Apropå bruket av piano i Suedelåtar…

…så tycker jag, personligen, att det är sorgligt bortglömt.

Eller, nej, jag tänkte bara antyda att ryktet om bloggens sotdöd är överdrivet vilket jag gör med ett old school-inlägg som traditionsenligt har en frän titel som inte har ett dugg att göra med texten därunder, men som, ja… låter fränt. Och nu tänker jag åka ut och resa jättemycket, så det lär inte bli mycket skrivet här. Eller så blir det det.

Under tiden kan ni göra vad ni vill med den här bilden av en jätteglad snubbe med en jättestor ost.

Osten är hen till höger.

Kort introduktion till tjingpaxande

Då det det ligger i människans natur att känna en längtan efter att utgjuta sig om sitt eget elände har jag tidigare orerat orimligt mycket om jobben från botten av avskrädeshögen. Trots att alla jobb jag har haft faktiskt inte har andats biblisk ondska. Nu är jag exempelvis redigerare, och det är fan inte det sämsta. Låt oss prata lite om det.

Redigerarskrået nyttjar gärna tjing-pax-systemet. Det är en serie hårda statuter som reglerar arbetsfördelningen runt redigerarön, ett sätt att undvika orättvisa och finsk stämning. Sorgligt nog är tjing-pax-systemet inte universellt erkänt, varför lokala seder och variationer kan förekomma. Förhoppningsvis kan redigerarna – det är en envis och tjurskallig grupp – någon gång i framtiden enas om en uppsättning rimliga tolkningar, men tills dess går kampen vidare om vem som har tolkningsföreträde.

Tjing-paxa kan man, detta är vår lokala veckotidningsvariant, bara göra samma vecka som tidningssidan i fråga ska gå i tryck. Det är alltså helt oacceptabelt lumpet att försöka tjing-paxa till exempel alla framtida kattsidor eller artiklar med potential för ordet ”bajs” i en rubrik i all evighet, stjärnstopp. Straffet för att försöka är inte officiellt fastslaget, det får man göra lite som man själv vill. Vi har valt barbershop.

När en sida är tjing-paxad betyder det att tjing-paxaren har företräde till sidan så fort allt material till sidan i fråga finns tillgängligt, men inte nödvändigtvis att tjing-paxaren måste ta den under sina vingar. Det åligger dock tjing-paxaren att avgöra detta, och att lönnredigera tjing-paxad sida utan tjing-paxares tillstånd är alltså icke det minsta tillåtet.

För att inte tjing-pax-systemet ska gå överstyr och riskera att bli löjligt har vi satt en gräns om tvenne tjing-pax per person och vecka, men i ärlighetens namn finns det inget officiellt stöd för den regeln, det är ett helt igenom lokalt påfund, om än, det fattar ni ju själva, fullständigt rimligt.

Jag ska villigt erkänna att systemet inte är perfekt, och att det alltjämt förekommar strider om vissa praktiska tolkningar av tjing-pax-systemet, men jag vill ändå hävda att tjing-pax-systemet har en viktig plats i medievärlden, åtminstone tills vi kommer på något bättre. Jag vill också hävda att det här är det blogginlägg i historien med allra flest instanser av ordet tjing-pax.

Jag hade en gång en blogg…

… men ni vet hur det är, ena stunden är allt som vanligt, och i nästa sitter man och smsar med gamla bolsjeviker om bostadsrättsombildningar, och lycka till, och jaha, det blev inget för er men ni tittar på hus i stället, jaså. Och, ja, allting känns helt upp och ner, bizarrt, sjukt och Hugo Ballskt. Och det fattar ni ju att det går inte att skriva nånting då.

Men vi hoppas på bättring.

Nu vänder vi blad och går vidare

Jag vet – 2011 var ett helt bizarrt år. Jag skaffade mustasch, blev skyddsombud och bestämde mig för att äga min lägenhet. Därför känns det helt rimligt att kunna utlova att jag under 2012 kommer att bli riksbankschef samt ”Den tuffe” i ett populärt pojkband. Det blir… kanske inte härligt, men du kommer ändå inte att kunna titta bort.

Gott nytt år och allt det där.

Statusrapport

Nu sitter min flickvän och stirrar hårt på mig och undrar varför i helvete jag aldrig bloggar nuförtiden. (Vilket kan bero på att hon alltid börjar härja och ropa att jag ska göra olika saker så fort jag börjar skriva. Nu till exempel, ska jag tydligen förbarma mig över en ost eller nåt, jag lyssnade inte jättenoga. Och där kom refrängen till Werner & Werners gamla julhit ”Vår julskinka har rymt”. Det är inte jättelätt att koncentrera sig då.)

Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?

Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.

I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.

Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa

Att skratta manligt

Jag vet inte hur det är med er, men själv är jag ganska kittlig på vissa ställen. Och nyligen fick min flickvän för sig att jag faktiskt borde skratta lite manligare när hon kittlar mig på dessa ställen. (Att helt enkelt låta bli att kittla mig på ställen som framkallar fåniga läten var tydligen aldrig ett alternativ.) Jag tänker mig att ett bullrigt sjömansskratt borde gå hem. Så det kommer att tränas mycket på att skratta hårdare i helgen. Tydligen. Det är viktigt med helgplaner.

Fascinerande fakta

Antal timmar Messa ägt en smartphone innan hon var helt hooked på Wordfeud: Fyra. (De första två timmarna låg den på laddning.)

Bara en liten fråga…

Hur förhåller sig största jättekuken i jämförelse med till exempel största kuken?

"Kuken kuken" är för övrigt de ord med vilka Björn Ranelid alltid inleder sina telefonsamtal med sin vän "Jan Goo".

Porr och choklad

Vissa pressmeddelanden är helt enkelt lite mer uppseendeväckande än andra.

Bara en vanlig dag på jobbet…

 

Det belgiska sveket

Ibland gör man saker för kärleken som man kanske inte hade gjort annars. I mitt fall tittade jag på Dick Harrison på TV4. Två saker jag knappast hade gjort om jag varit ensam. På 1600-talet, förtäljde Dicken, importerade man en hel drös med arbetsinvandrare till exempelvis Dalarna. Tusentals valloner. Belgare!

Belgare, det ska jag berätta för er, torde vara – åtminstone sedan Saarbrücken lades ner – det meningslösaste folkslaget i Europa. Ty, trots att de är basen för den europeiska unionen, klarar de ironiskt nog inte ens av att hålla sams själva. Eller ens förstå varandra. Det är därför föga förvånande att den blivande belgiske premiärministern för några år sedan kunde slänga sig med uttryck i stil med att ”De fransktalande i Vallonien saknar den intellektuella kapaciteten att lära sig nederländska”. Han idiotförklarade alltså halva befolkningen. Det är som om statsministern skulle hävda att alla kvinnor i kungariket Sverige i själva verket luktar illa. Typ. (Nu blev han väl aldrig premiärminister eftersom de värdelösa belgarna aldrig lyckades enas om en regering, och hellre gick helt utan i ett år eller två.) Å andra sidan – med ministrar som Michel Daerden nedan – kan man förstå det. (Han dyker upp och är ”kul” vid typ 3.50.)

Vallonerna (det finns en tysktalande minoritet också, men dem är det ingen som bryr sig om) lär till och med ha stött nazisternas invasion, och refereras av flandrarna i gemen som latdrögar. Belgien är, kort sagt, ett ruttet land. Det finns ingen mening med Belgien. 40 procent av deras invånare räknar inte ens med att landet – som givit oss människor som Kung Leopold, Jean-Marc Bosman, Marc Dutroux, Glasögonsmurfen och Helmut Lotti, samt majonäs i direkt anslutning till pommes frites - finns kvar om 50 år. Det är knappast en slump – snarare väldigt, väldigt passande – att landets symbol är en pojke som pissar på landet.

Helmut Lotti wants you... to change nationallity with.

Det är med den bakgrunden som Messa väljer att outa sin hemlighet. Att hon är av vallonsläkt. Hon härstammar från ett land där det är olagligt att insinuera att en medborgare i själva verket är svensk. Vars enda försonande drag är en generell avsaknad av örsnibbar. Min sambo – en lönnbelgare! Det är ett fruktansvärt svek.