Gangs of New Jersey

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.

The Great Leap Forward

För några veckor sedan började min flickvän regelbundet ställa frågor till mig. ”Nu är det 26 dagar kvar tills du fyller 40, vad gjorde du när du var 26?” kunde det låta. Och sen svarade jag ”Jag minns inte.” I dag är det en dag kvar, och nej, jag minns inte vad jag gjorde när jag var ett år heller. (Hon har även frågat om jag kommer att få en 40-årskris, smita iväg på en moped till Italien och fiska bläckfisk på en liten båt. Men till det har jag haft ett svar. Nej, har det svaret varit.)

40 låter obehagligt, men jag har gott hopp om att jag kommer att klara detta paradigmskifte bättre än jag hanterade 30. Sedan dess har jag ju stadgat mig och blivit en rakryggad medborgare, med fast arbete, fast flickvän och ett enormt lån på banken. Precis som man ska ha. Dessutom har jag, lite i förväg, anpassat mig till min höga ålder och börjat framhäva min gubbighet, medelst konstiga intressen samt att börja meningar med ”När jag var ung …”. Redan sedan några år tillbaka har mitt engelska uttal regredierat till en lustig gubbig variant, som många i min omgivning glatt hånar. Exempelvis ska jag ikväll bevista en konsert med det bortglömda hårdrocksbandet Overkill, vilket är ett namn som jag inte längre kan uttala med värdighet.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Firandet håller jag dock kort. Jag och Messa hyrde en bil och for till hembygden för en stillsam middag med pappa och syster + familj, samt äkta natur. Till helgen kommer modern för mer middag samt Bruce Springsteen på Friends. I present fick jag en fräsig räsercykel, vilken jag säkert kan använda för att locka fram farbrorn i mig ännu mer. Pappa hade även, enligt önskemål, förfärdigat en balkonghylla att ställa all min chilipeppar på i sommar. Tyvärr fick den inte plats i den extra stora hyrbilen vi körde, så han fick kapa den på mitten och göra den tillräckligt ihopskruvbar för att ohändiga människor såsom mig själv skulle kunna skruva ihop den sen. Det har jag gjort nu, men tyvärr glömde jag att ta med mig det bakstycke som håller ihop hela konstruktionen, så den ska jag få vid ett senare tillfälle.

I dag skulle jag realisera min fiffiga idé med att fästa löstagbar fiberväv på framsidan av hyllan medelst krokar och (absurt dyra) öljetter. Men tyvärr var fiberväven betydligt mindre hållbar än jag hade hoppats och det slutade med att jag bara trädde den direkt på krokarna. Huruvida den pallar med en mindre storm återstår att se, men fram till dess är det i alla fall tänkt att chilin ska slippa alltför brännande sol.

Burkjalapeño – nu med knopp!

Nå – mer om ballodlingen en annan gång. Nu måste jag tydligen städa.

Hur man går på fotboll i Lissabon

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.

Kort uppdatering

I samband med översikten av vårt fläktsystem har Allsångsonsdagen fått konkurrens av Byxlösa onsdagen. Meddelas endast på detta sätt. Blondie låter hälsa att ”Fan, jag sätter bättre rubriker när jag inte har några byxor på mig”.

Ja, det var bara det. Carry on.

Primalskrik

Vi har börjat sjunga. Våra röster må inte vara vackra, men starka och primala. Varje onsdag kväll bränner fem redigerare loss i en katartisk kanonad, en sirenserenad, en vokal vulkan. Det började spontant men urartade snabbt till ett tvång. Senfärdiga reportrar får numera finna sig i hårda blickar och en avfärdande attityd. För i deras närvaro går det inte att släppa spärrarna. Onsdagkvällen är vår kväll. Vi brukar börja med nåt av Helen Sjöholm ur Kristina från Duvemåla. Men man behöver inte veta vad låten heter när man klämmer i med ”Du måste finnas!”.

Några av oss har utvecklat en egen dans. Den är också primal. Och vacker.

Paradnumret är naturligtvis ”Anthem”. Efter det finns inte mycket mer att säga. Ingen energi kvar. Det är belöningen för veckans slit. Och det är vi värda.

Ron Obvious går på progkonsert

Det hände sig den mörka hösten 2012 att min gamle vän Acetonmannen hörde av sig och händelsevis undrade om jag var sugen på att släppa loss en helt vanlig torsdagskväll. Den ärevördige Roine Stolt var i stan, nämligen, upplystes jag om. Med sitt Flower Kings. Naturligtvis sade jag ja. Att lyssna på progressiv rock i levande form torde vara en nödvändig sysselsättning för någon som vill kalla sig farbror.

Jag har aldrig hört Flower Kings förut, ändå – om detta upplyste mig Acetonmannen då vi laddade upp med pilsner på en irländsk pub i Vasastan – var det jag som gjorde Acetonmannen uppmärksam på detta smått legendariska band. Hur eller varför är dock höjt i dunkel. Tyvärr ställde förbandet in, så huvudakten var redan i gång när vi dök upp och eventuellt missade vi öppningsspåret Numbers från nya plattan Banks of Eden som lär vara drygt 25 minuter långt.

Jag kan inte påstå att jag har förkovrat mig inom symfonirocken sedan min korta Genesisperiod i början på 90-talet, å andra sidan är det en musikstil som, sin progressivitet till trots, inte gärna ändrar på sig i onödan. Det här skulle bevisas av av att Roine Stolts gitarrspel hade samma sound som legendaren Steve Hackett hade under tidigt 70-tal och även den storbildsskärm som visade psykedeliska bildspel under konserten led av en svårt Pink Floydskt aura.

Redan under kvällens första mellansnack tyckte Roine att det var trevligt att se flera personer under 50 år i publiken. Under det andra äskade han handuppräckning för 50-plussare. Under det tredje hälsade han till sin fru, som var en av åtminstone sex åskådare av kvinnligt kön jag kunde se. Vilket är en ganska hög procent i dessa kretsar.

Under extranumret kom Roine ner och hängde lite med oss längst bak.

Sedan gick vi hem och tänkte litegrann på den mångfald av ansiktsbehåring vi beskådat i publiken, och livet gick vidare.

Konferensen II – the return

It is time.

Förra hösten hittade Gratistidningskonglomeratet på en sjukt frän grej. Konferens, kallade de det, och det gick ut på att samla ihop alla franchisetidningar runtom i landet på samma plats och utsätta dem för sprit och sociala experiment. Det var ett… intressant koncept. Det var en sån tillställning som fick en att önska att det skulle bli en årligt återkommande tradition. Eller att någon begravde idén i en elak dvärg, dräpte den, eldade upp och den och kastade resterna i havet. Ungefär fifty-fifty mellan alternativen.

Men det första alternativet vann. Jag antar att längtan efter den märkliga blandning av mental skändning och episk fest som bara en stor fet konferens kan erbjuda var för stark. Men! Allt är inte rosor och lycka i Gratistidningskonglomeratet. Faktum är att jag har sett minst en säljare gråta under den senaste månaden, och som en del av den ekonomiska verkligheten så har man beslutat att inte betala för den andra konferensdagen. Den andra konferensdagen sker alltså i praktiken på vår fritid. Vilket i sin tur lett till att den i år är frivillig. Åtminstone för de som faktiskt har ett kollektivavtal, vilket, tja, väl bara är stockholmsredaktionen.

Det här, som ni förstår, ledde till intensiva diskussioner. Är det värt att utsätta sig för alkoholiserade småstadssäljare en gång till? Är det verkligen rimligt att kasta bort en lördag på att teambuilda bort bakfyllan i grisottan utan att ens få betalt för det? Kan verkligen historierna (och kostymerna) efteråt bli så fantastiska att vi ändå klarar att uthärda de lokalpatriotiska talen under årets upplaga av Gratistidningskonglomeratet awards? Är det verkligen rimligt att blixten slår ner två gånger på samma ställe? Ja, sa vi. Det är det. Jag antar att det var årets fiffiga 80-talstema som avgjorde saken. Det är väl klart att vi ska spendera helgen med samma nyllen som vi ser hela veckorna, fast fulla och i pastellfärgade axelvaddar. På ett slott.

Ja, det sa vi då i alla fall. Men sen kom jag till sans och avbokade. Så nu behöver jag bara genomlida en dag av, säkert underhållande, men för mitt yrkes vägnar helt meningslösa motivationstal av såna här snubbar.

Den här killen verkar frejdig. Han ska prata.

Och den här killen. Som jag blir mycket besviken på om han inte stannar kvar efter middagen och ligger med minst två ekonomiassistenter.

Ryktet säger att många kommer att gå all in på 80-talstemat och redan har börjat se ut favorit-hotshots, så man får hoppas att fotograferna håller sig nyktra tillräckligt länge för att ta åtminstone några förnedringsbilder. Jag, jag åker hem och kryper in i ett par mysbyxor, min flickvän. Och hoppas att jag inte gjort ett val jag kommer att få ångra i många år. Eller åtminstone att ingen drunknar den här gången.

Men’s penises in corpore sano

OS fortsatte med s k balltramp - så vitt jag vet är Rolf-Göran Bengtsson den ende olympier som tvingats avstå tävlan p g a ett tramp på ballen, ännu mer konstiga brottningsregler och inte minst en roddare som kände sig tvungen att gå ut i media för att dementera att han skulle ha haft stånd på prispallen. ”Jag svär på att jag har inte har stånd på bilden. Jag vet inte hur den hamnade i den positionen, men varsågod”, säger han, och tog sig därmed in på den prestifefyllda listan över framträdande OS-bulor. Grattis, Henrik Rummel!

Han ser glad ut i alla fall, det gör han.

I veckan kom Messa äntligen hem efter en hel vecka på sydligare breddgrader där hon ägnat sig åt gud vet vad. Men en sak vet jag och det är att hon tog med sig den finaste gåvan en man kan tänka sig:

En fez! And there was much rejoice! (Men det blir kanske mindre rejoice när hon ser att jag har postat den här bilden där folk kan se den.)

Vi firade detta med att göra ett besök på Stars and stripes, den karlskronitiska pubkedjan (som är helt originell och inte på något sätt liknar andra sportpubar vars namn vi inte ska nämna) som är en säker källa för Murphy’s red och som har flyttat in långt ner på Folkungagatan. I ett försök att konversera bartendern nämnde jag att jag minsann har varit full på Stars and stripes förut ity min flickvän kommer från Karlskrona.

Jag hade kanske inte anat att det skulle göra så stort intryck. Flickvännen blev hårt ansatt under varje toalettbesök (Är du från staun?! Säkert?) och efter en stund dök det upp en nachotallrik on the house. Hon mer eller mindre tvingades att ta fotografiska bevis av baren för att visa för folket hemmavid och, i en vändning som vi fortfarande inte riktigt förstod, det slutade med att barmannen fotograferade mig och Messa bakom bardisken. Men den bilden får ni nog gå till hennes blogg om ni vill se.

Hej!

Det blåser höstliga vindar, Messa har tagit med sig Sexet till ökenhettans Alanya och det är OS på tv dygnet runt. Så ni förstår att jag ibland måste påminna mig själv om att sköta min personliga hygien. Det är i sanning ett OS som ligger i tiden. Länge såg det ut som om Twitter skulle bräcka doping i grenen Hindra atleter från att delta, även om sprinterhjälten Kim Collins trängtan om att få ligga lite också blandade sig i striden.

Men ni har inte missat något. Vi har varit i Örebro och druckit öl. Vi har varit i Karlskrona och druckit öl. Vi har druckit öl på balkongen. Vi har läst stora mängder underbara böcker. Vi har klivit upp på en helt ny nivå när det kommer till balkongprunk. Och lagom tills min semester var slut så hände det grejor. Först drabbades Messa av en magsjuka som var synnerligen explosiv i alla kroppsöppningar, vilket jag följde upp med en svår feber som tvingade mig till flera dagars sängliggande, samt Raskens-maraton.

Om detta ska jag kanske berätta. En annan dag.

Tips till Londonresenären

1. Res med flickor.

Se själv hur trist det blir utan flickor.

Reser man med flickor ökar din möjlighet till trivsel kraftigt, ja, så är det faktiskt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att du behöver ta med dig ett gäng konkubiner, fast det där lägger jag mig inte i, utan att bemötandet du får kan vara beroende av ditt sällskap. Två eller tre torde vara det ultimata när det kommer till flickor och resesällskap. Fler än så kan få negativa konsekvenser och färre gör sannolikt ingen skillnad. Men två – det är bra skit. Reser du med två flickor kommer servitörer att flirta med er och lägga till flinos på notan – och det har ju Stephen Fry berättat för er, det är det säkraste sättet att få god dricks – särskilt Nicholsons pubar har sympatiska servitörer. Hälsa gärna till Enda (”Apparently, in Sweden, I’m the only one. Or an asshole.”) på The Clachan från Miss Crispy, eller den bakfulla brunetten på Argyll Arms från oss.

Skulle servicepersonen ni stöter på vara homosexuell kan det ändå vara fördelaktigt med flicksällskap. Exempelvis på The City of Quebec, den väldigt bögiga baren vid Marble Arch, visas barnfamiljer på porten på det att de inte må störa de åldrande engelska fjollornas samkväm, men tala gärna om smink med bartendern och du kan vara säker på att få hans fulla uppmärksamhet. Om du kan överrösta Abba-musiken. Detta funkar utmärkt även på bögiga stewards. Vår tog några ynka bjud-maltesers som ursäkt för att överösa oss med sprit på flyget hem. Tre maltesers är tydligen värda sex flaskor vin, och ger man honom sen det sista i påsen så kan det hända att han smyger till er tre flaskor bubbel också. Reser du med tre flickor kanske antalet stiger till fyra, men jag kan inte lova något.

2. Keep calm and carry on.

(Du kan även köpa lustiga små piller på herrtoaletten. Om du vågar.)

Detta är någon sorts slogan som engländarna har lagt sig till med på senare år, och det är något att ta till sig. Ty London är en hektisk plats. En lördageftermiddag på Oxford Street torde knäcka den starkaste (även om till och med den starkaste torde knäckas av mer än femton minuter åt gången på lågprisvaruhuset Primark på samma gata, platsen där väldigt onda människor döms att sitta i kassan i all evighet när de dött). Skulle ni råka tappa bort varandra på tunnelbanan (dörrarna stängs oväntat snabbt) så ta det lugnt och vänta, det ordnar sig. Skulle eder tv stanna och frysa bilden på en konstig porrkanal då ni kanalzappar, ta det bara lugnt och stäng av eluttaget en stund (de kommer med fiffiga avstängningsknappar) eller nöj er med att veta att om ni bor på ett hotell av sämre kvalitet – den sistnämnda varierar duktigt, man får helt enkelt blunda och chansa – så lär ingen märka det på flera veckor ändå. Eller ta damen som glömde sin väska på sightseeingbussen. I stället för att kasta sig in i en taxi och vråla ”Follow that bus!” så hade hon bara kunnat promenera ikapp under den tiden då vi stod och väntade på att bussen framför – den med en trasig handbroms – skulle tömmas och flyttas över till vår.

Skräms inte av de små labyrinterna som leder till toaletterna på publika etablissemang. Fortsätt bara gå, förr eller senare hittar du fram. I värsta fall kan du följa doften. Och har du, mot förmodan, tagit bilen till puben så gör det inget om du skulle råka supa dig rövfull på bitter. Ring bara Scooter concept så skickar de en snubbe som kör hem både dig och bilen.

3. Be british.

When in Scotland – look scottish!

Anamma gärna engelska traditioner. Bär en keps eller tweedkavaj. Strunta i eventuella modetrender, det gör engelsmännen. Sånt kan man se på tunnelbanan. London har inte bara en hinna av fukt, det kan även vara som en hinna av fult. Har du till exempel väldigt stora bröst, men ingen lust att dölja dem med mer än en bh och en virkad topp så gör det. Du kommer inte att vara ensam. Ens om du även har små jeansshorts och strumpbyxor med maskor som knappast döljer din stora tatuering av drottningen på låret eller små rullar i håret. Piffiga tatueringar är över huvud taget helt acceptabelt. Gärna små fula elefanter i olika färger som tar varandra i röven, i London Underground är allt tillåtet. Är du en gammal man med en lustig hatt – tveka inte att slå dig ner på en uteservering och smutta på din medhavda burköl. Vi lyckades vara tillräckligt brittiska för att bli tillfrågade om vägen åtminstone fyra gånger, och det måste vara ett gott betyg för en långhelg.

Var inte heller rädd för maten. Fish and chips, bangers and mash, konstiga pajer, vildsvinsburgare – är restaurangen ren så är maten förmodligen god. Men undvik kanske ställen som Del Casa Bella, där personalen inte tvekar att, utan synbar anledning, flytta på redan anlända gäster för din skull, servera maten på rödvinsfläckiga dukar och ta emot eventuella klagomål på maten med ett buttert ”OK”. Jo, jag kan förstå att det kan verka lockande att äta på en restaurang där servitriserna har stora bröst och tajta vita tischor, men gör det inte ändå. Du reser väl med flickor? Hör upp! Gå hellre till den indiska kedjan Masala och be om en thali – en jättetallrik med smask som du inte kommer att orka äta upp trots att det är så gott. (Och säg hej till Rajiv från oss.)

London har ett ganska bra ölutbud på pubarna. Kanske inte lika bra som en random Söderpub, men ändå med mycket gott att välja på. London Glory är en trevlig ale, och åtminstone en kväll måste du beställa en kanna Pimm’s cocktail. Because it’s Pimm’s o’clock.

All together now – what time is it?

4. Shoppa klokt
Ska du till någon av de stora shoppinggatorna – Oxford Street, Portobello Road eller Carnaby Street – gör det för böfvelen inte på helgen. Du kommer att vilja döda hela mänskligheten. Det är sånt vardagsförmiddagarna är till för. (Primark bör du inte gå till alls om du har någon självbevarelsedrift.) Är du rik funkar det när som helst, men då går du till New Oxford Street eller varuhuset Selfridges och browsar bland deras rövlösa märkesklasonger i lugn och ro. Se upp för boklådorna. Jo, böckerna där är många och i regel extremt snygga. Men tänk på att de är dyra och tunga, så se till att packa med en extraväska till hemfärden.

Ja, det var väl det hela. Lycka till!