We are the 1%

Det var oerhört vuxet, det var värdigt och det var – till skillnad från tidigare – fritt från debila frågor. Det var dags att få reda på hur mycket deg vi måste punga ut med om ombildningen blir av. Mer än vad jag hade trott, skulle det visa sig, och förmodligen lite dyrare per månad än nu. Men inte alls oöverkomligt.

Dessutom fick vi reda på att vår våning (det heter så i den här delen av landet) utgör ganska exakt 1 procent av föreningens yta och att vi har en granne vid namn Ann Ahlquist. Och en som – och här bleknade all annan bakgrundsinformation – heter Geronimo.

Geronimo!

Jag tror aldrig att jag har varit så stolt över att bo här som nu. Tack, Geronimo.

En fin stund

Så Messa och jag låg på sängen och pratade, så som vi plägar göra på helgförmiddagarna, när Messa kastade fram teorin att min pappa ser henne som favoritsonen numera. Eftersom det var hon som fick både skruvdragare och gräslökssax i present, och inte jag.

”Det är väldigt praktiska presenter också, eftersom man kan stoppa undan dem i en låda och inte behöver ha dem framme om man inte gillar dem.”

Den lutherske bondpojken i mig blev alldeles rörd. Det var den första tecknet på pragmatism hon någonsin har visat. Jag är så lycklig!

Kärleksgåvan.

 

Sätten på vilka min sambo äro underbar

Av, för mig, obegripliga anledningar så händer det att min flickvän oroar sig över att jag ska dumpa henne, hon kräver då omedelbar bekräftelse.

”Säg på vilka tio sätt du tycker att jag är allra underbarast. Börja. Nu!” Så kan det låta. Så det är väl lika bra att börja göra en lista. Som ett kom ihåg, liksom.

OK. Här är den första. Jag är väldigt förtjust i när min flickvän gör Den Nakna Husan. Väldigt.

Äcklet

Efter att min flickvän mycket grafiskt demonstrerat konsten att ”rimma” (medelst mim, rim-mim, är bäst att tillägga) vände hon sig mot mig och uttryckte  sin besvikelse över att vi i våra förtrogna ögonblick så ofta hemfaller åt att prata pung, porr eller, som i det här fallet, skitor, i stället för att ha djupa litterära diskussioner om postmodernism, Sartres självförakt och nyckelromaner. Det här tänkte jag ägna några rader åt nu, men sen hände något som gjorde all stjärtslickarimitation betydligt mindre äckligt. Vi blev tvungna att tömma frysen.

Vår frys slutade att fungera redan i söndags. Men vis av vetskapen att vår förra frys också slutade att fungera en gång, bara för att helt magiskt börja funka igen och sedan aldrig vara ogin igen, så avvaktade jag lite för att iaktta vartåt det barkade. Det skulle jag inte ha gjort. Fem dagar efter felanmälan (och tre dagar efter en andra felanmälan) har absolut inget annat hänt än att frysen inte fryser alls, utan har fyllts av en genomvidrig vätska som tycks vara nån sorts blandning av ärtor och ruttet kött, med en harmonierande odör. Den har vi nu utrotat. Det var det äckligaste jag har gjort på väldigt, väldigt länge.

Som av en händelse gick vi sedan ner till grannen med en intresseanmälan för ombildning av vår lägenhet.

Mannen som blev en gris

Ett år med eget kontrakt i hyreslägenhet. Det var en stark svit, men det var faktiskt oundvikligt att brevet skulle komma så småningom. Och i fredags gjorde det det, med hälsningar Catella Hyresrättsombildning. Dags att mötas och bli ovän med grannarna. Plötsligt blev min lugna, oproblematiska vardag mycket mer komplicerad. Jag vill inte ha det så!

Jag har klarat mig rätt bra genom åren, kanske mest tack vare att jag aldrig behövt bry mig om saker som fasta jobb eller andra människor. Jag har inga lån eller skulder (om vi för ett ögonblick låtsas som om att CSN inte finns), inga låtsaspengar i fonder eller obligationer, jag har inte ens valt pensionsfond för böfvelen. Och kan ni fatta min lycka när jag fick tag på en egen jättestor lägenhet till Messa och mig efter bara nåt års köande? Förmodligen kan ni inte det, det är såna saker som bara inte händer, men det hände och nu vill mina grannar för säkerhets skull se till så att ingen annan ska få den möjligheten i framtiden.

Jag vill inte det. Jag vill inte behöva oroa mig för räntor och konjunkturen på grund av avbetalningarna på det där lånet jag var tvungen att ta för att köpa loss den lägenhet jag redan hade. Jag vill inte behöva vara trevlig och ge pengar till en ond mäklare nästa gång jag vill flytta, jag vill kunna ta mina grejor och dra. Jag vill verkligen inte behöva gå på möten med mina grannar (ens om de mot förmodan skulle visa sig vara både trevliga och duktiga och inte maktgalna klåpare med en patologisk fixering vid tvättstugor) och lyssna när de röstar om olika saker som kommer att påverka min vardag.

Det vore förstås naivt att påstå att ombildningshysterin är ensamt ansvarig för hufvudstadens kaotiska bostadssituation, men den borde definitivt jagas in i ett hörn och hånas för den gnidenhet som skickar bort förskolor långt från de kvarter där folk faktiskt bor (och därigenom sänker den trivselnivå den var menad att höja) eftersom de inte är lönsamma, för de glada snickarlallare som river ner bärande väggar i flervåningshus för den där härliga öppna planlösningen, och för att de sätter grindar för sina gårdar så att inte hundbajs, busfrön eller folk som ser allmänt skumma ut ska kunna tro att de bara kan röra sig hur som helst i sin stad, och rent allmänt för att det har gjort så att stan i praktiken styrs av ett gäng glada amatörer. Men så är jag också såpass blåögd att jag fortfarande tror att någonstans att bo är en av de där grundläggande mänskliga rättigheter som vi hittade på ett system av folkvalda för att upprätthålla. Ni vet jobb, sjukvård, rättssäkerhet, bostäder, såna goa grejor. Det är sånt man vill betala skatt för, sånt som gör samhället bättre för alla, inte för att subventionera ondskefulla saker som bostadsklipp eller ränteavdrag.

Jag vill kunna ringa min hyresvärd och be dem skicka ett gäng käcka polska hantverkare för att renovera mitt vardagsrum och ställa tillbaka det där badkaret som under mystiska former försvann från lägenheten för 15 år sedan, och skulle det visa sig att det försvunna badkaret har orsakat omfattande fuktskador så vill jag att värden (eller eventuellt någon kvarlevande släkting till den ansvarige, huvudsaken är att det inte är jag) står för kostnaden av saneringen. Jag kan inte nog förtydliga hur mycket jag vill det. (Lustigt nog är just denna invändning den minst provocerande när man diskuterar ombildningar med Kreti och hans bror Pleti.)

Men lik förbannat måste jag ju ge alla de där som skriker Köp! Du MÅSTE faktiskt göra ett bostadsklipp rätt. Fast det svider. Fast jag har svårt att se att det här området skulle bli attraktivare med tiden, eller att mina åldersstigna grannar skulle vara särskilt intresserade av några nya lån (men säkert deras barn). För rätt vad det är börjar Messas äggstockar skrika efter näring och då hinner man knappt blinka förrän man vill flytta sin lilla familj till ett litet hus och då lär det underlätta att inte vara tvungen att ta ett nytt jättelån från scratch, och då kan alla med rudimentär slutledningsförmåga räkna ut att jag förmodligen kommer att bli tvungen att köpa den jävla lägenheten trots att jag egentligen inte vill.

Trots att det gör mig till ett principlöst rövhål. Kan man inte bara få vara ifred?

Teoretikerns vardag

Så hur det nu var så gav slutligen sängbenet med sig, och jag tackar för att du inte spekulerar i hur det gick till. Ett av benen på Messas del av ”dubbelsängen” har varit snett och skevt en längre tid, men först i morse gav det upp med ett ganska spektakulärt brak. En närmare inspektion visade att skruven – detta efter en längre kamp med att få ut den – böjt sig med ganska många grader, och att hålet som är avsett för skruven i fråga faktiskt numera är helt oanvändbart, eftersom det är dubbelt så grovt som skruven (höhö).

Och jag antar att det säger en hel del om vilken typ av människor vi är att vi hann spekulera i tur och ordning om 1) vi skulle bli tvungna att köpa en ny säng 2) funderade huruvida ett såndärnt extrabnen från IKEA möjligtvis skulle kunna funka som sängben 3) köpa tvingar, lim och spik på Järnia innan vi 4) kom på att man ju faktiskt kan staga upp sängen med ett gäng gamla kok- och ordböcker.

Ett måste för ett stabilt samliv.

Ja, och att vi kanske borde förlägga framtida samlag till vänster.

Welcome to my nightmare

Så Svärfar tog bilen upp igår för att hänga lite med ”äldsta grabben”. Och det var inte det enda han tog med sig, när jag kom hem var hela hallen full av lådor. Tydligen var det viktigt för Messa att få hem en låda Sandemose-böcker, ett enormt fotografi, samt en gul plastspade. Jag lägger mig inte i det där, jag är själv en samlare av rang. Men en sak är jag inte helt nöjd med.

Möt "Steddly"!

Det är lika bra att vi slår fast det med en gång. I skriftlig form för att undvika missförstånd.

Den där saken kommer inte in i vårt sovrum.

Ron bloggar ännu mer om ballar

Tyvärr måste jag meddela att Operation förvandla balkongen till ett grönt paradis har gått i stå en smula. Vädret har varit emot oss och dessutom har jag hört rykten om att den där balkongaffären i Sickla har lagts ner. Men grönskan får man ändå vara ganska nöjd med så här efter ganska exakt en månad.

Behold the prunk!

Som man kan se ovan är plocksallaten så gott som redo att ätas. Jag tror inte att den kommer att bli mycket mer högrest än så. Myntan lever fortfarande i högsta välmåga, även om den inte sprider den väldoft jag hade hoppats på. Men förr eller senare kommer den att bli ansvarig för en hemskakad mojito eller caiprinha. Dillen är också ätklar, medan persiljan är på god väg.

Mmm... Tallrikspynt...

Även den mystiska salladslöken växer och frodas, men så här i efterhand var det förstås orimligt att tro att några välvuxna specimen någonsin skulle kunna resa sig ur den fjaskiga lilla krukan. Min stora sorg och besvikelse är gräslöken (närmast kameran på den övre bilden) – viktigast och godast av balkongväxterna. Ty där stolta gröna strån borde sträva mot skyn ser det i stället ut som Verdun några veckor efter Dagen D. Man blir besviken. Ledsen. Kränkt. Men hoppet har inte övergivit mig – det potenta regn som i detta nu hälls ut över Solna kan kanske, såvida den inte helt mördar och plattar till vår grönska, skaka liv även i slappa gräslöksrötter. Man håller tummarna.

–

I övrigt fortsätter kroppens förfall. Det röda märke som jag har gått med på låret i några dagar har fortsatt att växa, varför min kära sambo uppmuntrade mig med att spekulera i om det inte skulle kunna vara borrelia – ett minne från vår tripp till Karlskrona. Så nu måste jag försöka planera in ett besök på vårdcentralen också, mellan alla tandläkarbesök.

Mer balleblogg

Något mystiskt har hänt med balleodlingen. Delar av den växer som gick de på steroider, medan den andra halvan tycks ha stannat i växten direkt efter födseln (eller vad man nu kallar processen att bryta sin gröna hjässa genom ett täcke av jord i gröna termer) och kan vara dömda till evig dvärgväxt. Ingen vet varför. De kanske bara är bortskämda och vill ha färskt gödsel rakt ur källan i stället för det sketna masstillverkade växtelixiret från Ica Maxi. I rent experimentellt syfte har jag nu – likt en växtrikets Doktor Frankenstein – bytt plats på några av krukorna för att eventuellt kunna utröna huruvida divergerande tillgång till regn eller sol kan vara en faktor.

Blommorna är sambons projekt. Jag tar inget ansvar för blommorna.

Grönheten är annars fin. Jag är nöjd. Mindre nöjd är sambon vars fuskplanterade basilika fått så mycket pisk av naturen att de segnat ner mot repen i väntan på att bli uträknade. Men å andra sidan lär den i alla fall slippa bli äten.

Basilikan föll offer för den höststorm som plötsligt dök upp i Solna i slutet av maj.

Och medan jag väntar på att äta vår skörd har jag besökt tandläkaren för tredje gången på nio år. Tredje gången på fyra veckor, för att vara mer exakt. Jag har hittat en finsk kvinna vid Östermalmstorg med lätt hand, rimlig prisnivå, samt en obehaglig gummiduk som hon envisas med att spänna fast i min mun, med korta avbrott för att mosa in en vass klump, som jag gissar innehåller bly av något slag, i min mun för att kunna ta piffiga röntgenbilder. I dag trodde jag skulle bli mitt sista besök för den här gången, men där bet jag mig i tån. Inte mindre än fyra gånger till vill hon behagas av mitt sällskap – först för att göra klart kronan till min eroderade tand, i dag nöjde hon sig med att rotfylla den, sedan ska en visdomstand avlägsnas. ”Här får vi nog operera lite”, trallade tandläkaren, ”jag kommer nog att få skära bort lite tandkött, det där ser inte snyggt ut alls”. Ja, och sen ska den karies som orsakats av min horisontella visdomstand lagas, och sen avslutar vi det hela festligt med att ta bort stygn, laga en sprucken amalgamlagning och ta bort stygnen från operationen. Ja, men det blir ju både livat och roligt.

Och i den händelse att jag skulle förlora auktionen på Björn Richard Bruchs epos Gladiatorns kamp – dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend så skulle jag gärna vilja köpa den om du äger den. Det är av högsta vikt att jag kan få möjlighet att hylla den stora atleten, lebemannen och mjukporrfilmsaktören med att få äga hans mästerverk.

I’ve created life!

Jag måste ha gröna fingrar och gödsel i blodet ty bara fyra dagar efter vårsådden prunkar det i balkonglådan. Skåda bara hur mina små bebisar målmedvetet strävar mot skyn!

Grönt, grönt, överallt grönt!

Även i övrigt har balleprojektet tagit fart. Under oerhörda våndor kunde jag igår släpa hem utemöblerna, sjukt exklusiva från Clas Ohlson, och rigga för flera månader av balkonggroggande. Det är så härligt. Stärkta av framgångarna lär vi investera i ännu mer grönt och pynt i dag. Följ den spännande fortsättningen.

Mjukt mot stjärt och själ.

–

Vi kan inte riktigt släppa fotbollen i dag heller. När du läser om C-Rons målrekord, glöm för allt i världen inte Telmo Zarra! För är det någon som tror att framtida spanska skyttekungar skulle få en ”Ronaldo” i stället för en Zarra?

Telmo Zarraonaindía Montoya. Legend, vivör, lebeman.