Pang på pungen i Portugal

Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)

Super Bock. Drink it, forget it.

Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.

Gammalt och nytt.

Så här är det

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Balle für alle

Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av ballprunksbloggen. Det råder en viss oro i ena halvan av hushållet nu, några dagar innan flyget går till Lissabon, om huruvida mina bäbisar ska överleva påsken utan mig. Planen är att försöka städsla Sexet som vikarierande vattnare.

Hur som helst. Ni är förstås helt sjukt nyfikna på hur det har växt sen sist. Och ni ska inte behöva sväva i ovisshet. I torsdags hände det nämligen grejor. Lätt nyfiken skulle jag lyfta på den plastpåse som omgivit snoppmangon under dess första dagar i livet. Och möttes av ett ljudligt fjång (och ett nervöst Iiiih! från mig om du frågar Messa, men henne ska ni inte lita på) och en välväxt mangostam. Skåda underverket själva:

Snoppmango, tre veckor gammal. Omplanterad och allt.

Nu har den börjat sloka lite otäckt, men förhoppningsvis är det bara en anpassningsfas. Även körsbärstomaterna är omplanterade nu. Rangliga och eländiga är de, men förhoppningsvis fortsätter de växa nu när de har fått lite mer lebensraum. Oroväckande nog kommer de att vara törstigare nu, så det är inte helt omöjligt att jag kommer att mötas av sex sorgliga lik efter resan.

Ett av de sex körsbärstomatfrön som befruktats av mina gröna fingrar.

Tomaterna har fått sällskap av sin kusin från Mexico. Tomatillon jag planterade i söndags i mitt senaste tillskott, pyttedrivhuset, har redan blivit för reslig för sitt barndomshem. Nu är den på frigång.

Nu: fånigt liten planta. I höst: supersmarrig salsasås?

Kompisen basilika anis – lakritsörten – får dock bo kvar tillsammans med chilin ett tag till. Tills jag har bestämt vad fan jag ska ha den till.

Annars har jag mest ägnat mig åt att flytta runt krukorna. Allt som har börjat gro får stå tillsammans, medan de som ännu inte visat sig får bo med sämre ventilation. Här är tjuvstartarna:

Övre raden från vänster: Fish pepper, jalapeño och den röda pepparen jag hittade på diskbänken.
Närmast: Fefferoni (!), paprika och smultron.

De är fem veckor gamla, förutom paprikan som är tre och fish pepper (fiskpeppar?) som lades i jord för blott nio dagar sen. Dessutom har det blivit liv i de där blodapelsinfröna min flickvän, stöttande nog, sparade åt mig för dryga månaden sen. Skåden:

Det är en liten rackare uppe till vänster också. I’ve created life!

Roligare än så blir det inte förrän Örebro har gått upp i elitserien.

Konferensen II – the return

It is time.

Förra hösten hittade Gratistidningskonglomeratet på en sjukt frän grej. Konferens, kallade de det, och det gick ut på att samla ihop alla franchisetidningar runtom i landet på samma plats och utsätta dem för sprit och sociala experiment. Det var ett… intressant koncept. Det var en sån tillställning som fick en att önska att det skulle bli en årligt återkommande tradition. Eller att någon begravde idén i en elak dvärg, dräpte den, eldade upp och den och kastade resterna i havet. Ungefär fifty-fifty mellan alternativen.

Men det första alternativet vann. Jag antar att längtan efter den märkliga blandning av mental skändning och episk fest som bara en stor fet konferens kan erbjuda var för stark. Men! Allt är inte rosor och lycka i Gratistidningskonglomeratet. Faktum är att jag har sett minst en säljare gråta under den senaste månaden, och som en del av den ekonomiska verkligheten så har man beslutat att inte betala för den andra konferensdagen. Den andra konferensdagen sker alltså i praktiken på vår fritid. Vilket i sin tur lett till att den i år är frivillig. Åtminstone för de som faktiskt har ett kollektivavtal, vilket, tja, väl bara är stockholmsredaktionen.

Det här, som ni förstår, ledde till intensiva diskussioner. Är det värt att utsätta sig för alkoholiserade småstadssäljare en gång till? Är det verkligen rimligt att kasta bort en lördag på att teambuilda bort bakfyllan i grisottan utan att ens få betalt för det? Kan verkligen historierna (och kostymerna) efteråt bli så fantastiska att vi ändå klarar att uthärda de lokalpatriotiska talen under årets upplaga av Gratistidningskonglomeratet awards? Är det verkligen rimligt att blixten slår ner två gånger på samma ställe? Ja, sa vi. Det är det. Jag antar att det var årets fiffiga 80-talstema som avgjorde saken. Det är väl klart att vi ska spendera helgen med samma nyllen som vi ser hela veckorna, fast fulla och i pastellfärgade axelvaddar. På ett slott.

Ja, det sa vi då i alla fall. Men sen kom jag till sans och avbokade. Så nu behöver jag bara genomlida en dag av, säkert underhållande, men för mitt yrkes vägnar helt meningslösa motivationstal av såna här snubbar.

Den här killen verkar frejdig. Han ska prata.

Och den här killen. Som jag blir mycket besviken på om han inte stannar kvar efter middagen och ligger med minst två ekonomiassistenter.

Ryktet säger att många kommer att gå all in på 80-talstemat och redan har börjat se ut favorit-hotshots, så man får hoppas att fotograferna håller sig nyktra tillräckligt länge för att ta åtminstone några förnedringsbilder. Jag, jag åker hem och kryper in i ett par mysbyxor, min flickvän. Och hoppas att jag inte gjort ett val jag kommer att få ångra i många år. Eller åtminstone att ingen drunknar den här gången.

Tips till Londonresenären

1. Res med flickor.

Se själv hur trist det blir utan flickor.

Reser man med flickor ökar din möjlighet till trivsel kraftigt, ja, så är det faktiskt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att du behöver ta med dig ett gäng konkubiner, fast det där lägger jag mig inte i, utan att bemötandet du får kan vara beroende av ditt sällskap. Två eller tre torde vara det ultimata när det kommer till flickor och resesällskap. Fler än så kan få negativa konsekvenser och färre gör sannolikt ingen skillnad. Men två – det är bra skit. Reser du med två flickor kommer servitörer att flirta med er och lägga till flinos på notan – och det har ju Stephen Fry berättat för er, det är det säkraste sättet att få god dricks – särskilt Nicholsons pubar har sympatiska servitörer. Hälsa gärna till Enda (”Apparently, in Sweden, I’m the only one. Or an asshole.”) på The Clachan från Miss Crispy, eller den bakfulla brunetten på Argyll Arms från oss.

Skulle servicepersonen ni stöter på vara homosexuell kan det ändå vara fördelaktigt med flicksällskap. Exempelvis på The City of Quebec, den väldigt bögiga baren vid Marble Arch, visas barnfamiljer på porten på det att de inte må störa de åldrande engelska fjollornas samkväm, men tala gärna om smink med bartendern och du kan vara säker på att få hans fulla uppmärksamhet. Om du kan överrösta Abba-musiken. Detta funkar utmärkt även på bögiga stewards. Vår tog några ynka bjud-maltesers som ursäkt för att överösa oss med sprit på flyget hem. Tre maltesers är tydligen värda sex flaskor vin, och ger man honom sen det sista i påsen så kan det hända att han smyger till er tre flaskor bubbel också. Reser du med tre flickor kanske antalet stiger till fyra, men jag kan inte lova något.

2. Keep calm and carry on.

(Du kan även köpa lustiga små piller på herrtoaletten. Om du vågar.)

Detta är någon sorts slogan som engländarna har lagt sig till med på senare år, och det är något att ta till sig. Ty London är en hektisk plats. En lördageftermiddag på Oxford Street torde knäcka den starkaste (även om till och med den starkaste torde knäckas av mer än femton minuter åt gången på lågprisvaruhuset Primark på samma gata, platsen där väldigt onda människor döms att sitta i kassan i all evighet när de dött). Skulle ni råka tappa bort varandra på tunnelbanan (dörrarna stängs oväntat snabbt) så ta det lugnt och vänta, det ordnar sig. Skulle eder tv stanna och frysa bilden på en konstig porrkanal då ni kanalzappar, ta det bara lugnt och stäng av eluttaget en stund (de kommer med fiffiga avstängningsknappar) eller nöj er med att veta att om ni bor på ett hotell av sämre kvalitet – den sistnämnda varierar duktigt, man får helt enkelt blunda och chansa – så lär ingen märka det på flera veckor ändå. Eller ta damen som glömde sin väska på sightseeingbussen. I stället för att kasta sig in i en taxi och vråla ”Follow that bus!” så hade hon bara kunnat promenera ikapp under den tiden då vi stod och väntade på att bussen framför – den med en trasig handbroms – skulle tömmas och flyttas över till vår.

Skräms inte av de små labyrinterna som leder till toaletterna på publika etablissemang. Fortsätt bara gå, förr eller senare hittar du fram. I värsta fall kan du följa doften. Och har du, mot förmodan, tagit bilen till puben så gör det inget om du skulle råka supa dig rövfull på bitter. Ring bara Scooter concept så skickar de en snubbe som kör hem både dig och bilen.

3. Be british.

When in Scotland – look scottish!

Anamma gärna engelska traditioner. Bär en keps eller tweedkavaj. Strunta i eventuella modetrender, det gör engelsmännen. Sånt kan man se på tunnelbanan. London har inte bara en hinna av fukt, det kan även vara som en hinna av fult. Har du till exempel väldigt stora bröst, men ingen lust att dölja dem med mer än en bh och en virkad topp så gör det. Du kommer inte att vara ensam. Ens om du även har små jeansshorts och strumpbyxor med maskor som knappast döljer din stora tatuering av drottningen på låret eller små rullar i håret. Piffiga tatueringar är över huvud taget helt acceptabelt. Gärna små fula elefanter i olika färger som tar varandra i röven, i London Underground är allt tillåtet. Är du en gammal man med en lustig hatt – tveka inte att slå dig ner på en uteservering och smutta på din medhavda burköl. Vi lyckades vara tillräckligt brittiska för att bli tillfrågade om vägen åtminstone fyra gånger, och det måste vara ett gott betyg för en långhelg.

Var inte heller rädd för maten. Fish and chips, bangers and mash, konstiga pajer, vildsvinsburgare – är restaurangen ren så är maten förmodligen god. Men undvik kanske ställen som Del Casa Bella, där personalen inte tvekar att, utan synbar anledning, flytta på redan anlända gäster för din skull, servera maten på rödvinsfläckiga dukar och ta emot eventuella klagomål på maten med ett buttert ”OK”. Jo, jag kan förstå att det kan verka lockande att äta på en restaurang där servitriserna har stora bröst och tajta vita tischor, men gör det inte ändå. Du reser väl med flickor? Hör upp! Gå hellre till den indiska kedjan Masala och be om en thali – en jättetallrik med smask som du inte kommer att orka äta upp trots att det är så gott. (Och säg hej till Rajiv från oss.)

London har ett ganska bra ölutbud på pubarna. Kanske inte lika bra som en random Söderpub, men ändå med mycket gott att välja på. London Glory är en trevlig ale, och åtminstone en kväll måste du beställa en kanna Pimm’s cocktail. Because it’s Pimm’s o’clock.

All together now – what time is it?

4. Shoppa klokt
Ska du till någon av de stora shoppinggatorna – Oxford Street, Portobello Road eller Carnaby Street – gör det för böfvelen inte på helgen. Du kommer att vilja döda hela mänskligheten. Det är sånt vardagsförmiddagarna är till för. (Primark bör du inte gå till alls om du har någon självbevarelsedrift.) Är du rik funkar det när som helst, men då går du till New Oxford Street eller varuhuset Selfridges och browsar bland deras rövlösa märkesklasonger i lugn och ro. Se upp för boklådorna. Jo, böckerna där är många och i regel extremt snygga. Men tänk på att de är dyra och tunga, så se till att packa med en extraväska till hemfärden.

Ja, det var väl det hela. Lycka till!

Uppdatering om hotellrummet

Hur det nu var så hojtade receptionisten på oss häromdagen. Ni har fått en tv, avslöjade han. Tydligen berodde vår tv-löshet på att den gamla hade ”blown”. Ja ja, så kan det gå. Sen gick vi upp på rummet och noterade att det inte gick att välja kanal med fjärren. Det var i alla fall vad vi trodde. För att demonstrera tv:ns suveränitet hade någon lämnat den påslagen på vårt rum tills vi kom tillbaka. Och, visst, hela två gånger har jag lyckats få fart på den efter detta, efter idoga försök, men det är fortfarande oklart vad det är som funkar.

Den tråkiga situationen med att vårt toapapper hade tagit slut lämnades dock utan åtgärd. Då fick man snällt gå ner till pakistanierna och krusa. I gengäld hade städerskan lämnat kvar en rejäl flaska rengöringsmedel på toaletten.

Det var ungefär här som Sexet bröt ihop och skrikskrattade något om Fawlty Towers.

Men annars har vi det trevligt här i London. Utom när vi skändas av duschdraperiet. Det är dock min fasta övertygelse att var man klarar av åtminstone en skändning om dagen.

Storstadsmidsommar

Ja, nu har han det allt bra, det aset, har ni kanske tänkt. Sitta där på City of Quebec bar vid Oxford Street och slöblogga lite över en Guinness och ha det gott med Messa och Sexet på självaste midsommarafton. Och, ja, jo, livet kunde förvisso vara en smula jävligare, men innan ni låter hatet kväva er så låt mig berätta om vårt hotellrum.

Kings Hotel var förbluffande billigt, men paketresa är paketresa så det behöver ju inte betyda något. Husen runt Hyde Park var ståtliga och granna och runt omkring hade hotellen döpts efter homeriska hjältar. Och visst, kanske har jag skämts bort av överdriven komfort under senare års resor – jag skrattade exempelvis hånfullt när Sexet ville packa sin hårtork (”det vet du väl att de alltid har?!) och själv struntade jag i att packa duschtvål och sånt onödigt.

Men sedan vi checkat in på Kings Hotel har vi kommit att förstå att vad som anses onödigt kan variera. Jag trodde t ex att det var rimligt – innan jag sett rummet – att fråga
om man kan få WiFi på rummet. Hotellägarna, å sin sida, tycker att saker som tv (mitt under fotbolls-EM) och taklampor – ja, fungerande lampor öht – är onödig lyx. Och att ingen toalett behöver spolas oftare än var femte minut, ty så länge måste man vänta innan man på ett socialt acceptabelt sätt kan göra the dirty på den igen.

Vi kommer alltså inte att mysa så mycket på rummet i helgen. Men skulle vi det kan vi enkelt knuffa ihop sängarna, hålla tummarna för att vi inte hittar fler mystiska saker under täckena, och bara mysa.

Glad midsommar!

Dryckesvanor på de brittiska öarna

Irland är Guinness och whiskey säger ni. Inte längre, säger jag. Till min båtnad noterade jag en klar utveckling i pubarnas tappkranar. Där det fordom bara var Guinness, Heineken och Bulmers cider kan man nu glädja sig åt O’Haras stout, Smithwicks ale och Galway Hooker (som också är en ale och inte en prostituerad från västkusten).

Tekoppen kommer sig av att svärfar var nyfiken på tappkranen med ett stort T på.

Och som om det inte var nog med det kunde man i välsorterade spritbutiker i Bray hitta något så exotiskt som det norska prisbelönta mikroölet Nøgne ø. Men man kan också fortfarande hitta tanter som dricker den vedervärdiga skapelsen shandy, alltså öl blandat med läsk eller ginger ale. Ginger ale går, å andra sidan, utmärkt ihop med Jameson. (Tillsätt lime och is.) Det lärde vi oss på distilleriet för den sistnämnda drycken.

"Det glada whiskeygänget 2012". Vi har diplom och skit som visar att vi kan dricka olika sorters whisky på begäran.

Allra konstigast var tjejerna som bad om svartvinbärslikör och sugrör till sina Guinness på Farrington’s. Det var puben vi spenderade mest tid på, tack vare deras ölutbud och finfina gratis-wifi. Någon Jameson köpte jag inte, däremot en flaska Titanic (för att kommemorera), en Clontarf (triple distilled) och en flaska Redbreast (single pot still). ja, vaffan, pengarna ville liksom aldrig ta slut.

Shoppingen på Henry street är en annan sak man bör ge fan i att missa om man råkar befinna sig i Dublin. Till min stora glädje kunde jag köpa en bok för mer pengar än vad jag gav för ett par jeans. De vet minsann att uppskatta kultur. Frågan är hur omvärlden uppskattar mitt försök till jeans-avantgardism när de ser mig i de där svarta manchesterliknande jeansen med elastisk mudd nertill som jag köpte. Just det, mudd. Jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar annat än att de var snyggare än det låter. Däremot hade min forna favorittischaffär Unique gått ner sig totalt. T-tröjeutbudet där är numera ynkligt och vulgärt. Man baxnar.

En dag tog vi DART-tåget till Bray. Tänk Dublins Solsidan, fast med prao-elever som elektriker.

Det fanns kultur där också.

Lustigt nog kändes den lilla kustorten Bray betydligt mindre traditionellt irländsk än Dublin. Mer som en svensk småstad. Tyvärr är Dublins gator fortfarande fulla av tiggare, många av dem väldigt unga. Gatorna är å andra sidan väldigt mysiga. Så är även irländarna. Till exempel den äldre herren som upplyste oss om vilken härlig utsikt det råkade vara just då, varpå vi vred på huvudet och noterade att han tittade rakt mot Sinn Feins högkvarter.

Utsikt från Ha'penny bridge. Eller, ja, nån bro i alla fall. Vem fan kan hålla reda på alla?

Så, för att sammanfatta: Dublin – bra skit. Vi lär återkomma.

Om det iriska nattlivet

Det är förstås oklart huruvida nån minns hur jag och Messa blev kraftfullt varnade förra gången vi besökte den gröna ön, om att vårt hotell låg aldeles ovanför nattklubben Copperface Jacks som har som vana att göra det rent omöjligt för folk i närheten att få nån ordentlig sömn sju kvällar i veckan. Men det råder inget tvivel om att det hotell vi valde denna gång faktiskt ligger bredvid nämnda klubbs uteterrass. Faktum är att man kan se rakt ner på den om man ställer sig på vår sex meter långa balkong nån gång efter midnatt. Jag vill också påpeka att jag inte hade något att göra med bokningen.

Förra gången funkade det rätt bra. Om man stängde fönstret och lät teven stå på kunde man sova relativt ostört. Möjligen svettades man som en gris, men man stördes i alla fall inte av basdunket från undermålig dansmusik.

Denna gång är värme inte ett problem. Vårt hotellrum har, förutom en löjligt stor balkong i anslutning till salongen, som man kommer till genom en liten portal från själva sovrummet, även en liten trappa upp till vårt pentry, med kylskåp och vattenkokare. Men mystiskt nog har vi ingen minibar. Vi bor, kort sagt, ståndsmässigt. Förutom det där med nattklubben.

Eftersom måndagen är bankhelg på Irland så är Påskdagen uppenbarligen partysöndag. Och partysöndagen firar Copperface Jacks med att kräma på basen as hårt vid cirkus 02.30 lokal tid. För öppen himmel. 25 meter från vårt rum.

Jag vet inte, jag tänker att jag kanske ska lägga mig i lite mer nästa gång vi drar till Dublin. Kanske känner jag att vi är färdiga med Harcourt Street nu. Jag får fundera på det.

Brottstycken från den gröna ön

I flera månader nu har den Messaska familjen knipit som Greta om slutdestinationen för Svärfars fölsedagsresa. De har också helt undvikit att notera att hans pass gick ut för två månader sen. Tyvärr var inte passkontrollen på Arlanda lika släpphänta som den på Kastrup, för där blev det tvärstopp igår. 40 minuter innan avgång.

Den här händelsen lär förstås återkomma genom åren i anekdotform. För – de hann ju. I en närmast episk upphämtning kom de sprintande exakt två minuter innan planet skulle lyfta, ackompanjerade av purserns vilda hejarop.

Deras väskor var däremot inte lika snabba. De stod och väntade i hotellobbyn i morse. Som lök på laxen var de nära att bli rånade på busspengarna av automaten också. En medelgod start.