2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?
Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.
När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.
Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.
Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.
Det är oklart varför, men Messa tycks känna ett tvingande behov av att återuppfinna mitt förflutna. Visst, mitt liv kanske inte har varit glam och fest och jättespännande hela tiden, men jag tycker ändå att hennes bizarra historier om Vajlet och Den Gamle Ron Obvious börjar lukta suspekt.
Vajlet, det här hittade Messa på under en solig midsommarafton, är min före detta (fiktiva) fru. Hon är ett rejält fruntimmer som minsann går hem hos släkten tack vare sitt rotmos och sina flinka älgstyckarfingrar. Dock är Vajlet även en smula dominant, vilket kan förklara förekomsten av barnen Cewynn och Melizza samt kamphunden Kingen.
Vajlet, Kingen och Melizza.
Om du frågar Messa är påhittet av Vajlet bland det roligaste som har hänt i den moderna civilisationen, varför det är mycket möjligt att berättelserna om henne kommer att följa oss i många år än. På sistone har även en annan fiktiv person från mitt förflutna dykt upp. Hon kallar honom Den Gamle Ron Obvious, och har redan gett honom en hel del karaktärsdrag.
”Den Gamle Ron Obvious hade spottat mig i ögat och gått och lagt sig vid det här laget i stället för att hålla på och gullegulla” kan det låta. Den Gamle Ron Obvious var, har jag förstått, en hänsynslös häradsbetäckare med en extremitet i varje hål och ett otåligt sinnelag. Till skillnad från den nye Ron Obvious, verkar det. ”Tycker du att det är mysigt att vakna upp varje morgon bredvid en varm kropp? Den Gamle Ron Obvious hade satt på mig medan jag sov, sprutat mig i håret och sparkat ut mig ur sängen redan”, påpekade Messa denna morgon.
Problemet är att jag inte vet om jag ska vara smickrad eller förolämpad.
Jo, men ni vet hur det är. Förr i tiden, när farbror var ung, så hetsade man folk att dricka mer så att de skulle bli lättare att ligga med. Nuförtiden hetsar man folk att dricka mer så att det ska bli lättare att övertala dem att äntligen släppa sargen och ladda ner Wordfeudappen.
Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.
Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.
Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.
Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.
Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.
Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.
1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…
”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)
2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.
Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.
Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin” Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.
Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.
Jag tänker mig ett böljande hårsvall, fritt att mosha bindgalet med när lusten uppstår, friskt, lättskött och sensuellt…
Om Chuck Norris hade det här håret hade Chuck Norris istället gått runt och kramat folk.
Hörni, att metal har gått från farligt till töntigt till kreddigt har vi ju redan pratat om. Det skrivs böcker, görs filmer och dokumentärer om dess härlighet, och apex nåddes när ”Death Metal-trummisen Yasin Hillborg” (jag har hittills inte sett någon som berättat om vilket Death Metalband Yasin Hillborg är trummis i eller om jag borde känna till honom) släppte sitt femåriga kärleksbarn Så jävla metal – filmen om svensk hårdrocks historia.
För att liksom illustrera hårdrockens nya kreddighet har man sett till att det nästan är omöjligt att se filmjäveln, som ändå har annonserats ända sen förra sommaren. Den visades exakt fyra gånger på bio i Stockholm, alla gånger sent på vardagkvällar (för det är hårdrockigt att vara uppe sent). Sen köpte SVT upp den i avsikt att visa den, för att sen istället bestämma sig för att inte visa den. Just nu i alla fall. Sen tog det visserligen inte alltför lång tid innan den kom på DVD, så då borde det ges fler alternativ. Piratbukten, Voddler, Headweb? Glöm det! Och när jag till sist klev in i en videobutik i Sundbyberg igår i avsikt att köpa den blev jag raskt upplyst om att jag inte alls fick köpa den.
Så nu har jag, för första gången på flera år, hyrt en fysisk DVD. Det är jättekonstigt, jag måste typ gå tillbaka med den i dag. Men där har ni det – som en illustration av hårdrockens kreddstatus finns det en film som man måste kämpa stenhårt för att över huvud taget kunna se. Och jag har sett den nu.
Samtidigt började SVT visa den 11 avsnitt ambitiösa dokumentärserien Metal Evolution (Hårdrockens historia) till soundtracket av övervägande förakt. Vad jag förstår är den usel främst för att det är Sam Dunn har gjort den. Sam Dunn har tidigare gjort Metal: A headbangers journey (som innehåller filmhistoriens mest odödliga black metal-replik) samt Iron Maidenfilmen Flight 666, som jag inte har sett än men som av dem som har sett den universellt sågats som en okritisk skivbolagsprodukt. Metal Evolution lär vara aneldningen till att Så jävla metal inte kommer att visas på SVT förrän nån gång i vår.
Det här är intressant. Jag hade alls inget emot första delen av Hårdrockens historia. Faktum är att både jag och Messa satt och mös tillsammans i soffan. Men kan det inte vara så att vi automatiskt förhåller oss helt okritiska för att vi är så ovana vid att hårdrock skildras på det här sättet (och inte som i YouTubeklippet nedan)? Att vi blir glada bara för att vi får höra all denna fantastiska musik och se alla dessa vrak, och struntar i hur det förpackas? Så jävla metal är nämligen en skitfilm. Men jag älskar den ändå.
Bortsett från de ihopsamlade gamla hemmainspelningarna och filmens intervjuer så består, av naturliga skäl, bildmaterialet av utdrag ur den skattefinansierade statstelevisionen. Den som, kan man tycka, borde finnas tillgänglig för alla svenska skattebetalare (alltså du och jag, men inte Europe) att göra vad vi vill med. För jag tror nämligen att nästan vem som helst skulle kunna göra en bättre dokumentärfilm om svensk hårdrocks historia med tillgång till det materialet. Här finns ingen som helst dramaturgi och det ställs inga viktiga frågor som skulle ha kunnat förklara varför saker och ting hände så som de hände och kanske sätta in saker i ett större sammanhang, och alla låtsas som om Hempo Hildén aldrig har existerat. Kort sagt, som historiskt dokument är det ovärderligt, men som dokumentärfilm betraktat är det rena klåperiet. Dessutom verkar DVD-utgåvan vara ihopplockad av halvapor, ity den text som på traditionellt sätt berättar om vems pratande huvud vi ser slutar konsekvent en decimeter utanför tv-rutan, oavsett hur man ställer in sin tv-bild.
The Hempo. (Foto: Patrik Jihde/SR)
Men, som sagt, det är ändå väldigt underhållande. Även om det är lite oroväckande hur mycket min flickvän har pratat om den 49-årige Europebasisten John Levéns utseende sen igår.
Vad får man se då? Jo, nu ska ni få höra. Det börjar med det beryktade Svar Direkt-programmet och går sedan över till protometallarna November, EF Band och Neon Rose och intervjuer med dess medlemmar. Det pratas med Anders Tengner (som berättar om hur han vill döda Ann Ekeberg), Yngwie (som kommenterar You’ve released the fucking fury-flygresan), Jonas Åkerlund (som, naturligtvis, pratar om Bathory, men som gör det med en förbluffande töntig röst), Lars Ulrich (som läser sitt fanbrev till EF Band), Nicke Andersson (som pratar om hur konstiga de norska black metalarna var), Joey Tempest (som mest är tråkig), Leif Edling (som är extremt diplomatisk om sin relation till Messiah Marcolin) och Messiah Marcolin (som inte minns att han skulle ha gjort nåt fel) och många fler.
Men om jag får drömma lite så skulle jag vilja se en film om metal som är lika bra som svensk metal. Är det för mycket begärt?
Förra året hände det något oerhört. Mina hipsterkollegor började prata om en ny lördagsunderhållning som de tydligen följde. På TV4! De talade om coverversioner av låtar som fantastiska, när en senare nykter uppspelning visade att de i själva verket var massmarknadifierade av lite svårare låtar. En högst ohipstrig verksamhet, ju. Men man fattade ju snabbt att det där Så mycket bättre måste ha varit något alldeles speciellt då det fick så många människor att bete sig så irrationellt. Själv såg jag exakt fem minuter, men när det nu kom tillbaka i år så har vi bänkat oss.
Part II - The return
Artisterna fattade ju snabbt vilket genomslag det vore att få vara med, och började slåss besinningslöst för att väljas ut bland de sju som får bo på en herrgård tillsammans med ett tv-team. Men vad de inte verkar ha fattat är att genomslaget kan gå åt båda hållen. En tveksam insats i Så mycket bättre och karriären kan så lätt börja handla om gamla synder och vad som gick snett och hur är det egentligen med musikaliteten? Samtidigt är kameran en lömsk och opålitlig vän som med noggrann precision bevakar varenda min när våra artistvänner ska försöka hålla den god när någon slaktar ens konst, för är det verkligen någon som tror att alla hela tiden tycker att coverversionerna verkligen är så känsliga, vackra och underbara som de ”i förtroende” säger att de är?
När Tomas Ledins, denna vandrande Dressmannannons och kanske den av våra folkkära artister som hatas starkast av folk med intresse för musik och trevlighet, dag sändes i tv – alla deltagare har sin egen dag, då man får bestämma programmet och höra sina låtar i ny version – passade han på att göra en välgörenhetskonsert för hemlösa i Stockholm. Gratistidningskonglomeratet var förstås på och fick till svar av Tomas en hemmasnickrad intervju via mail, i vilken han skrivit ihop både frågor och svar till sig själv. En jättefiffig innovation av Tomas, och om vi nu bara kan få politiker och Caremachefer att göra likadant så kan vi alla snart gå och bajsa och sen hem redan vid halvfyrasnåret. Chefredaktören fyllde på med att berätta om hur hon en gång i tiden haft Tomas Ledin som hyresvärd och i vilken grad han var ett så kallat ”rövhål”. Vilket kan förklara hans förmåga att förvandla andras konst till bajs med bara tre ackord. (1. Ta musiken till Sommaren är kort. 2) Lägg till texten till Vem tänder stjärnorna. Genialt!)
Några avsnitt in i säsongen kan vi redan se ett antal trender. Som att vissa artister har förmågan att få vilka låtar som helst att låta som sina egna och att Lena Philipsson inte har den (men i gengäld verkar hon trots allt inte vara så debil som klippningen i det första avsnittet utmålade henne som – ärligt, hon framstod som det utvecklingsstörda mobboffret och borde kunna stämma någon för det – och, för att citera en bekant: ”Jag blev kanske lite förvånad över att hon och hennes kläddesignande make inte tänkte på att välsittande underkläder gör underverk för vilken som helst leopardmönstrad akrylkreation. Jag är säker på att Camilla Thulin skulle hålla med, och hennes ord brukar i textilsammanhang väga minst lika mycket som Lenas båda pattar gör. Som för övrigt sitter under mitten av överarmen. Ett kardinalfel som bara brukar förekomma på typ Finlandsfärjor”), och att genomgången av artisternas gångna karriärer inte är lika noggranna som man skulle kunna önska.
Exempelvis gick man, under Eva Dahlgrens dag, förbi hennes kanske mest minnesvärda insats i historien med total tystnad! Men frukta inte, jag har den här. Nu tar ni alla en liten paus och tittar på detta fina YouTubeklipp, specifikt efter 53 sekunder. För det är då Dahlgren sexhetsar Wahlgren med sång i en episk scen som helt sömlöst smälter in i den övriga filmen. Alla måste titta.
Laleh är den yngsta deltagaren, och också den bästa hittills. Och också den minst intressanta, gråa och tysta, om vi bortser från musiken, men det är kanske inte så konstigt. Det är det däremot att hon var den som vägrade att klä ut sig i kanindräkt och förnedra sig för en god sak. Och vad gäller E-Type och Timbuktu så är de uppenbarligen sköna snubbar, men kanske inte så sköna att jag skulle vilja att de gjorde covers på några av mina fräna låtar om jag nu vore en sån som skrev fräna låtar. Dessutom skräms jag lite av E-Types stirrande blick, men ser i gengäld fram emot hans tolkning av Flickan och kråkan – ”Och hon springer med fladdrande lockar, come along, come along, och hon springer på taniga ben, woo-oo”.
Michael Wiehe är den äldste. Han är också den som har barnasinnet mest i behåll. Ingen kan som han börja lysa med ögonen, sprudlande uppspelt över att man kan göra så där med en låt. Eller för den delen rimma så illa om kaniner. Det är också väldigt roligt att den gamle solidaritetskämpen så öppet erkänner sig vara ett slapparsel som hellre lökar än mockar skit i ladugården. Det finns helt enkelt lite för alla att irritera sig på, men trots det går det inte att komma ifrån att programmets största fördel är själva mysfaktorn.
80-talsnostalgi i ohelig färgkombination. What's not to like?
Motiv: Dolph Lundgren i rollen som Ivan Drago – vetenskapligt framtagen mästerboxare från ”ondskans imperium” – i smäckert gult, uttalandes ord vi alla sagt någon gång: ”I must break you!”
Ursprung: Minnesbilderna är oklara, men rimligtvis torde den ha kommit i min ägo via en så kallad ”rock shop” i Göteborg, Sveriges huvudstad för humor i tryck. Kontroversialitet: Nej. Men märk väl att Dolph Lundgren vid uttryckets myntande var en tragisk figur, en tv-pappa, en jätteloser, något man hånade helt utan betänkligheter, medan Dolph Lundgren av i dag är en i det närmaste folkkär figur, med självdistans och humor, men med musklerna intakta. Vore jag en bättre lögnare så skulle jag ljuga ihop en historia om att t-shirten är nästan lika gammal som Rocky IV och att den följt mig och Dolphs karriär genom toppar och dalar i en veritabel bergochdalbana. Men det är jag alltså inte, och tischan är inte ens ett halvår gammal. Affektionsvärde: Ganska obefintlig. Den ironiska generationen har vuxit upp till en ny tid helt utan principer, där till och med de mest skrattretande äctionfilmer från vår barndom nämns med respekt eller gillande eller både och. I en sån värld är en Ivan Drago blott en menlös accessoar helt utan budskap. Kuriosagrad: Låg. Till och med en Cosbytröja (och då menar jag inte en färgglad stickad tröja, utan en tischa med tv-pappan som motiv) torde väcka fler höjda ögonbryn. Kvalitet: Oklar, då den ännu inte satts på några större prov. Tyget är dock ganska grovt, vilket tyder på lång livslängd och på att den sannolikt kommer att öka i bekvämlighet över tid. Övrigt: …vill jag avråda orutinerade tischbärare från att kombinera lila med gult. Det kräver lång erfarenhet.
På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.
Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.
För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.
Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.
Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.
Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?
Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.
Quorthon, den gamle lebemannen.
Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.
Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.
Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.
Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.
Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.
Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!” Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?
Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.
UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.
Senaste kommentarer