2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?
Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.
När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.
Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.
Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.
Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.
Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.
Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.
Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.
Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.
Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.
1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…
”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)
2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.
Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.
Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin” Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.
Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.
Jag tänker mig ett böljande hårsvall, fritt att mosha bindgalet med när lusten uppstår, friskt, lättskött och sensuellt…
Om Chuck Norris hade det här håret hade Chuck Norris istället gått runt och kramat folk.
Hörni, att metal har gått från farligt till töntigt till kreddigt har vi ju redan pratat om. Det skrivs böcker, görs filmer och dokumentärer om dess härlighet, och apex nåddes när ”Death Metal-trummisen Yasin Hillborg” (jag har hittills inte sett någon som berättat om vilket Death Metalband Yasin Hillborg är trummis i eller om jag borde känna till honom) släppte sitt femåriga kärleksbarn Så jävla metal – filmen om svensk hårdrocks historia.
För att liksom illustrera hårdrockens nya kreddighet har man sett till att det nästan är omöjligt att se filmjäveln, som ändå har annonserats ända sen förra sommaren. Den visades exakt fyra gånger på bio i Stockholm, alla gånger sent på vardagkvällar (för det är hårdrockigt att vara uppe sent). Sen köpte SVT upp den i avsikt att visa den, för att sen istället bestämma sig för att inte visa den. Just nu i alla fall. Sen tog det visserligen inte alltför lång tid innan den kom på DVD, så då borde det ges fler alternativ. Piratbukten, Voddler, Headweb? Glöm det! Och när jag till sist klev in i en videobutik i Sundbyberg igår i avsikt att köpa den blev jag raskt upplyst om att jag inte alls fick köpa den.
Så nu har jag, för första gången på flera år, hyrt en fysisk DVD. Det är jättekonstigt, jag måste typ gå tillbaka med den i dag. Men där har ni det – som en illustration av hårdrockens kreddstatus finns det en film som man måste kämpa stenhårt för att över huvud taget kunna se. Och jag har sett den nu.
Samtidigt började SVT visa den 11 avsnitt ambitiösa dokumentärserien Metal Evolution (Hårdrockens historia) till soundtracket av övervägande förakt. Vad jag förstår är den usel främst för att det är Sam Dunn har gjort den. Sam Dunn har tidigare gjort Metal: A headbangers journey (som innehåller filmhistoriens mest odödliga black metal-replik) samt Iron Maidenfilmen Flight 666, som jag inte har sett än men som av dem som har sett den universellt sågats som en okritisk skivbolagsprodukt. Metal Evolution lär vara aneldningen till att Så jävla metal inte kommer att visas på SVT förrän nån gång i vår.
Det här är intressant. Jag hade alls inget emot första delen av Hårdrockens historia. Faktum är att både jag och Messa satt och mös tillsammans i soffan. Men kan det inte vara så att vi automatiskt förhåller oss helt okritiska för att vi är så ovana vid att hårdrock skildras på det här sättet (och inte som i YouTubeklippet nedan)? Att vi blir glada bara för att vi får höra all denna fantastiska musik och se alla dessa vrak, och struntar i hur det förpackas? Så jävla metal är nämligen en skitfilm. Men jag älskar den ändå.
Bortsett från de ihopsamlade gamla hemmainspelningarna och filmens intervjuer så består, av naturliga skäl, bildmaterialet av utdrag ur den skattefinansierade statstelevisionen. Den som, kan man tycka, borde finnas tillgänglig för alla svenska skattebetalare (alltså du och jag, men inte Europe) att göra vad vi vill med. För jag tror nämligen att nästan vem som helst skulle kunna göra en bättre dokumentärfilm om svensk hårdrocks historia med tillgång till det materialet. Här finns ingen som helst dramaturgi och det ställs inga viktiga frågor som skulle ha kunnat förklara varför saker och ting hände så som de hände och kanske sätta in saker i ett större sammanhang, och alla låtsas som om Hempo Hildén aldrig har existerat. Kort sagt, som historiskt dokument är det ovärderligt, men som dokumentärfilm betraktat är det rena klåperiet. Dessutom verkar DVD-utgåvan vara ihopplockad av halvapor, ity den text som på traditionellt sätt berättar om vems pratande huvud vi ser slutar konsekvent en decimeter utanför tv-rutan, oavsett hur man ställer in sin tv-bild.
The Hempo. (Foto: Patrik Jihde/SR)
Men, som sagt, det är ändå väldigt underhållande. Även om det är lite oroväckande hur mycket min flickvän har pratat om den 49-årige Europebasisten John Levéns utseende sen igår.
Vad får man se då? Jo, nu ska ni få höra. Det börjar med det beryktade Svar Direkt-programmet och går sedan över till protometallarna November, EF Band och Neon Rose och intervjuer med dess medlemmar. Det pratas med Anders Tengner (som berättar om hur han vill döda Ann Ekeberg), Yngwie (som kommenterar You’ve released the fucking fury-flygresan), Jonas Åkerlund (som, naturligtvis, pratar om Bathory, men som gör det med en förbluffande töntig röst), Lars Ulrich (som läser sitt fanbrev till EF Band), Nicke Andersson (som pratar om hur konstiga de norska black metalarna var), Joey Tempest (som mest är tråkig), Leif Edling (som är extremt diplomatisk om sin relation till Messiah Marcolin) och Messiah Marcolin (som inte minns att han skulle ha gjort nåt fel) och många fler.
Men om jag får drömma lite så skulle jag vilja se en film om metal som är lika bra som svensk metal. Är det för mycket begärt?
Förra året hände det något oerhört. Mina hipsterkollegor började prata om en ny lördagsunderhållning som de tydligen följde. På TV4! De talade om coverversioner av låtar som fantastiska, när en senare nykter uppspelning visade att de i själva verket var massmarknadifierade av lite svårare låtar. En högst ohipstrig verksamhet, ju. Men man fattade ju snabbt att det där Så mycket bättre måste ha varit något alldeles speciellt då det fick så många människor att bete sig så irrationellt. Själv såg jag exakt fem minuter, men när det nu kom tillbaka i år så har vi bänkat oss.
Part II - The return
Artisterna fattade ju snabbt vilket genomslag det vore att få vara med, och började slåss besinningslöst för att väljas ut bland de sju som får bo på en herrgård tillsammans med ett tv-team. Men vad de inte verkar ha fattat är att genomslaget kan gå åt båda hållen. En tveksam insats i Så mycket bättre och karriären kan så lätt börja handla om gamla synder och vad som gick snett och hur är det egentligen med musikaliteten? Samtidigt är kameran en lömsk och opålitlig vän som med noggrann precision bevakar varenda min när våra artistvänner ska försöka hålla den god när någon slaktar ens konst, för är det verkligen någon som tror att alla hela tiden tycker att coverversionerna verkligen är så känsliga, vackra och underbara som de ”i förtroende” säger att de är?
När Tomas Ledins, denna vandrande Dressmannannons och kanske den av våra folkkära artister som hatas starkast av folk med intresse för musik och trevlighet, dag sändes i tv – alla deltagare har sin egen dag, då man får bestämma programmet och höra sina låtar i ny version – passade han på att göra en välgörenhetskonsert för hemlösa i Stockholm. Gratistidningskonglomeratet var förstås på och fick till svar av Tomas en hemmasnickrad intervju via mail, i vilken han skrivit ihop både frågor och svar till sig själv. En jättefiffig innovation av Tomas, och om vi nu bara kan få politiker och Caremachefer att göra likadant så kan vi alla snart gå och bajsa och sen hem redan vid halvfyrasnåret. Chefredaktören fyllde på med att berätta om hur hon en gång i tiden haft Tomas Ledin som hyresvärd och i vilken grad han var ett så kallat ”rövhål”. Vilket kan förklara hans förmåga att förvandla andras konst till bajs med bara tre ackord. (1. Ta musiken till Sommaren är kort. 2) Lägg till texten till Vem tänder stjärnorna. Genialt!)
Några avsnitt in i säsongen kan vi redan se ett antal trender. Som att vissa artister har förmågan att få vilka låtar som helst att låta som sina egna och att Lena Philipsson inte har den (men i gengäld verkar hon trots allt inte vara så debil som klippningen i det första avsnittet utmålade henne som – ärligt, hon framstod som det utvecklingsstörda mobboffret och borde kunna stämma någon för det – och, för att citera en bekant: ”Jag blev kanske lite förvånad över att hon och hennes kläddesignande make inte tänkte på att välsittande underkläder gör underverk för vilken som helst leopardmönstrad akrylkreation. Jag är säker på att Camilla Thulin skulle hålla med, och hennes ord brukar i textilsammanhang väga minst lika mycket som Lenas båda pattar gör. Som för övrigt sitter under mitten av överarmen. Ett kardinalfel som bara brukar förekomma på typ Finlandsfärjor”), och att genomgången av artisternas gångna karriärer inte är lika noggranna som man skulle kunna önska.
Exempelvis gick man, under Eva Dahlgrens dag, förbi hennes kanske mest minnesvärda insats i historien med total tystnad! Men frukta inte, jag har den här. Nu tar ni alla en liten paus och tittar på detta fina YouTubeklipp, specifikt efter 53 sekunder. För det är då Dahlgren sexhetsar Wahlgren med sång i en episk scen som helt sömlöst smälter in i den övriga filmen. Alla måste titta.
Laleh är den yngsta deltagaren, och också den bästa hittills. Och också den minst intressanta, gråa och tysta, om vi bortser från musiken, men det är kanske inte så konstigt. Det är det däremot att hon var den som vägrade att klä ut sig i kanindräkt och förnedra sig för en god sak. Och vad gäller E-Type och Timbuktu så är de uppenbarligen sköna snubbar, men kanske inte så sköna att jag skulle vilja att de gjorde covers på några av mina fräna låtar om jag nu vore en sån som skrev fräna låtar. Dessutom skräms jag lite av E-Types stirrande blick, men ser i gengäld fram emot hans tolkning av Flickan och kråkan – ”Och hon springer med fladdrande lockar, come along, come along, och hon springer på taniga ben, woo-oo”.
Michael Wiehe är den äldste. Han är också den som har barnasinnet mest i behåll. Ingen kan som han börja lysa med ögonen, sprudlande uppspelt över att man kan göra så där med en låt. Eller för den delen rimma så illa om kaniner. Det är också väldigt roligt att den gamle solidaritetskämpen så öppet erkänner sig vara ett slapparsel som hellre lökar än mockar skit i ladugården. Det finns helt enkelt lite för alla att irritera sig på, men trots det går det inte att komma ifrån att programmets största fördel är själva mysfaktorn.
Plötsligt avbröt den medelålders mannen gitarrspelet med den avancerade tumföringen för att ifrågasätta sina åhörare. För tydligen var det ett par tjejer framför scen som inte kunde sitta stilla, som övermannades (-kvinnades?) av den hypnotiska rytmen och brast ut i dans. ”Vad håller ni på med? Ska ni lyssna eller ska ni gå hem?” undrade mannen i en inte helt vänlig ton, och vägrade att fortsätta spela förrän dansterroristerna skärpt till sig och för helvete satt sig ner igen.
Mannen var Mark Knopfler. Nu har det gått nio år sedan ovanstående traumatiska händelse, som min flickvän svär är helt sann. Nu är Mark Knopfler påhäng till en annan gammal grinig gubbe, nämligen Bob Dylan, ikonen, rebellen, fulsångaren. Det här är inte några av mina favoritartister, det är inte sånt jag sitter på min kammare och spisar (i den mån jag överhuvudtget har en kammare, eller nånsin ”spisar” något), men visst har väl Svärfar spelat nån svängig Knopflerbit nån gång, och nog är Dylan en sån där artist som man borde se innan han dör, så när Messa föreslog att vi skulle gå och lyssna i Globen gav jag med mig oväntat enkelt.
Griniga gubbar show, one night only.
En sak man kan säga om Mark Knopfler är att han är rätt så tråkig. Visst, han är en duktig gitarrist, men när jag har tagit mig tid att trängas med mindre stilsäkra individer så länge så tycker jag att jag kan begära mer underhållning av Mark och hans åttamannaband än en violinist som då och rytmiskt lyfter på högerbenet. Knopfler låter numera som ett pubband som lånat in en sjukt vass kille på gitarr och det är ju inte det sämsta, men att som min flickvän hävda att han var ”fantastisk” tycker jag faktiskt är att våldföra sig på sanningen en smula.
Jag var mer spänd på Dylan. Hur rebellisk den gode Robban än varit så har han ändå nått den ålder då han av konventionen tvingas börja spela sina äldre ikoniska låtar, ty utan dessa är han bara en grinig 70-årig farbror som snöat in på opassande rockabillykomp med lite för många gitarrister. Tyvärr var det lite svårt att veta huruvida han faktiskt gjorde detta, ehuru Bob Dylan lät mer som en bakfull Tom Waits med talfel än som Bob Dylan. Det var orimligt att förvänta sig att man skulle kunna uttyda ett enda ord han sjöng. Att han dessutom klätt upp sig kvällen till ära i ett par fladdriga brallor med revärer tänker jag inte ens bevärdiga med en kommentar.
För att tala klarspråk: Det lät förjävligt. Och redan efter nån timme började folk besvärat söka sig mot utgångarna, då det sista hoppet om att det skulle bli bättre hade dött ut. Mot slutet kom så i alla fall – det tog en stund att identifiera dem – både Like A Rolling Stone och Blowing In the Wind i versioner som min flickvän tycktes ta rent personligt:
”Tror du han var nöjd med Like A Rolling Stone? Tror du att han sitter i logen och myser, ”god dämn, jag satte den verkligen stenhårt ikväll’, tror du det?” Sen vägrade hon att köpa en konserttischa trots att det var uppenbart att hon tyckte att den var snygg.
Och på tunnelbanan hem stötte jag på Nöjesreportern som hade varit på Bon Iver. Då kände jag mig lite gammal. Är det någon/några jag borde känna till?
På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.
Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.
För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.
Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.
Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.
Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?
Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.
Quorthon, den gamle lebemannen.
Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.
Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.
Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.
Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.
Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.
Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!” Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?
Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.
UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.
Den som har för vana att titta till spalten till höger har noterat att jag läser mycket om musik för tillfället. När man ska prata med eller om musiker så finns det en punkt som man aldrig glömmer bort – den där artisten i fråga berättar om den där låten de hörde, den där som förändrade deras sätt att se på musik, och i förlängningen deras liv. Ofta väldigt romantiskt beskrivet. Det är en väldigt fin punkt. Man får chansen att berätta en tillrättalagd musikhistoria samtidigt som artisten får hylla en gammal hjälte. En låt. Ett ögonblick. Ett liv format. Men jag skriver tillrättalagd eftersom jag inte riktigt tror på det. Det är bara något man intalar sig själv för att det verkar rimligt. Även om det naturligtvis inte är det.
Min egen relation till hårdrock började med Denim and Leather med Saxon, det gamla brittiska NWOBHM-bandet som förmodligen fortfarande turnerar. (Signifikativt nog en låt om hur Saxon själva blev rockers – varje hårt band med självaktning brukar ha åtminstone en låt om detta, samt en om hur livet är på turné.) Denim and Leather släpptes 1981, enligt AMG, och det verkar rimligt. Då var jag 8 år. Det var nåt med det tuffa, distinkta soundet som fastnade. …Och sen var det bara hård rock som gällde för mig. Eller, nej. Det var det naturligtvis inte. Jag var 8 år, för fan. Jag fortsatte att lyssna på mammas country- och dansbandsskivor. Jag började inte aktivt lyssna på popmusik förrän 1984. Men Saxon var mina första idoler. När vi började läsa engelska i fjärde klass så satt jag och översatte texten till bandets episka Crusader.
I den vevan började jag hänga med en äldre kille som hette Pierre. Han gick i min systers klass och var en hård jävel som dock lovade att sluta stjäla bilar när han blev 15 och straffmyndig. (I själva verket har han spenderat större delen av sitt liv bakom murar, men det är en annan historia.) Anledningen till att han lät mig hänga hemma hos honom var att det var så lätt att lura av mig min veckopeng. Jag var spekulant på vad skit som helst som han vill bli av med. Trumpinnar och en trasig cymbal? Visst! Okejtidningar med saknade sidor? Jajamen! Slitna posters av för mig okända glamrockband (utslitna ur ovan nämnda Okejtidningar)? You bet, ett gäng! Samtidigt sög jag i mig som en svamp av musiken han lyssnade på. Vi kollade på läskiga videos med Ozzy Osbourne, bangade vår huvuden till Judas Priest och Accept och så såg jag till att spela av samtliga fram tills dess utgivna Iron Maidenskivor. Så vad mig anbelangar var jag den stora vinnaren i arrangemanget.
Något år senare flyttade en annan ökänd brottsling in på min gata och började i min klass. Vårt gemensamma musikaliska intresse stannade dock vid Eddie Meduza och hans olika alter egon. Musiken fann jag istället hos en annan klasskompis. Då Bautapung slutade som livstidsdömd Malexanderrånare så var det sista jag hörde från Tobi att han skulle läsa till präst. Huruvida det har något som helst samband med den sataniska musik vi lyssnade på medan vi bytte datorspel med varandra har jag däremot ingen aning om.
Errol Norstedt. (Foto: SvD)
För den yngre läsaren är det kanske bäst att inflika något om hur svårt det var att upptäcka ny musik på den här tiden, andra halvan av 80-talet. En LP-skiva kostade 80-90 kronor, vilket var en oerhörd summa för en tolvåring, och för musik hårdare än Depeche Mode var Pär Fontanders radioprogram Rockbox (ett program värt ett eget blogginlägg) det enda som fanns. 45 minuter i veckan, det var allt vi fick. Innan 1986, när programmet fick en ordentlig sändningstid, var man hänvisad till tidningen Okej och sina kontakter.
Tobi var en utmärkt kontakt. Han köpte skivor på chans i den ärevördiga musikbutiken Rosa påsen i Örebro. Om skivorna inte levde upp till sina fräna omslag (det var så man valde ut dem) bytte han dem helt sonika mot något annat. Vi fick genomlida en hel del skit med denna metod, men gjorde också ett och annat fantastiskt fynd. Helloween, Celtic Frost, Candlemass och Sabbat för att nämna några. Det närmsta jag har kommit den där livsomvälvande låten torde ha varit när jag först gången åhörde CandlemassSolitude i Tobis rum. Det gör mig å andra sidan långt ifrån unik, eftersom rocktidningen Metal Forces ofta använde sig av uttrycket I felt like the first time I heard Candlemass” Solitude! för att accentuera när något var häpnadsväckande annorlunda och nytt.
Och vad jag tycker om Sabbat är väl ingen hemlighet. Det var också i den här vevan – det bör ha varit 1986 eller 87 – som vi gick på vår första hårdrockskonsert på Kulturhuset i Örebro: Candlemass med Ice Age som förband. Ett par år senare träffade jag nya kompisar, kompisar som redan var hårdrockare och hade ymniga skivsamlingar varför resten är, som man säger, historia.
Rent teoretiskt borde det gå att kombinera två kära intressen så att de tillsammans bilder något överjävligt bra. Som korv och Lill-Babs till exempel. Det borde ju inte kunna bli bättre än så.
Senaste kommentarer