Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Om det iriska nattlivet

Det är förstås oklart huruvida nån minns hur jag och Messa blev kraftfullt varnade förra gången vi besökte den gröna ön, om att vårt hotell låg aldeles ovanför nattklubben Copperface Jacks som har som vana att göra det rent omöjligt för folk i närheten att få nån ordentlig sömn sju kvällar i veckan. Men det råder inget tvivel om att det hotell vi valde denna gång faktiskt ligger bredvid nämnda klubbs uteterrass. Faktum är att man kan se rakt ner på den om man ställer sig på vår sex meter långa balkong nån gång efter midnatt. Jag vill också påpeka att jag inte hade något att göra med bokningen.

Förra gången funkade det rätt bra. Om man stängde fönstret och lät teven stå på kunde man sova relativt ostört. Möjligen svettades man som en gris, men man stördes i alla fall inte av basdunket från undermålig dansmusik.

Denna gång är värme inte ett problem. Vårt hotellrum har, förutom en löjligt stor balkong i anslutning till salongen, som man kommer till genom en liten portal från själva sovrummet, även en liten trappa upp till vårt pentry, med kylskåp och vattenkokare. Men mystiskt nog har vi ingen minibar. Vi bor, kort sagt, ståndsmässigt. Förutom det där med nattklubben.

Eftersom måndagen är bankhelg på Irland så är Påskdagen uppenbarligen partysöndag. Och partysöndagen firar Copperface Jacks med att kräma på basen as hårt vid cirkus 02.30 lokal tid. För öppen himmel. 25 meter från vårt rum.

Jag vet inte, jag tänker att jag kanske ska lägga mig i lite mer nästa gång vi drar till Dublin. Kanske känner jag att vi är färdiga med Harcourt Street nu. Jag får fundera på det.

Dvärg i badkar

Av olika anledningar tittade jag igenom gamla opublicerade bloggutkast och hittade ett med det oerhört lovande namnet ”Dvärg i badkar”. Vilket är bra. Men jag har ingen som helst aning om vad detta kan ha handlat om. Vilket är dåligt.

Ty det väcker så många frågor. Vad gjorde dvärgen i badkaret? Var det någon särskild dvärg jag hade i tankarna? En ond dvärg? En porrdvärg som liknar Gordon Ramsay litegrann i motljus och rätt vinkel? Hade jag ett uppslag till en fölsedagspresent? ”Älskling! Jag har en överraskning till dig i badrummet!” Man vill veta. Framför allt vill man inte att ett blogginlägg med ett så storstilat namn som ”Dvärg i badkar” ska behöva gå opostat i tid och evighet. Så, tja, det är därför du läser det här nu. Vid det här laget ångrar du säkert att du började läsa, och tänker på olika andra, mer tillfredsställande saker du hade kunnat göra med den här tiden istället för att läsa poänglösa blogginlägg vid namn ”Dvärg i badkar”.

Men då tycker jag att du ska tänka så här: Om blogginlägget betitlats ”Dvärg i badkar”, kan det verkligen vara dåligt då? Nej, just det.

Nu pratar vi inte mer om det här.

Jag är en ond människa

Hur det nu var så saknade jag medtagen lunch i kylen och blev ohemult sugen på Donk-burgare, trots att jag egentligen finner slika kedjor omoraliska och obehagliga. Ty sådana är vi ju – Stockholmsjournalisterna – medvetna, korrekta, trendkänsliga. Vi vill inte äta massproducerad kedjemat, vi vill hellre äta ekologisk ko uppfödd av en inte ett dugg trendmedveten farbror på en gård nånstans i närheten, stå upp mot orättvisor och omoraliskt multinationalistiskt företagande och sen skänka pengar till välgörenhet, innan vi dricker smal finöl i vår bostadsrätt i innerstan. Såna är vi – lite bättre. Vad än Benke Ohlsson påstår.

Så ni förstår mitt dilemma när jag greppande min Quarterpoundermeny och skyndade mig iväg mot redaktionen, bara för att mötas av en röst precis utanför Donken.
”Ursäkta mig, är du medveten om situationen i Iran?”, sade en mjuk röst med ganska kraftig brytning.

Det var som en utmaning. Hallå – jag är innerstadsjournalist, jag har fan avslöjat den situationen, ville jag (helt utan verklighetstäckning) vråla. Men det gjorde jag såklart inte. Jag stannade och lyssnade.

”De här flickorna ska stenas nästa vecka”, berättade den mustaschprydde mannen, och jag lyssnade inkännande. Som man gör. Det var först när han plockade fram sin pärm full av bilder, som svar på mina uppmuntrande hummanden, som jag insåg att det här kommer inte att sluta väl. Att det här kan ta tid. Min hamburgare kommer att bli kall. Så jag gjorde det enda jag kunde göra.

Jag lyfte demonstrativt upp min McDonald’spåse i ansiktshöjd och gnydde ”Förlåt!” och pep iväg. Bort från den episkt besvikna och nedlåtande blicken. Med en historia att berätta. Och en känsla av att vara den ondaste människan i världen. Hade vi bytt ut trendkänslig innerstadsjournalist till trendkänslig New York-bo så hade det varit ett Seinfeldavsnitt.

–

Idag kommer det för övrigt ett liknande dilemma. Alla som har någon som helst affektion för demokrati och ett fungerande rättssystem borde gå ut på torget och demonstrera mot ACTA klockan 12 idag. Men… det är ju faktiskt 15 minusgrader! Och jag har tvättid.

Äcklet

Efter att min flickvän mycket grafiskt demonstrerat konsten att ”rimma” (medelst mim, rim-mim, är bäst att tillägga) vände hon sig mot mig och uttryckte  sin besvikelse över att vi i våra förtrogna ögonblick så ofta hemfaller åt att prata pung, porr eller, som i det här fallet, skitor, i stället för att ha djupa litterära diskussioner om postmodernism, Sartres självförakt och nyckelromaner. Det här tänkte jag ägna några rader åt nu, men sen hände något som gjorde all stjärtslickarimitation betydligt mindre äckligt. Vi blev tvungna att tömma frysen.

Vår frys slutade att fungera redan i söndags. Men vis av vetskapen att vår förra frys också slutade att fungera en gång, bara för att helt magiskt börja funka igen och sedan aldrig vara ogin igen, så avvaktade jag lite för att iaktta vartåt det barkade. Det skulle jag inte ha gjort. Fem dagar efter felanmälan (och tre dagar efter en andra felanmälan) har absolut inget annat hänt än att frysen inte fryser alls, utan har fyllts av en genomvidrig vätska som tycks vara nån sorts blandning av ärtor och ruttet kött, med en harmonierande odör. Den har vi nu utrotat. Det var det äckligaste jag har gjort på väldigt, väldigt länge.

Som av en händelse gick vi sedan ner till grannen med en intresseanmälan för ombildning av vår lägenhet.

Vresade skrev och andra i-landsproblem

Det finns en Facebookgrupp som ondgör sig över skrev på tunnelbanan. ”Macho i kollektivtrafiken” för fram tesen att män som sitter bredbenta på allmänna platser är förkämpar för patriarkatet och för övrigt lite äckliga. Till diskussionsunderlaget finns smygtagna bilder på själva scrotumområdena, vilka alltså har lagts upp som en del av kvinnokampen (för mer plats i kollektivtrafiken) och inte alls för att man har ett visst intresse av byxbulor.

Fast här vill jag lägga in en brasklapp. Trots att jag åker tunnelbana i stort sett varje dag så störs jag mycket sällan av spretande lår (vilket kan eller inte kan bero på att jag inte är av det svaga könet, men jag kan också ha haft tur), men drabbas ofta av en inre vrede på grund av påträngande armbågar. Det här är ett problem som gallopperat på sistone, ett växande miljöproblem, en stadigt ökande orsak till att människor sitter i trängseln och kämpar för att inte release the fucking fury. (Eftersom vi, trots allt, är ganska väluppfostrade när det kommer till att inte visa känslor bland okänt folk.)

Och orsaken – j’accuse! – är förstås Wordfeud. App-aset som ingen hittills lyckats ägna sig åt med bara en hand. Det är ditt fel att jag tvingas sitta som ett neurosedynbarn med krampande överkropp i rädsla över att behöva, hemska tanke, luta mig mot nåt Iphoneäckel på tuben. Jag bedömer det som ganska troligt att vi snart kommer att få den första grova t-banemisshandeln med telefonappar som utlösande faktor.

Kom ihåg var du läste det först.

Mannen som blev en gris

Ett år med eget kontrakt i hyreslägenhet. Det var en stark svit, men det var faktiskt oundvikligt att brevet skulle komma så småningom. Och i fredags gjorde det det, med hälsningar Catella Hyresrättsombildning. Dags att mötas och bli ovän med grannarna. Plötsligt blev min lugna, oproblematiska vardag mycket mer komplicerad. Jag vill inte ha det så!

Jag har klarat mig rätt bra genom åren, kanske mest tack vare att jag aldrig behövt bry mig om saker som fasta jobb eller andra människor. Jag har inga lån eller skulder (om vi för ett ögonblick låtsas som om att CSN inte finns), inga låtsaspengar i fonder eller obligationer, jag har inte ens valt pensionsfond för böfvelen. Och kan ni fatta min lycka när jag fick tag på en egen jättestor lägenhet till Messa och mig efter bara nåt års köande? Förmodligen kan ni inte det, det är såna saker som bara inte händer, men det hände och nu vill mina grannar för säkerhets skull se till så att ingen annan ska få den möjligheten i framtiden.

Jag vill inte det. Jag vill inte behöva oroa mig för räntor och konjunkturen på grund av avbetalningarna på det där lånet jag var tvungen att ta för att köpa loss den lägenhet jag redan hade. Jag vill inte behöva vara trevlig och ge pengar till en ond mäklare nästa gång jag vill flytta, jag vill kunna ta mina grejor och dra. Jag vill verkligen inte behöva gå på möten med mina grannar (ens om de mot förmodan skulle visa sig vara både trevliga och duktiga och inte maktgalna klåpare med en patologisk fixering vid tvättstugor) och lyssna när de röstar om olika saker som kommer att påverka min vardag.

Det vore förstås naivt att påstå att ombildningshysterin är ensamt ansvarig för hufvudstadens kaotiska bostadssituation, men den borde definitivt jagas in i ett hörn och hånas för den gnidenhet som skickar bort förskolor långt från de kvarter där folk faktiskt bor (och därigenom sänker den trivselnivå den var menad att höja) eftersom de inte är lönsamma, för de glada snickarlallare som river ner bärande väggar i flervåningshus för den där härliga öppna planlösningen, och för att de sätter grindar för sina gårdar så att inte hundbajs, busfrön eller folk som ser allmänt skumma ut ska kunna tro att de bara kan röra sig hur som helst i sin stad, och rent allmänt för att det har gjort så att stan i praktiken styrs av ett gäng glada amatörer. Men så är jag också såpass blåögd att jag fortfarande tror att någonstans att bo är en av de där grundläggande mänskliga rättigheter som vi hittade på ett system av folkvalda för att upprätthålla. Ni vet jobb, sjukvård, rättssäkerhet, bostäder, såna goa grejor. Det är sånt man vill betala skatt för, sånt som gör samhället bättre för alla, inte för att subventionera ondskefulla saker som bostadsklipp eller ränteavdrag.

Jag vill kunna ringa min hyresvärd och be dem skicka ett gäng käcka polska hantverkare för att renovera mitt vardagsrum och ställa tillbaka det där badkaret som under mystiska former försvann från lägenheten för 15 år sedan, och skulle det visa sig att det försvunna badkaret har orsakat omfattande fuktskador så vill jag att värden (eller eventuellt någon kvarlevande släkting till den ansvarige, huvudsaken är att det inte är jag) står för kostnaden av saneringen. Jag kan inte nog förtydliga hur mycket jag vill det. (Lustigt nog är just denna invändning den minst provocerande när man diskuterar ombildningar med Kreti och hans bror Pleti.)

Men lik förbannat måste jag ju ge alla de där som skriker Köp! Du MÅSTE faktiskt göra ett bostadsklipp rätt. Fast det svider. Fast jag har svårt att se att det här området skulle bli attraktivare med tiden, eller att mina åldersstigna grannar skulle vara särskilt intresserade av några nya lån (men säkert deras barn). För rätt vad det är börjar Messas äggstockar skrika efter näring och då hinner man knappt blinka förrän man vill flytta sin lilla familj till ett litet hus och då lär det underlätta att inte vara tvungen att ta ett nytt jättelån från scratch, och då kan alla med rudimentär slutledningsförmåga räkna ut att jag förmodligen kommer att bli tvungen att köpa den jävla lägenheten trots att jag egentligen inte vill.

Trots att det gör mig till ett principlöst rövhål. Kan man inte bara få vara ifred?

Teoretikerns vardag

Så hur det nu var så gav slutligen sängbenet med sig, och jag tackar för att du inte spekulerar i hur det gick till. Ett av benen på Messas del av ”dubbelsängen” har varit snett och skevt en längre tid, men först i morse gav det upp med ett ganska spektakulärt brak. En närmare inspektion visade att skruven – detta efter en längre kamp med att få ut den – böjt sig med ganska många grader, och att hålet som är avsett för skruven i fråga faktiskt numera är helt oanvändbart, eftersom det är dubbelt så grovt som skruven (höhö).

Och jag antar att det säger en hel del om vilken typ av människor vi är att vi hann spekulera i tur och ordning om 1) vi skulle bli tvungna att köpa en ny säng 2) funderade huruvida ett såndärnt extrabnen från IKEA möjligtvis skulle kunna funka som sängben 3) köpa tvingar, lim och spik på Järnia innan vi 4) kom på att man ju faktiskt kan staga upp sängen med ett gäng gamla kok- och ordböcker.

Ett måste för ett stabilt samliv.

Ja, och att vi kanske borde förlägga framtida samlag till vänster.

Magdalena Ribbing påpekar

De senaste nyanställningarna har fått som konsekvens att indiehipsterfolkets dominans nu är i det närmaste total på jobbet. Så för att sammanfatta – saker man inte kunde säga ostraffat på Östermalm 1985:

Saker man inte kan säga ostraffat på Östermalm 2011: ”Sigur Rós är ju direkt vidriga. De låter som en svårt bakfull same som ligger på golvet och gnyr.”

Bara så att det inte råder några tveksamheter.

Bloggarens dilemma

Så, Messas kompis Fräulein C var på besök hela helgen. Hon var i Stockholm av anledningar som, rent narrativt, hade gjort sig alldeles utmärkt som spektakulärt blogginlägg. Men, som vanligt när det gäller Fräulein C, så vågar jag inte skriva detta blogginlägg eftersom man aldrig vet vem som kan komma att läsa det.

Det är så jävla orättvist.

–

Operasångare, spjutkastare, mustig skribent - The Henning.

Dagens tråkiga nyhet är att stjärnadvokaten, vivören och, lebemannen Henning Sjöström har lämnat oss. Det innebär att ni faktiskt inte har något annat val än att läsa hans mästerverk Det glatta livet. Ni kommer inte att ångra er, men ni kommer ändå att ångra er. Ôm en säger.