Ballprunket – snart på ballen

Ja, nu har det gått en hel månad sen senast, och jag förstår att ni är nästan löjligt nyfikna på hur det har gått med balkongodlingen. Jodå, det har minsann växt. Framför allt har det äntligen blivit lite vårväder värt namnet, så att jag har vågat ställa ut plantorna där de hör hemma – på ballen. Åtminstone på dagarna, jag blir mörkrädd av nattemperaturen. Det är nästan 13 veckor sedan jag pulade ner de första fröna i jorden, och knappt sju sedan den stora chilipepparsöndagen.

Värst är körsbärstomaterna. De största av mina sex överlevare närmar sig en meters höjd, och åtminstone en flauntar små gula blommor.

Men de är rätt trötta, man måste staga dem för annars lägger de sig ner.

Blomma. Det betyder att tomaten är kåt. Det är åtminstone så jag har förstått det.

Och här är resten i ett rafflande bildsvep:

Gojibär. En dryg månad gamla bara, men det känns som om de växer löjligt långsamt. Hur ska det här hinna bli mäktiga buskar?

Snoppmangon. Det känns som om den peakade för några veckor sedan. Den blir inte mycket större nu, trots en maffig ny kruka.

Tomatillo. Du blir viktig i samband med min fölsedagsbok, Jonas Crambys tex-mex-kokbok.

Anusbasilika. Jag trodde att den var förlorad, men nu är den omplanterad utan strul. Båda plantorna måste dock överleva, annars kan den inte pollineras. Vågar inte ställa ut den på ballen än. Ens om den hade fått plats.

Messas blodapelsin. Tre har blivit två, en skänktes till fadern. De har nu fått sällskap av fyra små citronplantor som jag ryckt plasten av idag.

Honungsmelonen har fått en stor balja och automatisk bevattning. Fast vad det verkar är bara en av fyra plantor sugen på att klänga och växa.

Lika snabbt som rädisorna och plocksallaten visade sig, lika snabbt vissnade de. Nu har jag sått en ny omgång under riset.

Smultronen gillade inte omplantering. Rötterna vill liksom inte fästa i den nya myllan.

Djungelgurkan, däremot, hugger på allt. Jag är rädd att grannen kommer att få besök av den om några veckor.

Pappas pepparhylla är på plats. Med ett solskydd som är mer av ett vindskydd just nu.

Fish pepper är störst. Frågan är om det kommer att gå att dela på de tu så småningom.

Pimento Barra do Ribeiro. Dansar samba i vinden.

Gul peppar försöker biffa till sig i ren avund över sitt oballa namn.

Röd paprika. Knoppar friskt sedan ett par veckor tillbaka, men är ungefär lika stabil som ett fyllo i skor gjorda av bananskal. Bekymmersamt.

Monkey Face Yellow. Messas ögonsten.

Ja, orka plåta all peppar. Jag har några till, nämligen Aju Cachucha, Black hungarian (3 st – kan ju vara ett tips, de verkar ha lätt för att ta sig), Purple Cayenne, Cayenne Long Slim, Röd Habanero, Golden Cayenne, plus chilipepparen av okänt urpsrung och burkjalapeñon som fortfarande blommar. (Och mynta.)

Burkjalapeño – nu med knopp!

All chili kommer förmodligen att behöva skolas om åtminstone en gång till, men i övrigt börjar jag bli redo för en osedvanligt grön balkongsommar. Jag har också planterat ett skott av den så kallade kameleontbuske, en klängväxt vi köpte förra sommaren för att spica upp ballen, och det kan behövas eftersom jag struntade i att beskära originalbusken inför vintern och därför såg till att tappa alla sina sista blad när jag ställde ut den i veckan.

The Great Leap Forward

För några veckor sedan började min flickvän regelbundet ställa frågor till mig. ”Nu är det 26 dagar kvar tills du fyller 40, vad gjorde du när du var 26?” kunde det låta. Och sen svarade jag ”Jag minns inte.” I dag är det en dag kvar, och nej, jag minns inte vad jag gjorde när jag var ett år heller. (Hon har även frågat om jag kommer att få en 40-årskris, smita iväg på en moped till Italien och fiska bläckfisk på en liten båt. Men till det har jag haft ett svar. Nej, har det svaret varit.)

40 låter obehagligt, men jag har gott hopp om att jag kommer att klara detta paradigmskifte bättre än jag hanterade 30. Sedan dess har jag ju stadgat mig och blivit en rakryggad medborgare, med fast arbete, fast flickvän och ett enormt lån på banken. Precis som man ska ha. Dessutom har jag, lite i förväg, anpassat mig till min höga ålder och börjat framhäva min gubbighet, medelst konstiga intressen samt att börja meningar med ”När jag var ung …”. Redan sedan några år tillbaka har mitt engelska uttal regredierat till en lustig gubbig variant, som många i min omgivning glatt hånar. Exempelvis ska jag ikväll bevista en konsert med det bortglömda hårdrocksbandet Overkill, vilket är ett namn som jag inte längre kan uttala med värdighet.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Firandet håller jag dock kort. Jag och Messa hyrde en bil och for till hembygden för en stillsam middag med pappa och syster + familj, samt äkta natur. Till helgen kommer modern för mer middag samt Bruce Springsteen på Friends. I present fick jag en fräsig räsercykel, vilken jag säkert kan använda för att locka fram farbrorn i mig ännu mer. Pappa hade även, enligt önskemål, förfärdigat en balkonghylla att ställa all min chilipeppar på i sommar. Tyvärr fick den inte plats i den extra stora hyrbilen vi körde, så han fick kapa den på mitten och göra den tillräckligt ihopskruvbar för att ohändiga människor såsom mig själv skulle kunna skruva ihop den sen. Det har jag gjort nu, men tyvärr glömde jag att ta med mig det bakstycke som håller ihop hela konstruktionen, så den ska jag få vid ett senare tillfälle.

I dag skulle jag realisera min fiffiga idé med att fästa löstagbar fiberväv på framsidan av hyllan medelst krokar och (absurt dyra) öljetter. Men tyvärr var fiberväven betydligt mindre hållbar än jag hade hoppats och det slutade med att jag bara trädde den direkt på krokarna. Huruvida den pallar med en mindre storm återstår att se, men fram till dess är det i alla fall tänkt att chilin ska slippa alltför brännande sol.

Burkjalapeño – nu med knopp!

Nå – mer om ballodlingen en annan gång. Nu måste jag tydligen städa.

Hmpf

Jaja. Den kan väl kanske hända att jag EN GÅNG vrålade ”Rise, my pretties! And kill. KILL!” En gång.

Så nu får man tydligen inte prata med växterna mer.

Dr Stein grows funny creatures

Mina gröna fingrar i kombination med deras girighet och den sena våren har gjort vår boendesituation… problematisk. I dag fick jag lov att hämta in balkongpallarna för att ha någonstans att ställa de gröna underverken. Jag har också planterat om några trångbodda stackare, vilket kan ha hjälpt till att ta livet av en och annan planta. Det återstår att se. Här är i alla fall en lägesrapport för alla ballprunksfans.

Snoppmangon, vecka 1-5. En pågående succé.

Snoppmangon har inte växt så mycket på höjden, men bladen blir mer och mer erigerade vilket ju borde tyda på att den trivs i mitt fönster. Snart är den nog redo för omplantering, kan jag tänka mig.

Körsbärstomater, efter 3 veckor och efter 7.

Tomaterna ångar också på. Ännu inte tillräckligt rangliga för att behöva bindas upp, men om några veckor till kan det vara dags att ta fram lädermasken och visa dem vem som bestämmer.

Den ena tomatillon verkar otäckt sömnig sedan jag planterade om honom och hans kompis till en lite mindre vätskeabsorberande kruka.

Tomaternas kusin tomatillon är blott tre veckor gammal nu (första bilden är från en vecka) och verkar alltså växa i ungefär samma takt som tomaterna. Om jag nu inte dödade dem med min omplantering (ej i bild) eftersom rötterna visade sig vara pyttesmå.

Drivhuset för snabbväxande chili, den 24 mars och idag.

Det kräver ett visst engagemang att odla peppar. Man måste veta när de behöver vatten, när de behöver torka (om de börjar visa tendenser till röta ställer jag krukan på ett hushållspapper en stund, det verkar funka), när de behöver mer ventilation, och – men hit har jag inte kommit än – när deras rötter är tillräckligt utvecklade för att, som man säger, skola om dem i en större kruka. Jag har inga bra jämförelsebilder, eftersom jag har flyttat omkring dem i takt med att jag har fått ge upp på vissa plantor och andra har fått sprutt. Chilin till höger är i alla fall ursprungschilin som jag planterade i slutet av februari. Fönstret härbärgerar även ett andra minidrivhus med plantor som är lite kortare i växten.

Om allt för många överlever fram till blomningen så kommer jag att ha ännu ett problem, ett som jag kanske inte tänkte på från början. De olika sorterna bör nämligen inte stå i närheten av varandra, eftersom de då kommer att korspollineras och (förutsätter jag) ge liv åt de mest horribla mutationer. Eller inte. Men har man satsat på fräsig peppar i glada färger och former så vill man ju inte att det på hösten visar sig att den allra tråkigaste jalapeñon varit alfahanne och häradsbetäckare som lämnat sin plantsäd i varenda pepparbuske. Man kan säkert plasta in dem på nåt sätt när de blommar, men det skulle ju minska mina möjligheter att beundra dem.

Messas blodapelsin, veckan 5 och 7.

Titta här då! Blodapelsinkärnorna som Messa sparade åt mig visar att den menar allvar. Den står fortfarande under en perforerad plastpåse, och jag vet inte riktigt hur länge den ska göra det. Så länge den trivs och inte börjar sätta iväg på höjden så får den väl bo kvar i sitt tält.

Djungelgurka!

Anisbasilikan klarar kanske inte den här veckan. Otaktiskt nog planterade jag den i en sån där pappkruka när den hade vuxit ur miniatyrdrivhuset, och eftersom den har visat sig torka ut jorden nåt alldeles överjävligt så är det risk att basilikan har torkat ur. Och gör den det så dör den, har man sagt mig. Den ser naggat ut i bladkanterna, så det är nog kört för den. Det behövs dessutom två för att den ska kunna föröka sig. Men skåden bredvid – det är den mexikanska musmelonen som har rest sig ur myllan den tredje veckan. Gud, så spännande!

Honungsmelon (flankerad av mynta), med stödben.

Växt utav helvete har även honungsmelonen gjort. När vi drog till Lissabon bestod den blott av några små gröna knoppar. En vecka senare har den rest sig upp och vrålat att det visst är sant att den är en snabbväxande gynnare. Jag blev tvungen att låta den flytta från sin Ben & Jerrysburk till en vindruvslåda. Om den överlever återstår att se. Den bör ha en decimeter eller så mellan plantorna, men det visade sig inte vara så lätt att skilja dem åt. Eftersom det är en örtväxt har de en tendens att tvärdö om man skulle råka klämma stjälken. Dessutom var rötterna ytterst ytliga, varför de nu mest ligger och drönar i sitt nya hem. Jag har försökt staga dem, men det skiter de i, de otacksamma jävlarna. Dör de ska jag prova på gojibär i stället.

Förutom grabbarna ovan så väntar jag fortfarande på två pepparfrön i miniatyrdrivhuset, det har ju trots allt bara gått knappt tre veckor sen jag planterade dem så än finns det hopp för dem. Vitlöken frodas, medan citronen fortfarande inte har gett något livstecken ifrån sig. Tiden börjar rinna ut för den. Och avocadon begravde jag i matavfallet idag. Vila i frid. Myntan lever också, och skulle behöva en större kruka. Eller vårväder.

Så här är det

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Balle für alle

Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av ballprunksbloggen. Det råder en viss oro i ena halvan av hushållet nu, några dagar innan flyget går till Lissabon, om huruvida mina bäbisar ska överleva påsken utan mig. Planen är att försöka städsla Sexet som vikarierande vattnare.

Hur som helst. Ni är förstås helt sjukt nyfikna på hur det har växt sen sist. Och ni ska inte behöva sväva i ovisshet. I torsdags hände det nämligen grejor. Lätt nyfiken skulle jag lyfta på den plastpåse som omgivit snoppmangon under dess första dagar i livet. Och möttes av ett ljudligt fjång (och ett nervöst Iiiih! från mig om du frågar Messa, men henne ska ni inte lita på) och en välväxt mangostam. Skåda underverket själva:

Snoppmango, tre veckor gammal. Omplanterad och allt.

Nu har den börjat sloka lite otäckt, men förhoppningsvis är det bara en anpassningsfas. Även körsbärstomaterna är omplanterade nu. Rangliga och eländiga är de, men förhoppningsvis fortsätter de växa nu när de har fått lite mer lebensraum. Oroväckande nog kommer de att vara törstigare nu, så det är inte helt omöjligt att jag kommer att mötas av sex sorgliga lik efter resan.

Ett av de sex körsbärstomatfrön som befruktats av mina gröna fingrar.

Tomaterna har fått sällskap av sin kusin från Mexico. Tomatillon jag planterade i söndags i mitt senaste tillskott, pyttedrivhuset, har redan blivit för reslig för sitt barndomshem. Nu är den på frigång.

Nu: fånigt liten planta. I höst: supersmarrig salsasås?

Kompisen basilika anis – lakritsörten – får dock bo kvar tillsammans med chilin ett tag till. Tills jag har bestämt vad fan jag ska ha den till.

Annars har jag mest ägnat mig åt att flytta runt krukorna. Allt som har börjat gro får stå tillsammans, medan de som ännu inte visat sig får bo med sämre ventilation. Här är tjuvstartarna:

Övre raden från vänster: Fish pepper, jalapeño och den röda pepparen jag hittade på diskbänken.
Närmast: Fefferoni (!), paprika och smultron.

De är fem veckor gamla, förutom paprikan som är tre och fish pepper (fiskpeppar?) som lades i jord för blott nio dagar sen. Dessutom har det blivit liv i de där blodapelsinfröna min flickvän, stöttande nog, sparade åt mig för dryga månaden sen. Skåden:

Det är en liten rackare uppe till vänster också. I’ve created life!

Roligare än så blir det inte förrän Örebro har gått upp i elitserien.

Ballprunk III – the return

Den där Ron Obvious, är han inte riktigt klok, undrar ni kanske. Fläska i gång ballprunkssäsongen redan i februari, är det rimligt? Jag tyckte det. Efter att ha noterat ett gäng förtorkade chillipeppargynnare på diskbänken för några veckor sen gick jag i spinn. Nu är jag insnöad igen, nämligen. På peppar. Det är i dag exakt en månad sen jag pulade ner de första fröna, och även om framgångskurvan inte är spikrak så har det i all fall hänt lite grann i drivhuset på fönsterblecket. Beskåda (med förstoringsglas kanske) min chilipeppar av okänt ursprung:

Rackaren i förgrunden är smultron. Pepparn smyger i bakgrunden. Så här såg det ut för en vecka sen.

Lägg förresten gärna märke till den lilla plantan i övre vänstra hörnet. Jalapeño står det på skylten, men det borde inte vara rimligt. Det är nämligen frön från inlagd, skivad jalla som jag har torkat och planterat. Jag trodde länge att det rörde sig om förlupna smultronfrön, men i takt med att smultrona sjäva har tagit sig så kan man konstatera att det där är fan inga smultron. Kanske blir det verkligen nånting av det, i så fall kommer jag att skryta om det på ett oerhört påträngande sätt, det kan ni vara säkra på.

Och så här ser det ut i dag. Notera de stolta bladen, förföriskt utlovandes kryddiga höstdagar i framtiden.

Jag provade samma variant med fefferonis, men där är det fortfarande dött. Jag ger det en vecka till, sen får de ge plats för annan, fränare peppar.

Dessutom har jag planterat en mangokärna. Jag rekommenderar inte någon att skrubba rent en sådan från fruktkött, men jag gjorde det i alla fall. Det var lite roligare än att titta på melodifestivalen. Och redan efter en vecka hade det hänt saker. Djupt obehagliga saker:

Mangon hade fått en snopp!

Det fick gå ytterligare en vecka innan jag lyfte på plastpåsen igen:

Och nu har snoppen fått ett ollon. Ett ollonblått ollon. Rimligt.

Fjolårets tomater blev en succé. Messa stagade och planterade om som om hon aldrig gjort annat, och efter att ha räddat några av de resliga plantorna från den första nattfrosten blev det faktiskt 6-8 söta små tomater att avnjuta till salladen sent på hösten. I år börjar jag därför lite tidigare. Med körsbärstomater. De växte ur drivhuset i veckan och står nu i divar sig helt öppet i sina lagom äckliga organiska pappkrukor.

Krukornas slemmiga kvalitet görs dock inte rättvisa av mina begränsade foto-skills.

Har du mer, frågar ni häpet. Jajamen. Paprikan är tydligen ett säkert sätt att locka ohyra till sitt hem, så det experimentet kunde jag inte motstå. Det går rätt trögt än så länge, men det går.

Paprika, två veckor gammal.

I och med att körbärstomaterna flyttat ut så öppnades det plats för några av mina senaste fynd från jalapeno.nu. Det blir, om gudarna står oss bi, Hungarian black, Monkeyface yellow (gissa vem som valde den) och Fish pepper. För att inte tala om min djungelgurka, den mexikanska musmelonen, som jag har orimligt höga förhoppningar på. Den ska enligt uppgift växa som ogräs, se ut ungefär som vindruvor, men smaka som gurka.

I övrigt är det som vanligt – vitlöken växer fortare än man hinner äta den, och gräslöken växer inte alls. Det aset. Jo, sen kan det ha slunkit ner lite citron, blodapelsin, honungsmelon och avocado också, men det är sånt man får räkna med. Än har det inte hänt nåt där.

Då plötsligt: twitterhatet!

I övrigt har jag försökt förena mig med samtiden genom att börja twittra. Det har varit ett fiasko. Än så länge har jag givit mig in i två diskussioner och som följd därav blivit blockad två gånger. (Eller vad fan man nu kallar det när man inte längre kan följa någons tweets.) Jag är inte dummare än att jag förstår det meningslösa i att försöka diskutera Viktiga Saker på Twitter. Med blott 140 tecken åt gången till sitt förfogande är det nämligen jättesvårt att vara kvick, hånfull och överlägsen så att diskussionspartnern förstår hur fel hen har utan att behöva ge akt på sin formuleringskonst. Vilket ofta får till följd att ett försök att säga ”Utöver att Min Herre baserar sina åsikter på felaktiga fakta så skulle jag vilja säga några ord om eder personliga hygien” lätt låter som ”Knätofs, Anders Borg, sköldpadda!” i lyssnarens öra.  Men det ligger i min natur att vilja försöka ändå.

Det här hade väl inte gjort så mycket om jag hade ägnat mig åt Twitters nationalsport: att påpeka när en idiot gjort något idiotiskt. Men eftersom jag gärna vill vara lite bättre än andra ägnar jag mig hellre åt att påpeka när folk som i vanliga fall inte är korkade skriver något korkat. Så det har jag gjort. Två gånger. Och båda gångerna har min kritik fallit i så dålig jord att jag inte längre tillåts recensera deras twitterord längre.

Till min stora skam gjorde det mig irriterad. Jag blev utslängd från samtalet för att jag hade mage att kritisera Den Rätta Åsikten, för tydligen är det viktigare att ha rätten att kritisera andra än att själv bli kritiserad. Och om allt jag har läst om saken i tidningar stämmer så kommer jag när som helst nu att förvandlas till en frustande näthatare. Det blir spännande.

–

I går förberedde jag en mangokärna för plantering. Min flickvän valde då, i en helt orelaterad handling, att youtuba ”Kaminmannen”.

Hett på ballen

Messa har varit förståeligt besviken över att jag inte har skrivit något svulstigt inlägg om månadens stora begivenhet Korvmässan. I stället skrev hon ett eget, så pallra er iväg dit och läs. Det är lätt värt det, det har bilder på Bengt Frithiofsson och Ulf Elfving i en halmhatt. Förutom alla underbara korvar som min väska var full av är jag mycket spänd på den lömska blåbärssenapen jag köpte. Den är blå.

Jag tänkte bara berätta att årets ballesäsong är invigd. I går planterade jag nämligen ett helt gäng frön från de där pepparfrukterna av okänt ursprung som legat på diskbänken och torkat i flera veckor. Samt fefferoni- och jalapenofrön direkt från mexikanska burkhyllan. Det är förmodligen helt orimligt att förvänta sig något som helst reultat av de sistnämnda grodderna, men det var å andra sidan folk som gjorde konstiga miner bakom min rygg när jag planterade Ica-vitlökar förra året, så varför inte experimentera vilt igen?

Ja, först efteråt läste jag på webben hur man egentligen ska plantera peppar, och det var nog bäst så, emedan alla råd var helt olika. Förresten lär man sig inget om man inte gör fel några gånger först. Mina chilis – om det blir några – kommer att bli gangsta.

Tid för eftertanke

Har jag förresten berättat att Messa har börjat boxas? Det har hon i alla fall. Hon har en viss fallenhet för våldsamhet. Vi är förvisso sportigare än man kan tro. Med stjärtar tajta som bofinkars. Nu har hon även formulerat en målsättning med sin träning. Målet, utropade hon triumferande, är att kunna lyfta mig.

Med röven.