En spelares jeremiad

Ja, jag vet. Laptops är inte gjorda för att spela kraftfulla spel. Det kan hända att de kraschar då och då. Men en gång, bara en gång, skulle jag vilja att det gjorde så när det går dåligt i mitt FM, och inte mitt i den episka insats som avbrutit en längre tids formsvacka fylld av absurda motgångar och urrton ramträffar och bortdömda mål av min would-be-skyttekung. Kan vi enas om det, världens jävlighet?

Messa är ute och roar okungligt ikväll. Hon är på Hairspray, nån sorts musikal hon inte ens försökte övertala mig att följa med på, hela kvällen och istället ska jag underhålla Messas lillasyster Smelly som kommer hit om en stund. Det kan bli… intressant.

Public announcement

Eftersom det har inkommit orimligt många sökningar på FM2010 +Hidingsta under veckan så tar jag mitt ansvar och ställer upp en liten vägskylt. Här ska ni leta. (Och om någon sen orkar pilla in Den Gula Maskinen i rätt fyra (och kanske rentav med rätt trupp) så vill jag gärna ha XML-filen också.)

Kärlek…

OK. Nu stänger vi för helgen.

Guldläge

Fredagen den 30 oktober kommer Football Manager 2010 ut. Till min brevlåda. Redan på torsdag reser sambon till hembygden för att stanna där hela helgen. Och jobbet har utsett samma fredag till officiell kompdag – ledigt alltså. Kalendern är fri från förpliktelser. Ingenting kan gå fel.

Bortsett från det faktum att min hovleverantör även förra året lovade att leverera spelet på fredagen för att sen leverera det nästkommande måndag. Så om jag skriver ut det värsta tänkbara scenariot här så kan det inte hända i verkligheten, eller hur? Det låter väl logiskt?

Upplösning

Pådreggs ögon är galet uppspärrade. Serchios tomma och oroliga. Zacke pratar om Seve och någon i publiken läser Harry Potter. Zacke börjar bli gammal eller bara väldigt nervös. Han har plötsligt glömt bort vad en navel kallas, och som ett mantra upprepar han "Vad är det som händer? Han fattar ingenting. Man fattar ingenting".

 

8-tåget till Aberdeen dundrar tutande förbi. Serchios puttarm är plötsligt lika undvikande som hans blick, medan Påådreggs alltjämt är lika beslutsam som aktionerna hos en man med galen blick plägar vara. Påådregg plockar två slag på det första särspelshålet. Serchios blick är glasartad. Hans ansikte börjar anta samma gröna nyans som hans skjorta. Han vet att han bara har tre hål kvar att hämta igen slagen. Han vet att hans plats som odödlig med största sannolikhet försvann med den där parputten på artonde hålet som retfullt snurrade ett halvt varv runt koppen och sen beslutade sig för att rulla vidare. Eller kanske på hur han tvingades vänta, vanka av och an, tänka, tänk, tänk om, inför sitt andra slag på det hålet då han skulle vinna trofén. Det slag som han träffade bunkern med. De gör båda par på andra.

 

Ett perfekt utslag på det tredje, par 3-hålet, får Påådregg att fälla ner sin axlar från öronen. Blicken är lugnare. Men stegen är fortfarande snabba och beslutsamma. Tills han kommer till greenen. Plötsligt tycks spänningen borta. Plötsligt släntrar han avslappnat omkring. Man kan ana att en antydan till ett leende krusar hans läppar. Han är så nära nu. Gravören är otålig. Tystnaden öronbedövande. Zacke fattar fortfarande ingenting. Serchios långa birdieputt kittlar hålet i sidan men rullar förbi. Serchio grimaserar fånigt som för att hålla tillbaka de fattbart grova spanska okvädningsord han vill vråla över nejden. När även Påådreggs putt smiter förbi hål är den galna blicken tillbaka. Nu är det dags för vattenhålet. Påådregg har vatten i tankarna. Hur hans 72:a utslag studsade snett och tycktes vara på väg att säkert rulla över bron. Bara för att träffa räcket och plumsa i. Tillsammans med segern. Alla har vatten i tankarna.

 

Påådregg har honnören. Han konsulterar sin skotske caddie och pekar nervöst mot fairwayen. Zacke pratar om vatten. Påådregg tar fram en spoon. Inte fegt. Grinar. Och träffar fairway. "Nu är det slut på fjantet", påpekar Zacke och Serchio lägger sig 4-5 meter från vattnet. I ruffen. Zacke gnabbas med Fulke om avståndet till flaggan. Han har inte nämnt Seve på jättelänge nu. Seve meddelade i veckan att han lägger av. Något som förmodligen även fått Zacke att fundera på samma sak. Han fattar ingenting. Serchio väntar ut 20.28-tåget. Och träffar sen green med järnsexan. Hans syster biter på naglarna. Hon bär en ganska ful keps. Zacke gör läktarobservationer. Och saken är så gott som klar. Det finns inga nerver kvar nu. Det är bara att spela på. Zacke spekulerar i vilka som snart kommer att börja gråta.

 

Påådregg spelar räddhågset. Hans tredjeslag ligger illa till på green. Han ser sammanbiten ut då han hälsar publikjublet på green med sedvanligt hissad keps. Ett litet hopp tänds i Serchios mammas ögon. Zacke spekulerar i aktuell ljudnivå på irländska pubar. Fulke håller käften. Zacke liknar Påådregg vid en kirurg och hans caddie vid en operationssköterska. Detta är golf. Det finns alltid tid för en liknelse. Påådreggs putt är lång. Han har medvind och medgräs. Saken är inte längre klar. Sänker Serchio sin putt kan han plötsligt vinna. Kameramannen är nervös. Kameran hoppar. Serchios putt slickar kanten. Och lägger sig längre bort än Påådreggs. Stämningen är tryckt.

 

Serchio sänker sin parputt. Påådregg vinner om han sänker sin. Han har sänkt den här putten hundratusen gånger. Men den har aldrig varit så här svår. Den har aldrig gällt The Open. Men han har tränat för den här putten i många år. Med puttdoktorn. Han övningssvingar extra många gånger. Och sänker putten. Hans ansikte slappnar äntligen av. Han son springer in på green. Sonen fattar ingenting, säger Zacke. Påådregg fattar ingenting. Påådregg höjer den irländska flagga någon har räckt honom. Gravören börjar gravera in Padraig Harrington på The Claret Jug och Zacke fattar ingenting.

 

Och det blir reklam.

 

Ett tips

…till den som upptäckt att äggen är slut men funderar på att slänga ihop ett par hemgjorda burgare ändå: Gör inte det. Det funkar inte.

(Men min hemlagade salsa blev lyckad.)

 

Förr om åren, innan jag hade TV3, visades The Open Golf Championship på TV3. Så småningom flyttade jag till en lägenhet där man kunde få in TV3. Men då hade sändningarna flyttats till Viasat Sport. Först i år har även jag begåvats med Viasat Sport. Synd bara att de just i år bestämde sig för att flytta sändningarna till Viasat Golf. Det är synd, för jag gillar verkligen The Open. Den som tycker att golf är undermålig underhållning har inte tittat tillräckligt noga. Mycket tätare än så kan nämligen inte en TV-eftermiddag bli. Jag fick snällt nöja mig med de sista 2½ timmarna. Dramatiska 2½ timmar. And counting. 

 

I år spelas mästerskapet på Carnoustie. På Carnoustie ringlar ett dike runt om, och igenom, det artonde hålet. Det är en djävulsk konstruktion. Senast mästerskapen hölls på Carnoustie var 1999. Det var då Jean van de Velde gick ut på det artonde hålet på söndagen med tre slags ledning. Det var då det slog slint i huvudet på Jean van de Velde. Det gör gärna det på söndagen under The Open-veckan. Det är därför det är så bra TV. En självsäker Jean plockade fram sin driver och missade grovt den smala fairwayen. Han följde upp detta med att träffa vatten.

 

Jean stod länge och skakade på huvudet med ett misstroget ansiktsuttryck. Sen började Jean kavla upp byxbenen. När Jean sen klättrade ner i diket och började måtta slag spred sig samma misstrogna ansiktsuttryck bland publiken. Efter en ganska lång stund hade Jeans caddie lyckats prata lite vett i huvudet på honom och Jean droppade, felträffade och förlorade så småningom särspelet mot den lokale sonen Paul Lawrie. Vilket för övrigt också var den senaste gången en europé vann The Open.

 

Jean van de Veldes ande besökte Padraig [Pahw:dregg]Harrington i år. Pådregg hade visserligen bara ett slags ledning när han gick ut på 18, men lyckades i gengäld träffa vatten inte en utan två gånger. Pådregg hade inte träffat vatten en enda gång under de föregående 71 hålen, men när det uppdagades för honom att han var på väg att vinna världens största golftävling för allra första gången passade han på att göra det två gånger i rad.

 

Vi det laget var publiken ändå ganska härdad. Bara en halvtimme tidigare hade den unge argentinaren Andres Romero gått från att se ut som en ostoppbar segermaskin till ett darrande vrak på tio minuter. Först genom att lägga ett utslag i ett taggigt buskage och, efter att ha hämtat tillbaka de slagen, lägga sig out of bounds.

 

Till sist var det ändå Sergio Garcias ansikte som förvreds i avsmak. Han har nämligen inte heller vunnit The Open förut. Så han träffade grytbunkern vid green och tappade den säkra ledning han alldeles nyss hade bjudits på. Särspelet pågår nu. Finns det någon rättvisa får Pådregg lyfta den jättefula bucklan om en kvart. Bara för att han gjorde en van de Velde och överlevde.