa med på, hela kvällen och istället ska jag underhålla Messas lillasyster Smelly som kommer hit om en stund. Det kan bli… intressant.

VM-kval har då en fantastisk förmåga att ta död på all logik, förnuft och glädje. Avgå alla!

När Egypten och Algeriet gjorde upp om en VM-plats 1989 slutade det med att Egypten kvalade in (de hade trots allt hemmaplansfavör) och att en algerisk spelare blev efterlyst av interpol. Lakhdar Belloumi, den gamle legendaren, kastade en flaska på den egyptiska läkaren (som blev blind). Några månader senare vägrade egyptierna helt kallt att vara med i Afrikanska mästerskapen som, händelsevis, råkade spelas i Algeriet. I länken ovan kan man även se hur broderligt välkomnade algerierna blev när lagen senast möttes i Kairo i helgen, och den politiska bakgrunden sammanfattar Niva här.

Nej, kvällens hetaste fotbollsmatch är inte Italien-Sverige. Det är inte ens Bosnien-Portugal. I neutrala Sudan spelas den direkt avgörande VM-kvalmatchen, och det är mer än ära och miljontals dinarer som står på spel.

Och just den matchen kan jag förstås inte se, eftersom jag jobbar hela kvällen sans Eurosport. Men för den som bara har tänkt att se en enda fotbollsmatch till i år och har tillgång till kanalen – se Algeriet-Egypten i kväll, 18.30, gläds över att du inte måste döma den, och håll tummarna för att det inte leder fram till ett nytt panafrikanskt krig.

Heja Algeriet, friskt humör!

Eftersom det har inkommit orimligt många sökningar på FM2010 +Hidingsta under veckan så tar jag mitt ansvar och ställer upp en liten vägskylt. Här ska ni leta. (Och om någon sen orkar pilla in Den Gula Maskinen i rätt fyra (och kanske rentav med rätt trupp) så vill jag gärna ha XML-filen också.)

Som en del av er redan känner till så är min flickvän indoktrinerad sedan barnsben till att ytterst motvilligt lyssna på musik som är yngre än hon själv (såvida den inte spelas av muskulösa nordamerikanska män i djurhudar). Jag har i regel inga problem med detta. Men på sistone har jag upptäckt liknande tendenser när det kommer till humor. Vilket jag tycker är lite obehagligare.

Det är möjligt att jag lider av cynisk von Oben-attityd men jag måste ändå undra – är det verkligen OK att, år 2009, recitera och skratta åt ”grön asfalt”?

Så vi hade middagsbjudningspremiär som sambos i går. Smurvlan kom på besök och uppdaterade oss om livet, konverserade om vikten av att kunna fisa inför varandra samt huruvida luktstyrka eller decibel smäller högst i en fisokrati. Med tanke på att vi blev sittande fram till halv ett (ja – vi är gamla nu) så får premiären nog betraktas som framgångsrik. Ryktet lär väl sprida sig och snart står kreti och pleti utanför porten och vill komma in för att trakteras läckerheter och sprit.

Men som en följd av detta så har hela lördagen försvunnit. Vi har typ nyss klivit ur sängen och det är redan mörkt ute. Det är så jävla orättvist. Dessutom tycks ingen vettig kanal sända VM-play-offet Portugal-Bosnien ikväll vilket ju är nästan lika upprörande.

Klockan är tio i ett (vilket jag nämner eftersom det är en osedvanligt sen tidpunkt att vara vaken på en fredag i det gröndalska hemmet nuförtiden), vår middagsgäst har precis åkt hem, BiBen nästan urdrucken, och min flickvän sitter i soffan och skrålar The Philosophers Song. Jättehögt. Det måste vara kärlek.

…makes Ron a dull blogger.

We will return right after this

I min eviga strävan efter att upplysa världen om musik som den kanske inte är redo för har vi i dag kommit fram till black metal-kvintetten Sportlov. 

Sportlov består av Count Wassberg (sång), Dubbdäck Doom Occulta (gitarr), Hell Y. Hansen (gitarr), Thermoss (bas) och Fjällhammer (trummor). (Fjällräv Vikernes lämnade bandet.) Tillsammans är de så jävla hårda att du får näsblod bara genom att titta på deras corpse paint och minst en könssjukdom av att se dem live. Så för säkerhets skull tar vi dem i inspelad form.

Vårt Oz-maraton fortsätter. Redan från början skulle Adebisis visa sig vara sambons favoritkuk. En kort period tog Jaz Hoyt över, men efter att Messa googlat fram uppgifterna om att Evan Seinfeld, som spelar Hoyt, gått och gift sig med vuxenfilmsaktrisen Tera Patrick samt gjort henne sällskap i karriären under namnet Spyder Jones så sjönk hans drule uppenbarligen i aktning för nu är det Adebisi som gäller igen. Trots att han faktiskt (nu är det en spoiler alert här, men det var så länge sen serien gick att jag faktiskt skiter i det) har hunnit bli mulad redan.

Ryan O’Reillys och, lite otippat, Gamle Vern Schillingers utväxter går tydligen också an, medan Bob Rebadows och unterariern Robsons inte alls står högt i kurs. Jag har också fått lära mig att min röv liknar Kellers, fast jag förstod aldrig riktigt varför.

Vilka är era fiktiva favoritorgan?