I found my thrill

Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.

Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.

Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.

Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.

Johnozzy

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.

En inblick i ett liv – del 3

Kära läsare, tiden har kommit för att avsluta trilogin om människan i mediebruset. Serien om Frickis YouTubekanal tar slut idag. Häng med.

”Jag filmar här inne” säger konstnären med självklar auktoritet inifrån Lustiga huset på Gröna Lund. Vi förväntar oss också en lustig resa därför blir effekten så pass effektiv när vi möts av svärtan. Likt Will Navidson i kultklassikern House of Leaves hittar Frickis det svartaste svarta när hon filmar sin resa genom en till synes ogenomtränglig labyrint, och kopplingen blir ännu starkare när berättaren förkunnar att vi måste skynda oss. För batterierna kan ta slut. Det är en på ytan banal odyssé som är djupt rotad i nutida populärkultur. Vilket bara förstärks av att Frickis nu är tydligare med vad vi har att förvänta oss. Denna video är ”POV” förklarar hon redan i klippets titel. För ”Point Of View”, en vanlig arbetsmetod framför allt inom kontemporär pornografi.

Under hösten 2011 inleder Frickis sin konsumentupplysningsperiod, vars start signaleras av ”Godisbutik i göteborg på Östra Hamngatan”. En i övrigt ospektakulär historia. Men ska du köpa godis på Östra Hamngatan i Göteborg så vet du, tack vare denna film, vad du kan förvänta dig. Det är under den här perioden som Frickis noterar sitt kanske största konstnärliga genombrott med förevigandet av hennes dramatiska vandring från Sergels torg till Hötorget, ”Walking from the Obelix to the Hötorget throught Drottninggatan”. Här samsas vardag med dramatik.

”It was here! It was där! He died!” fastslår filmaren då hon passerar Bryggargatan, vilket genast bryts av med en glad trudelutt från en gatumusikant. Ångest och glädje, aldrig är de särskilt långt ifrån varann. Väjjy ugly and pjettu cool, indeed.

Temat återkommer när vi återvänder till Siam Park. Ljus, lättja, glädje i bild möter ett ödesmättat ljudspår, förebådande att något hemskt är på väg att hända, att den muntra bakgrundsmusiken kommer att tystna. Oundvikligen. Det är en liten pärla.

Efter dessa urladdningar av kreativitet återgår Frickis till den banala vardagen. Kontrastverkan är en viktig del i den helhet hon skapar, varför det känns helt naturligt att vi får följa med i hur man löser mobilspelet Block Puzzle Deluxe, spekulerar i varför en mobiltelefon inte fungerar eller, som här, bara gör klart varifrån berättaren kommer genom att, helt enkelt, gå igenom sin skivsamling. Som för att fråga publiken ”I have this one – but what does that say about me?”

Hela den dubbelhet vi har fått följa i denna resa genom livet, där mörkret och glädjen, det vardagliga och spektakulära alltid ställs emot varandra, sammanfattas i vår avslutande installation. En kort, intensiv scen med psykologisk skärpa och ett djur i huvudrollen: ”Black cat – bad luck”. Jag lämnar det okommenterat.

En inblick i ett liv – del 2

Om ni var med i går så vet ni att vi gör en resa genom ett random liv i cyberdjungeln. Vår analys av Frickis YouTubekanal fortsätter här.

Frickis får något av ett genombrott med sin actionvideo ”Climbing the hill part 1”. Det är den första videon i vilken konstnären talar direkt till åskådaren. Och hon gör det – lite otippat – på engelska. Frickis är på Gran Canaria. Och hon tänker bestiga en kulle. ”I’m gonna do it”, som hon självsäkert säger.

Här kan vi pausa lite och konstatera något som den uppmärksamme tittaren redan börjat ana. Frickis har inte alla hästar hemma. Inget fel i det, många av våra främsta filmskapare springer runt med halvtomma hamsterhjul. Det är inte jätteviktigt, men är ändå den bakgrund med vilken man måste se Frickis verk. Som lekman vore det mig främmande att försöka ställa en diagnos, men det kan ändå vara värt att notera det som alla som redan har stött på Frickis på diverse internetforum, suttit bredvid henne på en tv-inspelning eller polisanmält henne för trakasserier redan känner till: att här har vi att göra med en manisk person med en mental förmåga som stannat någon gång i tonåren. Så är det sagt. Då kan vi fortsätta.

”Climbing the hill part 2 english/swedish multi languages” är lite av ett antiklimax. Ja, Frickis bestiger kullen. På två språk. Men den konstnärliga nivån är låg. Vill man absolut uppleva det så kan man göra det här. Men det är ändå här man kan se att Frickis har hittat sitt rätta element. Det är med actiondokumentärer hon ska möta världen. Med kameran i högsta hugg tar hon oss rakt in i den andfådda verkligheten. Mycket väl fångat i ”The way up to The Dragon and The Vulcano at SIAM PARK/ english and swedish multilanguages”.

Det är VÄLDIGT långt. Det är väldigt jobbigt att roa sig i Siam Park. Men vi visste inte exakt hur långt och jobbigt det var innan Frickis visade oss det. ”Vad långt det är”, säger hon i en nyckelreplik cirka en minut in i klippet. Ja, säger vi. Det är det ju. Det är dokumentärfilm i sitt allra sannaste element. Och kan andas ut på slutet ”när vi är almost up”.

Att Frickis inte heller väjer för det arkana och vardagliga visas tydligt i ”Nice toilet with flowers at our hotel”. Ingenting får stå i vägen för konstnären när det kommer till diskbänksrealism.

Det här förstärks av den stillsamma ”Visste du att Cinderella måste svänga runt innan den kan parkera?” En film som är häpnadsväckande främst tack vare sina omständigheter. Här står Frickis uppenbarligen på Gröna Lund och filmar. Vi kan höra skrikande och skrattande barn i bakgrunden. Men mitt i all glädje och underhållning väljer Frickis återigen att fokusera på det lilla, det dolda skeendet. För sådant har alltid en plats i en vardagsskildring. (Det här följs förvisso upp av ett antal skildringar av diverse åkattraktioner på grönan, sannolikt förevigade samma dag. En hård kritiker hade kanske påpekat att effekten blivit större om den här serien istället hade avslutats med Finlandsfärjan, men vilka är vi att tillrättavisa filmskaparens kronologi? Är det kanske inte så att hon vill säga något om vår samtid med de ångestskrik som hörs i klippet från ”Extreme”-banan?)

Det finns en liknande serie om Göteborgs nöjespark Liseberg som är uppbyggd på samma sätt. Mitt i glädjen, förströelsen påminner hon oss om livets realiteter. Att det kommer någonting när festen är slut och att livet måste gå vidare:

Man måste äta också.

Fortsättning följer.

En inblick i ett liv – Frickis YouTubekanal

Med internet och YouTube kom ett helt nytt sätt att leva – inför andras ögon. Nu kunde den som kände sig hågad göra sig till en del av vardagen för vem som helst i världen, bara genom att använda de möjligheter den nya tekniken givit. Och i dessa dagar, när skickliga lobbyister när som helst kan komma att lyckas stänga av denna nya värld, så tycker jag att vi passar på att specialstudera ett av dessa den nya tidens fenomen som har valt att lägga ut sig själv till allmän beskådan.

Jag har valt en ung kvinnas rop på uppmärksamhet. En på ytan banal samling filmklipp som, om man gräver lite under ytan, döljer godbitar man inte hade anat. Jag har valt Frickis YouTubekanal. Det som började helt stillsamt i december 2006 med stumfilmen ”The Nile”.

Därefter förvirring. Ett 40-tal korta videoklipp föreställande diverse schlagerartisters uppträdanden i olika köpcentrum. Med ett kort avbrott för ännu en stumfilm med marint tema:

Och så detta.

Ser ni det? Den här Lasse Berghagen-videon inleds med en kort presentation. Elegant textad. Men hur? Varför? Där samtliga murriga, mörka köpcentrumuppträdanden bara kastat sig på oss helt utan förvarning så har det hänt något här.

Vem gjorde detta? Vem är ansvarig?

Har Frickis bett om hjälp? Har hon stulit videon från någon annan? Eller har hon döljt sin tekniska skicklighet för oss fram tills dess? Man vet inte. Men man undrar.

Vilket för oss fram till den andra riktigt intressanta installationen i denna serie vardagskonst.

”Norska kunga båten” utmärker sig inte visuellt. Det är ännu en okommenterad filmsnutt med marint tema. Men vänta. Lyssnade ni noga? Hör ni hummandet? Hör ni hur fotografen står vid en välbevakad båt, som (eventuellt) innehåller norska kungligheter, och hummar. Som en sjuk människa. Någon står med en kamera och filmar. Och hummar. Mitt framför vakterna. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner starka superskurkvibbar. Någon står helt självsäkert, öppet – hånfullt – och planerar (vad som i teorin skulle kunna vara) sitt fruktansvärda dåd. Det är starkt. Det är vågat.

Det är värt att göra denna analys till en serie. Så – fortsättning följer.

Det var inte bättre förr

Se till exempel hur vederstyggligt fula barnen var under renässansen!

The amazing birdchild

Ugly renaissance babies är rena julafton för oss som gillar konst och hatar barn. Bara så att ni vet. (Tipstack till Kjell Gren)

Bättre tv?

Förra året hände det något oerhört. Mina hipsterkollegor började prata om en ny lördagsunderhållning som de tydligen följde. På TV4! De talade om coverversioner av låtar som fantastiska, när en senare nykter uppspelning visade att de i själva verket var massmarknadifierade av lite svårare låtar. En högst ohipstrig verksamhet, ju. Men man fattade ju snabbt att det där Så mycket bättre måste ha varit något alldeles speciellt då det fick så många människor att bete sig så irrationellt. Själv såg jag exakt fem minuter, men när det nu kom tillbaka i år så har vi bänkat oss.

Part II - The return

Artisterna fattade ju snabbt vilket genomslag det vore att få vara med, och började slåss besinningslöst för att väljas ut bland de sju som får bo på en herrgård tillsammans med ett tv-team. Men vad de inte verkar ha fattat är att genomslaget kan gå åt båda hållen. En tveksam insats i Så mycket bättre och karriären kan så lätt börja handla om gamla synder och vad som gick snett och hur är det egentligen med musikaliteten? Samtidigt är kameran en lömsk och opålitlig vän som med noggrann precision bevakar varenda min när våra artistvänner ska försöka hålla den god när någon slaktar ens konst, för är det verkligen någon som tror att alla hela tiden tycker att coverversionerna verkligen är så känsliga, vackra och underbara som de ”i förtroende” säger att de är?

När Tomas Ledins, denna vandrande Dressmannannons och kanske den av våra folkkära artister som hatas starkast av folk med intresse för musik och trevlighet, dag sändes i tv – alla deltagare har sin egen dag, då man får bestämma programmet och höra sina låtar i ny version – passade han på att göra en välgörenhetskonsert för hemlösa i Stockholm. Gratistidningskonglomeratet var förstås på och fick till svar av Tomas en hemmasnickrad intervju via mail, i vilken han skrivit ihop både frågor och svar till sig själv. En jättefiffig innovation av Tomas, och om vi nu bara kan få politiker och Caremachefer att göra likadant så kan vi alla snart gå och bajsa och sen hem redan vid halvfyrasnåret. Chefredaktören fyllde på med att berätta om hur hon en gång i tiden haft Tomas Ledin som hyresvärd och i vilken grad han var ett så kallat ”rövhål”. Vilket kan förklara hans förmåga att förvandla andras konst till bajs med bara tre ackord. (1. Ta musiken till Sommaren är kort. 2) Lägg till texten till Vem tänder stjärnorna. Genialt!)

Några avsnitt in i säsongen kan vi redan se ett antal trender. Som att vissa artister har förmågan att få vilka låtar som helst att låta som sina egna och att Lena Philipsson inte har den (men i gengäld verkar hon trots allt inte vara så debil som klippningen i det första avsnittet utmålade henne som – ärligt, hon framstod som det utvecklingsstörda mobboffret och borde kunna stämma någon för det – och, för att citera en bekant: ”Jag blev kanske lite förvånad över att hon och hennes kläddesignande make inte tänkte på att välsittande underkläder gör underverk för vilken som helst leopardmönstrad akrylkreation. Jag är säker på att Camilla Thulin skulle hålla med, och hennes ord brukar i textilsammanhang väga minst lika mycket som Lenas båda pattar gör. Som för övrigt sitter under mitten av överarmen. Ett kardinalfel som bara brukar förekomma på typ Finlandsfärjor”), och att genomgången av artisternas gångna karriärer inte är lika noggranna som man skulle kunna önska.

Exempelvis gick man, under Eva Dahlgrens dag, förbi hennes kanske mest minnesvärda insats i historien med total tystnad! Men frukta inte, jag har den här. Nu tar ni alla en liten paus och tittar på detta fina YouTubeklipp, specifikt efter 53 sekunder. För det är då Dahlgren sexhetsar Wahlgren med sång i en episk scen som helt sömlöst smälter in i den övriga filmen. Alla måste titta.

Laleh är den yngsta deltagaren, och också den bästa hittills. Och också den minst intressanta, gråa och tysta, om vi bortser från musiken, men det är kanske inte så konstigt. Det är det däremot att hon var den som vägrade att klä ut sig i kanindräkt och förnedra sig för en god sak. Och vad gäller E-Type och Timbuktu så är de uppenbarligen sköna snubbar, men kanske inte så sköna att jag skulle vilja att de gjorde covers på några av mina fräna låtar om jag nu vore en sån som skrev fräna låtar. Dessutom skräms jag lite av E-Types stirrande blick, men ser i gengäld fram emot hans tolkning av Flickan och kråkan – ”Och hon springer med fladdrande lockar, come along, come along, och hon springer på taniga ben, woo-oo”.

Michael Wiehe är den äldste. Han är också den som har barnasinnet mest i behåll. Ingen kan som han börja lysa med ögonen, sprudlande uppspelt över att man kan göra så där med en låt. Eller för den delen rimma så illa om kaniner. Det är också väldigt roligt att den gamle solidaritetskämpen så öppet erkänner sig vara ett slapparsel som hellre lökar än mockar skit i ladugården. Det finns helt enkelt lite för alla att irritera sig på, men trots det går det inte att komma ifrån att programmets största fördel är själva mysfaktorn.

Och det är ju inte det sämsta.

Att älska Robert Prytz

Come gather ’round children, så ska farbror berätta om ett utdött fenomen som vi kan kalla för Den svenska mittfältsduon. Så här är det, förstår ni, att förr i tiden fanns det en lag som stipulerade att ett svenskt fotbollslandslag skulle byggas utifrån ett väloljat mittfältspar i vilket minst en spelare måste komma från Malmö (vilket även förklarar förekomsten av Daniel Andersson i svensk landslagströja). Gärna färgstarka. Och de skulle spela ihop alla matcher.  Jag förstår att det kan verka märkligt för er som har vant er vid utbytbara killar vars mest utmärkande drag är att de har konstiga smeknamn eller en gång bjudit en sportjournalist på tacos, och aldrig nånsin må finnas på planen samtidigt, men det är faktiskt alldeles sant.

Balansspelare?

Ni har säkert hört era pappor tala om Schwarz och Thern. Schwarz var malmöiten, en omskolad vänsterback med löjligt hög smärttröskel, Thern var en satt smålänning som alltid såg ut att vilja göra något helt annat. Tillsammans styrde de mittens rike under hela 90-talet. Så bra var de att man hittade på en statistisk anomalitet för att riktigt understryka hur bra de var: Sverige förlorade aldrig en landskamp i vilken både Schwarz och Thern spelade i 90 minuter (vilket inte hände så ofta eftersom Schwarz i regel var avstängd var tredje match).

Innan Thern och Schwarz fanns det ett par filurer som hette Glenn och Robert – konsultera ert närmaste bibliotek för mer info. Och de var nästan lika mycket buskis som det låter. Glenn, Strömberg i efternamn, släpade runt på en frisyr som vid den tiden enbart var laglig i Argentina samt snusar stora som golfbollar. (På 60-talet grasserade en epidemi i Göteborg vilken fick människor att helt utan anledning döpa sina barn till Glenn och tvinga dem att spela fotboll. Mannen, jag svär!) Du har sett Glenn på tv – han är den tjocke som pratar om Serie A och skinka. Men den andre då? Jo, nu ska ni höra. Robert Prytz, den tidens malmöit, var 1,50 lång, lätt fetlagd och sportade ett rejält så kallat ”krull” (vilket däremot var högsta mode på den tiden, särskilt i Ruhrområdet) men var ändå en kreativ lirare av hög klass som även slet hemåt istället för att stå kvar i mitten och rätta till frisyren när motståndarna tagit bollen. Robert Prytz utmärkte sig även för sin sällsynta dialekt, som med åren kom att mutera mer och mer i och med att ägaren lade sig till med fler och fler språk under sina resor runt om i världen.

Robert Pritz - hjälte.

Inför gårdagens nystart av Mästarnas mästare hade min flickvän mage att rådfråga mig om vem vi skulle heja på, trots att hon mycket väl visste att Robert Prytz skulle vara med. Men man må förlåta henne – hennes främsta relation till den lille krullige är en postironisk sketch med Killinggänget. Men jag, jag älskar Robert Prytz. Hur kan man annat? Han hade en lång och imponerande karriär – europacupfinal vid 19 års ålder, Guldbollen vid 26, han tunnlade Maradona (vars kroppsform och frisyr han för övrigt ser ut att ha försökt kopiera) i en tävlingsmatch och han fortsatte spela till en bit över 40. Men han vann i stort sett inget. Han fick aldrig spela ett mästerskap och blev blåst av sin agent. Och efter karriären var han bortglömd, fattig, föräldralös och till och med nyskild. Vars eftermäle är att bli hånad av två tv-komiker för sitt svettiga ansikte (spola till 4 minuter).

Hans ansikte skiftar i fyra olika nyanser av rött (man önskar att någon hade cappat), han har alltid nära till tårarna och hans skotska skånska är mer obegriplig än någonsin. Och på nätet simmar det omkring en intervju i vilken han omväxlande får heta Robert Pritz. Det är sannerligen på tiden för upprättelse. Mats Wemans fina Offsideartikel i somras (Den gråtande generationen) påminde oss, och efter några veckors tjabbande med Pekka Lindmark i SVT förutsätter jag att Robert Prytz kommer att vara den älskade folkhjälte han faktiskt borde vara. Kan ni inte lova mig det åtminstone?

Och nu ett meddelande från en sponsor

…och vad passar bättre efter ett orimligt långt textsjok än ett roligt klipp? Inget säger jag, inget!

Bokblogg 26: En bok som fick mig att ändra mig (och en annan som cementerade mina åsikter)

Jag tror inte på att en enda bok kan få dig att ge upp dina intränade åsikter eller fördomar. Det är en längre process, men i vilken en bok naturligtvis kan vara den utlösande faktorn. I regel brukar man ju dock hålla sig till facklitteratur som stödjer ens uppfattning om hur världen fungerar (såvida du inte vet att det är något du lätt kan kunna håna*). Varför läsa saker som du vet kommer att göra dig förbannad?

Day 26 – A book that changed your opinion about something: Jag ska inte påstå att jag någonsin har förstått poängen med de drakoniska straff som plägar häftas vid narkotikabrott, eller hur det kommer sig att de enbart drabbar den fattige samtidigt som den rike, kände eller kunglige aldrig behöver frukta 50 år i ett ökänt fängelse eller dödsstraff för att ha blivit ertappad med vitt pulver i fickan. Men jag har kanske inte heller ifrågasatt det straffbara i att deala med tunga droger (även om man förstås kan filosofera i tusen dagar om var gränsen för huruvida en drog är tung eller inte går). Men det beror kanske mest på mina åsikter om hårda straff som avskräckande exempel.

I dag är det ganska hårda straff även på lätta droger, vilket bygger på ytterst tveksamma teorier om att lätta droger är en [ominös musik] inkörsport till tunga droger (och inte, som den mer logiskt lagde kanske antar, på att det är kriminaliseringen i sig som tvingar fram tveksamt umgänge). I Kokain – drogen som erövrar världen resonerar journalisten och dokumentärfilmaren Tom Feiling övertygande om att även tunga droger rimligtvis borde avkriminaliseras ity mänsligheten då skulle slippa en hel del lidande och annat – mer otippat – skit, som exempelvis mord av regnskog. Och jag köper det rätt av - Han har ju rätt, mumlade jag kanske när jag började närma mig bokens slut. Så läs själv, och se om han baske mig inte faktiskt har det.

Kola - det nya svarta. För författare åtminstone.

Det är möjligt att jag låter lite väl drogliberal nu, så jag tänker, även om det kanske inte alls är på sin plats, påpeka att det enda narkotikaklassade preparat jag har inmundigat under mina 37 år är de morfininjektioner jag erhöll när min blindtarm hade spruckit den där julen får många år sen. Jag har alltså inga själviska anledningar att önska fria droger, vilket jag har förstått att de flesta – likt jag uppvuxna med skrämselpropaganda om drogers skadeverkningar – lätt antar när de här åsikterna antyds.

–

* För att bevisa denna tes bifogas härmed min recension av Erik Zsigas bortglömda humorklassiker Popvänstern från 2005, när jag fortfarande var ung och arg, som jag råkade springa på på det där internätet:

Jag tycker att det är fantastiskt lustigt att Erik Zsiga placerar in Natalia Kazmierska(!) i Popvänstern. Det är ganska kul överlag faktiskt. Popvänstern, vet Zsiga, är en homogen grupp med likartade värderingar, varför det är helt i sin ordning att ropa ”Hyckleri!” när Paolo Roberto (Paolo Roberto? Popvänster?) säger en sak när Dennis Lyxzen har sagt en annan. Eller när de samlade Linda Skugge-citat (Linda Skugge? Popvänster?) som dyker upp titt som tätt faktiskt tycks tas på fullt allvar av författaren.

Ett annat citat som jag tyckte var lite kul: Latin Kings har samplat in tal av Allende och Palme i sina låtar. Det tyder på att de har en skum politisk syn. Är SÄPO informerade?

Men framför allt är det roligt därför att det så klockrent visar upp en utgångspunkt så bergfast grundad i en ren svartvit världsbild. Lars Winnerbäck ska faktiskt ge fan i att tjäna pengar på sin musik, för annars har han ingen rätt att svänga sig med antikapitalistisk retorik, tycker Zsiga. (Riktigt hur Lars Winnerbäck ska bära sig åt för att få tillåtelse att spela musik och ha en politisk åsikt på samma gång, hyckelfritt, framgår dock aldrig.) Zsiga vet ju att det enbart är den helt fria konkurrensen, fritt från statlig inblandning, som kan ge kulturellt brett utbud. (Han motiverar dock inte varför. Jaja, det räcker väl med att titta på TV3?)

Sen fastslår författaren att det torde var bevisat att göteborgskravallerna aldrig hade hänt om inte de ”vilseledda kidsen” hade lyssnat på Popvänstern, och att det, per definition, är omöjligt att känna solidaritet med en samhällsgrupp om man inte själv vuxit upp i och omkring den (Promoe ska ge faan i att komma från Västerås!)

Det är Popvänstern, och Popvänstern allena som kritiserar det aktuella populärkulturklimatet (läs Britney och BB-Linda) och när någon enstaka person som, enligt Zsiga hör hemma i Popvänstern sagt eller tyckt något dumt så är hela Popvänstern patetiska hycklare. Jo, han drar faktiskt så breda penseldrag. Han är lite av generaliseringarnas konung, den gode Zsiga.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om 9/11 och Irakkriget också, men det är så urbota korkat att jag inte orkar. Men det mest störande är ändå Zsigas ofta återkommande Jag GILLAR er faktiskt… men… och Jag tycker ju egentligen också… men…. Nej, Erik, det gör du fan inte. Du har dina allra mörkblåsaste glasögon på dig hela tiden, och det är förmodligen därför du inte har nån som helst koll på orsak och verkan, och det är därför du vet precis hur världen funkar, och att det inte finns några som helst gråskalor i din värld.

Den här boken är högeligen ideologiskt färgad. Och dessutom är den en soppa på en spik. Rena skiten, helt enkelt.

Ofrivillig underhållning.