Johnozzy

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.

Anekdoter om den jättedåliga festaren

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.

Mer om min flickväns kurvor

Det var en lång vecka. Det började med att vi festade med Kerry Kings plektrum och en burk baconnaise, övergick i svår bakfylla och sedan ett fölsedagsfirande med tårta och bubbel till frukost och champagneredigering på kvällen. Här nånstans kan jag även ha pussats med VD:n. En kväll röstades det fram att vi ska ombilda vårt hus, alla var där – Tommy Dallas, Ann Alhlqvist och Geronimo. Balkonglådorna har preppats, detta år med tillbehöret minidrivhus i plast, införskaffat på Ica för 75 pengar. Knappt har man varit hemma alls.

Men jag tänkte i stället att vi kunde prata om min flickväns kurvtagningsteknik. Det är ganska rimligt att anta att ni aldrig har behövt promenera bredvid henne, så låt mig därför berätta. Det är oftast inga problem, så länge som det finns gott om svängrum är det som att gå bredvid vem som helst. Men så fort det finns farthinder blir det problematiskt. Så problematiskt att det brukar sluta med att jag går en bit bakom i stället. För att det helt enkelt blir enklast så.

Jag vill ogärna spekulera i vad det beror på, jag kan blott konstatera att min flickväns gåstil är ett litet irritationsmoment. Det är som att hon saknar avståndsbedömning i sidled. (Hon är dock en kompetent bilförare, så tänk inte den tanken.) Om jag går på hennes högra sida och vi möter en annan person eller en stolpe eller en hulk, eller vad som helst, så kan man vara ganska säker på att min flickvän kommer att passera det objektet med ett avstånd som är lite för litet för att en Ron också ska få plats däremellan. Så Ron får stanna upp och gå bakom. Typ alltid. Så då gör jag det.

Nu när jag tänker på saken så är det kanske en väldigt raffinerad härskarteknik.

Dryckesvanor på de brittiska öarna

Irland är Guinness och whiskey säger ni. Inte längre, säger jag. Till min båtnad noterade jag en klar utveckling i pubarnas tappkranar. Där det fordom bara var Guinness, Heineken och Bulmers cider kan man nu glädja sig åt O’Haras stout, Smithwicks ale och Galway Hooker (som också är en ale och inte en prostituerad från västkusten).

Tekoppen kommer sig av att svärfar var nyfiken på tappkranen med ett stort T på.

Och som om det inte var nog med det kunde man i välsorterade spritbutiker i Bray hitta något så exotiskt som det norska prisbelönta mikroölet Nøgne ø. Men man kan också fortfarande hitta tanter som dricker den vedervärdiga skapelsen shandy, alltså öl blandat med läsk eller ginger ale. Ginger ale går, å andra sidan, utmärkt ihop med Jameson. (Tillsätt lime och is.) Det lärde vi oss på distilleriet för den sistnämnda drycken.

"Det glada whiskeygänget 2012". Vi har diplom och skit som visar att vi kan dricka olika sorters whisky på begäran.

Allra konstigast var tjejerna som bad om svartvinbärslikör och sugrör till sina Guinness på Farrington’s. Det var puben vi spenderade mest tid på, tack vare deras ölutbud och finfina gratis-wifi. Någon Jameson köpte jag inte, däremot en flaska Titanic (för att kommemorera), en Clontarf (triple distilled) och en flaska Redbreast (single pot still). ja, vaffan, pengarna ville liksom aldrig ta slut.

Shoppingen på Henry street är en annan sak man bör ge fan i att missa om man råkar befinna sig i Dublin. Till min stora glädje kunde jag köpa en bok för mer pengar än vad jag gav för ett par jeans. De vet minsann att uppskatta kultur. Frågan är hur omvärlden uppskattar mitt försök till jeans-avantgardism när de ser mig i de där svarta manchesterliknande jeansen med elastisk mudd nertill som jag köpte. Just det, mudd. Jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar annat än att de var snyggare än det låter. Däremot hade min forna favorittischaffär Unique gått ner sig totalt. T-tröjeutbudet där är numera ynkligt och vulgärt. Man baxnar.

En dag tog vi DART-tåget till Bray. Tänk Dublins Solsidan, fast med prao-elever som elektriker.

Det fanns kultur där också.

Lustigt nog kändes den lilla kustorten Bray betydligt mindre traditionellt irländsk än Dublin. Mer som en svensk småstad. Tyvärr är Dublins gator fortfarande fulla av tiggare, många av dem väldigt unga. Gatorna är å andra sidan väldigt mysiga. Så är även irländarna. Till exempel den äldre herren som upplyste oss om vilken härlig utsikt det råkade vara just då, varpå vi vred på huvudet och noterade att han tittade rakt mot Sinn Feins högkvarter.

Utsikt från Ha'penny bridge. Eller, ja, nån bro i alla fall. Vem fan kan hålla reda på alla?

Så, för att sammanfatta: Dublin – bra skit. Vi lär återkomma.

Hon gillar inte att ”suga av”, hon föredrar termen ”älska oralt”!

Eller, äsch, det var inget. Jag tänkte bara påminna er om den stillsamma humorn i att ”låna” någons mobiltelefon en stund. Det var bara det.

Kärlek är…

… när man vaknar upp på eftermiddagen efter en hård utekväll och upptäcker att sambon har köpt röd pölse medan man sov. Faktiskt.

Fyllor genom historien

Jo, men ni vet hur det är. Förr i tiden, när farbror var ung, så hetsade man folk att dricka mer så att de skulle bli lättare att ligga med. Nuförtiden hetsar man folk att dricka mer så att det ska bli lättare att övertala dem att äntligen släppa sargen och ladda ner Wordfeudappen.

För vem behöver ledig tid? Egentligen?

I fiskens tegn

Danskjävlarna har oförtjänt dåligt rykte, det måste man säga. I själva verket har danskarna bra kött, trevliga tillbehör till pølsen och är i allmänhet snygga. Trots att de pratar utvecklingsstört, fnyser åt svenska kontokort och röstar på Pia. Så varför inte spendera helgen i Köpenhamn med resten av redaktionen? Varför inte, indeed? Jag gjorde så.

Jag hamnade i alprummet med Kjell Gren och Hinken. I en dubbelsäng, faktiskt, vilket kan förklara den ovanligt höga graden av grabbighet som växte fram i den alltmer unkna atmosfären. Genom ball design på rummen kom hotellet undan med rätt låg standard. Ventilationen var sådär, vattenkokare var ett okänt begrepp, teven var upphängd i ett hörn där bara jag kunde se den och toalettpappret upplöstes vid direkt kroppskontakt. Men vad gör det när man har en koskälla och tror att man har hamnat i en Ben & Jerrysburk när man vaknar och ser ”himlen”.

Lustigt nog luktade rummet mer och mer get för varje dag som gick.

Annars var rummets höjdpunkt det sladdriga oranga duschmunstycket som var så finurligt utformat att man skulle kunna smiska sig själv medan man duschade, likt en uppspelt finne i saunan (en liknelse som inte är helt orelaterad till badrummets totala avsaknad av fläktsystem). Hinken blev så förtjust att han ville köpa ett eget, och kontaktade receptionen i ärendet: You know, those hose in our room? I love them, I’d like to take one home, where can you get them? Annars var Big Reds bordellrum inte heller nåt att fnysa åt. Hissen hade hemsökts av hunnerna.

Diósgyör - Pustans tapirer.

Som av en händelse som säkert inte är ett dugg relaterad till att det var Fotografen som valde hotell så låg det en trevlig bar cirka 15 meter från hotellet.  Faktum är att vi hittade flera barer som påminde om någons vardagsrum tidigt 90-tal. Eftersom man fick röka i dem. Vilket också kan förklara den genomgående hesheten på redaktionen denna måndag. Deras ekologiska öl Thy var inte det äckligaste jag har druckit, men annars var ölutbudet i den danska huvudstaden lätt skämmigt. Det fanns Carlsberg, det fanns Kronenbourg och det fanns i regel nån sort till. Och en ölsnobb som jag har ju inte druckit Carlsberg på flera år. Undantaget var Log Lady, en vardagsrumspub med Twin Peaks-tema och ett brett utbud av udda bärs.

Din nye ven stängde klockan två, och känner du oss så vet du vart vi gick sen. Sam’s bar visade sig dock vara en rätt kass karaokebar. Åtminstone för bartendern, som hade scenen rakt framför sig. Den rejäla fallosmikrofonen får å andra sidan plus. Eftersom jag redan hade nått upp till en ganska imponerande berusning invigde jag scenen med Vill ha dig med Freestyle. Tillsammans med en ännu mer packad snubbe som jag trodde var svensk ända tills han började sjunga. Då visade det sig att han var dansk, ja. Och jag förutsätter att det kommer att sjungas visor och skrivas oden om min kraftfulla version av Denim & Leather.

Efter cirka fyra timmars sömn var det dags att avverka Christiania. Den fordom så stolta fristaden är en rätt märklig plats idag. Dreadlockprydd urbefolkning omgiven av påtittare med halvöppna munnar och brajaturister. Framför allt väcker det många frågor. De där fetingarna som de säljer på Pusher street för 50 spänn – odlar de dem inne på området, eller köper de dem utifrån? Om så, hur kan det vara lagligt? Om inte, hur håller de turisterna borta från det gröna guldet? De där konstnärsbutikerna som säljer värmeugnar och sånt – vad gör de där? Vem i Christiania har råd med en sån egentligen? Och de där byggställningarna som står runt vissa av husen – är de kvarlämnade sedan ockupationen? Och hur funkar det med el och vatten och sånt? Och vad fan gjorde den höggravida kvinnan mitt i bland alla sötrökare?

Kjell Gren förevigar anka i evigheten.

Själva jointritualen var annars ganska fascinerande. Det verkar vara regel att ta god tid på sig när man meckar sin holk, omsorgsfullt och långsamt fnulades det som om man ville dra ut på njutningen. Mitt inne i fristaten låg den en mysig liten damm. Åtminstone tyckte vi att det var mysigt tills jag noterade den döda ankan, varpå vi även lade märke till att den stilla brisen förde med sig en lätt rektal arom. Eftermiddagen spenderade vi med rosé i solen i Nyhavn.

På kvällen var det långbord bokat i Köttbyn. Om jag hade en egen stad är chansen ganska stor att jag också skulle döpa den till Köttbyn. Eller Korvbo, eller nåt. Det var alltså en köttresturang i Köpenhamns eget slakthusområde med passande slakthusinredning. Köttkrokar i taket, plastflikar i entrén och avlopp på golvet. Eller ja, kanske inte det sista. Men maten var sannerligen välslaktad. Möt bøfbollarna:

Detta är alltså nån sorts friterade köttdumplings. Gudomliga, tackar som frågar.

Till detta fick man ett brett utbud av sallader att välja mellan. Eller att äta av alla. Däribland ”stampad potatis” med ost. Vilket ju råkar vara min favoritsallad alla kategorier. Drinkarna är en annan historia. Eftersom ölutbudet var så klent gick vi loss på drinklistan. En mycket bizarr sådan där mitt val, Mario Montequilla, stack ut.

Jordnötssmördrinken. Ja, det smakar jordnötssmör. Ja, det är precis lika sjukt som det låter. Selvføligt var det på gränsen till odrickbart. Naturligtvis drack jag upp ändå.

Drinklistan kändes lite naturligare efter att vi hade stött på barmännen, som också var mycket bizarra. Fast på ett positivt sätt. Utanför brann det i en gammal tunna. Då och då cyklade en snubbe förbi för att fylla på med ved på brasan. Jag antar att det var hans extraknäck. Och jag vet att det är hans fel att allt jag ägde luktade brandrök efteråt. Efter att slakthuset fyllts med dans var det barrunda igen. Det var en väldigt bra dag. Om Messa hade varit där hade den nog varit perfekt. (Feel free to add OMG! Smör!)

Lördagsmorgonen var en baggis. Skola drinkar hädanefter bliva min melodi? Ja, alltså, jag är en snart 39-årig man som på sistone har haft så obehagliga upplevelser som att dricka två glas vin på fredagkvällen och sen ha huvudvärk på lördagen. Alltså bakfull utan att ens ha varit full. Och där satt jag, med 8 timmars sömn på två nätter och med ohemula mängder alkohol innan för västen – och mådde hur bra som helst. Om man blir sån av jordnötssmörsdrinkar så kan jag tänka mig att dricka många fler jordnötssmörsdrinkar.

Lördag var shoppingdag. Fast jag hittade just inget att shoppa, även om jag var lite sugen på en svartsmølf eller Fedtmule i naturlig storlek. (Smurf och Långben för den som inte pratar seriedansk). Och OK, jag ångrar att jag inte slog till på DVD-versionen av Den onda dvärgen, men vad gör man. Sen mötte vi scientologerna. De stod i flock med sina böcker och sina bord med mätapparater som jag antar att de använde för att mäta ens thetannivå eller nåt. Sen såg vi irländarna. Att S:t Patrick’s Day är stort i öllandet Danmark borde inte förvåna mig, men jag fattade aldrig riktigt varför de sprang omkring i par med benen ihoptejpade. För vad jag vet har det inte sjungits några sånger om S:t Patricks tredje ben. Så fedt var det att det till och med delades ut gratisöl på Ströget.

Tja, jag antar att jag börjar nå gränsen för hur mycket text en vanlig dödlig orkar läsa på en datorskärm nu, så jag besparar er historierna om måttenheten ”bananers”, vem som söp bort sin telefon, vem som slog sig i slang med den bedagade Cindy, och vem som försökte misshandla en gammal dansk med ett gossedjur i arla morgonstund, och huruvida klippet av det finns på YouTube eller inte. Det är kanske bäst om det stannar i Köpenhamn. Vi är hemma nu i alla fall. Alla 16. Det dödade oss inte, så jag antar att det gör oss starkare.

Frank, for helvede!

Tre dagar i Danmark med jobbet. Det blir som det blir: Ymniga mängder sprit, ganska mycket mindre sömn och grovt våld mot tygdjur. Jag ska försöka sortera intrycken nu och, om jag inte somnar, återkomma med den hele historiaen.

En kärlekshistoria

Hören upp och botgören, i som hävdat att min Messa inte är romantiskt lagd. Lyss till historien om hur hon bjöd mig på fin restaurang.

Det var en solig men kall, frisk och blåsig dag. Vi mötte upp i Vasastan vid lunchtid, uppspelta, förväntansfulla. Med kartan i hand. Vi skulle till Karlbergsvägen.Och vi fann Karlbergsvägen. Kön var enorm, precis som det ska vara. Alla ville smaka lyx. Alla ville ha Günthers korvar.

Tja, jag äter faktiskt korv ganska ofta, tack för att du frågade, men jag har alltid plats för en till.

Kön rörde sig långsamt. Stämningen gick nästan att ta på. Vi hanterade den på olika sätt. Själv vibrerade jag en smula. Kände snålvattnet rinna till. Bakom oss pratade grabbgänget om konstigt formade buttplugs. Under tiden sneglade vi på korvkartan.

Günthers korvar. Så mycket korv, så lite tid.

Och knappt hade jag bestämt mig för en dubbel kabanoss med sås och gurkmajo förrän vi överhörde hur kabanossen, den 42 centimeter långa, faktiskt var slut. Ett fruktansvärt svek. I stället beställde jag en zigeunerwurst. Trekvart senare, när det äntligen var vår tur. För den hade jag läst skulle vara starkast. Och jag beställde den utan surkål.

Messa valde en paprikawurst. Ett bra val.

Messa valde åländsk saltgurka, jag gurkmajonäs. Men jag gjorde det medveten om att jag öppnade mig för hån, att den, ur en stor industriell hink uppslevade majon, skulle skära sig med Günthers sås. Den korvsåsen, en röd och en grönaktig, som omsorgsfullt gneds in på insidan av de urgröpta baguetterna. Det är möjligt att jag bara inbillade mig, men jag kan svära på att korvmannens anletsdrag blev strängare när han hörde min gurkmajobegäran. Jag ångrar ändå inget. Jag står för min gurkmajo. Jag var ju åtminstone inte så pinsam att jag försökte mig på att be om ketchup. Sen åt vi.

Vi åt glupskt. Vi åt med inlevelse. Vi åt med glädje.

Vi packade in oss i en telefonkiosk för att komma undan den isande vinden. Och svullade. And there was much rejoice. Såsen, som vållat mig viss oro – jag menar, en korvsås med gröna blad i, är det verkligen rimligt? Det var rimligt. Långt senare, fram mot natten sved det fortfarande till i gommen när jag försökte äta middag. Inte för att jag var så hungrig. Günthers zigeunerwurst håller dig mätt länge. Dock – jag kan svära på att Messas paprikawurst faktiskt var snäppet starkare än min zigeunerwurst, den som skulle vara starkast i sortimentet (trots att den faktiskt inte var så våldsamt stark alls). Och det är ju lite upprörande.

Vår lunchdejt kompletterades av två öl på lokal. Och här vill jag hävda att det är skam och skandal att det ska vara så bökigt att dricka en simpel ale på Kungsholmen klockan halv 2 på en fredag. Först på fjärde försöket hittade vi ett ställe som var öppet. Ska det vara så, VA?!

På vägen hem tappade jag lite i omdöme. Och kan ha köpt ett exemplar av tidningen Allt om whisky, som bland annat berättade om såna otäcka saker som Whisky Train mellan Stockholm och Åre med Steffo Törnqvist. Farbrorn i mig är stark. Till mitt försvar vill jag säga, till den som fortfarande lyssnar och inte har brustit ut i hånfullt smädesskratt, att det faktiskt var ett Irlandsspecial, och vem vill inte läsa om irländska pubar och destillerier när man snart ska åka dit?