Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Mer om min flickväns kurvor

Det var en lång vecka. Det började med att vi festade med Kerry Kings plektrum och en burk baconnaise, övergick i svår bakfylla och sedan ett fölsedagsfirande med tårta och bubbel till frukost och champagneredigering på kvällen. Här nånstans kan jag även ha pussats med VD:n. En kväll röstades det fram att vi ska ombilda vårt hus, alla var där – Tommy Dallas, Ann Alhlqvist och Geronimo. Balkonglådorna har preppats, detta år med tillbehöret minidrivhus i plast, införskaffat på Ica för 75 pengar. Knappt har man varit hemma alls.

Men jag tänkte i stället att vi kunde prata om min flickväns kurvtagningsteknik. Det är ganska rimligt att anta att ni aldrig har behövt promenera bredvid henne, så låt mig därför berätta. Det är oftast inga problem, så länge som det finns gott om svängrum är det som att gå bredvid vem som helst. Men så fort det finns farthinder blir det problematiskt. Så problematiskt att det brukar sluta med att jag går en bit bakom i stället. För att det helt enkelt blir enklast så.

Jag vill ogärna spekulera i vad det beror på, jag kan blott konstatera att min flickväns gåstil är ett litet irritationsmoment. Det är som att hon saknar avståndsbedömning i sidled. (Hon är dock en kompetent bilförare, så tänk inte den tanken.) Om jag går på hennes högra sida och vi möter en annan person eller en stolpe eller en hulk, eller vad som helst, så kan man vara ganska säker på att min flickvän kommer att passera det objektet med ett avstånd som är lite för litet för att en Ron också ska få plats däremellan. Så Ron får stanna upp och gå bakom. Typ alltid. Så då gör jag det.

Nu när jag tänker på saken så är det kanske en väldigt raffinerad härskarteknik.

I fiskens tegn

Danskjävlarna har oförtjänt dåligt rykte, det måste man säga. I själva verket har danskarna bra kött, trevliga tillbehör till pølsen och är i allmänhet snygga. Trots att de pratar utvecklingsstört, fnyser åt svenska kontokort och röstar på Pia. Så varför inte spendera helgen i Köpenhamn med resten av redaktionen? Varför inte, indeed? Jag gjorde så.

Jag hamnade i alprummet med Kjell Gren och Hinken. I en dubbelsäng, faktiskt, vilket kan förklara den ovanligt höga graden av grabbighet som växte fram i den alltmer unkna atmosfären. Genom ball design på rummen kom hotellet undan med rätt låg standard. Ventilationen var sådär, vattenkokare var ett okänt begrepp, teven var upphängd i ett hörn där bara jag kunde se den och toalettpappret upplöstes vid direkt kroppskontakt. Men vad gör det när man har en koskälla och tror att man har hamnat i en Ben & Jerrysburk när man vaknar och ser ”himlen”.

Lustigt nog luktade rummet mer och mer get för varje dag som gick.

Annars var rummets höjdpunkt det sladdriga oranga duschmunstycket som var så finurligt utformat att man skulle kunna smiska sig själv medan man duschade, likt en uppspelt finne i saunan (en liknelse som inte är helt orelaterad till badrummets totala avsaknad av fläktsystem). Hinken blev så förtjust att han ville köpa ett eget, och kontaktade receptionen i ärendet: You know, those hose in our room? I love them, I’d like to take one home, where can you get them? Annars var Big Reds bordellrum inte heller nåt att fnysa åt. Hissen hade hemsökts av hunnerna.

Diósgyör - Pustans tapirer.

Som av en händelse som säkert inte är ett dugg relaterad till att det var Fotografen som valde hotell så låg det en trevlig bar cirka 15 meter från hotellet.  Faktum är att vi hittade flera barer som påminde om någons vardagsrum tidigt 90-tal. Eftersom man fick röka i dem. Vilket också kan förklara den genomgående hesheten på redaktionen denna måndag. Deras ekologiska öl Thy var inte det äckligaste jag har druckit, men annars var ölutbudet i den danska huvudstaden lätt skämmigt. Det fanns Carlsberg, det fanns Kronenbourg och det fanns i regel nån sort till. Och en ölsnobb som jag har ju inte druckit Carlsberg på flera år. Undantaget var Log Lady, en vardagsrumspub med Twin Peaks-tema och ett brett utbud av udda bärs.

Din nye ven stängde klockan två, och känner du oss så vet du vart vi gick sen. Sam’s bar visade sig dock vara en rätt kass karaokebar. Åtminstone för bartendern, som hade scenen rakt framför sig. Den rejäla fallosmikrofonen får å andra sidan plus. Eftersom jag redan hade nått upp till en ganska imponerande berusning invigde jag scenen med Vill ha dig med Freestyle. Tillsammans med en ännu mer packad snubbe som jag trodde var svensk ända tills han började sjunga. Då visade det sig att han var dansk, ja. Och jag förutsätter att det kommer att sjungas visor och skrivas oden om min kraftfulla version av Denim & Leather.

Efter cirka fyra timmars sömn var det dags att avverka Christiania. Den fordom så stolta fristaden är en rätt märklig plats idag. Dreadlockprydd urbefolkning omgiven av påtittare med halvöppna munnar och brajaturister. Framför allt väcker det många frågor. De där fetingarna som de säljer på Pusher street för 50 spänn – odlar de dem inne på området, eller köper de dem utifrån? Om så, hur kan det vara lagligt? Om inte, hur håller de turisterna borta från det gröna guldet? De där konstnärsbutikerna som säljer värmeugnar och sånt – vad gör de där? Vem i Christiania har råd med en sån egentligen? Och de där byggställningarna som står runt vissa av husen – är de kvarlämnade sedan ockupationen? Och hur funkar det med el och vatten och sånt? Och vad fan gjorde den höggravida kvinnan mitt i bland alla sötrökare?

Kjell Gren förevigar anka i evigheten.

Själva jointritualen var annars ganska fascinerande. Det verkar vara regel att ta god tid på sig när man meckar sin holk, omsorgsfullt och långsamt fnulades det som om man ville dra ut på njutningen. Mitt inne i fristaten låg den en mysig liten damm. Åtminstone tyckte vi att det var mysigt tills jag noterade den döda ankan, varpå vi även lade märke till att den stilla brisen förde med sig en lätt rektal arom. Eftermiddagen spenderade vi med rosé i solen i Nyhavn.

På kvällen var det långbord bokat i Köttbyn. Om jag hade en egen stad är chansen ganska stor att jag också skulle döpa den till Köttbyn. Eller Korvbo, eller nåt. Det var alltså en köttresturang i Köpenhamns eget slakthusområde med passande slakthusinredning. Köttkrokar i taket, plastflikar i entrén och avlopp på golvet. Eller ja, kanske inte det sista. Men maten var sannerligen välslaktad. Möt bøfbollarna:

Detta är alltså nån sorts friterade köttdumplings. Gudomliga, tackar som frågar.

Till detta fick man ett brett utbud av sallader att välja mellan. Eller att äta av alla. Däribland ”stampad potatis” med ost. Vilket ju råkar vara min favoritsallad alla kategorier. Drinkarna är en annan historia. Eftersom ölutbudet var så klent gick vi loss på drinklistan. En mycket bizarr sådan där mitt val, Mario Montequilla, stack ut.

Jordnötssmördrinken. Ja, det smakar jordnötssmör. Ja, det är precis lika sjukt som det låter. Selvføligt var det på gränsen till odrickbart. Naturligtvis drack jag upp ändå.

Drinklistan kändes lite naturligare efter att vi hade stött på barmännen, som också var mycket bizarra. Fast på ett positivt sätt. Utanför brann det i en gammal tunna. Då och då cyklade en snubbe förbi för att fylla på med ved på brasan. Jag antar att det var hans extraknäck. Och jag vet att det är hans fel att allt jag ägde luktade brandrök efteråt. Efter att slakthuset fyllts med dans var det barrunda igen. Det var en väldigt bra dag. Om Messa hade varit där hade den nog varit perfekt. (Feel free to add OMG! Smör!)

Lördagsmorgonen var en baggis. Skola drinkar hädanefter bliva min melodi? Ja, alltså, jag är en snart 39-årig man som på sistone har haft så obehagliga upplevelser som att dricka två glas vin på fredagkvällen och sen ha huvudvärk på lördagen. Alltså bakfull utan att ens ha varit full. Och där satt jag, med 8 timmars sömn på två nätter och med ohemula mängder alkohol innan för västen – och mådde hur bra som helst. Om man blir sån av jordnötssmörsdrinkar så kan jag tänka mig att dricka många fler jordnötssmörsdrinkar.

Lördag var shoppingdag. Fast jag hittade just inget att shoppa, även om jag var lite sugen på en svartsmølf eller Fedtmule i naturlig storlek. (Smurf och Långben för den som inte pratar seriedansk). Och OK, jag ångrar att jag inte slog till på DVD-versionen av Den onda dvärgen, men vad gör man. Sen mötte vi scientologerna. De stod i flock med sina böcker och sina bord med mätapparater som jag antar att de använde för att mäta ens thetannivå eller nåt. Sen såg vi irländarna. Att S:t Patrick’s Day är stort i öllandet Danmark borde inte förvåna mig, men jag fattade aldrig riktigt varför de sprang omkring i par med benen ihoptejpade. För vad jag vet har det inte sjungits några sånger om S:t Patricks tredje ben. Så fedt var det att det till och med delades ut gratisöl på Ströget.

Tja, jag antar att jag börjar nå gränsen för hur mycket text en vanlig dödlig orkar läsa på en datorskärm nu, så jag besparar er historierna om måttenheten ”bananers”, vem som söp bort sin telefon, vem som slog sig i slang med den bedagade Cindy, och vem som försökte misshandla en gammal dansk med ett gossedjur i arla morgonstund, och huruvida klippet av det finns på YouTube eller inte. Det är kanske bäst om det stannar i Köpenhamn. Vi är hemma nu i alla fall. Alla 16. Det dödade oss inte, så jag antar att det gör oss starkare.

Frank, for helvede!

Tre dagar i Danmark med jobbet. Det blir som det blir: Ymniga mängder sprit, ganska mycket mindre sömn och grovt våld mot tygdjur. Jag ska försöka sortera intrycken nu och, om jag inte somnar, återkomma med den hele historiaen.

Jag är en ond människa

Hur det nu var så saknade jag medtagen lunch i kylen och blev ohemult sugen på Donk-burgare, trots att jag egentligen finner slika kedjor omoraliska och obehagliga. Ty sådana är vi ju – Stockholmsjournalisterna – medvetna, korrekta, trendkänsliga. Vi vill inte äta massproducerad kedjemat, vi vill hellre äta ekologisk ko uppfödd av en inte ett dugg trendmedveten farbror på en gård nånstans i närheten, stå upp mot orättvisor och omoraliskt multinationalistiskt företagande och sen skänka pengar till välgörenhet, innan vi dricker smal finöl i vår bostadsrätt i innerstan. Såna är vi – lite bättre. Vad än Benke Ohlsson påstår.

Så ni förstår mitt dilemma när jag greppande min Quarterpoundermeny och skyndade mig iväg mot redaktionen, bara för att mötas av en röst precis utanför Donken.
”Ursäkta mig, är du medveten om situationen i Iran?”, sade en mjuk röst med ganska kraftig brytning.

Det var som en utmaning. Hallå – jag är innerstadsjournalist, jag har fan avslöjat den situationen, ville jag (helt utan verklighetstäckning) vråla. Men det gjorde jag såklart inte. Jag stannade och lyssnade.

”De här flickorna ska stenas nästa vecka”, berättade den mustaschprydde mannen, och jag lyssnade inkännande. Som man gör. Det var först när han plockade fram sin pärm full av bilder, som svar på mina uppmuntrande hummanden, som jag insåg att det här kommer inte att sluta väl. Att det här kan ta tid. Min hamburgare kommer att bli kall. Så jag gjorde det enda jag kunde göra.

Jag lyfte demonstrativt upp min McDonald’spåse i ansiktshöjd och gnydde ”Förlåt!” och pep iväg. Bort från den episkt besvikna och nedlåtande blicken. Med en historia att berätta. Och en känsla av att vara den ondaste människan i världen. Hade vi bytt ut trendkänslig innerstadsjournalist till trendkänslig New York-bo så hade det varit ett Seinfeldavsnitt.

–

Idag kommer det för övrigt ett liknande dilemma. Alla som har någon som helst affektion för demokrati och ett fungerande rättssystem borde gå ut på torget och demonstrera mot ACTA klockan 12 idag. Men… det är ju faktiskt 15 minusgrader! Och jag har tvättid.

… Men jag jobbar i alla fall inte på Sälj

På sälj tycks de nämligen gå i sjuan.

Jo, nu ska ni få höra. Blondie råkade förirra sig till fel sida av redaktionen häromdagen. Där huserar säljavdelningen, en brokig samling sociopater, sjömän och robotkvinnor. Men går man dit får man stå sitt kast, så det var rent självförvållat när hon fick tvångsbonda med Säljdamerna:
”Ja, du är ganska ny, ja. Jo, jag förstår att du trivs, ni har ju en del att titta på där nere. *fniss* Han är ju så söt, och sen har ni han som man inte skulle spotta på. Jag vet inte vem som är snyggast, det är så många att välja på…”

Lätt skakad spontanlovade hon att inte gå dit igen. Nånsin. And there was much rejoice.

Kort introduktion till tjingpaxande

Då det det ligger i människans natur att känna en längtan efter att utgjuta sig om sitt eget elände har jag tidigare orerat orimligt mycket om jobben från botten av avskrädeshögen. Trots att alla jobb jag har haft faktiskt inte har andats biblisk ondska. Nu är jag exempelvis redigerare, och det är fan inte det sämsta. Låt oss prata lite om det.

Redigerarskrået nyttjar gärna tjing-pax-systemet. Det är en serie hårda statuter som reglerar arbetsfördelningen runt redigerarön, ett sätt att undvika orättvisa och finsk stämning. Sorgligt nog är tjing-pax-systemet inte universellt erkänt, varför lokala seder och variationer kan förekomma. Förhoppningsvis kan redigerarna – det är en envis och tjurskallig grupp – någon gång i framtiden enas om en uppsättning rimliga tolkningar, men tills dess går kampen vidare om vem som har tolkningsföreträde.

Tjing-paxa kan man, detta är vår lokala veckotidningsvariant, bara göra samma vecka som tidningssidan i fråga ska gå i tryck. Det är alltså helt oacceptabelt lumpet att försöka tjing-paxa till exempel alla framtida kattsidor eller artiklar med potential för ordet ”bajs” i en rubrik i all evighet, stjärnstopp. Straffet för att försöka är inte officiellt fastslaget, det får man göra lite som man själv vill. Vi har valt barbershop.

När en sida är tjing-paxad betyder det att tjing-paxaren har företräde till sidan så fort allt material till sidan i fråga finns tillgängligt, men inte nödvändigtvis att tjing-paxaren måste ta den under sina vingar. Det åligger dock tjing-paxaren att avgöra detta, och att lönnredigera tjing-paxad sida utan tjing-paxares tillstånd är alltså icke det minsta tillåtet.

För att inte tjing-pax-systemet ska gå överstyr och riskera att bli löjligt har vi satt en gräns om tvenne tjing-pax per person och vecka, men i ärlighetens namn finns det inget officiellt stöd för den regeln, det är ett helt igenom lokalt påfund, om än, det fattar ni ju själva, fullständigt rimligt.

Jag ska villigt erkänna att systemet inte är perfekt, och att det alltjämt förekommar strider om vissa praktiska tolkningar av tjing-pax-systemet, men jag vill ändå hävda att tjing-pax-systemet har en viktig plats i medievärlden, åtminstone tills vi kommer på något bättre. Jag vill också hävda att det här är det blogginlägg i historien med allra flest instanser av ordet tjing-pax.

Statusrapport

Nu sitter min flickvän och stirrar hårt på mig och undrar varför i helvete jag aldrig bloggar nuförtiden. (Vilket kan bero på att hon alltid börjar härja och ropa att jag ska göra olika saker så fort jag börjar skriva. Nu till exempel, ska jag tydligen förbarma mig över en ost eller nåt, jag lyssnade inte jättenoga. Och där kom refrängen till Werner & Werners gamla julhit ”Vår julskinka har rymt”. Det är inte jättelätt att koncentrera sig då.)

Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?

Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.

I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.

Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa

Kärlek, uppror och tv-ekar

Trots att vi öppet skroderar om vår illvilja redan i titeln så är En ond plats en ganska snäll blogg (då ju tystnad sällan misstas för ondska). På rak arm kan jag dra mig till minnes blott tre fall av näthat på grund av något som skrivits här. En gång för att jag baklängeshyllade kändispsykologen David Eberhard, en gång för att jag antydde att Sverigedemokraternas partiledare kanske är lite tjock i huet (dialekt, fôlk, han fattar vad jag menar), och ännu en gång för att jag outade en hemlighet så att den hade kunnat upptäckas av fel person (förutsatt att Fel Person varit en nitiskt och ganska skicklig detektiv).

Inte jättekänsliga ämnen kan man tycka, jag har till exempel inte vågat sticka ut näsan för att, tja… raljera över den så älskade tv-eken till exempel. Så därför tänkte jag raljera lite över den så älskade tv-eken i dag.

Tv-eken, ni vet vilken jag menar, har svävat mellan liv och död de senaste månaderna. Varannan dag frisk som kvist, nästa så gott som fallfärdig. Den har på ett effektivt sätt väckt till liv det slumrande Stockholmshatet, tack vare att ett gäng skägg och tanter i jordfärgade kläder i flera veckor har vakat dygnet runt runt och i trädet. En trogen sidfyllare, i det att skäggen gjort det enkelt för huvudstadens media att fortsätta skriva om ekjäveln och låtsas att vi gör det ironiskt (typ, fast ändå inte om nåt skägg frågar).

Eken har väckt den där nitiska detektiven jag nämnde ovan hos var och en. Och den har kastat en mörk skugga av tvivel över den tidigare så ärevördiga yrkestiteln arborist. I veckor har utländska stjärnarborister åberopats, konspirationsteorier kokats ihop och glåpord kastats. Stillsamma kommunaltjänstemän har hotats och folk har levt ett urbant scoutliv under den (eventuellt) trygga ekens famn. Även politiker har blandat sig i debatten. jag har kanske inte hängt med i alla turer, men vi har bland annat fått vara med om att Miljöpartiet velat göra gällande att eken i själva verket är nån sorts konstverk, medan Stockholmssossarna – alltid med örat mot rälsen – gått ut  med pressmeddelanden som gått ut på att vi kan väl låta eken stå kvar, det gör väl ändå inte så mycket, och då känns det ju skönt att åtminstone något är som det ska. Den dagen S inte längre hoppas att Östermalmsbor ska få tunga träd i huvudet kommer att bli en konstig och skrämmande dag. Eken har, kort och gott, berört.

Tills i natt. Som ett planerat hån (eftersom det var några timmar efter Östermalmsnytts tryckstart – den enda tidningen som ju faktiskt kan skriva om eken utan att det betraktas som orimligt och löjeväckande (och det säger jag kanske inte alls för att jag kan ha vissa kontakter på tidningen Östermalmsnytt och förresten kan du inte bevisa nånting!)) satte polisens delta force in sina styrkor vid treslaget i natt, lyfte bort aktivisterna mer eller mindre fredligt (beroende på vem du frågar) och pluggade in sin elektriska motorsåg, för minsta möjliga oljud. I morse var detta allt som återstod:

Bilden har jag snott från Nöjesreportern (som f ö inte varit nöjesreporter på flera år, men vad gör man?)

All kamp till ingen nytta. Aktivister har – när de inte tältat på Oxenstiernsgatan – bombarderat media med textsjok, dikter och rena anklagelser. De har gråtit över att deras (internationellt erkända) arborister minsann sagt att eken inte alls är rutten och berättat för media att ingen tagit hänsyn till detta (vilket, och här försöker jag mig på ett riktigt långskott, kan bero på att trafikkontoret inte fått se dessa avvikande rapporter trots att de har bett om dem mer än en gång). Det hårdaste slaget torde ha varit att den norske Quisling-arboristen hade mage att hävda att eken inte ens var nästan tusen år, utan på sin höjd 450 år.

Förhoppningsvis kan stadens medkännande människor nu återgå till att bry sig om andra orättvisor i vår stad (kanske till och med högt, inte bara som ett vagt argument när någon frågar varför de bryr sig om eken), stans bilister kan sluta vara arga på att trafiken går som sirap på grund av att Oxenstiernsgatan varit avspärrad och återgå till att vara arga på trafiken rent allmänt, och Twitters alla skrattare kan återgå till att skratta åt Marcus Birro.

Magdalena Ribbing påpekar

De senaste nyanställningarna har fått som konsekvens att indiehipsterfolkets dominans nu är i det närmaste total på jobbet. Så för att sammanfatta – saker man inte kunde säga ostraffat på Östermalm 1985:

Saker man inte kan säga ostraffat på Östermalm 2011: ”Sigur Rós är ju direkt vidriga. De låter som en svårt bakfull same som ligger på golvet och gnyr.”

Bara så att det inte råder några tveksamheter.