Danskjävlarna har oförtjänt dåligt rykte, det måste man säga. I själva verket har danskarna bra kött, trevliga tillbehör till pølsen och är i allmänhet snygga. Trots att de pratar utvecklingsstört, fnyser åt svenska kontokort och röstar på Pia. Så varför inte spendera helgen i Köpenhamn med resten av redaktionen? Varför inte, indeed? Jag gjorde så.
Jag hamnade i alprummet med Kjell Gren och Hinken. I en dubbelsäng, faktiskt, vilket kan förklara den ovanligt höga graden av grabbighet som växte fram i den alltmer unkna atmosfären. Genom ball design på rummen kom hotellet undan med rätt låg standard. Ventilationen var sådär, vattenkokare var ett okänt begrepp, teven var upphängd i ett hörn där bara jag kunde se den och toalettpappret upplöstes vid direkt kroppskontakt. Men vad gör det när man har en koskälla och tror att man har hamnat i en Ben & Jerrysburk när man vaknar och ser ”himlen”.
Lustigt nog luktade rummet mer och mer get för varje dag som gick.
Annars var rummets höjdpunkt det sladdriga oranga duschmunstycket som var så finurligt utformat att man skulle kunna smiska sig själv medan man duschade, likt en uppspelt finne i saunan (en liknelse som inte är helt orelaterad till badrummets totala avsaknad av fläktsystem). Hinken blev så förtjust att han ville köpa ett eget, och kontaktade receptionen i ärendet: You know, those hose in our room? I love them, I’d like to take one home, where can you get them? Annars var Big Reds bordellrum inte heller nåt att fnysa åt. Hissen hade hemsökts av hunnerna.
Diósgyör - Pustans tapirer.
Som av en händelse som säkert inte är ett dugg relaterad till att det var Fotografen som valde hotell så låg det en trevlig bar cirka 15 meter från hotellet. Faktum är att vi hittade flera barer som påminde om någons vardagsrum tidigt 90-tal. Eftersom man fick röka i dem. Vilket också kan förklara den genomgående hesheten på redaktionen denna måndag. Deras ekologiska öl Thy var inte det äckligaste jag har druckit, men annars var ölutbudet i den danska huvudstaden lätt skämmigt. Det fanns Carlsberg, det fanns Kronenbourg och det fanns i regel nån sort till. Och en ölsnobb som jag har ju inte druckit Carlsberg på flera år. Undantaget var Log Lady, en vardagsrumspub med Twin Peaks-tema och ett brett utbud av udda bärs.
Din nye ven stängde klockan två, och känner du oss så vet du vart vi gick sen. Sam’s bar visade sig dock vara en rätt kass karaokebar. Åtminstone för bartendern, som hade scenen rakt framför sig. Den rejäla fallosmikrofonen får å andra sidan plus. Eftersom jag redan hade nått upp till en ganska imponerande berusning invigde jag scenen med Vill ha dig med Freestyle. Tillsammans med en ännu mer packad snubbe som jag trodde var svensk ända tills han började sjunga. Då visade det sig att han var dansk, ja. Och jag förutsätter att det kommer att sjungas visor och skrivas oden om min kraftfulla version av Denim & Leather.
Efter cirka fyra timmars sömn var det dags att avverka Christiania. Den fordom så stolta fristaden är en rätt märklig plats idag. Dreadlockprydd urbefolkning omgiven av påtittare med halvöppna munnar och brajaturister. Framför allt väcker det många frågor. De där fetingarna som de säljer på Pusher street för 50 spänn – odlar de dem inne på området, eller köper de dem utifrån? Om så, hur kan det vara lagligt? Om inte, hur håller de turisterna borta från det gröna guldet? De där konstnärsbutikerna som säljer värmeugnar och sånt – vad gör de där? Vem i Christiania har råd med en sån egentligen? Och de där byggställningarna som står runt vissa av husen – är de kvarlämnade sedan ockupationen? Och hur funkar det med el och vatten och sånt? Och vad fan gjorde den höggravida kvinnan mitt i bland alla sötrökare?
Kjell Gren förevigar anka i evigheten.
Själva jointritualen var annars ganska fascinerande. Det verkar vara regel att ta god tid på sig när man meckar sin holk, omsorgsfullt och långsamt fnulades det som om man ville dra ut på njutningen. Mitt inne i fristaten låg den en mysig liten damm. Åtminstone tyckte vi att det var mysigt tills jag noterade den döda ankan, varpå vi även lade märke till att den stilla brisen förde med sig en lätt rektal arom. Eftermiddagen spenderade vi med rosé i solen i Nyhavn.
På kvällen var det långbord bokat i Köttbyn. Om jag hade en egen stad är chansen ganska stor att jag också skulle döpa den till Köttbyn. Eller Korvbo, eller nåt. Det var alltså en köttresturang i Köpenhamns eget slakthusområde med passande slakthusinredning. Köttkrokar i taket, plastflikar i entrén och avlopp på golvet. Eller ja, kanske inte det sista. Men maten var sannerligen välslaktad. Möt bøfbollarna:
Detta är alltså nån sorts friterade köttdumplings. Gudomliga, tackar som frågar.
Till detta fick man ett brett utbud av sallader att välja mellan. Eller att äta av alla. Däribland ”stampad potatis” med ost. Vilket ju råkar vara min favoritsallad alla kategorier. Drinkarna är en annan historia. Eftersom ölutbudet var så klent gick vi loss på drinklistan. En mycket bizarr sådan där mitt val, Mario Montequilla, stack ut.
Jordnötssmördrinken. Ja, det smakar jordnötssmör. Ja, det är precis lika sjukt som det låter. Selvføligt var det på gränsen till odrickbart. Naturligtvis drack jag upp ändå.
Drinklistan kändes lite naturligare efter att vi hade stött på barmännen, som också var mycket bizarra. Fast på ett positivt sätt. Utanför brann det i en gammal tunna. Då och då cyklade en snubbe förbi för att fylla på med ved på brasan. Jag antar att det var hans extraknäck. Och jag vet att det är hans fel att allt jag ägde luktade brandrök efteråt. Efter att slakthuset fyllts med dans var det barrunda igen. Det var en väldigt bra dag. Om Messa hade varit där hade den nog varit perfekt. (Feel free to add OMG! Smör!)
Lördagsmorgonen var en baggis. Skola drinkar hädanefter bliva min melodi? Ja, alltså, jag är en snart 39-årig man som på sistone har haft så obehagliga upplevelser som att dricka två glas vin på fredagkvällen och sen ha huvudvärk på lördagen. Alltså bakfull utan att ens ha varit full. Och där satt jag, med 8 timmars sömn på två nätter och med ohemula mängder alkohol innan för västen – och mådde hur bra som helst. Om man blir sån av jordnötssmörsdrinkar så kan jag tänka mig att dricka många fler jordnötssmörsdrinkar.
Lördag var shoppingdag. Fast jag hittade just inget att shoppa, även om jag var lite sugen på en svartsmølf eller Fedtmule i naturlig storlek. (Smurf och Långben för den som inte pratar seriedansk). Och OK, jag ångrar att jag inte slog till på DVD-versionen av Den onda dvärgen, men vad gör man. Sen mötte vi scientologerna. De stod i flock med sina böcker och sina bord med mätapparater som jag antar att de använde för att mäta ens thetannivå eller nåt. Sen såg vi irländarna. Att S:t Patrick’s Day är stort i öllandet Danmark borde inte förvåna mig, men jag fattade aldrig riktigt varför de sprang omkring i par med benen ihoptejpade. För vad jag vet har det inte sjungits några sånger om S:t Patricks tredje ben. Så fedt var det att det till och med delades ut gratisöl på Ströget.
Tja, jag antar att jag börjar nå gränsen för hur mycket text en vanlig dödlig orkar läsa på en datorskärm nu, så jag besparar er historierna om måttenheten ”bananers”, vem som söp bort sin telefon, vem som slog sig i slang med den bedagade Cindy, och vem som försökte misshandla en gammal dansk med ett gossedjur i arla morgonstund, och huruvida klippet av det finns på YouTube eller inte. Det är kanske bäst om det stannar i Köpenhamn. Vi är hemma nu i alla fall. Alla 16. Det dödade oss inte, så jag antar att det gör oss starkare.
Senaste kommentarer