Utkast

Nu är min flickvän på mig för att jag ska sammanfatta mitt bloggår. Jag vet inte vad det skulle ge ity det mesta tyder på att det här året har varit början på bloggens död. Dessutom har WordPress redan sammanfattat mitt bloggår. Utan att jag ens har bett dem. Året, vet de att berätta, har präglats av stora kukar och mänskliga tusenfotingar. Folk har hittat hit i jakt på stjärtslickning och Fredde Granberg (WordPress berättar däremot inte nånting om det eventuella sambandet mellan de båda) från hela 102 nationaliteter (Kambodja! Filippinerna! Tanzania! Men inte en enda från Holländska Antillerna.), varav max fyra rimligen har kunnat förstå  min svårgenomträngliga prosa) och ett inlägg om en märklig YouTubekanal har väckt mest synpunkter.

Nu har jag i alla fall börjat läsa vad jag har presterat under året. Nåt ska man väl göra tills det är dags att öppna bubblet. Det lär väl gå fort. Eventuell årskrönika kommer då sen. Kanske. Jag lovar inget.

Under tiden kan ni väl begrunda hur det kommer sig att samma flickvän igår gav mig förhållningsorder om att jag inte fick somna före henne. För då kan hon nämligen inte sova.

Påvar, amasoner och andra saker utan poäng

Men åh! Den där känslan av att ha massor av meningslöst godis att dela med sig av men utan förmågan att binda ihop det till någon sorts poäng. Som till exempel hur man lämpligast berättar historien om den odygdige påven Formosus, vars vandel var så tveksam att hans efterträdare såg för gott att gräva upp hans lik ur graven och ställa honom inför rätta. Formosus, död som han var, saknade inte helt oväntat förmågan att försvara sig på ett kompetent sätt och blev dömd till att att vila i ohelig ojord (det vill säga floden Tibern) helt utan sina tre bästa välsignelsefingrar (straffet för att ha varit en kass påve: hugg av dem!).

Påve Formosus (odygdig). Efterträdd av Stefan (långsint).

Som om det inte var nog med det hände det en massa andra grejor hit och dit (ja, vaffan, om jag ändå inte tänker berätta hela historien kan jag väl få hoppa över de tråkiga bitarna, eller? Är du så jävla bra själv då? Jag tänker inte ens källkolla utan berätta helt ur minnet. Sug på den, historiker, ni är säkert sexister i alla fall!) och hur det nu var med det så såg man till att, för säkerhets skull, gräva upp fanskapet igen (för en munk fiskade naturligtvis upp honom ur vattnet, han må ha varit en slirig jävel med bra kontakter som lyckades bli påve utan att ens vara kardinal innan, men han var ändå påve och då låter man honom inte ligga och bli fiskmat, baske mig!) och göra om proceduren fast lite mer noggrant, och med lite fler extremiteter skilda från kroppen.

Det skulle man kunna berätta om, men jag vet inte riktigt vad poängen skulle vara med det.

Eller hur det, i det gamla kungariket Abomey (senare Dahomey, ännu senare Benin, och däremellan lite Franska Dahomey för man får inte slarva med prefixen om man ska bli en duktig kolonisatör) fanns en elitstyrka av kvinnliga soldater, så kallade amasoner (av sexistiska historiker). De här soldaterna levde gott i kungariket i utbyte mot att de då och då gick ut och slaktade otrogna hundar och gav fan i att ligga med någon annan än kungen själv. Och här har historikerna genom historien (för när skulle de annars ha gjort, de är ju för böfvelen historiker grundade i historien) naturligtvis gnuggat geniknölarna och ganska enhälligt kommit fram till att själva anledningen till att de var så rackarns skickliga och vilda krigare naturligtvis måste ha brott på att de inte fick ligga med nån annan än kungen, eller för att uttrycka det lite snärtigare för att de inte fått tillräckligt mycket kuk.

Abomeys vilda amasoner. (OBS! Inte så vilda på bilden.)

Ja, såna saker. Men så försökte jag berätta det för min flickvän och då genmälte hon något om att vadå, tycker du att jag är grinig eller vadå? Då behöver jag väl mer kuk då, betyder det här att jag får vara otrogen, för Mårten Andersson är visst singel nu, och ungefär då tyckte jag inte att historien var så rolig längre.

Det skulle jag vilja berätta om, men nu tror jag att jag skiter i det. I stället funderar jag på att börja twittra. Där behöver man inte ha en poäng.

Den debile vandraren

Och så var det den gången då det plötsligt slog mig att jag går jättefult. Jag var på väg till den lokala bekvämlighetsbutiken och kastade ett getöga högerut mot glasfönstret på en kinesisk restaurang. Och där, där gick det nån sorts… Ralph Wiggum-kopia. Stel överkropp. Putande röv (och mage). Ben som pinnade på med en löjeväckande frekvens. Det var mycket obehagligt. Skrämmande, rentav.

Men fick jag någon sympati? Kollegorna försökte ivrigt gissa vilken naturen av min upplevda fulgång var, med oroväckande många alternativ, och min flickvän lät, via länk, hälsa att hon gjorde bäst i att inte kommentera ämnet över huvud taget. Men senare medgav hon att hon sedan länge varit på det klara med att jodå, jag går fan inte vackert. ”Du liksom får ankstjärt när du går”, bekände hon. ”Du ser lite muppig ut när du går, men det vill jag ju inte säga så att du hör, du som är min älskade.” Det var ord som sved. Man blev ledsen.

Lyckligtvis är jag en okomplicerad man. Det krävs inte så mycket för att muntra upp mig.

En välfylld korvkoffert duger gott.

Men’s penises in corpore sano

OS fortsatte med s k balltramp - så vitt jag vet är Rolf-Göran Bengtsson den ende olympier som tvingats avstå tävlan p g a ett tramp på ballen, ännu mer konstiga brottningsregler och inte minst en roddare som kände sig tvungen att gå ut i media för att dementera att han skulle ha haft stånd på prispallen. ”Jag svär på att jag har inte har stånd på bilden. Jag vet inte hur den hamnade i den positionen, men varsågod”, säger han, och tog sig därmed in på den prestifefyllda listan över framträdande OS-bulor. Grattis, Henrik Rummel!

Han ser glad ut i alla fall, det gör han.

I veckan kom Messa äntligen hem efter en hel vecka på sydligare breddgrader där hon ägnat sig åt gud vet vad. Men en sak vet jag och det är att hon tog med sig den finaste gåvan en man kan tänka sig:

En fez! And there was much rejoice! (Men det blir kanske mindre rejoice när hon ser att jag har postat den här bilden där folk kan se den.)

Vi firade detta med att göra ett besök på Stars and stripes, den karlskronitiska pubkedjan (som är helt originell och inte på något sätt liknar andra sportpubar vars namn vi inte ska nämna) som är en säker källa för Murphy’s red och som har flyttat in långt ner på Folkungagatan. I ett försök att konversera bartendern nämnde jag att jag minsann har varit full på Stars and stripes förut ity min flickvän kommer från Karlskrona.

Jag hade kanske inte anat att det skulle göra så stort intryck. Flickvännen blev hårt ansatt under varje toalettbesök (Är du från staun?! Säkert?) och efter en stund dök det upp en nachotallrik on the house. Hon mer eller mindre tvingades att ta fotografiska bevis av baren för att visa för folket hemmavid och, i en vändning som vi fortfarande inte riktigt förstod, det slutade med att barmannen fotograferade mig och Messa bakom bardisken. Men den bilden får ni nog gå till hennes blogg om ni vill se.

Hej!

Det blåser höstliga vindar, Messa har tagit med sig Sexet till ökenhettans Alanya och det är OS på tv dygnet runt. Så ni förstår att jag ibland måste påminna mig själv om att sköta min personliga hygien. Det är i sanning ett OS som ligger i tiden. Länge såg det ut som om Twitter skulle bräcka doping i grenen Hindra atleter från att delta, även om sprinterhjälten Kim Collins trängtan om att få ligga lite också blandade sig i striden.

Men ni har inte missat något. Vi har varit i Örebro och druckit öl. Vi har varit i Karlskrona och druckit öl. Vi har druckit öl på balkongen. Vi har läst stora mängder underbara böcker. Vi har klivit upp på en helt ny nivå när det kommer till balkongprunk. Och lagom tills min semester var slut så hände det grejor. Först drabbades Messa av en magsjuka som var synnerligen explosiv i alla kroppsöppningar, vilket jag följde upp med en svår feber som tvingade mig till flera dagars sängliggande, samt Raskens-maraton.

Om detta ska jag kanske berätta. En annan dag.

Semester – bra skit

Under min andra semestervecka sänktes ACTA (för den här gången i alla fall), upptäcktes Higgs-partikeln (med 99,99 % säkerhet) och Tour de France gav oss en helt ny definition av ordet köttsår.

Cykel – en lite hårdare sport.

Allt det här talar ju sitt tydligare språk: Jag borde ha semester oftare. Bra saker händer då.

Saker ingen har frågat efter, del 17

Semestern rullar på i stillhet, utan tillstymmelse till sommarväder. Jag har åtminstone friidrotten och fotbollen. Och Tour de France som börjar i dag. Messa är inte lika intresserad som jag, så hon har roat sig på andra sätt. I dag till exempel avslöjade hon ett Wikipedialur, men anledning av att jag researchade lite om den bok om mikronesisk fotboll jag läser. Och minsann om inte någon har bluffat in julpsalmen När juldagsmorgon glimmar som Mikronesiens ”nationalsång”. All in  days work for min flickvän.

Ja, och sen hittade hon köksvågen och konstaterade att det går inte mindre än fyra Ron-skrotum på ett enda Messa-högerbröst. Jag vet inte om jag ska känna mig lycklig eller förolämpad över den informationen.

Stölden!

Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad, sur eller kontakta min advokat med anledning av denna uppenbara idéstöld: www.t-shirtstories.se/

Apropå bruket av piano i Suedelåtar…

…så tycker jag, personligen, att det är sorgligt bortglömt.

Eller, nej, jag tänkte bara antyda att ryktet om bloggens sotdöd är överdrivet vilket jag gör med ett old school-inlägg som traditionsenligt har en frän titel som inte har ett dugg att göra med texten därunder, men som, ja… låter fränt. Och nu tänker jag åka ut och resa jättemycket, så det lär inte bli mycket skrivet här. Eller så blir det det.

Under tiden kan ni göra vad ni vill med den här bilden av en jätteglad snubbe med en jättestor ost.

Osten är hen till höger.

Kort introduktion till tjingpaxande

Då det det ligger i människans natur att känna en längtan efter att utgjuta sig om sitt eget elände har jag tidigare orerat orimligt mycket om jobben från botten av avskrädeshögen. Trots att alla jobb jag har haft faktiskt inte har andats biblisk ondska. Nu är jag exempelvis redigerare, och det är fan inte det sämsta. Låt oss prata lite om det.

Redigerarskrået nyttjar gärna tjing-pax-systemet. Det är en serie hårda statuter som reglerar arbetsfördelningen runt redigerarön, ett sätt att undvika orättvisa och finsk stämning. Sorgligt nog är tjing-pax-systemet inte universellt erkänt, varför lokala seder och variationer kan förekomma. Förhoppningsvis kan redigerarna – det är en envis och tjurskallig grupp – någon gång i framtiden enas om en uppsättning rimliga tolkningar, men tills dess går kampen vidare om vem som har tolkningsföreträde.

Tjing-paxa kan man, detta är vår lokala veckotidningsvariant, bara göra samma vecka som tidningssidan i fråga ska gå i tryck. Det är alltså helt oacceptabelt lumpet att försöka tjing-paxa till exempel alla framtida kattsidor eller artiklar med potential för ordet ”bajs” i en rubrik i all evighet, stjärnstopp. Straffet för att försöka är inte officiellt fastslaget, det får man göra lite som man själv vill. Vi har valt barbershop.

När en sida är tjing-paxad betyder det att tjing-paxaren har företräde till sidan så fort allt material till sidan i fråga finns tillgängligt, men inte nödvändigtvis att tjing-paxaren måste ta den under sina vingar. Det åligger dock tjing-paxaren att avgöra detta, och att lönnredigera tjing-paxad sida utan tjing-paxares tillstånd är alltså icke det minsta tillåtet.

För att inte tjing-pax-systemet ska gå överstyr och riskera att bli löjligt har vi satt en gräns om tvenne tjing-pax per person och vecka, men i ärlighetens namn finns det inget officiellt stöd för den regeln, det är ett helt igenom lokalt påfund, om än, det fattar ni ju själva, fullständigt rimligt.

Jag ska villigt erkänna att systemet inte är perfekt, och att det alltjämt förekommar strider om vissa praktiska tolkningar av tjing-pax-systemet, men jag vill ändå hävda att tjing-pax-systemet har en viktig plats i medievärlden, åtminstone tills vi kommer på något bättre. Jag vill också hävda att det här är det blogginlägg i historien med allra flest instanser av ordet tjing-pax.