Dryckesvanor på de brittiska öarna

Irland är Guinness och whiskey säger ni. Inte längre, säger jag. Till min båtnad noterade jag en klar utveckling i pubarnas tappkranar. Där det fordom bara var Guinness, Heineken och Bulmers cider kan man nu glädja sig åt O’Haras stout, Smithwicks ale och Galway Hooker (som också är en ale och inte en prostituerad från västkusten).

Tekoppen kommer sig av att svärfar var nyfiken på tappkranen med ett stort T på.

Och som om det inte var nog med det kunde man i välsorterade spritbutiker i Bray hitta något så exotiskt som det norska prisbelönta mikroölet Nøgne ø. Men man kan också fortfarande hitta tanter som dricker den vedervärdiga skapelsen shandy, alltså öl blandat med läsk eller ginger ale. Ginger ale går, å andra sidan, utmärkt ihop med Jameson. (Tillsätt lime och is.) Det lärde vi oss på distilleriet för den sistnämnda drycken.

"Det glada whiskeygänget 2012". Vi har diplom och skit som visar att vi kan dricka olika sorters whisky på begäran.

Allra konstigast var tjejerna som bad om svartvinbärslikör och sugrör till sina Guinness på Farrington’s. Det var puben vi spenderade mest tid på, tack vare deras ölutbud och finfina gratis-wifi. Någon Jameson köpte jag inte, däremot en flaska Titanic (för att kommemorera), en Clontarf (triple distilled) och en flaska Redbreast (single pot still). ja, vaffan, pengarna ville liksom aldrig ta slut.

Shoppingen på Henry street är en annan sak man bör ge fan i att missa om man råkar befinna sig i Dublin. Till min stora glädje kunde jag köpa en bok för mer pengar än vad jag gav för ett par jeans. De vet minsann att uppskatta kultur. Frågan är hur omvärlden uppskattar mitt försök till jeans-avantgardism när de ser mig i de där svarta manchesterliknande jeansen med elastisk mudd nertill som jag köpte. Just det, mudd. Jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar annat än att de var snyggare än det låter. Däremot hade min forna favorittischaffär Unique gått ner sig totalt. T-tröjeutbudet där är numera ynkligt och vulgärt. Man baxnar.

En dag tog vi DART-tåget till Bray. Tänk Dublins Solsidan, fast med prao-elever som elektriker.

Det fanns kultur där också.

Lustigt nog kändes den lilla kustorten Bray betydligt mindre traditionellt irländsk än Dublin. Mer som en svensk småstad. Tyvärr är Dublins gator fortfarande fulla av tiggare, många av dem väldigt unga. Gatorna är å andra sidan väldigt mysiga. Så är även irländarna. Till exempel den äldre herren som upplyste oss om vilken härlig utsikt det råkade vara just då, varpå vi vred på huvudet och noterade att han tittade rakt mot Sinn Feins högkvarter.

Utsikt från Ha'penny bridge. Eller, ja, nån bro i alla fall. Vem fan kan hålla reda på alla?

Så, för att sammanfatta: Dublin – bra skit. Vi lär återkomma.

Om det iriska nattlivet

Det är förstås oklart huruvida nån minns hur jag och Messa blev kraftfullt varnade förra gången vi besökte den gröna ön, om att vårt hotell låg aldeles ovanför nattklubben Copperface Jacks som har som vana att göra det rent omöjligt för folk i närheten att få nån ordentlig sömn sju kvällar i veckan. Men det råder inget tvivel om att det hotell vi valde denna gång faktiskt ligger bredvid nämnda klubbs uteterrass. Faktum är att man kan se rakt ner på den om man ställer sig på vår sex meter långa balkong nån gång efter midnatt. Jag vill också påpeka att jag inte hade något att göra med bokningen.

Förra gången funkade det rätt bra. Om man stängde fönstret och lät teven stå på kunde man sova relativt ostört. Möjligen svettades man som en gris, men man stördes i alla fall inte av basdunket från undermålig dansmusik.

Denna gång är värme inte ett problem. Vårt hotellrum har, förutom en löjligt stor balkong i anslutning till salongen, som man kommer till genom en liten portal från själva sovrummet, även en liten trappa upp till vårt pentry, med kylskåp och vattenkokare. Men mystiskt nog har vi ingen minibar. Vi bor, kort sagt, ståndsmässigt. Förutom det där med nattklubben.

Eftersom måndagen är bankhelg på Irland så är Påskdagen uppenbarligen partysöndag. Och partysöndagen firar Copperface Jacks med att kräma på basen as hårt vid cirkus 02.30 lokal tid. För öppen himmel. 25 meter från vårt rum.

Jag vet inte, jag tänker att jag kanske ska lägga mig i lite mer nästa gång vi drar till Dublin. Kanske känner jag att vi är färdiga med Harcourt Street nu. Jag får fundera på det.

Brottstycken från den gröna ön

I flera månader nu har den Messaska familjen knipit som Greta om slutdestinationen för Svärfars fölsedagsresa. De har också helt undvikit att notera att hans pass gick ut för två månader sen. Tyvärr var inte passkontrollen på Arlanda lika släpphänta som den på Kastrup, för där blev det tvärstopp igår. 40 minuter innan avgång.

Den här händelsen lär förstås återkomma genom åren i anekdotform. För – de hann ju. I en närmast episk upphämtning kom de sprintande exakt två minuter innan planet skulle lyfta, ackompanjerade av purserns vilda hejarop.

Deras väskor var däremot inte lika snabba. De stod och väntade i hotellobbyn i morse. Som lök på laxen var de nära att bli rånade på busspengarna av automaten också. En medelgod start.

Dublin II – The return

Svärfar fyller 60 i år och i present får han en vecka i Dublin med familjen. (Och mig.) Från och med imorrn faktiskt. Fast det vet han inte om än. Bara att han ska bort en sväng. Jag och Messa kan tyvärr inte hälsa på till påsk, eftersom vi ska hälsa på min syster i stället. Eller hur det nu var. Messa har ljugit om det här i flera månader nu, och varje gång jag hör henne i telefonen så har lögnen blivit ännu lite mer detaljerad och utbroderad. Och jag ska inte ljuga (också), jag är lite bekymrad över hur lätt och ledigt hon spinner lögner. För sin egen far! 

Borde jag vara orolig?

Frank, for helvede!

Tre dagar i Danmark med jobbet. Det blir som det blir: Ymniga mängder sprit, ganska mycket mindre sömn och grovt våld mot tygdjur. Jag ska försöka sortera intrycken nu och, om jag inte somnar, återkomma med den hele historiaen.

Att vara sugardaddy

Sådär, nu har jag betalat för en resa till London med trippelrum på hotellet för mig och mina två flickor. Så nu räknar man med double anal att det blir trevligt i midsommar.

Förresten…

Med tanke på det här Backmaninlägget, jag vet inte riktigt hur jag ska ta det när Messa plötsligt hör av sig mitt på förmiddagen och känner ett sug, ”kan vi inte åka till Skottland? Du kan få bjuda mig!”

Är det fel av mig att undra vad jag nu har ställt till med?

Luck of the Irish

Det är viktigt att fortbilda sig innan man ger sig ut och reser. Innan jag besökte Prag läste jag exempelvis ”Processen”, och när vi skulle till Köpenhamn kollade jag extra mycket Klovn. Nu läser jag om Irland. Genom Eddie Rutherfurds historiska roman Dublin har jag lärt mig två intressanta saker om de gamla kelterna:

1. Det krävdes vissa saker av en kung. Det räckte inte att ha rätt blod och en krona att trä på huet. Nej, först måste du krönas. Och det gör man genom att sätta på en vit märr. Det är alltså ingen omskrivning, för att krönas till kung måste man först visa sin manlighet (eller vad det nu ska vara bra för, vad vet jag?) på ett fyrfota djur, inför publikens/de blivande undersåtarnas jubel. Vilket man kan tycka är lite märkligt, men kelterna gjorde det alltså inte.

2. Det bästa sättet att visa försoning efter ett gräl var att erbjuda sitt bröst. Att slänga fram tutte och få den sugen, och därefter återgälda sugandet. Kelterna blev alltså inte sura av att en annan man slickade på en. Huruvida de keltiska kvinnorna nånsin var osams, och ifall unga män gärna försökte slå split emellan dem framgår inte av historien. Men jag gissar att ni kan räkna ut hur det låg till ändå.

Och jag som tyckte att det gaeliska språket var knepigt.

Vresade skrev och andra i-landsproblem

Det finns en Facebookgrupp som ondgör sig över skrev på tunnelbanan. ”Macho i kollektivtrafiken” för fram tesen att män som sitter bredbenta på allmänna platser är förkämpar för patriarkatet och för övrigt lite äckliga. Till diskussionsunderlaget finns smygtagna bilder på själva scrotumområdena, vilka alltså har lagts upp som en del av kvinnokampen (för mer plats i kollektivtrafiken) och inte alls för att man har ett visst intresse av byxbulor.

Fast här vill jag lägga in en brasklapp. Trots att jag åker tunnelbana i stort sett varje dag så störs jag mycket sällan av spretande lår (vilket kan eller inte kan bero på att jag inte är av det svaga könet, men jag kan också ha haft tur), men drabbas ofta av en inre vrede på grund av påträngande armbågar. Det här är ett problem som gallopperat på sistone, ett växande miljöproblem, en stadigt ökande orsak till att människor sitter i trängseln och kämpar för att inte release the fucking fury. (Eftersom vi, trots allt, är ganska väluppfostrade när det kommer till att inte visa känslor bland okänt folk.)

Och orsaken – j’accuse! – är förstås Wordfeud. App-aset som ingen hittills lyckats ägna sig åt med bara en hand. Det är ditt fel att jag tvingas sitta som ett neurosedynbarn med krampande överkropp i rädsla över att behöva, hemska tanke, luta mig mot nåt Iphoneäckel på tuben. Jag bedömer det som ganska troligt att vi snart kommer att få den första grova t-banemisshandeln med telefonappar som utlösande faktor.

Kom ihåg var du läste det först.

København i bilder

Mannen bakom oss var upprörd, så mycket var tydligt, och hade inga planer på att dra sig från att kontakta sina advokater. Inget konstigt med det – arga människor på tåg är lika vanligt som balansförfördelade människor på midsommarafton. Men det som väckte uppmärksamhet var hans argument.
”Vi sitter ju här och luktar avlopp allihop! Tänk om min käresta står och väntar på stationen och så kommer jag ut och luktar skit! Vems fel är det? Vem tar ansvar för min fruktansvärda rövsvett?”

Rövsvett - gammal poporkester med talang för att få med ovanligt många låtar på vinylsinglar.

Nej, Öresundståg hade inte fått ordning på sin AC den dagen. Även vi led av rövsvett och gav vårt tysta medhåll. Tills mannen gick av – då hånade vi honom. Det hjälpte att vi hade varit förutseende nog att köpa med oss några flaskor vin från 7-Eleven att förbättra hemresan med. Köpenhamn är nämligen så underbart att man kan göra det. Dessutom har de pølse.

The waiting is the best part... don't you think?

Sexet blev hånad och utskälld för att hon själv försökte stoppa ner sin pølse i brödet. Men jag, med min ymniga korvkunskap, visste bättre och beställde en hot dog.

Rå lök på pølsen! Vilken ljuvlig idé!

I København måste man även äta smørrebrød. Min var full av rostbiff och pepparrot. Rostbiff heter på danska ”roast beef”. Naturligtvis.

Det enda trista med detta snacks är själva brödet.

Och när man har klarat av båd” pølse och smørrebrød återstår bara en sak.

Tuborg såklart. Solidaritet, brøder!

Danskarna är även ganska duktiga på kött. Så duktiga att man kan överse med ”dansk service”. Alla som har ätit på Bøfhuset någon gång vet vad jag menar.

En liten steak sandwich på vägen? OK då.

Och det var väl ungefär vad vi hann med på en dagstripp över sundet. Jag shoppade i alla fall en tischa på Urban outfitters. Det verkar vara bra där, prislappen sa 380 danska pengar, men jag betalade bara 108. Undrar vad det hade gått på om jag fått studentrabatten också.