I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.
Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.
En gång i tiden var de så här unga.
Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.
(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.
Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.
Det hände sig den mörka hösten 2012 att min gamle vän Acetonmannen hörde av sig och händelsevis undrade om jag var sugen på att släppa loss en helt vanlig torsdagskväll. Den ärevördige Roine Stolt var i stan, nämligen, upplystes jag om. Med sitt Flower Kings. Naturligtvis sade jag ja. Att lyssna på progressiv rock i levande form torde vara en nödvändig sysselsättning för någon som vill kalla sig farbror.
Jag har aldrig hört Flower Kings förut, ändå – om detta upplyste mig Acetonmannen då vi laddade upp med pilsner på en irländsk pub i Vasastan – var det jag som gjorde Acetonmannen uppmärksam på detta smått legendariska band. Hur eller varför är dock höjt i dunkel. Tyvärr ställde förbandet in, så huvudakten var redan i gång när vi dök upp och eventuellt missade vi öppningsspåret Numbers från nya plattan Banks of Eden som lär vara drygt 25 minuter långt.
Jag kan inte påstå att jag har förkovrat mig inom symfonirocken sedan min korta Genesisperiod i början på 90-talet, å andra sidan är det en musikstil som, sin progressivitet till trots, inte gärna ändrar på sig i onödan. Det här skulle bevisas av av att Roine Stolts gitarrspel hade samma sound som legendaren Steve Hackett hade under tidigt 70-tal och även den storbildsskärm som visade psykedeliska bildspel under konserten led av en svårt Pink Floydskt aura.
Redan under kvällens första mellansnack tyckte Roine att det var trevligt att se flera personer under 50 år i publiken. Under det andra äskade han handuppräckning för 50-plussare. Under det tredje hälsade han till sin fru, som var en av åtminstone sex åskådare av kvinnligt kön jag kunde se. Vilket är en ganska hög procent i dessa kretsar.
Under extranumret kom Roine ner och hängde lite med oss längst bak.
Sedan gick vi hem och tänkte litegrann på den mångfald av ansiktsbehåring vi beskådat i publiken, och livet gick vidare.
Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.
Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.
Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.
Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.
Den ultimata ondskan ligger i hur vi hela tiden lurar oss att tänka att den här gången, nu kommer det att bli annorlunda. Det är inte rimligt att de lyckas skjuta sig i foten igen. För naturligtvis kommer de att fortsätta göra det. Det ligger i deras natur. Ändå blir vi så orimligt arga och besvikna varje gång rysk fotboll misslyckas med att göra det som var omöjligt att inte göra. Som att spela oavgjort mot Grekland.
Men om vi ska försöka hitta något litet positivt i det hela så är det svårt att inte unna Grekland, detta sargade land, den glädjen ett oväntat sportresultat kan ge. Och vi kan påminna oss om all den otur de faktiskt har haft tidigare under turneringen och att de åtminstone inte spelat samma ultraförsiktig stenåldersfotboll som de har gjort tidigare detta årtusende. Om de bara kunde göra nånting åt sin musik också så skulle vi kanske rentav kunna bli vänner, Grekland och jag.
Fast just nu känns EM svårt ointressant, det gör det.
–
Egentligen tänkte jag prata om Tom Petty. En man, en hatt, en gubbrocksikon. Messa, evig vurmare för musik från förr, bjöd upp målsman och bokade biljetter och själv – även om jag faktiskt äger inte mindre än två Tom Petty-skivor, och den ena inte ens är en Greatest hits – hade jag inga större förhoppningar bortom en OK torsdagkväll. Och redan i entrén blev jag lite sorgsen. Inte en endaste Pettyhatt fanns till salu bland merchen.
Runda solglasögon letade jag inte efter.
Men, efter en förakt som var en lite sämre version av Tompa, fick jag så jag teg. Faktum är att det var lysande. Hitparaden, gitarristen, publikens bindgalna entusiasm och till och med gitarronanisekvenserna var briljanta. Vilket verkligen satte i perspektiv hur genomusel Bob Dylan var senaste gången jag avnjöt sittkonsert för mogen publik i Globen. Det enda som saknades var Into the Great Wide Open, men den avnjuts ju bäst som video med självaste Johnny Depp som Eddie Rebel:
2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?
Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.
När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.
Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.
Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.
Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.
Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.
Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.
Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.
Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.
Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.
1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…
”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)
2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.
Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.
Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin’ Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.
Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.
Jag tänker mig ett böljande hårsvall, fritt att mosha bindgalet med när lusten uppstår, friskt, lättskött och sensuellt…
Om Chuck Norris hade det här håret hade Chuck Norris istället gått runt och kramat folk.
Hörni, att metal har gått från farligt till töntigt till kreddigt har vi ju redan pratat om. Det skrivs böcker, görs filmer och dokumentärer om dess härlighet, och apex nåddes när ”Death Metal-trummisen Yasin Hillborg” (jag har hittills inte sett någon som berättat om vilket Death Metalband Yasin Hillborg är trummis i eller om jag borde känna till honom) släppte sitt femåriga kärleksbarn Så jävla metal – filmen om svensk hårdrocks historia.
För att liksom illustrera hårdrockens nya kreddighet har man sett till att det nästan är omöjligt att se filmjäveln, som ändå har annonserats ända sen förra sommaren. Den visades exakt fyra gånger på bio i Stockholm, alla gånger sent på vardagkvällar (för det är hårdrockigt att vara uppe sent). Sen köpte SVT upp den i avsikt att visa den, för att sen istället bestämma sig för att inte visa den. Just nu i alla fall. Sen tog det visserligen inte alltför lång tid innan den kom på DVD, så då borde det ges fler alternativ. Piratbukten, Voddler, Headweb? Glöm det! Och när jag till sist klev in i en videobutik i Sundbyberg igår i avsikt att köpa den blev jag raskt upplyst om att jag inte alls fick köpa den.
Så nu har jag, för första gången på flera år, hyrt en fysisk DVD. Det är jättekonstigt, jag måste typ gå tillbaka med den i dag. Men där har ni det – som en illustration av hårdrockens kreddstatus finns det en film som man måste kämpa stenhårt för att över huvud taget kunna se. Och jag har sett den nu.
Samtidigt började SVT visa den 11 avsnitt ambitiösa dokumentärserien Metal Evolution (Hårdrockens historia) till soundtracket av övervägande förakt. Vad jag förstår är den usel främst för att det är Sam Dunn har gjort den. Sam Dunn har tidigare gjort Metal: A headbangers journey (som innehåller filmhistoriens mest odödliga black metal-replik) samt Iron Maidenfilmen Flight 666, som jag inte har sett än men som av dem som har sett den universellt sågats som en okritisk skivbolagsprodukt. Metal Evolution lär vara aneldningen till att Så jävla metal inte kommer att visas på SVT förrän nån gång i vår.
Det här är intressant. Jag hade alls inget emot första delen av Hårdrockens historia. Faktum är att både jag och Messa satt och mös tillsammans i soffan. Men kan det inte vara så att vi automatiskt förhåller oss helt okritiska för att vi är så ovana vid att hårdrock skildras på det här sättet (och inte som i YouTubeklippet nedan)? Att vi blir glada bara för att vi får höra all denna fantastiska musik och se alla dessa vrak, och struntar i hur det förpackas? Så jävla metal är nämligen en skitfilm. Men jag älskar den ändå.
Bortsett från de ihopsamlade gamla hemmainspelningarna och filmens intervjuer så består, av naturliga skäl, bildmaterialet av utdrag ur den skattefinansierade statstelevisionen. Den som, kan man tycka, borde finnas tillgänglig för alla svenska skattebetalare (alltså du och jag, men inte Europe) att göra vad vi vill med. För jag tror nämligen att nästan vem som helst skulle kunna göra en bättre dokumentärfilm om svensk hårdrocks historia med tillgång till det materialet. Här finns ingen som helst dramaturgi och det ställs inga viktiga frågor som skulle ha kunnat förklara varför saker och ting hände så som de hände och kanske sätta in saker i ett större sammanhang, och alla låtsas som om Hempo Hildén aldrig har existerat. Kort sagt, som historiskt dokument är det ovärderligt, men som dokumentärfilm betraktat är det rena klåperiet. Dessutom verkar DVD-utgåvan vara ihopplockad av halvapor, ity den text som på traditionellt sätt berättar om vems pratande huvud vi ser slutar konsekvent en decimeter utanför tv-rutan, oavsett hur man ställer in sin tv-bild.
The Hempo. (Foto: Patrik Jihde/SR)
Men, som sagt, det är ändå väldigt underhållande. Även om det är lite oroväckande hur mycket min flickvän har pratat om den 49-årige Europebasisten John Levéns utseende sen igår.
Vad får man se då? Jo, nu ska ni få höra. Det börjar med det beryktade Svar Direkt-programmet och går sedan över till protometallarna November, EF Band och Neon Rose och intervjuer med dess medlemmar. Det pratas med Anders Tengner (som berättar om hur han vill döda Ann Ekeberg), Yngwie (som kommenterar You’ve released the fucking fury-flygresan), Jonas Åkerlund (som, naturligtvis, pratar om Bathory, men som gör det med en förbluffande töntig röst), Lars Ulrich (som läser sitt fanbrev till EF Band), Nicke Andersson (som pratar om hur konstiga de norska black metalarna var), Joey Tempest (som mest är tråkig), Leif Edling (som är extremt diplomatisk om sin relation till Messiah Marcolin) och Messiah Marcolin (som inte minns att han skulle ha gjort nåt fel) och många fler.
Men om jag får drömma lite så skulle jag vilja se en film om metal som är lika bra som svensk metal. Är det för mycket begärt?
Förra året hände det något oerhört. Mina hipsterkollegor började prata om en ny lördagsunderhållning som de tydligen följde. På TV4! De talade om coverversioner av låtar som fantastiska, när en senare nykter uppspelning visade att de i själva verket var massmarknadifierade av lite svårare låtar. En högst ohipstrig verksamhet, ju. Men man fattade ju snabbt att det där Så mycket bättre måste ha varit något alldeles speciellt då det fick så många människor att bete sig så irrationellt. Själv såg jag exakt fem minuter, men när det nu kom tillbaka i år så har vi bänkat oss.
Part II - The return
Artisterna fattade ju snabbt vilket genomslag det vore att få vara med, och började slåss besinningslöst för att väljas ut bland de sju som får bo på en herrgård tillsammans med ett tv-team. Men vad de inte verkar ha fattat är att genomslaget kan gå åt båda hållen. En tveksam insats i Så mycket bättre och karriären kan så lätt börja handla om gamla synder och vad som gick snett och hur är det egentligen med musikaliteten? Samtidigt är kameran en lömsk och opålitlig vän som med noggrann precision bevakar varenda min när våra artistvänner ska försöka hålla den god när någon slaktar ens konst, för är det verkligen någon som tror att alla hela tiden tycker att coverversionerna verkligen är så känsliga, vackra och underbara som de ”i förtroende” säger att de är?
När Tomas Ledins, denna vandrande Dressmannannons och kanske den av våra folkkära artister som hatas starkast av folk med intresse för musik och trevlighet, dag sändes i tv – alla deltagare har sin egen dag, då man får bestämma programmet och höra sina låtar i ny version – passade han på att göra en välgörenhetskonsert för hemlösa i Stockholm. Gratistidningskonglomeratet var förstås på och fick till svar av Tomas en hemmasnickrad intervju via mail, i vilken han skrivit ihop både frågor och svar till sig själv. En jättefiffig innovation av Tomas, och om vi nu bara kan få politiker och Caremachefer att göra likadant så kan vi alla snart gå och bajsa och sen hem redan vid halvfyrasnåret. Chefredaktören fyllde på med att berätta om hur hon en gång i tiden haft Tomas Ledin som hyresvärd och i vilken grad han var ett så kallat ”rövhål”. Vilket kan förklara hans förmåga att förvandla andras konst till bajs med bara tre ackord. (1. Ta musiken till Sommaren är kort. 2) Lägg till texten till Vem tänder stjärnorna. Genialt!)
Några avsnitt in i säsongen kan vi redan se ett antal trender. Som att vissa artister har förmågan att få vilka låtar som helst att låta som sina egna och att Lena Philipsson inte har den (men i gengäld verkar hon trots allt inte vara så debil som klippningen i det första avsnittet utmålade henne som – ärligt, hon framstod som det utvecklingsstörda mobboffret och borde kunna stämma någon för det – och, för att citera en bekant: ”Jag blev kanske lite förvånad över att hon och hennes kläddesignande make inte tänkte på att välsittande underkläder gör underverk för vilken som helst leopardmönstrad akrylkreation. Jag är säker på att Camilla Thulin skulle hålla med, och hennes ord brukar i textilsammanhang väga minst lika mycket som Lenas båda pattar gör. Som för övrigt sitter under mitten av överarmen. Ett kardinalfel som bara brukar förekomma på typ Finlandsfärjor”), och att genomgången av artisternas gångna karriärer inte är lika noggranna som man skulle kunna önska.
Exempelvis gick man, under Eva Dahlgrens dag, förbi hennes kanske mest minnesvärda insats i historien med total tystnad! Men frukta inte, jag har den här. Nu tar ni alla en liten paus och tittar på detta fina YouTubeklipp, specifikt efter 53 sekunder. För det är då Dahlgren sexhetsar Wahlgren med sång i en episk scen som helt sömlöst smälter in i den övriga filmen. Alla måste titta.
Laleh är den yngsta deltagaren, och också den bästa hittills. Och också den minst intressanta, gråa och tysta, om vi bortser från musiken, men det är kanske inte så konstigt. Det är det däremot att hon var den som vägrade att klä ut sig i kanindräkt och förnedra sig för en god sak. Och vad gäller E-Type och Timbuktu så är de uppenbarligen sköna snubbar, men kanske inte så sköna att jag skulle vilja att de gjorde covers på några av mina fräna låtar om jag nu vore en sån som skrev fräna låtar. Dessutom skräms jag lite av E-Types stirrande blick, men ser i gengäld fram emot hans tolkning av Flickan och kråkan – ”Och hon springer med fladdrande lockar, come along, come along, och hon springer på taniga ben, woo-oo”.
Michael Wiehe är den äldste. Han är också den som har barnasinnet mest i behåll. Ingen kan som han börja lysa med ögonen, sprudlande uppspelt över att man kan göra så där med en låt. Eller för den delen rimma så illa om kaniner. Det är också väldigt roligt att den gamle solidaritetskämpen så öppet erkänner sig vara ett slapparsel som hellre lökar än mockar skit i ladugården. Det finns helt enkelt lite för alla att irritera sig på, men trots det går det inte att komma ifrån att programmets största fördel är själva mysfaktorn.
Senaste kommentarer