Har jag förresten berättat att Messa har börjat boxas? Det har hon i alla fall. Hon har en viss fallenhet för våldsamhet. Vi är förvisso sportigare än man kan tro. Med stjärtar tajta som bofinkars. Nu har hon även formulerat en målsättning med sin träning. Målet, utropade hon triumferande, är att kunna lyfta mig.
Med röven.
Ett illustrativt exempel. Och möjligtvis ett lite ostädat.
Det har hänt att folk har kommit fram till mig på stan och ifrågasatt sättet på vilket jag framställer min kära flickvän som något slarvig. Jag tänker härmed exemplifiera det med våra respektive tandkrämstuber. Notera den högra tuben, pepsodenten. Se hur dess krämiga innehåll försiktigt har pressats fram underifrån med analytisk precision, på det att inget ska gå till spillo. Det är min tandkräm.
Förflytta sedan eder blick något till vänster. Där står det något knöligt. Där står colgaten. Till synes planslöst angripen från alla håll med nån sorts tillhygge, som om tiden var av vikt och slumpen fått avgöra handgrepp och tryck. Det är min flickväns tandkräm. Och den är förvisso mycket representativ. Och förmodligen anledningen till att vi på sistone inte har delat tandkrämstub. Ibland misstänker jag att hon inte är en riktig oxe.
”Nu är det minsann dags att ta fram spermaskägget” hälsar min flickvän. Vilket är helt i sin ordning, det är inte så dramatiskt som det låter. Ity spermaskägget är hennes julavatar på ett internetforum. Som jag visserligen har gjort åt henne, men inte på det roliga sättet.
Andra saker min flickvän har sagt i dag: ”Jaha, vad pratade du och den där slyniga lilla kassörskan om då? Tror du inte att jag såg hur hon illrade sig? ‘Åh, skäggige farbror som är alldeles för gammal för mig egentligen, ta tag i min hästsvans och sätt på mig hårt där bak!’” (Det vi pratade om var för övrigt recept till rödspätta.) och ”Kom hit nu och gör det där som du ville göra med kassörskan! Ibland måste man offra sig lite för att undvika ändringar i laguppställningen, men kom i håg att det här inte är något prejudikat!**” (Ibland är min flickvän överdrivet dramatiskt. Men att jag gillar när hon använder fotbollstermer i relationssammanhang är konstant.)
Vi har haft besök i helgen. Å ena sidan innebar det att jag missade att gå på en fest där Martin Schibbye var (vad jag nu skulle ha att prata med honom om), å andra sidan betydde det att vi nu har ett nytt köksgolv. Vi ordnade det på det traditionella sättet: genom att låta någon annan göra det. Det hela var mycket okomplicerat (till skillnad från hur vi fick hit golvet, först dök budfirman upp två timmar för tidigt när ingen var hemma, sen körde golvet till en likartad adress i Hägersten, men på tredje försöket, dagen efter, kom det rätt), vi lockade Tellys Fånen med Sexet. Sexet utstötte regelbundet uppmuntrande utrop, Fånen lade golv, vi andra satt i soffan och drack öl. Det kan låta hänsynslöst, men lita på mig, män från vidderna mår dåligt om de inte får något att laga eller bygga.
Jag har bilder och allt på golvet, det är väldigt tjusigt, men ärligt talat hade jag hoppats på att Messa redan skulle ha visat er dem vid det här laget eftersom jag inte riktigt orkar ladda upp dem själv.
Vi hann även med ett besök på Naturhistoriska museet, där vi tittade på knarkmyror och hånglade i en skogsbrand. Lyckligtvis var det ovanligt gott om lattepappor med tillhörande avkommor just denna dag, varför Messas äggstockar kröp ihop och gömde sig på obestämd tid. Här blir alltså inga barn gjorda på ett tag. Se det som ett tips, ni som känner er berörda.
** OBS! Sammanfattning, Inte nödvändigtvis korrekt återgivna citat.
(*Del I: När flickvännen pratade porr.)
Men åh! Den där känslan av att ha massor av meningslöst godis att dela med sig av men utan förmågan att binda ihop det till någon sorts poäng. Som till exempel hur man lämpligast berättar historien om den odygdige påven Formosus, vars vandel var så tveksam att hans efterträdare såg för gott att gräva upp hans lik ur graven och ställa honom inför rätta. Formosus, död som han var, saknade inte helt oväntat förmågan att försvara sig på ett kompetent sätt och blev dömd till att att vila i ohelig ojord (det vill säga floden Tibern) helt utan sina tre bästa välsignelsefingrar (straffet för att ha varit en kass påve: hugg av dem!).
Påve Formosus (odygdig). Efterträdd av Stefan (långsint).
Som om det inte var nog med det hände det en massa andra grejor hit och dit (ja, vaffan, om jag ändå inte tänker berätta hela historien kan jag väl få hoppa över de tråkiga bitarna, eller? Är du så jävla bra själv då? Jag tänker inte ens källkolla utan berätta helt ur minnet. Sug på den, historiker, ni är säkert sexister i alla fall!) och hur det nu var med det så såg man till att, för säkerhets skull, gräva upp fanskapet igen (för en munk fiskade naturligtvis upp honom ur vattnet, han må ha varit en slirig jävel med bra kontakter som lyckades bli påve utan att ens vara kardinal innan, men han var ändå påve och då låter man honom inte ligga och bli fiskmat, baske mig!) och göra om proceduren fast lite mer noggrant, och med lite fler extremiteter skilda från kroppen.
Det skulle man kunna berätta om, men jag vet inte riktigt vad poängen skulle vara med det.
Eller hur det, i det gamla kungariket Abomey (senare Dahomey, ännu senare Benin, och däremellan lite Franska Dahomey för man får inte slarva med prefixen om man ska bli en duktig kolonisatör) fanns en elitstyrka av kvinnliga soldater, så kallade amasoner (av sexistiska historiker). De här soldaterna levde gott i kungariket i utbyte mot att de då och då gick ut och slaktade otrogna hundar och gav fan i att ligga med någon annan än kungen själv. Och här har historikerna genom historien (för när skulle de annars ha gjort, de är ju för böfvelen historiker grundade i historien) naturligtvis gnuggat geniknölarna och ganska enhälligt kommit fram till att själva anledningen till att de var så rackarns skickliga och vilda krigare naturligtvis måste ha brott på att de inte fick ligga med nån annan än kungen, eller för att uttrycka det lite snärtigare för att de inte fått tillräckligt mycket kuk.
Abomeys vilda amasoner. (OBS! Inte så vilda på bilden.)
Ja, såna saker. Men så försökte jag berätta det för min flickvän och då genmälte hon något om att vadå, tycker du att jag är grinig eller vadå? Då behöver jag väl mer kuk då, betyder det här att jag får vara otrogen, för Mårten Andersson är visst singel nu, och ungefär då tyckte jag inte att historien var så rolig längre.
Det skulle jag vilja berätta om, men nu tror jag att jag skiter i det. I stället funderar jag på att börja twittra. Där behöver man inte ha en poäng.
Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.
Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.
Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.
Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Johannes 3:16
När farbror var ung krävdes det mindre för att uppmärksammas i media – och att stanna kvar där. Det här var något som en viss Rollen Stewart tog fasta på. Beväpnad med en regnbågsperuk och en allmänt bizarr framtoning tog han Amerika med storm på 80-talet.
Rock ‘n Rollen.
Jag är för ung – och kanske för europeisk – för att ha upplevt det här när det begav sig. Men popkulturen och dess stora kärlek gentemot parodin har sett till att få kan ha missat det här fenomenet. Efter att ha figurerat som bakgrundsunderhållning på otaliga sportevenemang – han hade alltid med sig en batteridriven tv så att han kunde hålla koll på var tv-kamerorna var riktade – blev Stewart snart känd som The Rainbow Man, alternativt That John 3:16 guy. John 3:16? Jo, förstår ni, 1980 odlade Rollen Stewart – som tidigare ägnat sig åt rimligare projekt, såsom att odla marijuana samt världens längsta mustasch – en stark gudstro. Och började lägga sig till med skyltar som hänvisade till bibelcitat.
…och därefter har många tagit efter för att det är, tja, kul.
Det här, och mer därtill, kan man läsa om på The Straight Dope, som fortfarande är internets mest meningsfulla plats (jag hade vissa förhoppningar på Conservapedia, som jag nyligen blivit uppmärksammad på, men tyvärr visade den sig innehålla mer trångsynthet än underhållning. Jag får kanske anledning att återkomma till det en annan gång) där Cecil Adams, världens smartaste man, svarar på alla frågor du kan tänkas ha. Till exempel hur det kom sig att The Rainbow Man sannolikt kommer att spendera resten av sitt liv på Folsom Prison. (Ledtråd: han tittade på tv till den milda grad att han blev rubbad på kuppen.) Om detta ska ni läsa, I implore you!
Cecil vet att berätta att hela historien finns bevarad i dokumentärfilmen The Rainbow Man/John 3:16. Som ni förstår är det oerhört viktigt att ni hjälper mig att hitta en kopia på just denna film, emedan mitt intresse för märkliga karaktärer är starkt. Min Google-fu har inte funnit något bättre än en nedladdning från en suspekt sida för det facila priset av 85 amerikanska cents. Dem vill jag inte ge några kreditkortsuppgifter.
Mer läsning: En snubbe vid namn George Winter har försökt skriva en bok om regnbågsmannen, men att döma av bloggen om boken har det gått sådär.
I det senaste veckobrevet kan man läsa om att redaktionen orsakat ”veckans snackis” hos säljavdelningen. Det var nämligen som så, jag noterade själv när detta hände, att säljchefen tittade förbi för att prata om sånt vi inte är intresserade av och då råkade få syn på en bok som låg på nyhetschefens skrivbord. Inget konstigt i det, diverse mindre nogräknade förlag skickar oss ständigt recensionsex i hopp om att vi ska recensera dem (vilket vi inte ens har en avdelning för i tidningarna) eller slänga ihop ett personporträtt om författaren i fråga i vilken denne får berätta om sin nya bok (vilket vi gör med glädje, och sedan kapar bort det mesta av det).
Den här gången var det en bok från Timbro, den ondskefulla tankesmedjan/bokförlaget. Och det är inte det att jag tycker att det är konstigt att någon påpekar det olämpliga med att dekorera sin arbetsplats med Timbroprodukter, det gör jag själv ganska ofta – tycker att det är konstigt alltså – nej, det konstiga ligger väl snarare i att det var just sälj som – föreställer jag mig – bekymrat skakade på huvudena och undrade hur det var ställt med journalistiken, och inte vice versa. Så bekymrade tycks de ha varit att säljchefen såg sig tvungen att göra något, och det han gjorde var att bifoga en länk till en YouTubefilm med ett föredrag från en författare som har sitt hjärta hos Timbros dödsfiender Ordfront.
Jag vet inte riktigt om det här säger mer om vår säljavdelning än om mig, men jag tyckte i alla fall att det var en smula…. otippat.
Inte tillräckligt fascinerande, säger du? OK, men den här då. I går hittade min kära flickvän en ny spännande korv när vi shoppade i Bromma Blocks, vilket den välutbildade medelklassen i Solna inte gör så ofta. Korven var tillverkad av det lokala Sorunda och hette Djävulsk hot. För att det inte skulle råda några tveksamheter stod det därunder ”hot, hot, hot”. Det torde alltså vara en kryddstark korv kunde man ana sig till. Naturligtvis köpte jag ett paket, och när jag senare på kvällen avnjöt den ihop med en ny spännande senap i en ny spännande förpackning så kunde jag konstatera att, jo, det var baske mig en stark korv.
Den orsakade såväl sveda i mun samt ymniga svettningar. Då och då tvingades jag ta pauser för att blaska av mitt ansikte. Varför det tog, får jag nog ändå tillstå, orimligt lång tid att äta dessa korvar. Och dessutom kan jag i dag berätta att Sorundas Djävulsk hot svider lika mycket på väg ut som på väg in. Så att det inte ska råda några tveksamheter. Här är förresten en bild på den nyskapande senapen.
Tyvärr gjorde korvens kryddstarka natur det väldigt svårt för mig att bedöma huruvida senapen var något att hänga i julgranen. Men den är i alla fall piffigt förpackad, det är den.
Flaggor har alltid använts för identifikation. I modern tid har de blivit starka symboler för världens olika folk att enas under. Inte minst inom nationalstater. Så starka symboler har de blivit att många länder har speciella lagar som gör det straffbart att hantera flaggan respektlöst. Ibland räcker det med att visa en flagga i fel omständigheter för att någon ska känna sig kränkt, smädad eller åtminstone lite småsur.
Under sommarens OS i London hände det sig redan innan spelen invigts att organisationen flaggtabbade sig. I Glasgow, lite otippat. Nordkoreas damer skulle möta Colombia i fotbollsturneringen, men hann knappt komma in på planen förrän de vände om. I avsky, om man får tro vissa. För där, på storbildsskärmen, där de nordkoreanska spelarna presenterades visades den Sydkoreanska flaggan. Ärkefienden. Oacceptabelt, naturligtvis! Matchen sköts upp i över en timme innan fadäsen var förlåten.
Och i Arsenals Emirates Stadium är det, sedan 2007, förbjudet att vifta med nationsflaggor. Varför då, undrar ni kanske? Jo, på grund av Mete Ahmed. Inte så mycket för att han viftade med en flagga när Arsenal spelade, utan för vad den föreställde. Ty det var Nordcyperns flagga han viftade med. Detta var så provocerande för Londons grekcyprioter att de snart kunde presentera en protestlista med nästan 10 000 namn (och ett och annat glåpord mot islam) som krävde att Ahmed Mete, eller någon annan för den delen, skulle ge fan i att göra det. Så så fick det bli.
Gräns- och huvudstaden Nicosia har alltså nån sorts tudelad Väst/Östberlin-historia, och det är ju rätt fränt.
Jag ska inte låtsas som att jag vet särskilt mycket om Nordcypern (som inte har med fotboll att göra, åtminstone), eller om den konflikt som har lett till att en tredjedel av medelhavsön har blivit en paria i Europa. Ingen, förutom Turkiet och – märkligt nog – en del av Azerbadjzjan, erkänner Nordcyperns existens. Trots att de har hängt på sin sida av gränsen sedan 1974. (Det är extra märkligt med tanke på att det tycks ha varit grekerna som började bråka. Men det där vet jag som sagt inte så mycket om. Är det nån annan som gör det så lyssnar jag gärna.) Faktum är att det är sällan någon överhuvudtaget pratar om Nordcypern nuförtiden. Och gör de det så är det förmodligen för att det är ett rätt OK och billigt turistmål, för sedan 2004 kan man turista även på norrdelen.
(Det är också ganska fascinerande att Anorthosis Famagusta FC, som spelade i Champions League 2008, fortfarande kallar sig Anorthosis Famagusta trots att de sedan 1974 ”tillfälligtvis” har relokerat från Famagusta, på den turkiska delen, till Larnaca, på den grekiska. Hur tillfällig kan den vara när de har spelat i exil i 38 år, varav 26 år i den stadion de var tvungna att bygga i sin ”tillfälliga” hemstad? Lite mindre fascinerande, men ändå anmärkningsvärt, är den något partiska tonen på klubbens engelska Wikipediasida. Om man nu uppskattar sånt.)
Allt det här gör det än mer märkligt att SvD i dag lyckades med årets hittills mest otippade flaggtabbe. Jag har själv jobbat på SvD:s sportredaktion, och har använt deras imponerande arkiv med klubbmärken och flaggor. Men jag visste inte att de hade Nordcyperns flagga i arkivet. Jag menar, hur många vet ens hur Nordcyperns flagga ser ut? Hur det än är med det så lyckades i alla fall nån stackars redigerare (och jag har mina aningar om vem det var) ta fel när VM-kvalet skulle förhandsgranskas, och för hans del hoppas jag att inga grekcyprioter noterade det.
Beviset!
Jag föreställer mig att det såg ut ungefär så här.
I dag när jag kom från duschen och ställde mig för att fiffa till håret dök Messa upp och började daska mig på pungen. Rytmiskt. Inget ont i det om det inte vore för att hon under tiden sjöng om nån Ping, Ping, Pingevin… Hon ville förstås inte kännas vid detta när jag undrade vad det var frågan om, utan hävdade att hon i själva verket sjöng Pungsång från Äppelbo eller nåt, men jag vet nog bättre. Så nu undrar man vem denna Pingevin är och vad han har att säga för sig själv.
Någon måste ha hjärntvättat Ron O. ty plötsligt fann han sig ute på löprundor vid de märkligaste tider (om vi med löpning menar energiskt promenerande med spridda utbrott av jogging – men allt mer frekventa sådana) pimpad med fräcka frisksportarprodukter, flera gånger i veckan. Flickvännen hjälpte till att förhindra ett lika plötsligt stopp genom att, från soffan, sprida ryktet – ”Hark! Ron O. äro hurtig! Sjungom till hans ära!” till sin släkt och alla andra som ville lyssna. ”Telly hälsar till kenyanen”, kunde det låta när ryktet var ute i det öppna.
Och någon hade sett Ron O. beställa det vegetariska alternativet på restauranger där smakfullare alternativ gavs, trots att det vegetariska alternativets bönor orsakade fisar så potenta att de omnämns i Genevekonventionen, och hur Ron O. druckit öl utan att cigaretter plötsligt dykt upp mellan hans fingrar som från ingenstans. Det var en förvirrande tid.
Men när Ron O. nöp sig i pungen för att drömmen skulle ta slut så gjorde den inte det. Det enda som hände var att pungen började smärta.
Senaste kommentarer