Hmpf

Jaja. Den kan väl kanske hända att jag EN GÅNG vrålade ”Rise, my pretties! And kill. KILL!” En gång.

Så nu får man tydligen inte prata med växterna mer.

Den debile vandraren

Och så var det den gången då det plötsligt slog mig att jag går jättefult. Jag var på väg till den lokala bekvämlighetsbutiken och kastade ett getöga högerut mot glasfönstret på en kinesisk restaurang. Och där, där gick det nån sorts… Ralph Wiggum-kopia. Stel överkropp. Putande röv (och mage). Ben som pinnade på med en löjeväckande frekvens. Det var mycket obehagligt. Skrämmande, rentav.

Men fick jag någon sympati? Kollegorna försökte ivrigt gissa vilken naturen av min upplevda fulgång var, med oroväckande många alternativ, och min flickvän lät, via länk, hälsa att hon gjorde bäst i att inte kommentera ämnet över huvud taget. Men senare medgav hon att hon sedan länge varit på det klara med att jodå, jag går fan inte vackert. ”Du liksom får ankstjärt när du går”, bekände hon. ”Du ser lite muppig ut när du går, men det vill jag ju inte säga så att du hör, du som är min älskade.” Det var ord som sved. Man blev ledsen.

Lyckligtvis är jag en okomplicerad man. Det krävs inte så mycket för att muntra upp mig.

En välfylld korvkoffert duger gott.

Ett ifrågasättande

Det speciella med OS är hur det får oss att sitta med andan i halsen framför nån konstig sport vi knappt hade hört talas om förut. Friidrott och fotboll kan vi kolla på när som helst, nu vill vi ha landhockey, tyngdlyftning och bågskytte. Särskilt bågskytte, som kan vara en av de mest tv-vänliga sporten av dem alla. Sydkorea dominerar skyttet med båge (de är ju typ ninjor), vilket kan förklara varför även de mest maskulina bågskyttar bär ett harnesk med små gulliga Hello Kitty-liknande figurer på. (Nej, jag har ingen aning om vad det där skyddet är till för.)

Inget båg! Jag hittade bara inte nån herre på Google.

Velodromcykling blir en fest om Roberto Vacchi kommenterar den och vem hade kunnat ana att triathlon kunde vara en sån rysare? Men vissa sporter kan jag inte jobba upp nåt engagemang för ens om vi vinner varenda guld. Segling är en sån sport. Segling handlar om att manövrera en flytande manick under svåra omständigheter. Och jag är övertygad om att Lööf och grabbarna är helt sjukt välförberedda och skickliga på det de gör (enligt ett SVT-inslag hade de till och med jobbat fram ett nyskapande och löjligt effektivt sätt att öppna sina inplastade lunchmackor) men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ungefär samma sak som att tävla i svarvning i hagelstorm.

Sen finns det andra OS-grenar som, hur kul de än kan vara, är rätt tveksamma i ett så här stort evenemang helt enkelt för att det är orimligt att tro att deltagarna faktiskt är de största talangerna, utan att de i själva verket har hamnat där på grund av yttre tillfälligheter och omständigheter, och för att konkurrensen inte är särskilt nära att konkurrera med den på 100 meter löpning. Eftersom en stor del av världens nu levande elitidrottare inte hade tillgång till en velodrom, en segelbåt eller en häst när de var små.

Vad gäller hästhoppningen har man sagt mig att skrällaget Saudiarabiens vandel är av tveksam art då de har använt sina oljepengar (och det faktum att en prins rider för laget) till att köpa redan färdiga topphästar. Alltså inte helt olikt hur grannen Qatar köper in människor med stor idrottslig talang. Googla deras långdistansare eller fotbollslandslag om du inte förstår vad jag menar. Och det skulle ju placera hästhoppning i samma kategori materialsport/man-måste-ha-pengar-för-att-få-vara-med-sport som Formel 1. Å andra sidan behövs det lite spridning på OS-sporterna, och det säger jag inte bara för att jag har vuxit upp med rafflande tv-sändningar med Hugo Simon (som förresten fyllde 70 i fredags – grattis, Hugo!) på Gladstone i huvudrollen.

Hugo! Hugo! skreko vi alla.

Hur det än är med det kan ni aldrig få mig att begripa varför beachvolleyboll får vara med och leka. (Är man väldigt intresserad av fysik kan man faktiskt lika gärna titta på damernas landhockey.) Och sen har vi brottningen. Hallå där, säger du – brottning är ju den mest klassiska och primala olympiska grenen av dem alla! Ja, naturligtvis är den det, men ärligt talat, vad är det de håller på med på mattan? De stånkar och knuffas i 90 sekunder och sen måste nån ställa sig som en Saab. Väl där kan man få poäng genom att inte göra nånting. (Om man har tur, för tränaren kan när som helst kasta in en liten pinne, vilket betyder att han tycker att domaren är helt flängd och kräver videogranskning av nåt som hände förut.) Det spelar förresten inte nån roll hur många poäng man brottar till sig, om man nu skulle lyckas att faktiskt göra något som ger poäng för nuförtiden räknar man bara rondsegrar och en sån ger bara en poäng även om man kastade upp motståndaren i taklampan tre gånger Karelin-style.

Förlorar man en match betyder inte det att man får åka hem. För om man hade turen att förlora mot nån som var väldigt bra så får man brottas vidare i nån sorts tröstturnering som så småningom kan leda till en bronsmedalj, men hur det går till är svårt att sia om i det att den punkten i regelboken påminner ganska mycket om ritningen till rymdfärjan Challenger II. Det är bara en tidsfråga innan brottningsmatcher kommer att avgöras av SMS-röster.

Rapport från OS-soffan

Jojo, lite har man väl hunnit reflektera över när man har parkerat arslet i soffan för att följa OS-giganter som Berenger Bosse, Werner Muff, Galen Rupp och Carsten Schlangen. Som till exempel att SVT:s kommentatorsteam inte har imponerat som de brukar. Och det är förvisso en ganska brokig samling de har städslat denna sommar. Kumlaindianernas gamla speaker snackar boxning med ex-boxaren och pilsnerfilmsimitatören Santiago Nieva. Och innebandylegendaren (med reservation för att det skulle kunna vara någon helt annan person som råkar ha samma namn, härregud, jag har inte researchat galet mycket) Peter Ahnberg kommenterar, lite otippat, segling. Till detta kommer vinjettpåor av en viss Jan-Allan Stefansson som en gång i tiden tecknade väldigt roliga serier om SJ och cineasm.

Der schlange. Medelgod medeldistansare.

Gymnasten Veronica Wagner är intensiv på gränsen till hjärnblödning som gymnastikbisittare (men på ett roligt sätt) och cykelfolket Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt, gamle velocipedmatadoren han, gav oss en uppfattning om exakt hur överlägsna Eurosports Vacchi och Adamsson faktiskt är. (Och som vanligt slås man av hur orimligt många som har Örebrokoppling – skulle jag ha följt min barndomsdröm och blivit tv-kommentator i alla fall?) Basketexperten Lesli Myrthil har inte bara ett löjligt namn, han låter dessutom precis som man förväntar sig att en basketspelare ska låta. (Och det är alltså inte en komplimang.) Till och med en pålitlig lirare som Glenn Strömberg, expert bredvid Västra FF:s gamla skyttekung, har varit blek, oinspirerad och osedvanligt partisan under OS-sändningarna.

Bäst är, som vanligt, André Pops i studion. Inte så bra har hans sällskap varit. Även om jag, till skillnad från folket på Twitter, inte tycker att Y(r)vette Hermundstad är så dålig som det hävdats. Sanna Kallur är en annan historia. Visst, det har varit en extrem sommar, med både fotbolls- och friidrotts-EM, och nån gång måste väl folk få vara lediga, men jag måste ändå ifrågasätta SVT:s omdöme när de – igen – bjuder in den söta flickan från Dalarna till studion. Trots att de vet att hon är en smärre katastrof. Trots att de väl borde ha lärt sig att, hur kunnig hon än är om friidrott, hon saknar förmågan att delge tittarna detta på en naturligt sätt. Trots att man famlar efter skämskudden varje gång hon öppnar munnen (om hon ens får öppna den – i går kväll var det en sekvens efter 100-metersfinalen då hon fick komma in och säga ”Bolt” innan hon kopplades bort igen) och säger något självklart eller meningslöst.

Sanna Kallur är jättevass på häcklöpning och på att spöa Lars Ohly och Rami Shaaban i sprintertippande (på Twitter i går – surrealistiskt!), men som expertkommentator är hon historiskt usel. Ernst Brunner, du är förlåten!

Slutligen har vi Kajsa Bergqvist (who is also from Sollentuna). Hon är inte usel på samma sätt, men hon blinkar. Hon blinkar så att man nästan får epilepsi, och när man väl har noterat det slutar man att lyssna på vad som sägs och kan inte tänka på något annat. Varför blinkar hon? Har hon fått en stroke? Är det morsekod? Vad vill hon säga i så fall? Hjälp, Marie Lehmann är ett psyko, ta mig härifrån? Nej, det går ju inte.

Lebemannen, snusförsäljaren, rockpoeten.

SVT-reportar testar OS-idrotter är däremot en fullträff. Det är alla inslag som på något sätt inkorporerar Jimmy Nordin. I morgon tänker jag håna ett antal OS-idrotter. Det blir kul!

Ondskan, den allt överskuggande

Kommer ni ihåg det där jag sa om att jag inte kände igen mitt Ryssland längre? Jag tar tillbaka allt.

Om hurusom Ron Obvious började ifrågasätta vari förbundskaptenens egentliga spetskompetens ligger

Ja, ja, förlåt, EM-bevakningen kom visst av sig lite, men jag kan försäkra er om att det beror på fullt godtagbara orsaker som jobb och en konsert och att läsa klart en fullständigt episk roman och att svärfar är på besök och att jag helt enkelt inte ens har kunnat se alla matcher. Och för Sveriges del är det hur som helst över. Sviten är bruten, vi kan förlora mot England igen. Trots att vi inte borde, så bra är de inte.

Tyvärr är vi inte så jävla bra själva. Och att det gick som det gick är inte hela världen. Det var aldrig realistiskt att tro att det här laget skulle kunna göra något avtryck. Men sättet det skedde på borde göra varje svensk fotbollsvurmare beklämd. För i tre av fyra EM-halvlekar såg det ut som om ingen brytt sig om att berätta för svenskarna hur det var tänkt att de skulle spela. Spelare stillastående på mittplan utan rimligt offensivt passningsalternativ? Check. Tre blågula spelare på samma kvadratmeter samtidigt? Check. Långa, precisa crossbollar mot yta helt utan lagkamrats närvaro? Check. Ibland kändes det som om vi medvetet listade de vanligaste nybörjarfelen hos ett sjumannalag som just blivit tillräckligt gamla för att pröva på elvamanna. Som att backlinjen var inställda på 3-5-2, mittfältet tokladdade för 4-2-4 och anfallet förberedda på 4-6-0 och det offensiva straffområdet blott en myt man får höra talas om enbart genom att gå baklänges genom en garderob på ett lantligt engelskt gods under kriget. Och det är ju något som någon borde rövbombas för.

Den andra halvleken mot England började Sverige plötsligt spela fotboll. Vad som hände vet jag inte, men när det var en sån dag spelade det ingen roll. När Welbeck gör sådär med bollen som han aldrig kommer att göra om om han så får försöka hundra gånger och när (en i övrigt utmärkt) Isaksson plötsligt upplever sig stående i en vältande eka under en genuint förbryllande spelsekvens och när Mellberg är vår vassaste anfallare är det bara att acceptera att det inte är vår kväll. Man får vara glad att det åtminstone hände under en halvlek när Sverige spelade fotboll och inte en annan hittills helt okänd bedömningssport, där spel utan boll saknar betydelse, känns ändå tillfredsställande på något sätt.

Nu vänder vi blad och går vidare, säkra åtminstone i övertygelsen om att vår förbundskapten var den bäst klädde.

Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Om det iriska nattlivet

Det är förstås oklart huruvida nån minns hur jag och Messa blev kraftfullt varnade förra gången vi besökte den gröna ön, om att vårt hotell låg aldeles ovanför nattklubben Copperface Jacks som har som vana att göra det rent omöjligt för folk i närheten att få nån ordentlig sömn sju kvällar i veckan. Men det råder inget tvivel om att det hotell vi valde denna gång faktiskt ligger bredvid nämnda klubbs uteterrass. Faktum är att man kan se rakt ner på den om man ställer sig på vår sex meter långa balkong nån gång efter midnatt. Jag vill också påpeka att jag inte hade något att göra med bokningen.

Förra gången funkade det rätt bra. Om man stängde fönstret och lät teven stå på kunde man sova relativt ostört. Möjligen svettades man som en gris, men man stördes i alla fall inte av basdunket från undermålig dansmusik.

Denna gång är värme inte ett problem. Vårt hotellrum har, förutom en löjligt stor balkong i anslutning till salongen, som man kommer till genom en liten portal från själva sovrummet, även en liten trappa upp till vårt pentry, med kylskåp och vattenkokare. Men mystiskt nog har vi ingen minibar. Vi bor, kort sagt, ståndsmässigt. Förutom det där med nattklubben.

Eftersom måndagen är bankhelg på Irland så är Påskdagen uppenbarligen partysöndag. Och partysöndagen firar Copperface Jacks med att kräma på basen as hårt vid cirkus 02.30 lokal tid. För öppen himmel. 25 meter från vårt rum.

Jag vet inte, jag tänker att jag kanske ska lägga mig i lite mer nästa gång vi drar till Dublin. Kanske känner jag att vi är färdiga med Harcourt Street nu. Jag får fundera på det.

Dvärg i badkar

Av olika anledningar tittade jag igenom gamla opublicerade bloggutkast och hittade ett med det oerhört lovande namnet ”Dvärg i badkar”. Vilket är bra. Men jag har ingen som helst aning om vad detta kan ha handlat om. Vilket är dåligt.

Ty det väcker så många frågor. Vad gjorde dvärgen i badkaret? Var det någon särskild dvärg jag hade i tankarna? En ond dvärg? En porrdvärg som liknar Gordon Ramsay litegrann i motljus och rätt vinkel? Hade jag ett uppslag till en fölsedagspresent? ”Älskling! Jag har en överraskning till dig i badrummet!” Man vill veta. Framför allt vill man inte att ett blogginlägg med ett så storstilat namn som ”Dvärg i badkar” ska behöva gå opostat i tid och evighet. Så, tja, det är därför du läser det här nu. Vid det här laget ångrar du säkert att du började läsa, och tänker på olika andra, mer tillfredsställande saker du hade kunnat göra med den här tiden istället för att läsa poänglösa blogginlägg vid namn ”Dvärg i badkar”.

Men då tycker jag att du ska tänka så här: Om blogginlägget betitlats ”Dvärg i badkar”, kan det verkligen vara dåligt då? Nej, just det.

Nu pratar vi inte mer om det här.

Jag är en ond människa

Hur det nu var så saknade jag medtagen lunch i kylen och blev ohemult sugen på Donk-burgare, trots att jag egentligen finner slika kedjor omoraliska och obehagliga. Ty sådana är vi ju – Stockholmsjournalisterna – medvetna, korrekta, trendkänsliga. Vi vill inte äta massproducerad kedjemat, vi vill hellre äta ekologisk ko uppfödd av en inte ett dugg trendmedveten farbror på en gård nånstans i närheten, stå upp mot orättvisor och omoraliskt multinationalistiskt företagande och sen skänka pengar till välgörenhet, innan vi dricker smal finöl i vår bostadsrätt i innerstan. Såna är vi – lite bättre. Vad än Benke Ohlsson påstår.

Så ni förstår mitt dilemma när jag greppande min Quarterpoundermeny och skyndade mig iväg mot redaktionen, bara för att mötas av en röst precis utanför Donken.
”Ursäkta mig, är du medveten om situationen i Iran?”, sade en mjuk röst med ganska kraftig brytning.

Det var som en utmaning. Hallå – jag är innerstadsjournalist, jag har fan avslöjat den situationen, ville jag (helt utan verklighetstäckning) vråla. Men det gjorde jag såklart inte. Jag stannade och lyssnade.

”De här flickorna ska stenas nästa vecka”, berättade den mustaschprydde mannen, och jag lyssnade inkännande. Som man gör. Det var först när han plockade fram sin pärm full av bilder, som svar på mina uppmuntrande hummanden, som jag insåg att det här kommer inte att sluta väl. Att det här kan ta tid. Min hamburgare kommer att bli kall. Så jag gjorde det enda jag kunde göra.

Jag lyfte demonstrativt upp min McDonald’spåse i ansiktshöjd och gnydde ”Förlåt!” och pep iväg. Bort från den episkt besvikna och nedlåtande blicken. Med en historia att berätta. Och en känsla av att vara den ondaste människan i världen. Hade vi bytt ut trendkänslig innerstadsjournalist till trendkänslig New York-bo så hade det varit ett Seinfeldavsnitt.

–

Idag kommer det för övrigt ett liknande dilemma. Alla som har någon som helst affektion för demokrati och ett fungerande rättssystem borde gå ut på torget och demonstrera mot ACTA klockan 12 idag. Men… det är ju faktiskt 15 minusgrader! Och jag har tvättid.