Supermegastora ballechiliinlägget

Även om jobbet suger och det är alldeles för långt kvar till semestern och korven är slut så går det alltid att finna lugn och ro om man bara kliver ut på balkongen och insuper sitt ballprunk. Det är väl bonnajäveln i mig som ger sig till känna. Det är en hobby som inte bara alienerar och irriterar din omgivning, den bjuder också på nya upptäckter varje dag (som du kan använda för att irritera din omgivning ännu mer). Tomatcount? 22! Knoppläget? Jo, nu ska ni får höra! Musmelonen som knoppade så lätt i går, så här ljuvflig är den i dag.

Den är typ gul och så. Och krullig, men det var den förut också.

Och tomatillon. Knopparna dyker upp överallt, men bara en har blommat, och i morse såg den blomman ut så här:

Jag menar – HÄRREGUD! Den är också gul! Det är SÅ SPÄNNANDE!!!1

Fast i dag tänkte jag ett vi skulle prata om odlingens stolthet och högmod – chilihyllan. Jag älskar den så mycket! Det har i sanning ballat ur en smula sedan jag hittade en torkad peppar på diskbänken och tänkte ”hmmm…”. I dag har jag läst om bonchis (bonsai chili – det utan tvekan fränaste sättet att övervintra dina små kärleksbarn), hydroponisk odling (vågar jag definitivt inte prova av rädsla för fuktskador och  allmän krånglighet), ZenGrow (TM) (För mesigt) och hur man bygger ett åretruntlaboratorium medelst växtbelysning, värmemattor och intrikata hyllsystem (blir svårt att realisera pga sambo).

Men i år är det old school som gäller. Frösådd i billig ICA-jord i början av mars. Vanligt sketet solljus i icke-söderlägefönster. Utplacering på balkong vid första längre sammanhängande nattemperatur på över 12 grader (Vilket var för tre veckor sen. Vilket i sin tur följdes av tre veckors riktigt rövigt väder). Så plantorna växer inte direkt som ogräs.

Däremot växer det sånt här ogräs ur nästan varenda chilikruka.

Nästa år kan det bli sådd i perlite, belysning, värmemattor och kanske rentav kaliumnitratlösning strax efter julafton, men för nu kör vi amtörstyle. Jag sådde första omgången i vanlig jord i minidrivhus i början av mars. Nästan inget har överlevt hela vägen sedan dess. Andra vändan sådde jag i en pluggbox av plast i mitten av mars, och där har jag en nästan 75-procentig överlevnadsratio. När de grott flyttade jag in dem i småkrukor i minidrivhuset, och därefter har de skolats om två gånger. Ungefär. Och 11 veckor senare ser chilihyllan ut så här.

Konstruktion: Pappa. Den skarpsynte räknar till 16 krukor (plus en som inte hör dit, dvärgbergtallen som numera står på fönsterbrädan under en plastpåse.)

Eftersom de små liven har vuxit upp under svensk vårsol (som, vill jag bestämt hävda, inte har visat sig så ofta som man torde kunna begära) samt (när jag har kommit ihåg) en gammal läslampa så har de koncentrerat sig mer på att växa på höjden än på bredden. Vilket i sin tur innebär att ett halvdussin av dem måste stagas av blompinnar.

Min Golden cayenne är så ranglig att jag börjar ge upp hoppet. Dessutom är vissa blad sura på någonting. Det här var ändå innan jag lyfte på fiberduken och började härda dem mot riktig sommarsol. (Minns ni att vi hade det i några timmar i helgen?)

Maffigast är mina Fish pepper. De har också väldigt snygga blad. De ska alltså se ut sådär, de är inte skadedjursangripna. Än i alla fall. Jag har fått lära mig att det kan funka att blanda vanlig såpa i vattensprutan om man vill bli av med bladlöss. Fast när de står utomhus lär risken vara mindre för angrepp, eftersom även bladlössens ärkefiende nyckelpigan bor utomhus.

Fiskpeppar. Bra till soul food.

Jag har dålig koll på vilka sorter som tillhör vilken art (men det är nästan bara Capsicum anuum, den tåligare sorten för vårt klimat) och vilka sorter som är starka och milda. Jag har i alla fall inte sått några av de karibiska eller indiska mördarvarianterna med miljontals scoville. Det må vara macho, men den här snubben får ont i hela ansiktet av thaiställets vanliga röda chili, så vad ska jag med Trinidad Morugas till? Stiligast hittills är den här rackaren: Aji cachucha.

Ajaj, så tjusig!

Tittar man närmare ser man små vita prickar på bladen. Får man hoppas så hoppas jag att det inte är bladlusrelaterat. Jag har i alla fall inte sett något som krallat runt.

Sedan balleprojektet övergått till en mani har jag införskaffat ett par dussin krukor av skiftande storlek, lecakulor och perlite (ännu oanvänt dock), en tex-mex-kokbok, en stor chilibok av legendaren Dr. (i peppar då får man anta) Paul Bosland (som förväntas anlända i slutet av veckan), en pluggbox av mer hållbart material, en kaffekvarn (för att mala torkad chili till pulver, såklart), en sekatör och diverse mindre tillbehör. Värmematta och belysning, root kit och rothormon och såna goa grejor lär tillkomma. Men jag kan sluta när jag vill.

Cayenne Long Slim. Det här är typ standardchili – avlång, röd och förmodligen min starkaste sort.

Och jo, jag har även börjat följa ett dussin chilibloggar. De rackarna har oftast frukter att skörda redan i mars (å andra sidan hittade jag även en snubbe som experimenterade med att använda sitt eget kiss som gödning), men jag har ingen sådan tur. Det första livstecknet kom dock i veckan. Det är min gula peppar från en chilimix inhandlad på ICA Maxi (för deras frön. Jag kan sluta när jag vill.) som börjat visa tecken på knoppning.

Hämta edert förstoringsglas så ska farbror se att man kan skymta nånting där i mitten.

Tidigare har jag täckt chilihyllan med dubbelvikt fiberduk mest hela tiden, men nu när det har blivit lite varmare har de fått stå öppet på dagarna. Och för första gången i natt på natten. Och de verkar inte ha tagit skada av det.

Här har vi hyllplan tre av fyra: Röd habanero, Pimento Barra do Ribeiro och den klena Golden Cayenne.

Två sorter blev det inte ens groddar av: Tequila sunrise och Poblano. Synd på poblanon, den ska vara god. Och sålunda är min chilisamling i dag. Ni lär inte ha hört det sista om den.

Jättestora balleodlarinlägget 2

Ja, ni fattar ju att alla plantor inte får plats på lillballen. Men frukta inte, vi har en ganska rejäl fönsterbräda att ta till också. De här skönheterna får av olika skäl hålla till där. Till exempel den så omhuldade snoppmangon. En gång i tiden ett obscent bihang till en nogsamt nytvättad kärna, i dag ett mindre träd.

Mangon har dessutom fått sällskap av avocadon, som äntligen började visa livstecken efter några veckor halvvägs ner i ett vattenglas.

Mangon är inte den mest högresta fönsterväxten. Det är en som jag inte tror ska vara särskilt hög, nämligen anusbasilikan.

Se hur divigt den står och sträcker på sig, utan att låtsas om oljorna i bakgrunden som så småningom ska bli dess bleka död.

Nu blommar den. Man har sagt mig att man gör bäst i att knipsa bort blommorna, eftersom de suger kraft, men med tanke på hur löjligt hög min basilika anis redan är så tänker jag högaktningsfullt skita i det rådet.

Blomma. Lilaaktig. Lätt suddig.

I går fick anusbasilikan sällskap av sin kusin timjan (och det kan väl kanske hända att jag även planterade ett knippe gräslök och persilja – numera stadigt uppstagade medelst för ändamålet godkända uppbindningsanordningar), och den dvärgbergtall som jag, som det så fint heter, stratifierat i sex veckor. Och med stratifierat menar jag att jag har haft den i kylen i en käck bit fuktig torv. (I en plastpåse alltså, det är inte torv i vår sallad, OK? OK!) Nu ska den stå med plastpåse över sig ungefär lika länge till innan vi får veta huruvida den tänker slå rot. Men det kommer den förmodligen inte. Dvärgbergtallen från Alaska ska inte bli högre än 90 cm, och jag köpte den i nån sorts optimistisk tro att jag ska kunna göra ett bonsaiträd av det. Fast det var innan jag fick höra om bonchis – men mer om det  när vi snackar chili. Det blir kul.

Möt citrushyllan. Herrarna Citron, Jättemöglig skylt och Blodapelsin. Det lär vara citron framför mögelskylten också, eftersom alla fem plantor stod i samma fuktiga kruka förut.

Mina citrusar torde ha planterats nån gång i mitten av februari, och har därför nått den ansenliga åldern av 16 veckor. Mangon är 14 veckor  och basilikan 11. Ja, sen har Messa nån sorts kaktus också, men den har varit med länge.

På ballen har det faktiskt hänt en del sen i går också. Tomatillon verkar mycket riktigt vara på väg att slå i blom, och de tio tomaterna jag räknade till i fredags kväll är i skrivande stund inte mindre än 17 stycken. Typ en burk. Ballast är ändå att musmelonen – den på sistone så långsamt växande – har fått knoppar. Mannen, jag svär!

Vi har redan snackat om mina fotoskills, så släpp det. Det är de gula små rackarna i mitten. Det finns fler, men de håller bara på och dansar disco när jag ska fånga dem och blir alldeles suddiga.

Nästa gång blir det kul och manligt och så, för då ska vi snacka chili.

Rons balkongodlarblogg

För drygt två år sedan fick jag för mig att det vore trevligt med en grön och fin balkong. En ätbar djungel att mysa i. Så Messa lade trall och jag köpte ballemöbler och den 17 maj 2011 sådde jag de första fröna till en ny ekologisk framtid.

Ett ögonblick ur historien, betitlad ”Balle 17 maj 2011″.

Vi odlade dill och persilja och plocksallat. Och drömmen om en grön förortsoas på 2,90 * 1,40 hade börjat förverkligas. Förra året införskaffades en spaljé och en klätterväxt som aldrig klättrade. Under vintern fick den stå inomhus utan större åthävor annat än att den fick vatten mer sällan än förut. När våren sedan kom var det enda som hände att den började tappa sina få löv och att det kröp små vita kryp i dess jord. Å andra sidan poppade det upp små gröna skott här och var i krukan. Efter ett tag tog jag det största och planterade om.

Nog för att den kommer från kameleontbuskens kruka, men är den inte misstänkt lik en maskros?

För några veckor sedan klippte jag ner kameleontbusken lite grann och ställde ut den på balkongen, och först då började den visa livstecken. Nu har den gett nya skott, men jag har svårt att se att den kommer att börja klänga på nåt i sommar.

Min första övervintrare!

Jag är fortfarande nybörjare, så jag försöker att låta allting växa fritt, utan ingrepp och lära mig mer om hur allting växer och när det är lämpligt att klippa, ta sticklingar och sånt allt eftersom. Jag använder vanlig såjord, ibland med lecakulor i botten, och kompletterar ibland med ICA:s växtnäring. I första hand odlar jag sådant man kan äta. Min balle erbjuder dock inte de bästa förutsättningarna. Den ligger i nordvästläge och har bara sol på eftermiddagar fram till typ halv fem. Då går solen i höghus och kommer tillbaka vid kvart i 8, då har den rundat grannhuset. Utrymmet är också en smula begränsat, för vi vill kunna sitta på ballen och grogga också.

Överblick. Från vänster ser man honungsmelon, rädisor, tomatillo, mynta och körsbärstomater.

Tomater har visat sig vara lättodlat. Allt de verkar behöva är mycket vatten. Messa satte tomater förra sommaren, och de gav frukt – även om det inte var mycket – sent på hösten. I år satte jag körsbärstomater i minidrivhus redan i februari och, trots det usla vädret i maj, räknar redan till tio blivande tomater.

Det ser ut att bli en mycket bättre skörd i år.

Jag har sex plantor som är en dryg meter höga. Som man kan se på bilden har jag fäst dem i spaljén. De får inte bli så mycket högre nu, för då räcker spaljén inte till. Kanske kan jag klippa ner dem då, och sätta topparna i vatten och plantera om dem senare. Jag har tänkt att jag ska försöka övervintra dem i år, för att få en ännu tidigare skörd nästa år.

Vårens succé är tomatillon. Det är första gången jag provar mig på denna huvudingrediens i grön salsasås, och jag tror att den är på väg att börja blomma.

Två-tre såna här knoppar dök upp i veckan. Mycket spännande.

Jag tog en översiktsbild på ballen för en vecka sedan och när jag jämförde den med dagens så är det bara tomatillon som har vuxit märkbart. Så här ståtlig är den nu.

Jag vet inte om jag borde dela på plantorna, men så länge som den verkar trivas så låter jag den vara.

Musmelonen a k a djungelgurkan är min mest exotiska växt. Jag blev tvungen att sätta ut den på balkongen lite tidigare än tänkt eftersom den växte så aggressivt och slingrade sig runt allting i dess närhet. Varje morgon fick jag försiktigt peta loss den från fönsterhandtag, andra plantor eller gardiner. Sedan jag flyttade ut den så har den växt mycket långsammare, men dess översta ”lian” når mig i alla fall till midjan.

Djungelgurkan har körsbärstomaten i ett strypgrepp. Några blommor har jag inte sett än.

Djungelgurkans kusin honungsmelonen har jag inte haft några större förhoppningar på. Jag planterade den i en gammal vindruvsburk, och trodde att jag tog livet av den när jag planterade om den. Dess rötter är väldigt ytliga. Nu står den i en stor zinkbalja med autobevattning i form av en glasfågel från Indiska. Fast jag vet inte hur fågeln funkar egentligen, för det kan gå dagar utan att den suger vatten trots att jordytan är snustorr, och den har inte växt på länge. Jag har ställt den på en soligare plats nu, i förhoppningen att den ska vakna till lite. Men det får gärna bli lite sol också.

Honungsmelon, 14 veckor efter sådd. Blir det frukt här är det en sensation.

Även mina gojibär har flyttats från skugga till en soligare plats i hopp om att de ska skjuta på höjden. Det påstås att gojibuskar kan bli uppemot fyra meter höga buskar som står emot både kyla och blåst, men det jag har fått fram är både litet och ömtåligt. De står fortfarande kvar i samma kruka som de såddes i, eftersom de lär ha känsliga rötter. Av sex frön blev det plantor av alla sex, även om en har dött under våren.

Gojibären är 8 veckor gamla. De är också små, veka och ynkliga.

Jag har inte satt några av de klassiska kryddväxterna i år, ingen dill eller persilja (eftersom jag tycker att de är överskattade som kryddor) och ingen gräslök (eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas med dem). I stället har jag, sporrad av mina enorma framgångar med mynta genom åren, i år kompletterat med koriander och basilika. Basilikan satte jag i går, så det återstår att se hur det går – den håller jag inomhus eftersom den inte gillar min blåsiga balle – men koriandern börjar ta sig efter en tveksam start.

Kryddhyllan: Basilika, koriander och mynta. Myntan skulle lätt kunna planteras om i en större kruka, men jag tycker att den tar tillräckligt mycket plats redan.

Om man tittar noga kan man se att myntan har börjat få rödaktiga blad längst bak. Det är de bladen som har hängt över balkongkanten, men vad det beror på har jag ingen aning om.

Slutligen ryggraden i en ätbar balkongodling: plocksallat. Den är alltid lättodlad, men i år har jag stött på en del motgångar. Jag sådde i en balkonglåda, tillsammans med rädisor, inomhus i början av april. Efter att ha växt rent löjligt aggressivt den första veckan hände något och de tog nån sorts paus. Jag kan ha krossat plantorna med en alltför grov vattenstråle när jag vattnade dem. Jag var fullt upptagen av mina chilisar så jag ställde ut dem på balkongen och tänkte inte mer på det. Jag antog att de skulle dö. Men i stället kom de in i andra andningen. Nu är problemet snarare att rädisorna har börjat konkurrera ut salladen.

Plocksallat till vänster, rädisor till höger. Men fan vet hur man vet när rädisorna är mogna. Förhoppningsvis sticker de upp sina röda huvven när det är dags.

Så ser min balkong ut idag. (Och OK, jag har faktiskt satt en kruka plocksallat till och ett sista försök med gräslök.) Men om du tror att det där är hela mitt gröna menagerie så får du skärpa dig. Jag har inte berättat om mina inneväxter eller min chilipeppar än. Vänta bara.

Ballprunket – snart på ballen

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.

Pang på pungen i Portugal

Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)

Super Bock. Drink it, forget it.

Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.

Gammalt och nytt.

Så här är det

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Hett på ballen

Messa har varit förståeligt besviken över att jag inte har skrivit något svulstigt inlägg om månadens stora begivenhet Korvmässan. I stället skrev hon ett eget, så pallra er iväg dit och läs. Det är lätt värt det, det har bilder på Bengt Frithiofsson och Ulf Elfving i en halmhatt. Förutom alla underbara korvar som min väska var full av är jag mycket spänd på den lömska blåbärssenapen jag köpte. Den är blå.

Jag tänkte bara berätta att årets ballesäsong är invigd. I går planterade jag nämligen ett helt gäng frön från de där pepparfrukterna av okänt ursprung som legat på diskbänken och torkat i flera veckor. Samt fefferoni- och jalapenofrön direkt från mexikanska burkhyllan. Det är förmodligen helt orimligt att förvänta sig något som helst reultat av de sistnämnda grodderna, men det var å andra sidan folk som gjorde konstiga miner bakom min rygg när jag planterade Ica-vitlökar förra året, så varför inte experimentera vilt igen?

Ja, först efteråt läste jag på webben hur man egentligen ska plantera peppar, och det var nog bäst så, emedan alla råd var helt olika. Förresten lär man sig inget om man inte gör fel några gånger först. Mina chilis – om det blir några – kommer att bli gangsta.

Fler fascinerande fakta

I det senaste veckobrevet kan man läsa om att redaktionen orsakat ”veckans snackis” hos säljavdelningen. Det var nämligen som så, jag noterade själv när detta hände, att säljchefen tittade förbi för att prata om sånt vi inte är intresserade av och då råkade få syn på en bok som låg på nyhetschefens skrivbord. Inget konstigt i det, diverse mindre nogräknade förlag skickar oss ständigt recensionsex i hopp om att vi ska recensera dem (vilket vi inte ens har en avdelning för i tidningarna) eller slänga ihop ett personporträtt om författaren i fråga i vilken denne får berätta om sin nya bok (vilket vi gör med glädje, och sedan kapar bort det mesta av det).

Den här gången var det en bok från Timbro, den ondskefulla tankesmedjan/bokförlaget. Och det är inte det att jag tycker att det är konstigt att någon påpekar det olämpliga med att dekorera sin arbetsplats med Timbroprodukter, det gör jag själv ganska ofta – tycker att det är konstigt alltså – nej, det konstiga ligger väl snarare i att det var just sälj som – föreställer jag mig – bekymrat skakade på huvudena och undrade hur det var ställt med journalistiken, och inte vice versa. Så bekymrade tycks de ha varit att säljchefen såg sig tvungen att göra något, och det han gjorde var att bifoga en länk till en YouTubefilm med ett föredrag från en författare som har sitt hjärta hos Timbros dödsfiender Ordfront.

Jag vet inte riktigt om det här säger mer om vår säljavdelning än om mig, men jag tyckte i alla fall att det var en smula…. otippat.

Inte tillräckligt fascinerande, säger du? OK, men den här då. I går hittade min kära flickvän en ny spännande korv när vi shoppade i Bromma Blocks, vilket den välutbildade medelklassen i Solna inte gör så ofta. Korven var tillverkad av det lokala Sorunda och hette Djävulsk hot. För att det inte skulle råda några tveksamheter stod det därunder ”hot, hot, hot”. Det torde alltså vara en kryddstark korv kunde man ana sig till. Naturligtvis köpte jag ett paket, och när jag senare på kvällen avnjöt den ihop med en ny spännande senap i en ny spännande förpackning så kunde jag konstatera att, jo, det var baske mig en stark korv.

Den orsakade såväl sveda i mun samt ymniga svettningar. Då och då tvingades jag ta pauser för att blaska av mitt ansikte. Varför det tog, får jag nog ändå tillstå, orimligt lång tid att äta dessa korvar. Och dessutom kan jag i dag berätta att Sorundas Djävulsk hot svider lika mycket på väg ut som på väg in. Så att det inte ska råda några tveksamheter. Här är förresten en bild på den nyskapande senapen.

Tyvärr gjorde korvens kryddstarka natur det väldigt svårt för mig att bedöma huruvida senapen var något att hänga i julgranen. Men den är i alla fall piffigt förpackad, det är den.

Kuken, ballen, Eyravallen!

Eftersom redaktionen har uppgraderat datasystemet i veckan så har dagen, förutsägbart nog, präglats av uppgivna samtal med påstått datorkunniga människor på annan ort och mycket, mycket grova svordomar. Och när stämningen knappt kunde bli lägre så toppade (bottnade?) Kjell Gren och Hinken allt med utdragen stämsång. Det var, som ni förstår, den finskaste stämning ni kan tänka er.

Under slika omständigheter så ska man försöka hitta sitt inre lugn, ty det har min flickväns kompis hört en kollega berätta att hon har läst om i ett mindfulnessmagasin. Så jag gick ut på ballen och beskådade årets prunk. Faktiskt det bästa hittills. Alltså, det betyder ju inte att det var ett imponerande prunk, men i jämförelse med tidigare försök har utvecklingskurvan gått spikrakt uppåt. Kasta ett getöga själva.

Tomater, smultron och morot (bredvid cashewnöt i naturligt storlek). Gott på mackan!

Jag bedömer det inte som totalt osannolikt att åtminstone en tomat hinner mogna innan nattfrosten slår sina onda klor i Mellansverige. Och moroten? Jodå, det var den sötaste lilla morotsbäbis du kan tänka dig.

Ja, det var bara det. Nästa år storsatsar vi nog på slanggurka. Eller haschisch.

My fifteen minutes

Trots att det är nästan två år sedan jag och Messa blev Solnabor finns det fortfarande saker vi saknar från tiden i Gröndal. Somrarna i Vinterviken, naturligtvis. Vår servitris på O’Leary’s. Och så Petter på systemet förstås. När Gratistidningskonglomeratet expanderade till de trakterna förra våren var jag snabbt framme och önskade, nej, krävde, en profil på den glade spritnasaren. Men se, det var inte så lätt som man kunde tro. Ty Petter tycktes inte alls intresserad av att prata med oss. Var han inte bortrest så var han upptagen eller så hade han ingen lust att svara i sin telefon. Så det där rann ut i sanden.

Men fina människor blir aldrig bortglömda. Och vår käre Petter har minsann varit aktuell så det räcker i dagarna. Redan i februari startades Facebookgruppen Det fantastiska Systembolagskassabiträdet i Liljeholmen, fyllt av frejdiga kommentarer i stil med
”Otroligt kul! Tänke senast i lördags att jag måste ge den mannen feedback. Har ju blivit några besök på olika systembolag under åren. Men aldrig har jag gått ut med ett leende pga av personalen…förrän jag handlade av honom första gången på Liljeholmen. Nästan så att man kan välja en längre kö bara för att få betala hos honom. Mycket glädje och föstklassig service. Respekt!”

eller ”Har aldrig träffat en mer go och gladare person i mitt liv! Det är en fröjd att gå till Systembolaget i liljeholmen för att få en dos av Petter, men oj vilken besvikelse det är om han inte är där! Det finns nog ingen mer helhjärtad person som är så otroligt serviceminded som Petter. Han skulle kunna få vem som helst att köpa allt på Systembolaget även om man inte gillar det .”

och ”Petter är bäst.”

Av någon anledning dröjde det tills nyligen innan gruppen brejkade. Antalet gillare ökade lavinartat och ligger nu på en bit över 2300, vilket är ungefär en fjärdedel av Liljeholmens totala folkmängd. Och, det var hit jag ville komma, i går noterade nyhetsbloggen Ajour fenomenet Petter. Och de gjorde det genom att bland annat länka till ett blogginlägg av Sexet. Och det är lite här vi finner anledningen till att jag inte vågar länka direkt till Ajour-texten, av rädsla för att hamna på nån sorts offentlig pingbacklista. Att behöva bli associerad.

Sexet låter nämligen hälsa att ”Hahahaa åh herregud, all time high på min blogg hahaaaaa”, och det är ett problem med tanke på den episka nyårsaftonsbild på mig, Sexet och Messa som kan beskådas i blogginlägget i fråga. Det är den Finska bilden. Det är, kan man säga, kanske inte den bilden jag ville bli känd för. Det kan vi säga.

Livet… är inte alltid vackert!