Jag är en ond människa

Hur det nu var så saknade jag medtagen lunch i kylen och blev ohemult sugen på Donk-burgare, trots att jag egentligen finner slika kedjor omoraliska och obehagliga. Ty sådana är vi ju – Stockholmsjournalisterna – medvetna, korrekta, trendkänsliga. Vi vill inte äta massproducerad kedjemat, vi vill hellre äta ekologisk ko uppfödd av en inte ett dugg trendmedveten farbror på en gård nånstans i närheten, stå upp mot orättvisor och omoraliskt multinationalistiskt företagande och sen skänka pengar till välgörenhet, innan vi dricker smal finöl i vår bostadsrätt i innerstan. Såna är vi – lite bättre. Vad än Benke Ohlsson påstår.

Så ni förstår mitt dilemma när jag greppande min Quarterpoundermeny och skyndade mig iväg mot redaktionen, bara för att mötas av en röst precis utanför Donken.
”Ursäkta mig, är du medveten om situationen i Iran?”, sade en mjuk röst med ganska kraftig brytning.

Det var som en utmaning. Hallå – jag är innerstadsjournalist, jag har fan avslöjat den situationen, ville jag (helt utan verklighetstäckning) vråla. Men det gjorde jag såklart inte. Jag stannade och lyssnade.

”De här flickorna ska stenas nästa vecka”, berättade den mustaschprydde mannen, och jag lyssnade inkännande. Som man gör. Det var först när han plockade fram sin pärm full av bilder, som svar på mina uppmuntrande hummanden, som jag insåg att det här kommer inte att sluta väl. Att det här kan ta tid. Min hamburgare kommer att bli kall. Så jag gjorde det enda jag kunde göra.

Jag lyfte demonstrativt upp min McDonald’spåse i ansiktshöjd och gnydde ”Förlåt!” och pep iväg. Bort från den episkt besvikna och nedlåtande blicken. Med en historia att berätta. Och en känsla av att vara den ondaste människan i världen. Hade vi bytt ut trendkänslig innerstadsjournalist till trendkänslig New York-bo så hade det varit ett Seinfeldavsnitt.

–

Idag kommer det för övrigt ett liknande dilemma. Alla som har någon som helst affektion för demokrati och ett fungerande rättssystem borde gå ut på torget och demonstrera mot ACTA klockan 12 idag. Men… det är ju faktiskt 15 minusgrader! Och jag har tvättid.

Fantastiskt viktigt kändisskvaller (och de otäcka mentala bilderna de skapar)

För övrigt kom det till min kännedom häromveckan att Jake The Snake, som var en ganska lovande tennisspelare i sin ungdom, under en period spelade badminton med ingen mindre än poeten Bruno K. Öijer.

Och innan du börjar fundera alltför hårt och smärtsamt på vilken typ av shorts Bruno K. trippar runt i på banan så kan jag stoppa dig där och avslöja att han spelar i… jeansshorts! Se där, en bild som du kommer att få kämpa med att tvätta bort ur ditt huvud.

Och som om det inte räckte med det så har nyheten om att Jan Myrdal, leninist, författare, och myntare av uttrycket ”tantsnusk”, härbärgerar två datorer i sitt hägn kommit till min kännedom. Den ena för att skriva och den andra för att… surfa porr.

På bilden ser vi (eventuellt) Jan Myrdal demonstrera sitt rotrunksgrepp.

Eftersom det här rör sig om tredjehandskällor är det oklart varför Jan Myrdal behöver en separat dator för sin porr, men man kan, och bör, förstås spekulera i att han anser att porren tillhör folket och därför vägrar att betala för den (och för ett kompetent virusskydd). För Jan Myrdals syn på porren är präglad av förnuft. Helt orimligt är det ju förstås inte, då Myrdal inte hymlar med sin teori om att man i porren tidigt kan se samhällets strömningar avspegla sig. Exakt hur är väl onödigt att gå in på eftersom den som läser det här just nu ändå inte kan släppa tanken på en 80-årig gubbe som onanerar frenetiskt på en ergonomiskt korrekt kontorsstol.

Hör mitt ondskeskratt.

Den politiska viljan

Medan vi på gläds åt att M0tionsfloden börjat forsa igen kan vi konstatera att även politiker på andra sidan havet håller på och står i. I Florida gör republikanen Ritch Workman sitt för att hjälpa till att skapa nya jobb. Hur? Genom att riva upp förbudet mot dvärgkastning, naturligtvis.

"The person with dwarfism is equipped with a harness around his torso and is spun around and eventually thrown by another person onto mattresses placed on the ground. The person who throws the little person for the greatest distance wins the contest."

Dvärgarnas riksförbund har ännu inte kommenterat förslaget.

Humorn är död, leve humorn!

I dag har vi fått vara med på en fantastisk resa. Den ofrivilliga humorns veritabla fullträff. Jag vill att ni lägger den här dagen på minnet så att ni kan berätta för era barnbarn om att ni faktiskt var där då när Marcus Birro ville försöka kombinera att vara partiledare i KD och programledare i TV4 Debatt. Men – efter en lång dags underhållande spekulation i exakt hur spektakulärt det hade kunnat bli – inte blev någotdera. (De fega jävlarna!) Det, mina vänner, var förmodligen den roligaste nyhetsdagen du kommer att få uppleva i ditt liv.

Njut!

Marcus Birro (KD). (Foto: Nyheter24)

En ond plats lovar att återkomma när han kandiderar igen. Förmodligen i morgon.

Dagens samlarbild

Rick Perry

(Samt korv.)

Känd som: Republikansk presidentkandidat.
Nuvarande sysselsättning: Korvätning, kampanjande.
Intressen: Avrättningar, Gud, grisar, klaga på skatter.
Meriter: Guvernör i Texas i elva år, pojkscout, cheerleader, skämtare med agrart tema, amerikansk rekordhållare i avrättningar.
Minnesvärda citat: ”It’s time for us to just hand it over to God and say, ”God, you’re going to have to fix this.’ ”

Vad är det för hat ni pratar om?

Jo, det var det där om det så kallade näthatet. (För det är ju nätet som hatar och inte människor.) Det påmindes vi om hos Filip & Fredrik i går, närRobert Aschberg först hånade och förminskade sin debattmotståndare och sedan sa att det är förskräckligt att folk får håna och förminska annat folk (samt journalister) på internet. Att håna och förminska är, och har alltid varit förbehållet de som har tillgång till medierna. Nämligen.

Därför stänger nu DN sin kommentarsfunktion för ombyggnad av hela sitt system, medan båda kvällstidningarna kräver någon form av registrering innan man anses betrodd att få tycka nåt om deras journalistik. I Expressens fall kommer man dessutom att förmoderera alla eventuella kommentarer. Alltid lika progressiva Svenskan (tidigare känt som stockkonservativa Svenskan) tänker köra på som vanligt.

Det här är ju intressant. Tidningarna var snabbt ute med att låta läsarna synas på sina webbsidor via kommentarer och blogglänkar eftersom de därigenom drar sketamycket trafik till tidningarnas sajter, vilket bloggare gärna gör eftersom det – om de prickar rätt artiklar – i sin tur drar sketamycket trafik till deras bloggar). Sketamycket trafik innebär nämligen att man kan säga till annonsörerna att jättemånga kommer att se deras annonser och därför tänker vi fakturera er dessa häpnadsväckande priser, trots att även vi fattar att ingen vill se era annonser. Själva innehållet i kommentarerna har man däremot aldrig brytt sig om att läsa, analysera eller bemöta. Förrän nu alltså.

Expressens Thomas Mattsson skriver visserligen i Expressens papper i dag att tidningarna var snabba med att inse att internet var redo (vad nu det betyder) för den här interaktionen, men att publiken inte var det. För han har ju fel. Den som någon gång försökt föra en vettig diskussion i en nättidnings kommentarsfält har förstått att de som inte var redo var tidningarna själva. Genom att – som de alltid har anklagats för att göra – fortsätta att se ner på läsarna och deras åsikter, i stället för att från början ge sig in i debatten och sätta nivån, så har de själva skapat det träsk som idag är kvällstidningarnas kommentarsfält. Ställen dit ingen vettig människa vill bege sig förutom möjligtvis för att få skrocka lite eller förfasas över Folk.

Tidningarna stoppar anonyma kommentarer, heter det, men riktigt så är ju inte fallet. Det enda man gör är att man tvingar läsarna att registrera sig innan de tycker något. Alltid något. Men den konspiratoriskt lagda, som känner till att det finns mäktiga intressen som väldigt gärna skulle vilja göra det så svårt som möjligt för vanligt folk att vara anonyma på nätet, borde bli lite orolig när just vanligt folk och dessutom mången journalist som gärna vill se sig själv ståendes på den svages sida plötsligt hyllar denna lilla inskränkning i yttrandefriheten, ”framtvingad” av rädslan för dålig stämning. Det ligger i tiden. Men det är också obehagligt. För det är ju inte ens olagligheter man vill få bort – jag föreställer mig att det krävs en hel del för att en privatperson skulle kunna bli straffad för något denne skrivit – utan fullt lagliga, men obehagliga, kommentarer. Voltaires bevingade ord känns långt borta. Martin Aagård skriver om varför anonymitet är önskvärt.

I och med Expressens förmoderering försvinner nu även en del av interaktiviteten. Det kommer inte längre att gå att debattera i realtid. Men kanske kommer ett förbättrat debattklimat göra att någon faktiskt kommer att bry sig om det, och att en tids sanering kan göra tidningarnas kommentarsfält till en intressant plats. Men då krävs att tidningarna gör det de borde ha gjort från början – tar läsarnas inlägg på allvar och då och då visar sig själva i nämnda fält. Att de tar sig tid att förklara för den som skrikit högre och högre tills gränsen passerats, i frustration över att ingen lyssnat, varför just det inlägget inte var acceptabelt. Fast jag misstänker att de bara kommer att outsourca sånt till ett konsultföretag och fortsätta att muttra över pöbeln som hänger i de där kommentarsfälten som de inte skulle vilja röra med tång. Och att de helt enkelt tycker att det är bekvämare att betala någon att förmoderera kommentarer till 38 000 artiklar än att övertala någon som redan står på lönelistan att då och då visa sig bland dem. Och i så fall är alla (utom möjligtvis Marcus Birro) förlorare.

För själva poängen är ju att om man inte bryr sig om sina läsarkommentarer, ser värdet i dem och blandar sig i dem, så kan man lika gärna skita helt och hållet i att ha dem. För då ser man bara – och uppmuntrar – näthatet, där vi andra älskar internet, dess interaktivitet och den kärlek som finns där. Där, om detta är jag övertygad, man får det man förtjänar. I övrigt beskriver en herr Zackrisson mina känslor i ämnet ganska bra.

Ur brevskörden

Så blev det måndag igen, och med detta en sprängfylld mailkorg med spännande överraskningar. Exempelvis mannen som, i ett försök att diskutera stockholmsk drickskultur, snöade in i en osammanhängande historia som började med en teori om socialdemokratisk folkförnedring och – cirka en A4 text senare – via Ingvar Kamprad landade i Birgitta Dahls (”Sveriges i särkslass största misslyckande sedan Gustav Vasa”) eventuella inblandning i Pol Pots utrensningar. Oerhört fascinerande. Och lika otryckbart.

Men, nej, käre Insändarskribent – att svenska utgivare inte vill trycka dina tankar på papper beror inte på att de är fega. Det beror på att inget du skriver håller sig till ämnet eller har någon som helst relevans för målgruppen. Men några av dina visdomsord ska jag ändå ta till mig. Som ”Passa dig noga, du tror att du är trygg, men det står hundratals Kadaffis, de bara väntar på rätt läge att slå ihjäl dig”, till exempel. Starka ord, som man blott vågar ignorera på egen risk. Sen funderar man på om det kommer bli mer av den varan i inkorgen nu när nättidningarna ska börja förmoderera. (Mer om det senare.)

Sen hade någon skickat en kukbild, i hopp om att få med den bland veckans insändarskörd. Jag tackade artigt och meddelade att tyvärr är svenska utgivare för fega för att publicera såna sanningar. Avsändaren hade alltså noterat en parkkissare och, diskret som den värsta vän av ordning, knäppt en bild som avslöjade allt utom penischockarens identitet. Nöjesreportern fick snabbt nys om saken och krävde en kopia på bilden. Varför jag snart slogs av insikten att jag hade skickat en snoppbild till en flicka utan att få svar, vilket i dagens teknologiska samhälle torde vara en ung killes värsta mardröm.(Metaforiskt förstås eftersom snoppen inte var min, jag inte är ung, och det inte krävde svar. Men ändå.)

Idag har jag bara fått en massa pressmeddelanden. Man blir förbannad.

 

Ironi i praktiken

Den svenska försvarsmakten är lite finare än andra eftersom vi inte behöver oroa oss för att hamna i krig. Så vi kan kalla våra plutoner för ”fredsstyrkor” så att ingen ska tro att de håller på med obehagliga saker, som att döda folk och så. De slåss för fred och demokrati och mänskliga rättigheter, självklart aldrig för att stärka den redan starkes makt, rikedom och ideologi. På samma sätt fungerar vår vapenindustri. Svenska vapen dödar lika bra som andra länders vapen, men för att ingen ska få för sig att de är till för att döda folk så får de inte säljas till länder som är i krig (vilket ju per definition är rätt altruistiskt eftersom de som krigar behöver dem mer och är beredda att betala mest). Svenska vapen får bara döda i fredstid. I teorin förstås, för fina svenska vapen skulle väl aldrig användas för att döda folk, det vore ju orimligt.

Men trots att den svenska försvarsmakten är så vän och fin så finns det ändå dem som – hör och häpna – kritiserar den. Jag fnissade själv till när det dök upp häcklare i Prideparaden. Det kom rätt… oväntat i det sammanhanget. Men just därför desto mer effektivt. Svenskan skriver om det i dag. Och folk på internet är jätteupprörda. Och det kan de väl få vara. Armén lär inte vara särskilt HBTQ-certifierad i något land, och det krävs sannolikt ett visst mått av mod att komma ut som icke-hetero i uniform. Att de enskilda soldaterna är ledsna är inte svårt att förstå. Men när det nu börjar talas om polisanmälan är det väl ändå dags att aktivera fåntrattsdetektorn?

Det framgår inte i artikeln vem som ligger bakom polisanmälan, men det är knappast Försvarsmakten som organisation med tanke på hur deras talesperson Erik Lagersten slår huvudet på spiken i en tidigare artikel: ”Här är vi besjälade av demonstrations- och yttrandefrihet och Försvarsmakten finns till för att garantera den.” Så min teori är att anmälaren är en person med en ganska god känsla för ironi, varför skulle annars någon som representerar dem som riskerar sitt liv för att andra ska ha rätten till yttrandefrihet och demokrati polisanmäla andra för att de utnyttjade just den rätten? Beats me.

Bra skit: Bucker

Jag vet inte hur det är med er, men själv är jag rätt förtjust i non-fiktion, så kallade faktaböcker. Såna som berättar om verkligheten. Särskilt gillar jag dem som berättar om aktuella, kontroversiella ämnen, ity det öppnar för uppföljare. Kontroversiella aktuella ämnen skriver man inte om oemotsagt, varför varje hopslagen bok av dylik karaktär innebär att du måste ge dig ut på internet för att kontrollera relevansen i belackarnas kritik. Jag vill nämligen hävda att kvaliteten på den säger en hel del om hur nära sanningen din faktabok ligger.

I veckan har jag plöjt igenom Merchants of Doubt (med den stringenta undertiteln ”How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming”) av Naomi Oreskes och Erik M. Conway. Bara titeln är ju rena festen. Det är för övrigt innehållet också. Detta är djupt spännande populärvetenskapshistoria som sträcker sig ända från 40-talet fram till nutid. Om innehållet kan man läsa både här och var på nätet, men det kan sammanfattas med ett antal fiffiga knep man kan använda för att ifrågasätta rådande vetenskapliga konsensus:

• Ifrågasätt (Vetenskap är en snårig affär som bygger mycket på sannolikhet, varför dess process är i princip oändlig. Det behövs m a o alltid ”mer forskning”. Utnyttja detta, kära skeptikerkollegor.)
• Använd media (Journalister har en ryggmärgsreflex som säger dem att inga påståenden bör få gå obesvarade. Och få av dem förstår skillnaden mellan avvikande politiska åsikter och divergerande vetenskapliga rön. Vetenskapsmän skyr offentliga bråk och uttalar sig dessutom ogärna utan att diskutera med kollegorna först, så risken att de protesterar så att någon hör är liten.)
• Förvirra (Gemene man kan svårligen sätta sig in i pågående vetenskapligt arbete – inte ens begåvade vetenskapsmän vågar uttala sig utanför sin egen specifika expertis – varför man genom att utnyttja punkten ovan förvånansvärt enkelt kan sprida ounderbyggda påståenden. Med lite envishet betraktas de snart som vedertagna fakta. Svensson läser sällan hårdvetenskapliga tidskrifter.)
• Halmgubbar (Och funkar inte ens det – hitta på! Dra till med något påstående som låter bra för din sida, eller hävda att någon annan har sagt det. Kom med personangrepp!  Bara fantasin sätter gränserna! Punkterna ovan talar för att få kommer att genomskåda dig.)

Japp, det finns till och med böcker som beskriver de här metoderna i mer detalj. I Merchants of Doubt går författarna igenom sju punkter som har väckt debatt under senare delen av 1900-talet: Rökningens skadeverkningar, Effekterna av DDT, Reagans Stjärnornas krig-projekt, Surt regn, Ozonhålet, Passiv rökning, samt – dagens heta potatis – människans påverkan på klimatet. I dag är det väl få som betvivlar att rökning ökar risken för lungcancer eller att överanvändandet av freoner inte var jättebra för ozonlagret. Däremot tycks det finnas en del som tror att det är skitsamma om vi fortsätter att elda kol i några hundra år till.

Rimlig bok. Läs den.

Det här kan man ju ha åsikter om. Ty det är svårt att sätta sig in i frågan ordentligt. Jag har själv försökt. Det är enklast att använda sitt sunda förnuft. Mitt sunda förnuft säger mig att det rimligtvis inte är nyttigt att dra ner rök och tjära i lungorna varje dag (trots att jag faktiskt gör det själv till och från) och att vi knappast kan fortsätta att förorena och göra slut på jordens resurser ostraffat hur länge som helst. Det låter logiskt i mina öron. Eller så kan man lyssna på vetenskapen. Den säger nämligen samma sak, men de har siffror som stödjer dem. Tror man på vetenskapen kan man rimligtvis tro på att en begränsning av dylika osunda utsläpp vore en bra grej för att tvinga fram tekniska innovationer som löser våra energibehov på ett säkrare och effektivare sätt – precis vad som hände när man äntligen begränsade svavel- och kväveoxidutsläpp för att få bukt med försurningen.

Men – och här kommer själva poängen – Oreskes och Conway visar att alla dessa fall har en gemensam nämnare. Eller för att vara exakt, gemensamma skeptiker. Det är ju så de har valt ut sina sju stridsfrågor. En högt respekterad fyrklöver med finfina kontakter på höga platser, som alltid tycks dyka upp när till synes klockrena vetenskapliga argument börjar ifrågasättas. S. Fred Singer, Frederick Seitz, William Nierenberg och Robert Jastrow, där har ni grabbarna grus som använt samma metoder för att stoppa den fria marknaden från att göra precis vad den vill utan att behöva tänka på konsekvenserna. Uppenbarligen universalgenier med tanke på hur många olika ämnen de uttalat sig om. Så tror du inte på mänsklig påverkan av klimatet så borde du rimligtvis inte tro att rökare får cancer eller att DDT är onyttigt för människor heller. Ty de åsikterna har inte bara samma vetenskapliga grund (ingen), de har dessutom populariserats av samma personer, stödda av samma organisationer. Visst är det spännande?

Fred Singer, universalgeni, vivör, lebeman. Har inte gjort någon egen forskning på över 20 år, men har ändå råkoll på typ allt.

Och då har vi kommit fram till kritiken. Av de fyra vita amerikanska männen i kärngruppen finns bara en i livet i dag, fysikern Fred Singer, så det är till honom vi måste gå för att kolla trovärdigheten i vår bok. Vi behöver inte leta länge. Här kommer Singers replik. Och den är… inte övertygande. Om vi bortser från att Singer inleder med att stava den ena författarens namn fel, innan han börjar peka ut vetenskapliga felaktigheter i boken (som alltså inte är en vetenskaplig bok, utan en vetenskapshistorisk dito) samt ifrågasätta budbärarnas (åtminstone den ena) vandel och blåsa upp sina egna så märker vi snart att de punkter Singer angriper är irrelevanta.

När man kanske är nyfiken på hur det kommer sig att en fysiker och ekonom kunde veta så mycket mer om rökningens effekter än läkarvetenskapen så skriver Singer om berylliums atommassa. Där man undrar om källhänvisningar till häpnadsväckande påståenden väljer Singer i stället att kraftigt dementera att han hade något att göra med den metod som skulle komma att minska försurningen i Nordamerika. Inte heller vill Singer bemöta påståendena om att han envist gått ut i media med teorier (i ett brett antal ämnen) som sedan länge avskrivits, om det stämmer att han lurade en döende Roger Revelle att lägga till sitt namn på sin ”klimatskeptiska” (ett märkligt uttryck som jag använder av bekvämlighetsskäl) rapport (för att sedan använda detta till att angripa Al Gore, som nämner Revelle som sin förebild) ej heller förklarar eller förnekar han att hans forskning om rökning finansierats av tobaksbolag, eller tar avstånd från författarnas påstående om att 92% av alla ”klimatskeptiska”  skrivelser bekostats/givits ut av tankesmedjor långt ut på högerkanten (men tar, lite oväntat i ljuset av föregående påstående, upp att Oreskes en gång hävdat att några sådana skrivelser inte existerar), för att bara nämna några spännande frågeställningar ur boken.

Vetenskapen är ju nu sådan att det inte finns några exakta sanningar. Man får helt enkelt titta på den data som finns och dra sina slutsatser utifrån detta. Precis som jag just gjorde. Gör det du också.

Spelad dumhet som kamp mot dumhet

Religion har alltid funnits. Först som ett sätt att försöka förstå varandets obegriplighet, senare som ett sätt att bygga en civilisation genom att i religionens namn förtrycka oönskade och improduktiva seder, och, nu, tyvärr, allt oftare som ett politiskt vapen. I det sekulära Europa har vi varit ganska förskonade från mycket av de galenskaper som 2005 inspirerade studenten Bobby Henderson att hitta på pastafarianismen för att med satirens hjälp försynt påpeka att vetenskap är vetenskap och religion är något annat. (Mer bakgrundsfakta finns här.)

Flygande spaghettimonstret - din köttbulle i tomheten.

Här, i den civiliserade världen, får folk av hävd tro på vad de vill. Det finns till och med lagar som skyddar de rättigheterna. Och det är väl fint så. Klart att folk ska få tro på vad de vill. Så länge som det stannar där. Och om vi bortser från att Irland gjorde hädelse straffbart 2009. Eftersom lagen säger att ingen har rätt att lägga sig i troendes seder och traditioner – så länge som de inte bryter mot några lagar – öppnas en enorm lucka för godtycke. För vilka är ni att lägga er i vad någon tror på? Och för att godkännas som trossamfund, och därigenom skyddas av religionsfriheten, finns inga kvalitetskrav – dock finns krav på själva gudstjänsakten, vilket var kammarkollegiets (som beslutar i de ärendena) motiveringen till att Kopimistsamfundets ansökan avslogs. Några andra rationella krav kan ju inte finnas då religion per definition är irrationell.

Därför var det väl bara en tidsfråga innan någon skulle försöka sig på att utmana de här lagarna, så som österrikaren Niko Alm nu har gjort – och lyckats med. Niko har samma rätt att bära ett durkslag som en turban. Och samma rätt att ta av den när han vill. Ty tillbedjandet av det flygande spaghettimonstret kan tyckas fånigt, men är ju i själva verket inte konstigare än någon annan gudstro. Skippa känsloargumenten och traditionen och inse att His Noodly Appendage inte är orimligare än tron på änglar eller det rituella stympandet av barnpenisar. För själva bakgrunden till en religion, som vi konstaterade ovan, är ointressant. Ingen har någonsin ombetts att motivera eller bevisa relevansen av sin tro, religionsfriheten gäller alla. Och däri ligger det geniala i Bobby Hendersons och Niko Alms aktioner. Varför ska religion, en ogreppbar tro (sann eller låtsad) på en påhittad gudom, ges rättigheter som andra, mer meningsfulla, organisationer inte har? Och hur långt kan man dra den här farsen innan det blir en ändring?

Förhoppningsvis kan en larvig aktion få en slapp och fånig lagstiftning att ändras.