Ballprunket – snart på ballen

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.

Dr Stein grows funny creatures

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.

Den franska vågen

Storfilmer idag är remakes och superhjältefilmer. Ingen vill se sånt, i stället är det tv-serier som är det nya svarta. De skriver till och med böcker om det. Det är därför alla dina fräna vänner hela tiden tipsar dig om de nya heta serierna som är så bra. Och sen går du hem och tittar på serierna och tycker kanske att jo, de är väl rätt underhållande, men ärligt talat är det inte så där superbra och nyskapande, va? Men det vågar du inte säga till dina fräna vänner får då kanske de tycker att du är ohipp, och förresten måste du ändå se dem för att hänga med i snacket.

Under sådana förutsättningar är det naturligtvis min plikt att påpeka att det finns en ny bra serie som faktiskt är bra på riktigt. Fast den går inte på tv. Än i alla fall. Nej, den går inte på Netflix. Inte HBO Nordic. Den går bara på SVT Play. Varje torsdag ploppar det upp ett nytt avsnitt, det finns sex, det ska bli åtta totalt. Och all heder till SVT:s programinköpare som uppenbarligen fattade direkt vilken pärla han kommit över.

Om detta måste ni berätta!

Gengångare utspelar sig i en liten fransk bergsby där plötsligt en dag de döda börjar komma tillbaka. Som om ingenting hade hänt. De är inte zombies, det är inte – så vitt vi kan se – något fel på dem, förutom att de, ja, borde vara döda. Och de vet själva om det. Och det är faktiskt helt jävla svinbra. Det bästa jag har sett på mycket, mycket länge.

Så sätt dig ner och se det nu. Det är ändå inget på tv. Du kan tacka mig sen.

Chuck Norris doesn’t cheat death, he beats it fair and square

Mina tischor har inte tagit slut, inte på långa vägar. Däremot kanske min motivation att skriva om dem. I dag har vi i alla fall kommit till rena mainstreamtischan: Chucken.

Motiv: Chuck, the one and only. Riktigt många gånger för säkerhets skull. I sällskap av den typen av skämt om Chucks hårdhet som vi aldrig tröttnar på. Hoppas jag.

Tråkigt nog är den här bilden beskuren så att man inte ser mitt eget Chuck Norris-skägg.

Ursprung: Inköpt – tillsammans med en ganska stor bunt andra tröjor – på New Yorker i Prag.
Kontroversialitet: Noll. Alla älskar Chuck Norris. Ty ingen vågar annat.
Affektionsvärde: Lågt. Denna tischa är varken särskilt snygg, rolig eller skön. Men ser man en Chuck-tischa så köper man den. (Samma sak gäller för övrigt även tischor med MacGyver och Thomas Östros på.
Kuriosagrad: Ganska låg. Hade jag däremot varit stolt ägare till Chuck Norris Action Jeans – då hade vi snackat!

"Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies"

Kvalitet: Ganska dålig. Tischan är på tok för tunn, nästan genomskinlig, varför man drar sig för att använda den om det inte är väldigt varmt.
Övrigt: När du tittar så där på Chucks t-shirt… blir han glad.

Om levande kaniner och döda skallar

Då var det söndag igen, och på söndagar orkar ingen varken skriva eller läsa några långa välskrivna blogginlägg. Jag har helt rutinerat löst det problemet med att ägna söndagarna åt en i synes ändlös bloggserie som kräver minimalt engagemang från båda sidor. Bra, va?

Motiv: Den onda kaninen. Jag har faktiskt en tredje variant på kaninen och dödskallen också (i vilken kaninen använder dödskallen som nån sorts luftballong eller nåt – hela motivet osar av psykedeliska droger och/eller mental ohälsa), men jag anser den vara lite för ful för att få vara med här. De här tischorna kommer från Super Fishal, som har en del roliga designs. (Och en del fåniga.)

OK, här ser vi alltså hur den lilla kaninen först föds ur skallen, likt nån sorts mytologisk kaningud, för att sedan äta upp skallen. I den tredje tischan i serien bajsar kaninen ut... vi kan återkomma till det sen kanske?

Ursprung: Alla kanintischorna är införskaffade på Sneakers ‘N’ Stuff på Åsögatan vid olika tillfällen, och sannolikt till ett ganska saftigt pris.
Kontroversialitet: Nästan obefintlig. Jag känner i alla fall inga som upprörs av våld mot dödskalle, trots att gravskänding faktiskt är högst olagligt. Jag har inte ens varit med om att någon har kommit fram och utbrustit i ett ”Vad tokigt! Kaninen äter alltså dödskallen! Vad jobbig den ska vara att bajsa ut sen!” Vilket ju är lite tråkigt,
Affektionsvärde: Högt. Den bruna varianten var länge min absolut favorittischa. Japp, när jag ville se riktigt fräck ut så var det den jag valde. Jag vet inte vad det säger om mig. Den svarta är en ren brukstischa. Märkligt egentligen, eftersom motiven bara har subtila skillnader, men jag antar att det är allt bjäfs runtomkring och den helt onödiga (och ganska fula) loggan som förstör den.
Kuriosagrad: Ganska låg. Både dödskallar och kaniner förekommer frekvent på människors torsos i denna tidsålder. Kanske för många, där har vetenskapen inte bestämt sig än.
Kvalitet: Mycket god. Slitaget är minimalt trots att de tillhör de allra mest använda tröjorna i min samling.
Övrigt: i övrigt vill jag på intet sätt uppmuntra till bruk av bruna tischor, ity brunt alltjämt är bajsets färg. Och så vill man väl ändå inte klä sig?

Förätarkorvsexperimentet

Många av er känner säkert redan till Fredrik Backmans överdådiga kulinariska förätarorgier, men för den som händelsevis har missat dem finns bakgrunden här. Nåväl, i dag var det dags för mig, korvfantast, att prova på förätarkorven. Som en lätt fredagskvällsmåltid. Jag är förstås medveten om dödssynden i att äta förätarmat som en hel måltid, men så är jag inte en bottenlös skåning heller – jag tog chansen.

Tyvärr gick det hela lite snett redan från början. Jag hade glömt att köpa potatissallad. Vidare visade sig den gula löken – mitt eget val av gött – vara helt slut i hela lägenheten. Fruktansvärt otippat. Så där fick jag nyttja den underlägsna röda varianten. Dessutom var den torkade löken och smörgåsgurkan båda på upphällningen, varför jag blev tvungen att hålla igen på dem. Majonäs och bea skippade jag helt, ty mina artärer är redan slitna.

Andra punkter där jag avvek från originalreceptet var ölen, som jag inte orkade köpa eftersom jag var tvungen att agera kran till Messas kräftberoende, samt själva korven. Jag råkade ha ett paket na’aukaka vilket, trodde jag, väl borde funka precis lika bra som chorizo. Det gjorde det inte. Över huvud taget präglades hela denna min debutförätarkorvsupplevelse av nybörjarmisstag. Orutin. Taskig planering.

Förätarkorven visade sig vara en oerhört komplicerad korvrätt att tillaga. Till och med den allra längsta sleven i hushållet skulle visa sig vara för kort för att gröpa ur baguetten i all dess härlighet. I stället använde jag den gamla trogna kökskniven för att komma tillräckligt djupt, vilket var både omständigt och lite farligt. Som en direkt följd av ovanstående var det förstås knepigt att sprida ut senapen på insidan.

Därefter tänkte jag – naivt – att det borde räcka med bacon om jag delade tre baconskivor på mitten. Ja, ni skrattar åt mig nu, men just då kändes det helt rimligt. När korvskivorna var invirade i både ost och bacon använde jag en stektång i plast för att pressa ner dem på önskat djup. Vilket fick till följd att den snabbt blev marinerad av Johnnys senap. Emellan korvskivorna hamnade löken, gurkan, och lite ketchup. Det visade sig vara löjligt bökigt både att få baconet att ligga korrekt virat runt korven och att pressa ner korven utan onödigt gegg. Messa hjälpte till genom att föreviga processen med sin mobilkamera samt ta mitt muttrande över hur svårt det var personligt.

Den färdiga förätarkorven var onekligen en ganska imponerande syn. Faktiskt något maffigare än den där tredecimetersdrawskan jag var tvungen att äta med tvåhandsfattning ur en baguette. Och nu kom nästa bakslag. Jag hade inte stekt på korven tillräckligt. Dessutom skar sig na’aukakans svaga ananassmak ganska rejält med rödlöken. Göttet hade behövt lite mer gegg för att balansera upp hela härligheten, och smaken av ost var nästan helt obefintlig. Nej, min allra första förätarkorv får betraktas som en stor besvikelse. Här finns mycket att förbättra.

Faktum är – och mina öron rodnar när jag skriver detta – att jag inte ens åt upp hela korven. I must atone in shame!

Sen blev jag lite ”lurig” i magen.

I pity the fool!

Nu har delar av Messas familj precis åkt hem efter att ha bott här sedan i onsdags. En tid som vi spenderat på schlagertorsdagen (detta vägrade dock Svärfar), Prideparaden, samt ett otal Söderpubar. Dessutom har jag jobbat igen. Jag hälsades förstås med applåder, och tack vara Ron-effekten kunde alla gå hem en timme tidigare på torsdagen, i stället för ett par timmar senare som tydligt blivit en sommarvana. Är det nu man ska löneförhandla individuellt? Äh, vi kör veckans tischa i stället.

Motiv: Stiliserad Mr T, med halvöppen mun, med texten ”Quit your jibba-jabba” ovan till höger. Om jibba-jabba är vad du är ute efter så har jag tischan som säger ifrån på skarpen. Tischan är av märket Xplicit Clothing (offending people since 2001) vars logga är ett fuckfinger. Hårda snubbar indeed.

Got time for jibba-jabba? No!

Ursprung: Förra påskveckan spenderade jag och sambon i Dublin. Vi räknade med billig öl och dyra varor, men fick i stället dyra öl och en gudomlig vårrea på kläder. Varför jag spenderade orimligt mycket tid hos klädkedjan Unique och deras tjusiga t-shirts. Den lätt debile brottaren och skådespelaren inhandlade jag i gallerian St Stephen’s Green och skäms minsann inte för sig.
Kontroversialitet: Liten. Trots sin aggressiva framtoning är det svårt att tycka illa om Mr T, buffeln med det goda hjärtat. Såvida man inte råkar vara en crazy fool förstås.
Affektionsvärde: Medelhögt. Det är en stilig tröja med ett tidlöst budskap som vem som helst kan stämma in i nästan när som helst.
Kuriosagrad: Högt. Så vitt jag vet finns Uniques affärer endast på de brittiska öarna.
Kvalitet: Mycket hög. Tischan är ett stabilt bygge, utan att vara tjock och varm, och relieftrycket i nån sorts gummimaterial är så gott som oskadat trots 1½ års frekvent användande och många tvättar. Mr T kommer att tycka synd om dumskallarna länge än.
Övrigt: Messa vill hävda att det minsann var hon som hittade tischan, så därför ska kredd gå till den som kredd förtjänar.

Veckans tischa

Så har vi kommit fram till t-tröjan som alltid lockar fram kommentarer: Die Kitty-tischan. Perfekt för släktträffen eller konfirmationen.

Motiv: Svart t-shirt med rött tryck föreställande en avrättad Hello Kitty. (Återigen, jag ber om ursäkt för den usla fotokvaliteten.) Man kan tycka att småbarnsföräldrar som, av sina telningar, tvingats köpa både det ena och det andra med den obehagliga japanska kattungen som motiv borde se det rimliga i detta tryck. Och det gör de också. Jag har fått många glada kommentarer av dessa, men också ofta med det pikanta tillägget Min dotter skulle nog gilla den där. Huvudsaken är att Kitty är med. Jag väljer dock att inte ifrågasätta deras föräldraskap på den punkten.

Die die Kitty! (Tyska för "The the pussy".)

Ursprung: Messa hittade den i en gothbutik på Norrmalm och köpte den till sin lillasyster. Men jag kunde inte låta bli att ta hem ett exemplar till mig själv också.
Kontroversialitet: Märkligt nog väcker denna tischa mer glädje än förakt. Däremot passerar den i stort sett aldrig okommenterad, och på det sättet är det en tischa med tryck i absolut toppklass.
Affektionsvärde: Högt. En man bär med stolthet en t-shirt som väcker känslor. Dessutom är den ganska snygg.
Kuriosagrad: Ganska hög. Med tanke på försäljningsstället föreställer jag mig att de enda som äger denna tischa är udda existenser som helst hänger i mörka vrår tillsammans med sina emokompisar, samt vassa knivar. Du ser dem inte ute på stan.
Kvalitet: God. Ser fortfarande fräsch ut trots hög bärfrekvens.
Övrigt: Jag passar fortfarande på att dyka in i suspekta klädbutiker med mycket svart och randigt när jag har chansen i förhoppningen om att göra ett liknande fynd igen, men än så länge har jag gått bet.

Veckans tischa

När Tour de France äter upp all min lediga tid passar det väl alldeles utmärkt att presentera denna tischa: Die Weak. Har ni problem med fotokvaliteten så får ni tala med min sambo om saken.

Cykeltisch.

Motiv: Enkel svart t-tröja i ganska tjockt material med texten ”Die weak” i gult. Och, jo, den cykelintresserade har förstås redan gjort kopplingen till en liknande tröja med text lydande ”Live strong”. Alltså Lance Armstrongs – cyklisten som vann Tour de Frances gula ledartröja sju gånger – anticancerorganisation. Man kan förstås tycka att det är osmakligt att driva med en välmenande välgörenhetsorganisation. Men man kan också tycka att Lance Armstrong är en självgod och skenhelig typ som förmodligen kommer att åka dit till sist i den pågående dopingutredningen. Oavsett så är det en ganska tjusig tröja.

Det onda med det goda?

Ursprung: Införskaffad på Sneakers ‘n stuff på Åsögatan, till ett väldigt rimligt pris.
Kontroversialitet: Varierar, men ganska hög. Att driva med cancerforskning är inte så mycket provocerande som att lägga upp en smashboll för poetisk rättvisa – oavsett om man nu tycker att pungcancern, tillsammans med ändtarmscancern – särskilt om den drabbar skinntorra reaktionärer i ledande ställning – är den enda vagt komiska cancern. Att driva med hjälten, stjärnan och kändisen Lance Armstrong kan däremot visa sig mycket kontroversiellt i vissa kretsar, även om ovan nämnda utredning på sistone fått glorian att hamna en smula på sned.
Affektionsvärde: Medel. Tischan börjar bli sliten, och med tanke på cykelintresset i det här landet är det ändå bara en enda person som har fattat budskapet under flera års nyttjande, vilket gör det en smula poänglöst.
Kuriosagrad: Ganska hög. Jag har åtminstone inte sett den någon annanstans.
Kvalitet: God. Har överlevt i cirka fyra år, och det enda som är slitet är färgen.
Övrigt: Ett impulsköp. Så vitt jag minns övertalades jag av expediten att slå till medan jag fingrade på den.

Rons modeblogg

Hur det nu var så började sambon rycka mig i ärmen på Hötorget häromdagen för att uppmärksamma mig på en ”jättepiffig vargtröja” som såldes i ett stånd.  ”Det hade nog varit en sannare bild av var du kommer ifrån än den här påklistrade bilden du försöker föra fram – du är ju fan från Kumla!”, säger hon i en kommentar. Nu vill jag bara påpeka att jag inte kommer från Kumla och att bara en enda t-shirt av tveksam karaktär skulle förstöra hela min tisch-samling, likt den ensamma ruttna räkan i ett hav av ostkorv. Eller annan, bättre, liknelse.

Därför visar vi nu – på sambons begäran, hon är svårt avis på att jag ”lätt kan gå tre veckor utan att behöva tvätta” och jag har inte mage att avslöja att jag lätt skulle klara två månader, då jag även har en tic som gör att jag inte kan lämna en klädaffär utan att åtminstone köpa med ett par kalsonger – ett utdrag ur en mycket fin samling t-shirts med tryck. En samling att älska och vårda.

Dagens tischa 1: Slayer-tischan

Fram

Motiv: Slayer, kort och gott. Den klassiska, enkla – och också snyggaste – loggan. I svart. Aldrig fel.
Ursprung: Köpt av en suspekt utländsk man, runt midnatt en söndag i Göteborg, tack vare dåligt lokalsinne. Pris: 100 kronor.
Kontroversialitet: Låg. Att skylta med Slayerintresse är idag ungefär lika vågat som att lyssna på Bruce. Åtminstone två söta butiksanställda öppnade konversationer med mig första gången jag bar den.
Affektionsvärde: Ganska högt. Tischan är i storlek Medium i stället för mer normala Large , men sitter ändå förvånansvärt bra utan att för den delen framhäva köttig buk. Lär komma i hög rotation framöver.

Bak.

Kuriosagrad: Låg. Det finns alltid sätt att hitta konserttröjor nuförtiden, och detta är ju blott en uppdaterad variant av ur-slayern.
Kvalitet: Oklar. Det löjligt låga priset är oroväckande, och det hände sig även att jag försökte plocka bort ett hårstrå från tröjan som stack ut från magen, bara för att upptäcka att hårstrået satt fast på min mage.
Övrigt: Ett planerat köp. Misslyckades vid tidigare Slayerkonsert pga omänskliga köer, väder. För den är ju oerhört snygg.