En ond plats pennfajtas

Kära Ron Obvious (om det nu är ditt riktiga namn), är det verkligen rimligt av dig att ockupera värdefullt webbutrymme med en blogg när du så konsekvent vägrar att fylla den med vettigt innehåll? Skärp dig för fan, annars skickar vi Bulten på dig.
/Ovän av ordning

Kära Ove, det är väldigt rimliga frågor Ni ställer. Saken är den att jag… har blivit lycklig. Jag vet, det låter vansinnigt, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag är inte längre en vilsen främling i en ny stad. Jag har en flickvän, ett fast jobb och en egen, alldeles för stor, lägenhet. Och som en direkt följd av det har jag inte heller tid att engagera mig politiskt eller samhälleligt. Som alla känner till är konsten besläktad med lidande, men det ska ju fan hitta nånting att gnälla på när tillvaron är så äckligt balanserad och bra. Jag ber om ursäkt.

Med hopp om framtida misär.
/Ron

Säg hej till min lilla vän

Eftersom Messa uttryckligen förbjöd mig att återge samtalet vi hade om purjolökar och stjärtar på väg från Ica så kan vi kanske prata om den här lilla nykomlingen istället?

Mmm... 14 % saturated fat...

Faktum är att vi har gått och sneglat på jalapeno-nacho-osten i exotisk mat-hyllan ett bra tag nu, och äntligen tog chansen. Vi valde tubvarianten. Den finns även i ej återförslutningsbar konservburk, men det verkar, i ärlighetens namn, en smula ohälsosamt att känna sig tvungen att smälla i sig en hel burk av fett på en gång. Även om vi var två och inte alls ovänner med fet mat. Ostsåsen visade sig kräfva viss uppvärmning i mikrougn innan förtäring. Vi gjorde så.

Tyvärr glömde jag bort att föreviga själva ätandet, men jag kan försöka beskriva konsistensen i stället. Tänk gummi mer artificiell färg. Messa försökte först, men hennes små flickhänder hade inte mycket att hämta här. Karlen i huset fick då uppbåda all sin handstyrka innan en lagom mängd ostsås förpassats ur tuben och ner i ett mikrougnssäkert kärl. Jag antar att vi båda räknade med att ostsåsen skulle mjukna efter de föreskrivna 15 sekunderna i mikron, bli lite rinnigare och aptitligare. Men så blev det alltså inte. Den verkade helt sakna smältegenskaper. Ledsamt.

Och det var förmodligen konsistensen, den gummilika, som gjorde oss försiktiga med att fläska på till våra nachotallrikar. Sammanfattningsvis: testet resulterade i ett unisont ”jo, men det var ju inte skitäckligt”. Längtan efter att prova igen har ännu inte infunnit sig.

Den efterlängtade bajsanekdoten!

I nådens år 1992 (eller däromkring) jobbade jag tillfälligt som någon sorts assistent till en skoladministratör som hette Susanne. Det var ett ganska meningslöst jobb, men jag var ung och glad åt att ha en inkomst. Men några dagar före jul började jag må, som man säger, tjuvtjockt. Något med magen. Marinerad som jag är i Luther skämdes jag en smula över att behöva ta sjukledigt den näst sista dagen före jullovet, men nöden hade ingen lag. Min mor, som är undersköterska, lyssnade på mina symtom och drog slutsatsen att det nog kunde röra sig om en urinvägsinfektion. Vilket hon också nämnde till personen på Vårdcentralen som svarade när hon ringde å mina vägnar. Det visade sig vara en smula otaktiskt, ty på Vårdcentralen ansåg de att det var en korrekt diagnos innan de skickade hem mig igen.

Väl hemma fortsatte det att göra väldigt ont. Faktum är att det kan ha varit den längsta dagen i mitt liv, lindrat endast av den kopia av Groundhog Day - ett komiskt mästerverk med Bill Murray och murmeldjuret Punxatawney Phil i ledande roller – som jag hyrt på vägen från Vårdcentralen. (Internet fanns inte på den tiden!) Framåt kvällen tyckte min mor att det var märkligt att jag fortfarande hade så ont och ringde någon kollega på sjukhuset. Sen bar det av dit. För det var ju ingen urinvägsinfektion, det var en sprucken blindtarm.

Detta var den 23 december så det blev en rätt trist jul för mig. Julafton på sjukhuset, ingen Sälenresa i mellandagarna och en vit nyårsafton. Men den delen kan vi skippa. Jag fick ligga på sjukhuset i några dagar, under vilka jag lärde mig att uppskatta morfinets inverkan (även om det också fick mig att missa slutet på den spökhistoria som gått som följetång i dåtidens radioprogram Somna, med Anders Lundin och Hans Rosenfelt, som jag fram till dess följt slaviskt), hata min griniga rumskamrat, samt förbryllat åse hur min syster svimmat vid åsynen av min droppnål. Äta kunde jag inte. Jag försökte, men det ledde ofelbart till ett blixtsnabbt besök på toaletten som jag, lyckligtvis, hade alldeles bredvid min säng. Allt rann rakt igenom mig, skulle man kunna säga.

Det här berättar jag eftersom det är viktigt för själva bajsanekdoten. Vi kommer till den nu. När några dagar passerat och jag bedömdes vara utom fara för eventuella infektioner gjordes jag redo för att skickas hem igen. Men innan det kunde bli aktuellt skulle en doktor säkerställa att så var fallet, bara för säkerhets skull, på väg därifrån. Den läkaren kan vi för enkelhets skull kalla Doktor Röv.

Skändare.

Doktor Rövs undersökning bestod i att ställa några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd samt att trä på sig en gummihandske. Gummihandsken, förstår ni säkert, skulle in i min rumpa. I sig en förnedrande aktion, men nödvändig vid den här typen av undersökningar. Till saken hör att jag, som nämnt ovan, haft lite problem med matsmältningen alltsedan min akutoperation. Det torde Doktor Röv rimligtvis känna till, men om han gjorde det så brydde han sig inte särskilt mycket.

Vad som händer är alltså följande: Doktor Röv trycker in ett finger i min stjärt, rotar runt lite och, när han anser sig ha hittat de svar han sökt där inne i brunheten, drar ut fingret igen. Problemet är att det inte är helt riskfritt att gräva runt i en röv under de förutsättningarna. Följaktligen har Doktor Rövs finger fått med sig en liten klick bajs ut. Av ganska tveksam konsistens. Jag känner förstås detta. Anar att något inte står rätt till, känner en lätt panik välla fram, men kan inte gärna göra något åt saken där jag ligger skändad på ett bord med arslet blottat. Ty Doktor Röv skiter i skiten. Han har grävt fram en klick bajs ur min röv och låter nu lakoniskt denna klick avföring stanna kvar där gravitationen placerat den, en liten bit till vänster om rectum, på den vänstra stjärthalvan. Sen ber han mig att klä på mig.

Vad gör man i detta läge? Ber man läkaren att ”Ursäkta, men jag tror att du spillde något, skulle du kunna torka mig i röven?”? Blir man förbannad och skriker åt doktorn (med brallorna runt knäna)? Eller accepterar man läget, drar upp brallorna och gör sig redo att genomlida en bilfärd hem med en klick bajs i kalsongen och skammens rodnad på kinderna?

Jag valde det sistnämnda.

Borrelia boy

Mitt förtroende för vårdcentraler ligger någonstans mellan tonåriga modebloggare och afrikanska envåldshärskare. Men till skillnad från dessa är det svårt att helt undvika det förstnämnda. Efter att min sambo påpekat att det där utslaget på mitt lår misstänkt mycket liknade en borreliainfektion drabbades jag snabbt av en släng hypokondri och avbokade ett tandläkarbesök för att besöka just vårdcentralen. För, jag bara undrar, vad skulle kunna göra en måndag morgon roligare?

Det är kanske orättvist av mig att avfärda vårdcentralerna efter att ha blivit feldiagnostiserad blott 50 procent av gångerna jag besökt dem (andra gången ville jag i och för sig bara ha en remiss till en riktig läkare), men då vill jag påpeka att den brustna blindtarm jag skickats hem med efter att ha fått veta att jag förmodligen hade urinvägsinfektion faktiskt hade kunnat döda mig*. Felet, det förstår jag nu, var att inför läkaren spekulera i att det kanske skulle kunna vara just urinvägsinfektion (om vilka jag inte vet ett dugg). Ändå gjorde jag samma tabbe denna gång.

Smittspridare och allmänt as. (Foto: Expressen (dito))

”Jo, nog låter det som borrelia, du hade varit i… Blekinge, sa du?” mumlade läkaren och bläddrade på sin dator, uppenbart ganska okunnig om allting blekingskt. (Det skriver jag inte för att driva med hennes kompetens, utan för att det garanterat retar min sambo.) Så här i efterhand misstänker jag att jag kunde ha föreslagit vad som helst och säkert ändå fått omedelbart medhåll. ”Jo, nog låter det som ebola, du hade varit i Blë-k’ingez, sa du?”, ”Jaså, jaha, bonus eruptus, jojo – is a terrible disease where the bones try to jump out the mouth”. Sen skrev hon ut tio dagars antibiotika och lovade att jag får supa hur mycket jag vill på midsommar och skickade mig till apoteket. Och bipacksedeln, pillrens joïe de vivre, utlovade ymnig diarré och kräkningar, samt, i mer sällsynta fall, nagelavlossning och svampväxt i munnen.

Än så länge har mitt utslag ändrat färg några gånger men det är fortfarande lika stort. Om det verkligen är borrelia det är frågan om har vi fortfarande ingen aning om – man verkar inte ha några test för sånt (eller för den delen TBE som en skojfrisk Facebookvän började hojta om när jag precis kommit tillbaka från vårdcentralen) – men om utslaget inte krympt eller försvunnit till midsommarhelgen får vi väl hitta på något annat.

* Denna episod fick mig plötsligt att tänka på den extremt skändliga behandling jag tvingades uppleva på sjukhuset på grund av Doktor Röv, vilket torde sortera under etiketten ”bajsanekdoter” och är alltså inte något jag kommer att nedteckna på jobbet. Men kanske senare, om ni är snälla.

Ron bloggar ännu mer om ballar

Tyvärr måste jag meddela att Operation förvandla balkongen till ett grönt paradis har gått i stå en smula. Vädret har varit emot oss och dessutom har jag hört rykten om att den där balkongaffären i Sickla har lagts ner. Men grönskan får man ändå vara ganska nöjd med så här efter ganska exakt en månad.

Behold the prunk!

Som man kan se ovan är plocksallaten så gott som redo att ätas. Jag tror inte att den kommer att bli mycket mer högrest än så. Myntan lever fortfarande i högsta välmåga, även om den inte sprider den väldoft jag hade hoppats på. Men förr eller senare kommer den att bli ansvarig för en hemskakad mojito eller caiprinha. Dillen är också ätklar, medan persiljan är på god väg.

Mmm... Tallrikspynt...

Även den mystiska salladslöken växer och frodas, men så här i efterhand var det förstås orimligt att tro att några välvuxna specimen någonsin skulle kunna resa sig ur den fjaskiga lilla krukan. Min stora sorg och besvikelse är gräslöken (närmast kameran på den övre bilden) – viktigast och godast av balkongväxterna. Ty där stolta gröna strån borde sträva mot skyn ser det i stället ut som Verdun några veckor efter Dagen D. Man blir besviken. Ledsen. Kränkt. Men hoppet har inte övergivit mig – det potenta regn som i detta nu hälls ut över Solna kan kanske, såvida den inte helt mördar och plattar till vår grönska, skaka liv även i slappa gräslöksrötter. Man håller tummarna.

–

I övrigt fortsätter kroppens förfall. Det röda märke som jag har gått med på låret i några dagar har fortsatt att växa, varför min kära sambo uppmuntrade mig med att spekulera i om det inte skulle kunna vara borrelia – ett minne från vår tripp till Karlskrona. Så nu måste jag försöka planera in ett besök på vårdcentralen också, mellan alla tandläkarbesök.

Droger och blod

Jag antar att det är ett dåligt tecken när din tandläkare tar en titt i din mun med sin lilla tandläkarspegel och utbrister ”Visst, ja, dig känner jag igen!” Det är väl inte heller särskilt lyckat när det där enda tandläkarbesöket för att fixa en avbiten tand expanderar till fyra besök, för att sedan balla ur totalt och sluta i sju. Och här är det väl bäst att påpeka att jag har två av de sju besöken kvar och därför inte kan lova att det inte blir ännu fler. En nästan helt uppäten tand som måste rotfyllas, sned visdomstand som skaver på en annan tand, gammal sprucken amalgamfyllning som måste lagas, och putsning av gamla missfärgningar till följd av decennier av snusande. Jag får be att återkomma om den slutgiltiga räkningen.

Men jag har förstått att jag kan känna mig ganska nöjd med min första utdragna visdomstand. Att andra har haft det värre. Min lilla späda tandläkare slet och drog och borrade och kom till sist fram till att kniven måste fram. Exakt hur och var gjorde jag mitt bästa för att undvika att ta reda på, men tandjäveln kom ut till sist. Under vilda knak och viss blodspillan. Men jag var skönt bedövad. Ganska länge.

När värken väl kom räckte det med två snabba piller för att det skulle övergå till ett milt molande, och efter det har jag mest haft ont av – det är i alla fall min spekulation – sviterna efter jättesprutan hon grävde runt med lite här och var. Och en enorm längtan efter fast föda den där första dagen efteråt. Jag har varken värk eller luktar illa ur munnen, men min kära sambo, med viss erfarenhet i området, informerade mig käckt om att det säkert blir värre om ett tag.

Ja, men då så.

Än så länge är mitt största bekymmer att det är svårt att känna skillnad på huruvida det är en bit spaghetti eller ett stygn eller en bit av de köttiga resterna som finns där det fordom satt en tand. Och att den sidan där jag måste tugga all min mat är den sidan som fortfarande har en halv tand på grund av den ursprungliga anledningen till att jag gick till tandläkaren första gången.

Men alla erfarenheter är bra erfarenheter. Det har jag hört från en väldigt dum man.

Att ligga som Bengt Frithiofsson…

… underbart (”Håhåååå! Ljuuuvligt! Körsbärsröda vårtgårdar!”), eller fullständigt sinnessjukt?

Själv har jag inte riktigt bestämt mig än.

En Schwartz i Blekinge

Här nere i Karlskrona är det nästan alltid sol. Vilket är trevligt, då kan man med gott samvete ta sig en eftermiddagsfylla i väntan på kvällsfyllan. Man måste även tömma sina skor innan man tar dem på sig här ute i bushen. Det gjorde inte jag. I min sko låg en ondskefull humla, och därför är min fot nu – likt Stefan Schwartz efter en match – stor som en… ja, kanske inte som en gädda, men åtminstone som en brax. Aldrig får man vara riktigt glad.

Veckans husmorstips

Den som vill erfara lyckan av att bajsa tre gånger före klockan 8 på morgonen kan med fördel blanda ner plommon i sin frukostsmoothie.

That is all.

Bortglömd musik som ni faktiskt borde minnas, del en miljon

En kväll för 25 år sedan hörde jag en väldigt bra låt på radion. Jag kastade mig över stereon – which was the style of the time – för att spela in den på det kassettband som alltid fanns redo för slikt. Tyvärr hann jag bara få med en vers och refrängen innan nån trött typ började prata och sedan hörde jag den aldrig mer igen. Men jag har inte glömt bort den. Bandet var svensk och lät som goth, fast på den tiden existerade egentligen ingen goth. Man kände till The Cure och gotiskt var ett uttryck man bara använde om skräcklitteratur från sekelskiftet. Konsultera ert närmsta bibliotek för mer info, ungjävlar.

Under åren som har gått sedan den kvällen har jag då och då kommit att tänka på den mystiska låten och bandet med det konstiga namnet som jag inte var säker på hur man stavade. Jag har aldrig glömt bort de där textraderna, trots att de egentligen var ganska intetsägande, om än stämningsfulla. Då och då gjorde jag en ansträngning för att leta upp dem, men – som ni säkert har räknat ut redan – det skulle dröja till år 2011 innan det lyckades. Ty helt plötsligt har någon bestämt sig för att bandet borde ha en hemsida, och den konspiratoriskt lagde anar kanske att det har att göra med att bandet gjort en  väldigt sen comeback. Och inte mig emot. Nu kan jag äntligen lyssna på hela ”Inför min dom” med Ladomir.

Jag tycker fortfarande att det är helt okej.

I dag stod även jag inför min dom. För några veckor sedan sade optikern åt mig att mitt ögontryck var  mycket högre än det borde vara och ordinerade omedelbar remiss till ögonläkare, utan vidare förklaringar. Det där med ögontryck var ett okänt fenomen för mig, så jag googlade på ordet och fick som första träff en helfestlig sida som berättade om att det orsakade glaukom, en fräsig sjukdom som dödar synnerver så att ens synfält minskar kontinuerligt tills man inte ser ett skit. Och en sak till – det är obotligt. Nojig som jag är – jag ser rätt illa, och lever dagligen med så kallade floaters (det är typ tvillingar från fosterstadiet som jag ätit upp och gömt i ögat. Ungefär.) som fladdrar omkring för min blick så fort det blir lite ljust – blev det lite jobbigt.

Att gå runt i flera veckor i väntan på att få reda på ifall man riskerar att bli blind eller inte är, kan jag avslöja, en ganska raffinerad form av tortyr. Det ryktas att de använder något liknande på Guantanamo. För ögonen använder man hela tiden, och – det här kan du prova själv hemma – om man hela tiden går och letar efter konstigheter med sin syn så kommer man att upptäcka dylika konstigheter. Och bli lite nervös. Lyckligtvis behövde jag bara vänta en dryg månad på svar.

Jag kommer alltså inte att bli blind. Den indiske doktorn hällde något gult i mina ögon och tittade  mig i ögonen länge och väl. Sedan tog han fram ett obehagligt instrument och liksom satte ögat i gungning, vilket faktiskt låter obehagligare än det var. Och sedan sade han samma sak som min mor spekulerade i förra helgen – att jag, precis som hon, har löjligt tjocka hornhinnor, vilket gör att optikerns primitiva mätredskap går helt bananas.

Så nu kan livet fortsätta. (Åtminstone till typ 31 oktober, såvida man inte tillhör de rättrogna som för åka till himlen redan imorrn.)