Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Mer om min flickväns kurvor

Det var en lång vecka. Det började med att vi festade med Kerry Kings plektrum och en burk baconnaise, övergick i svår bakfylla och sedan ett fölsedagsfirande med tårta och bubbel till frukost och champagneredigering på kvällen. Här nånstans kan jag även ha pussats med VD:n. En kväll röstades det fram att vi ska ombilda vårt hus, alla var där – Tommy Dallas, Ann Alhlqvist och Geronimo. Balkonglådorna har preppats, detta år med tillbehöret minidrivhus i plast, införskaffat på Ica för 75 pengar. Knappt har man varit hemma alls.

Men jag tänkte i stället att vi kunde prata om min flickväns kurvtagningsteknik. Det är ganska rimligt att anta att ni aldrig har behövt promenera bredvid henne, så låt mig därför berätta. Det är oftast inga problem, så länge som det finns gott om svängrum är det som att gå bredvid vem som helst. Men så fort det finns farthinder blir det problematiskt. Så problematiskt att det brukar sluta med att jag går en bit bakom i stället. För att det helt enkelt blir enklast så.

Jag vill ogärna spekulera i vad det beror på, jag kan blott konstatera att min flickväns gåstil är ett litet irritationsmoment. Det är som att hon saknar avståndsbedömning i sidled. (Hon är dock en kompetent bilförare, så tänk inte den tanken.) Om jag går på hennes högra sida och vi möter en annan person eller en stolpe eller en hulk, eller vad som helst, så kan man vara ganska säker på att min flickvän kommer att passera det objektet med ett avstånd som är lite för litet för att en Ron också ska få plats däremellan. Så Ron får stanna upp och gå bakom. Typ alltid. Så då gör jag det.

Nu när jag tänker på saken så är det kanske en väldigt raffinerad härskarteknik.

Historieförfalskaren

Det är oklart varför, men Messa tycks känna ett tvingande behov av att återuppfinna mitt förflutna. Visst, mitt liv kanske inte har varit glam och fest och jättespännande hela tiden, men jag tycker ändå att hennes bizarra historier om Vajlet och Den Gamle Ron Obvious börjar lukta suspekt.

Vajlet, det här hittade Messa på under en solig midsommarafton, är min före detta (fiktiva) fru. Hon är ett rejält fruntimmer som minsann går hem hos släkten tack vare sitt rotmos och sina flinka älgstyckarfingrar. Dock är Vajlet även en smula dominant, vilket kan förklara förekomsten av barnen Cewynn och Melizza samt kamphunden Kingen.

Vajlet, Kingen och Melizza.

Om du frågar Messa är påhittet av Vajlet bland det roligaste som har hänt i den moderna civilisationen, varför det är mycket möjligt att berättelserna om henne kommer att följa oss i många år än. På sistone har även en annan fiktiv person från mitt förflutna dykt upp. Hon kallar honom Den Gamle Ron Obvious, och har redan gett honom en hel del karaktärsdrag.

”Den Gamle Ron Obvious hade spottat mig i ögat och gått och lagt sig vid det här laget i stället för att hålla på och gullegulla” kan det låta. Den Gamle Ron Obvious var, har jag förstått, en hänsynslös häradsbetäckare med en extremitet i varje hål och ett otåligt sinnelag. Till skillnad från den nye Ron Obvious, verkar det. ”Tycker du att det är mysigt att vakna upp varje morgon bredvid en varm kropp? Den Gamle Ron Obvious hade satt på mig medan jag sov, sprutat mig i håret och sparkat ut mig ur sängen redan”, påpekade Messa denna morgon.

Problemet är att jag inte vet om jag ska vara smickrad eller förolämpad.

Lloyd!

Som journalist, typ, går jag naturligtvis aldrig upp i grisottan. Det gör däremot min flickvän, varför vi aldrig träffas på morgnarna. Hon har redan gått till jobbet när min klocka ringer. Och det systemet passar oss ganska bra – jag är inte jättemunter på morgnarna utan vill bara dricka kaffe och läsa morgontidningen. Det innebär att vi tvingas ta hand om eventuella nattliga trauman via SMS.

I natt, till exempel, hade jag tydligen vrålat om nån Lloyd. Det var lite konstigt. Jag känner ingen Lloyd, vad jag vet, ej heller har jag sett någon Lloyd Kaufmanfilm på sistone eller avnjutit gamla Sven Melander-klassiker på YouTube. Så förmodligen var det Lloyd Cole jag ryade om. Kom hit, Lloyd, menade jag kanske, och spela dina muntra popsånger för att fira att våren är på väg.

Så måste det ha varit.

Dublin II – The return

Svärfar fyller 60 i år och i present får han en vecka i Dublin med familjen. (Och mig.) Från och med imorrn faktiskt. Fast det vet han inte om än. Bara att han ska bort en sväng. Jag och Messa kan tyvärr inte hälsa på till påsk, eftersom vi ska hälsa på min syster i stället. Eller hur det nu var. Messa har ljugit om det här i flera månader nu, och varje gång jag hör henne i telefonen så har lögnen blivit ännu lite mer detaljerad och utbroderad. Och jag ska inte ljuga (också), jag är lite bekymrad över hur lätt och ledigt hon spinner lögner. För sin egen far! 

Borde jag vara orolig?

Allsvensk klass?

(Bild från aik.se)

Med våren vaknar fotbollssupportrarna till liv. I dag är det allsvensk premiär i Solna, Mjällby kommer på besök, varför det skulle visa sig helt orimligt att få i sig en bit mat i centrum. Det var knappt vi kom därifrån vid liv ens. Messa, som vuxit upp i närheten av Mjällby, blev plötsligt väldigt provocerad av horderna i svartgult, varför hon – enligt egen logik – själv kände sig manad att skandera saker som Mjöööääääääällbyyyyyy och AIK har bajs uti brallan.

Så, jo, det var nära att jag strök med när jag, med hjälp av gott fotarbete och en burk turkisk yoghurt lyckades rädda Messa från att bli illa strypt med en sill. Och nu pratar hon om att köpa matchen på tv.

De kommer att bli en lång säsong det här.

Kärlek är…

… när man vaknar upp på eftermiddagen efter en hård utekväll och upptäcker att sambon har köpt röd pölse medan man sov. Faktiskt.

Fyllor genom historien

Jo, men ni vet hur det är. Förr i tiden, när farbror var ung, så hetsade man folk att dricka mer så att de skulle bli lättare att ligga med. Nuförtiden hetsar man folk att dricka mer så att det ska bli lättare att övertala dem att äntligen släppa sargen och ladda ner Wordfeudappen.

För vem behöver ledig tid? Egentligen?

En kärlekshistoria

Hören upp och botgören, i som hävdat att min Messa inte är romantiskt lagd. Lyss till historien om hur hon bjöd mig på fin restaurang.

Det var en solig men kall, frisk och blåsig dag. Vi mötte upp i Vasastan vid lunchtid, uppspelta, förväntansfulla. Med kartan i hand. Vi skulle till Karlbergsvägen.Och vi fann Karlbergsvägen. Kön var enorm, precis som det ska vara. Alla ville smaka lyx. Alla ville ha Günthers korvar.

Tja, jag äter faktiskt korv ganska ofta, tack för att du frågade, men jag har alltid plats för en till.

Kön rörde sig långsamt. Stämningen gick nästan att ta på. Vi hanterade den på olika sätt. Själv vibrerade jag en smula. Kände snålvattnet rinna till. Bakom oss pratade grabbgänget om konstigt formade buttplugs. Under tiden sneglade vi på korvkartan.

Günthers korvar. Så mycket korv, så lite tid.

Och knappt hade jag bestämt mig för en dubbel kabanoss med sås och gurkmajo förrän vi överhörde hur kabanossen, den 42 centimeter långa, faktiskt var slut. Ett fruktansvärt svek. I stället beställde jag en zigeunerwurst. Trekvart senare, när det äntligen var vår tur. För den hade jag läst skulle vara starkast. Och jag beställde den utan surkål.

Messa valde en paprikawurst. Ett bra val.

Messa valde åländsk saltgurka, jag gurkmajonäs. Men jag gjorde det medveten om att jag öppnade mig för hån, att den, ur en stor industriell hink uppslevade majon, skulle skära sig med Günthers sås. Den korvsåsen, en röd och en grönaktig, som omsorgsfullt gneds in på insidan av de urgröpta baguetterna. Det är möjligt att jag bara inbillade mig, men jag kan svära på att korvmannens anletsdrag blev strängare när han hörde min gurkmajobegäran. Jag ångrar ändå inget. Jag står för min gurkmajo. Jag var ju åtminstone inte så pinsam att jag försökte mig på att be om ketchup. Sen åt vi.

Vi åt glupskt. Vi åt med inlevelse. Vi åt med glädje.

Vi packade in oss i en telefonkiosk för att komma undan den isande vinden. Och svullade. And there was much rejoice. Såsen, som vållat mig viss oro – jag menar, en korvsås med gröna blad i, är det verkligen rimligt? Det var rimligt. Långt senare, fram mot natten sved det fortfarande till i gommen när jag försökte äta middag. Inte för att jag var så hungrig. Günthers zigeunerwurst håller dig mätt länge. Dock – jag kan svära på att Messas paprikawurst faktiskt var snäppet starkare än min zigeunerwurst, den som skulle vara starkast i sortimentet (trots att den faktiskt inte var så våldsamt stark alls). Och det är ju lite upprörande.

Vår lunchdejt kompletterades av två öl på lokal. Och här vill jag hävda att det är skam och skandal att det ska vara så bökigt att dricka en simpel ale på Kungsholmen klockan halv 2 på en fredag. Först på fjärde försöket hittade vi ett ställe som var öppet. Ska det vara så, VA?!

På vägen hem tappade jag lite i omdöme. Och kan ha köpt ett exemplar av tidningen Allt om whisky, som bland annat berättade om såna otäcka saker som Whisky Train mellan Stockholm och Åre med Steffo Törnqvist. Farbrorn i mig är stark. Till mitt försvar vill jag säga, till den som fortfarande lyssnar och inte har brustit ut i hånfullt smädesskratt, att det faktiskt var ett Irlandsspecial, och vem vill inte läsa om irländska pubar och destillerier när man snart ska åka dit?

En fin stund

Så Messa och jag låg på sängen och pratade, så som vi plägar göra på helgförmiddagarna, när Messa kastade fram teorin att min pappa ser henne som favoritsonen numera. Eftersom det var hon som fick både skruvdragare och gräslökssax i present, och inte jag.

”Det är väldigt praktiska presenter också, eftersom man kan stoppa undan dem i en låda och inte behöver ha dem framme om man inte gillar dem.”

Den lutherske bondpojken i mig blev alldeles rörd. Det var den första tecknet på pragmatism hon någonsin har visat. Jag är så lycklig!

Kärleksgåvan.