Chuck Norris doesn’t cheat death, he beats it fair and square

Mina tischor har inte tagit slut, inte på långa vägar. Däremot kanske min motivation att skriva om dem. I dag har vi i alla fall kommit till rena mainstreamtischan: Chucken.

Motiv: Chuck, the one and only. Riktigt många gånger för säkerhets skull. I sällskap av den typen av skämt om Chucks hårdhet som vi aldrig tröttnar på. Hoppas jag.

Tråkigt nog är den här bilden beskuren så att man inte ser mitt eget Chuck Norris-skägg.

Ursprung: Inköpt – tillsammans med en ganska stor bunt andra tröjor – på New Yorker i Prag.
Kontroversialitet: Noll. Alla älskar Chuck Norris. Ty ingen vågar annat.
Affektionsvärde: Lågt. Denna tischa är varken särskilt snygg, rolig eller skön. Men ser man en Chuck-tischa så köper man den. (Samma sak gäller för övrigt även tischor med MacGyver och Thomas Östros på.
Kuriosagrad: Ganska låg. Hade jag däremot varit stolt ägare till Chuck Norris Action Jeans – då hade vi snackat!

"Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies"

Kvalitet: Ganska dålig. Tischan är på tok för tunn, nästan genomskinlig, varför man drar sig för att använda den om det inte är väldigt varmt.
Övrigt: När du tittar så där på Chucks t-shirt… blir han glad.

Om levande kaniner och döda skallar

Då var det söndag igen, och på söndagar orkar ingen varken skriva eller läsa några långa välskrivna blogginlägg. Jag har helt rutinerat löst det problemet med att ägna söndagarna åt en i synes ändlös bloggserie som kräver minimalt engagemang från båda sidor. Bra, va?

Motiv: Den onda kaninen. Jag har faktiskt en tredje variant på kaninen och dödskallen också (i vilken kaninen använder dödskallen som nån sorts luftballong eller nåt – hela motivet osar av psykedeliska droger och/eller mental ohälsa), men jag anser den vara lite för ful för att få vara med här. De här tischorna kommer från Super Fishal, som har en del roliga designs. (Och en del fåniga.)

OK, här ser vi alltså hur den lilla kaninen först föds ur skallen, likt nån sorts mytologisk kaningud, för att sedan äta upp skallen. I den tredje tischan i serien bajsar kaninen ut... vi kan återkomma till det sen kanske?

Ursprung: Alla kanintischorna är införskaffade på Sneakers ”N” Stuff på Åsögatan vid olika tillfällen, och sannolikt till ett ganska saftigt pris.
Kontroversialitet: Nästan obefintlig. Jag känner i alla fall inga som upprörs av våld mot dödskalle, trots att gravskänding faktiskt är högst olagligt. Jag har inte ens varit med om att någon har kommit fram och utbrustit i ett ”Vad tokigt! Kaninen äter alltså dödskallen! Vad jobbig den ska vara att bajsa ut sen!” Vilket ju är lite tråkigt,
Affektionsvärde: Högt. Den bruna varianten var länge min absolut favorittischa. Japp, när jag ville se riktigt fräck ut så var det den jag valde. Jag vet inte vad det säger om mig. Den svarta är en ren brukstischa. Märkligt egentligen, eftersom motiven bara har subtila skillnader, men jag antar att det är allt bjäfs runtomkring och den helt onödiga (och ganska fula) loggan som förstör den.
Kuriosagrad: Ganska låg. Både dödskallar och kaniner förekommer frekvent på människors torsos i denna tidsålder. Kanske för många, där har vetenskapen inte bestämt sig än.
Kvalitet: Mycket god. Slitaget är minimalt trots att de tillhör de allra mest använda tröjorna i min samling.
Övrigt: i övrigt vill jag på intet sätt uppmuntra till bruk av bruna tischor, ity brunt alltjämt är bajsets färg. Och så vill man väl ändå inte klä sig?

Förätarkorvsexperimentet

Många av er känner säkert redan till Fredrik Backmans överdådiga kulinariska förätarorgier, men för den som händelsevis har missat dem finns bakgrunden här. Nåväl, i dag var det dags för mig, korvfantast, att prova på förätarkorven. Som en lätt fredagskvällsmåltid. Jag är förstås medveten om dödssynden i att äta förätarmat som en hel måltid, men så är jag inte en bottenlös skåning heller – jag tog chansen.

Tyvärr gick det hela lite snett redan från början. Jag hade glömt att köpa potatissallad. Vidare visade sig den gula löken – mitt eget val av gött – vara helt slut i hela lägenheten. Fruktansvärt otippat. Så där fick jag nyttja den underlägsna röda varianten. Dessutom var den torkade löken och smörgåsgurkan båda på upphällningen, varför jag blev tvungen att hålla igen på dem. Majonäs och bea skippade jag helt, ty mina artärer är redan slitna.

Andra punkter där jag avvek från originalreceptet var ölen, som jag inte orkade köpa eftersom jag var tvungen att agera kran till Messas kräftberoende, samt själva korven. Jag råkade ha ett paket na’aukaka vilket, trodde jag, väl borde funka precis lika bra som chorizo. Det gjorde det inte. Över huvud taget präglades hela denna min debutförätarkorvsupplevelse av nybörjarmisstag. Orutin. Taskig planering.

Förätarkorven visade sig vara en oerhört komplicerad korvrätt att tillaga. Till och med den allra längsta sleven i hushållet skulle visa sig vara för kort för att gröpa ur baguetten i all dess härlighet. I stället använde jag den gamla trogna kökskniven för att komma tillräckligt djupt, vilket var både omständigt och lite farligt. Som en direkt följd av ovanstående var det förstås knepigt att sprida ut senapen på insidan.

Därefter tänkte jag – naivt – att det borde räcka med bacon om jag delade tre baconskivor på mitten. Ja, ni skrattar åt mig nu, men just då kändes det helt rimligt. När korvskivorna var invirade i både ost och bacon använde jag en stektång i plast för att pressa ner dem på önskat djup. Vilket fick till följd att den snabbt blev marinerad av Johnnys senap. Emellan korvskivorna hamnade löken, gurkan, och lite ketchup. Det visade sig vara löjligt bökigt både att få baconet att ligga korrekt virat runt korven och att pressa ner korven utan onödigt gegg. Messa hjälpte till genom att föreviga processen med sin mobilkamera samt ta mitt muttrande över hur svårt det var personligt.

Den färdiga förätarkorven var onekligen en ganska imponerande syn. Faktiskt något maffigare än den där tredecimetersdrawskan jag var tvungen att äta med tvåhandsfattning ur en baguette. Och nu kom nästa bakslag. Jag hade inte stekt på korven tillräckligt. Dessutom skar sig na’aukakans svaga ananassmak ganska rejält med rödlöken. Göttet hade behövt lite mer gegg för att balansera upp hela härligheten, och smaken av ost var nästan helt obefintlig. Nej, min allra första förätarkorv får betraktas som en stor besvikelse. Här finns mycket att förbättra.

Faktum är – och mina öron rodnar när jag skriver detta – att jag inte ens åt upp hela korven. I must atone in shame!

Sen blev jag lite ”lurig” i magen.

I pity the fool!

Nu har delar av Messas familj precis åkt hem efter att ha bott här sedan i onsdags. En tid som vi spenderat på schlagertorsdagen (detta vägrade dock Svärfar), Prideparaden, samt ett otal Söderpubar. Dessutom har jag jobbat igen. Jag hälsades förstås med applåder, och tack vara Ron-effekten kunde alla gå hem en timme tidigare på torsdagen, i stället för ett par timmar senare som tydligt blivit en sommarvana. Är det nu man ska löneförhandla individuellt? Äh, vi kör veckans tischa i stället.

Motiv: Stiliserad Mr T, med halvöppen mun, med texten ”Quit your jibba-jabba” ovan till höger. Om jibba-jabba är vad du är ute efter så har jag tischan som säger ifrån på skarpen. Tischan är av märket Xplicit Clothing (offending people since 2001) vars logga är ett fuckfinger. Hårda snubbar indeed.

Got time for jibba-jabba? No!

Ursprung: Förra påskveckan spenderade jag och sambon i Dublin. Vi räknade med billig öl och dyra varor, men fick i stället dyra öl och en gudomlig vårrea på kläder. Varför jag spenderade orimligt mycket tid hos klädkedjan Unique och deras tjusiga t-shirts. Den lätt debile brottaren och skådespelaren inhandlade jag i gallerian St Stephen’s Green och skäms minsann inte för sig.
Kontroversialitet: Liten. Trots sin aggressiva framtoning är det svårt att tycka illa om Mr T, buffeln med det goda hjärtat. Såvida man inte råkar vara en crazy fool förstås.
Affektionsvärde: Medelhögt. Det är en stilig tröja med ett tidlöst budskap som vem som helst kan stämma in i nästan när som helst.
Kuriosagrad: Högt. Så vitt jag vet finns Uniques affärer endast på de brittiska öarna.
Kvalitet: Mycket hög. Tischan är ett stabilt bygge, utan att vara tjock och varm, och relieftrycket i nån sorts gummimaterial är så gott som oskadat trots 1½ års frekvent användande och många tvättar. Mr T kommer att tycka synd om dumskallarna länge än.
Övrigt: Messa vill hävda att det minsann var hon som hittade tischan, så därför ska kredd gå till den som kredd förtjänar.

Veckans tischa

Så har vi kommit fram till t-tröjan som alltid lockar fram kommentarer: Die Kitty-tischan. Perfekt för släktträffen eller konfirmationen.

Motiv: Svart t-shirt med rött tryck föreställande en avrättad Hello Kitty. (Återigen, jag ber om ursäkt för den usla fotokvaliteten.) Man kan tycka att småbarnsföräldrar som, av sina telningar, tvingats köpa både det ena och det andra med den obehagliga japanska kattungen som motiv borde se det rimliga i detta tryck. Och det gör de också. Jag har fått många glada kommentarer av dessa, men också ofta med det pikanta tillägget Min dotter skulle nog gilla den där. Huvudsaken är att Kitty är med. Jag väljer dock att inte ifrågasätta deras föräldraskap på den punkten.

Die die Kitty! (Tyska för "The the pussy".)

Ursprung: Messa hittade den i en gothbutik på Norrmalm och köpte den till sin lillasyster. Men jag kunde inte låta bli att ta hem ett exemplar till mig själv också.
Kontroversialitet: Märkligt nog väcker denna tischa mer glädje än förakt. Däremot passerar den i stort sett aldrig okommenterad, och på det sättet är det en tischa med tryck i absolut toppklass.
Affektionsvärde: Högt. En man bär med stolthet en t-shirt som väcker känslor. Dessutom är den ganska snygg.
Kuriosagrad: Ganska hög. Med tanke på försäljningsstället föreställer jag mig att de enda som äger denna tischa är udda existenser som helst hänger i mörka vrår tillsammans med sina emokompisar, samt vassa knivar. Du ser dem inte ute på stan.
Kvalitet: God. Ser fortfarande fräsch ut trots hög bärfrekvens.
Övrigt: Jag passar fortfarande på att dyka in i suspekta klädbutiker med mycket svart och randigt när jag har chansen i förhoppningen om att göra ett liknande fynd igen, men än så länge har jag gått bet.

Veckans tischa

När Tour de France äter upp all min lediga tid passar det väl alldeles utmärkt att presentera denna tischa: Die Weak. Har ni problem med fotokvaliteten så får ni tala med min sambo om saken.

Cykeltisch.

Motiv: Enkel svart t-tröja i ganska tjockt material med texten ”Die weak” i gult. Och, jo, den cykelintresserade har förstås redan gjort kopplingen till en liknande tröja med text lydande ”Live strong”. Alltså Lance Armstrongs – cyklisten som vann Tour de Frances gula ledartröja sju gånger – anticancerorganisation. Man kan förstås tycka att det är osmakligt att driva med en välmenande välgörenhetsorganisation. Men man kan också tycka att Lance Armstrong är en självgod och skenhelig typ som förmodligen kommer att åka dit till sist i den pågående dopingutredningen. Oavsett så är det en ganska tjusig tröja.

Det onda med det goda?

Ursprung: Införskaffad på Sneakers ”n stuff på Åsögatan, till ett väldigt rimligt pris.
Kontroversialitet: Varierar, men ganska hög. Att driva med cancerforskning är inte så mycket provocerande som att lägga upp en smashboll för poetisk rättvisa – oavsett om man nu tycker att pungcancern, tillsammans med ändtarmscancern – särskilt om den drabbar skinntorra reaktionärer i ledande ställning – är den enda vagt komiska cancern. Att driva med hjälten, stjärnan och kändisen Lance Armstrong kan däremot visa sig mycket kontroversiellt i vissa kretsar, även om ovan nämnda utredning på sistone fått glorian att hamna en smula på sned.
Affektionsvärde: Medel. Tischan börjar bli sliten, och med tanke på cykelintresset i det här landet är det ändå bara en enda person som har fattat budskapet under flera års nyttjande, vilket gör det en smula poänglöst.
Kuriosagrad: Ganska hög. Jag har åtminstone inte sett den någon annanstans.
Kvalitet: God. Har överlevt i cirka fyra år, och det enda som är slitet är färgen.
Övrigt: Ett impulsköp. Så vitt jag minns övertalades jag av expediten att slå till medan jag fingrade på den.

Rons modeblogg

Hur det nu var så började sambon rycka mig i ärmen på Hötorget häromdagen för att uppmärksamma mig på en ”jättepiffig vargtröja” som såldes i ett stånd.  ”Det hade nog varit en sannare bild av var du kommer ifrån än den här påklistrade bilden du försöker föra fram – du är ju fan från Kumla!”, säger hon i en kommentar. Nu vill jag bara påpeka att jag inte kommer från Kumla och att bara en enda t-shirt av tveksam karaktär skulle förstöra hela min tisch-samling, likt den ensamma ruttna räkan i ett hav av ostkorv. Eller annan, bättre, liknelse.

Därför visar vi nu – på sambons begäran, hon är svårt avis på att jag ”lätt kan gå tre veckor utan att behöva tvätta” och jag har inte mage att avslöja att jag lätt skulle klara två månader, då jag även har en tic som gör att jag inte kan lämna en klädaffär utan att åtminstone köpa med ett par kalsonger – ett utdrag ur en mycket fin samling t-shirts med tryck. En samling att älska och vårda.

Dagens tischa 1: Slayer-tischan

Fram

Motiv: Slayer, kort och gott. Den klassiska, enkla – och också snyggaste – loggan. I svart. Aldrig fel.
Ursprung: Köpt av en suspekt utländsk man, runt midnatt en söndag i Göteborg, tack vare dåligt lokalsinne. Pris: 100 kronor.
Kontroversialitet: Låg. Att skylta med Slayerintresse är idag ungefär lika vågat som att lyssna på Bruce. Åtminstone två söta butiksanställda öppnade konversationer med mig första gången jag bar den.
Affektionsvärde: Ganska högt. Tischan är i storlek Medium i stället för mer normala Large , men sitter ändå förvånansvärt bra utan att för den delen framhäva köttig buk. Lär komma i hög rotation framöver.

Bak.

Kuriosagrad: Låg. Det finns alltid sätt att hitta konserttröjor nuförtiden, och detta är ju blott en uppdaterad variant av ur-slayern.
Kvalitet: Oklar. Det löjligt låga priset är oroväckande, och det hände sig även att jag försökte plocka bort ett hårstrå från tröjan som stack ut från magen, bara för att upptäcka att hårstrået satt fast på min mage.
Övrigt: Ett planerat köp. Misslyckades vid tidigare Slayerkonsert pga omänskliga köer, väder. För den är ju oerhört snygg.

Veckans husmorstips

Den som vill erfara lyckan av att bajsa tre gånger före klockan 8 på morgonen kan med fördel blanda ner plommon i sin frukostsmoothie.

That is all.

Bortglömd musik som ni faktiskt borde minnas, del en miljon

En kväll för 25 år sedan hörde jag en väldigt bra låt på radion. Jag kastade mig över stereon – which was the style of the time – för att spela in den på det kassettband som alltid fanns redo för slikt. Tyvärr hann jag bara få med en vers och refrängen innan nån trött typ började prata och sedan hörde jag den aldrig mer igen. Men jag har inte glömt bort den. Bandet var svensk och lät som goth, fast på den tiden existerade egentligen ingen goth. Man kände till The Cure och gotiskt var ett uttryck man bara använde om skräcklitteratur från sekelskiftet. Konsultera ert närmsta bibliotek för mer info, ungjävlar.

Under åren som har gått sedan den kvällen har jag då och då kommit att tänka på den mystiska låten och bandet med det konstiga namnet som jag inte var säker på hur man stavade. Jag har aldrig glömt bort de där textraderna, trots att de egentligen var ganska intetsägande, om än stämningsfulla. Då och då gjorde jag en ansträngning för att leta upp dem, men – som ni säkert har räknat ut redan – det skulle dröja till år 2011 innan det lyckades. Ty helt plötsligt har någon bestämt sig för att bandet borde ha en hemsida, och den konspiratoriskt lagde anar kanske att det har att göra med att bandet gjort en  väldigt sen comeback. Och inte mig emot. Nu kan jag äntligen lyssna på hela ”Inför min dom” med Ladomir.

Jag tycker fortfarande att det är helt okej.

I dag stod även jag inför min dom. För några veckor sedan sade optikern åt mig att mitt ögontryck var  mycket högre än det borde vara och ordinerade omedelbar remiss till ögonläkare, utan vidare förklaringar. Det där med ögontryck var ett okänt fenomen för mig, så jag googlade på ordet och fick som första träff en helfestlig sida som berättade om att det orsakade glaukom, en fräsig sjukdom som dödar synnerver så att ens synfält minskar kontinuerligt tills man inte ser ett skit. Och en sak till – det är obotligt. Nojig som jag är – jag ser rätt illa, och lever dagligen med så kallade floaters (det är typ tvillingar från fosterstadiet som jag ätit upp och gömt i ögat. Ungefär.) som fladdrar omkring för min blick så fort det blir lite ljust – blev det lite jobbigt.

Att gå runt i flera veckor i väntan på att få reda på ifall man riskerar att bli blind eller inte är, kan jag avslöja, en ganska raffinerad form av tortyr. Det ryktas att de använder något liknande på Guantanamo. För ögonen använder man hela tiden, och – det här kan du prova själv hemma – om man hela tiden går och letar efter konstigheter med sin syn så kommer man att upptäcka dylika konstigheter. Och bli lite nervös. Lyckligtvis behövde jag bara vänta en dryg månad på svar.

Jag kommer alltså inte att bli blind. Den indiske doktorn hällde något gult i mina ögon och tittade  mig i ögonen länge och väl. Sedan tog han fram ett obehagligt instrument och liksom satte ögat i gungning, vilket faktiskt låter obehagligare än det var. Och sedan sade han samma sak som min mor spekulerade i förra helgen – att jag, precis som hon, har löjligt tjocka hornhinnor, vilket gör att optikerns primitiva mätredskap går helt bananas.

Så nu kan livet fortsätta. (Åtminstone till typ 31 oktober, såvida man inte tillhör de rättrogna som för åka till himlen redan imorrn.)

Kärlek…

… är att komma hem sent efter en lång kaffeindränkt dag på jobbet och kunna fisa i käpp med sin sambos.
Och förlora.