Allsvensk klass?

(Bild från aik.se)

Med våren vaknar fotbollssupportrarna till liv. I dag är det allsvensk premiär i Solna, Mjällby kommer på besök, varför det skulle visa sig helt orimligt att få i sig en bit mat i centrum. Det var knappt vi kom därifrån vid liv ens. Messa, som vuxit upp i närheten av Mjällby, blev plötsligt väldigt provocerad av horderna i svartgult, varför hon – enligt egen logik – själv kände sig manad att skandera saker som Mjöööääääääällbyyyyyy och AIK har bajs uti brallan.

Så, jo, det var nära att jag strök med när jag, med hjälp av gott fotarbete och en burk turkisk yoghurt lyckades rädda Messa från att bli illa strypt med en sill. Och nu pratar hon om att köpa matchen på tv.

De kommer att bli en lång säsong det här.

Om landslagets devolution

Här tänkte jag skriva nåt om vad jag gjorde och var jag var de senaste gångerna Sveriges fotbollstjommar kvalat in till EM. Jag tog ju för givet att det var lättdefinierade tillfällen som jag lätt skulle komma ihåg bara jag fick friska upp minnet om hur kvalgrupperna såg ut när det begav sig. Men så var det alltså inte.

Sveriges EM-kvalhistoria är synnerligen odramatisk. Före 2000-talet var vi aldrig med (om vi inte lovade att ställa upp som värd på den tiden då ingen annan vill ta emot engelska och tyska slagskämpar), sen ändrade de reglerna så att nästan alla som vill får vara med och då har vi alltid varit med. Men inte genom några heroiska slutminutsvändningar i fientlig turkisk miljö eller via osannolika segermål gjorda av okända israeler eller bulgarer mot övermäktigt motstånd. Nej, överlåt det till världsmästerskapen, i EM har det alltid räckt med en poäng hemma mot Lettland i sista omgången, förutsatt att inte Tyskland släpper in tio mål hemma mot San Marino. Typ. Livsomvälvande ögonblick av magi, inte så mycket.

Det här gör ju att min klämkäcka avslutning om att, efter alla dessa episka kvällar i glädjens tecken (som alltså inte existerade) firade in Sveriges heroiska kvalificering till EM 2012 genom att strunta i den och istället titta på Irland-Armenien, samt spekulera i exakt hur stor betydelse för värdnationernas ekonomi maskotarna Slavek och Slavko kommar att ha, blir helt poänglöst. Jävla glädjedödare. Dessutom fick Armenien spö.

Men ikväll kan vi förhoppningsvis glädja oss åt historiska minneskvällar för andra nationer. Eller, ja, ett i alla fall. Estland och Montenegro är rimligtvis rökta, men för Bosnien lever hoppet. Jag överlåter till fotbollsvagabonder som Niva att berätta exakt hur betydelsefullt ett EM-slutspel skulle vara för det plågade bosniska folket och tänker själv i stället spekulera i exakt hur grinig Cristiano Ronaldo kommer att bli, och hur många lagkamrater han kommer att hålla ansvariga, om de faktiskt lyckas. Ty det skulle göra mig lika glad som landets samlade sportjournalistkår blev när det visade sig att Zlatan i sin nya bok valde att själv berätta exakt hur mycket av ett machorövhål han i själva verket är, så att de slapp göra det själva. Vi har alla olika drivkrafter.

"DITT fel var det, och ditt! Och din mammas!"

We’re going to Kiev

Livet har olika metoder för att påminna oss om sina realiteter. Som varför ett överdrivet idrottsintresse inte passar sig för medelåldersmän. Besvikelserna det medför är nämligen fortfarande inte socialt accepterade. Bevismaterial A: Armenien. Ett ungt frejdigt lag åkte till Dublin för att ställa till med århundradets skräll i fotbollens EM-kval. Naturligtvis gick det som det gick. Inte ens en halvtimme var spelad förrän den spanske domaren som gjort sig känd för att utmärka sig genom att inte utmärka sig utmärkte sig. Armeniens veteranmålvakt  Berezovsky klev utanför sitt straffområde med armarna över huvudet för att bryta en genomskärare med bröstet. Och gjorde så också.

Vår spanske vän såg det dock inte så, och bemödade sig med ett snabbt ögonkontakt med sin linjeman – rimligtvis den person på arenan med allra sämst vinkel mot händelsen – innan han halade upp det röda kortet. Och sedan var den drömmen krossad. Men för säkerhets skull hann armenerna med ett riktigt spektakulärt självmål, som till och med Richard Dunne avundats, innan halvleken var slut, och till slut hade Irland vunnit med 2-1, utan att Armenien nånsin kommit riktigt nära.

Det är inte så att jag inte bryr mig om Sverige, men den här gången valde jag ändå bort dem. Jag hör ändå från min balkong när de gör mål, i det att Råsunda ligger blott ett rejält ölburkskast härifrån. Av dunkla anledningar har jag inte fattat tycke för Hamréns landslag, trots att det är allt det Lagerbäcks inte var: oförutsägbart, lynnigt och godtyckligt. Och då pratar jag fortfarande bara om laguttagningen. Men 3-2 mot Holland bekräftar i alla fall kvällens mest spridda(?) tweet: Är inte Zlatan för landslaget vad Z är för Wordfeud – kan avgöra matcher men är mest i vägen. (Och jag förutsätter att resultaten varit de omvända om jag gjort ett omvänt tv-val.)

I övrigt blev det spridda skurar. Danmark passerade Portugal i kampen om direktplatsen och Slovenien lyckades faktiskt spela bort Serbien – Estland till play-off alltså. Play-off blir det också för Bosnien, som höll undan länge mot Frankrike innan en Nasri-straff påminde oss om världens orättvisa. Men Ryssland gjorde vad de skulle och Ukraina är ju direktkvalificerade såsom värdnation. All in all en hyfsad kväll. Åtminstone bättre än vad jag är van vid.

Det vackra spelet

Det är inte helt utan nöjsamhet som En ond plats noterar att zebrorna från Botswana har kvalificerat sig för nationens allra första afrikanska fotbollsmästerskap. Det blev tionde gången gillt, under ledning av ”Major General” Stanley Tshosane med ett lag bestående av blott fyra utlandsproffs – alla i Sydafrikanska klubbar. Bland hemmaspelarna (som jag klarar av att stava till) kan nämnas Gaborone Uniteds yngling Ofense Nato. Ha när dock inte anfallare, som man skulle kunna tro, utan mittfältare. Att Botswana lyckats kvalificera sig före storheter som Tunisien och Togo kan förmodligen tillskrivas det faktum att afrikansk landslagsfotboll börjat gå bakåt, men minns att ett svenskt B-lag med nöd klarade av att besegra botswanierna med 2-1 så sent som i november.

Botswana tycks även ha ganska originella fans om deras sköld har några som helst krav på anständighet och trovärdighet..

Även Niger (med William N’Gounou som, enligt Wikipedia, tjänar sina pengar i Limhamn/Bunkeflo) och – som delad värdnation – Ekvatorial-Guinea (med Las Palmasforwarden ”Randy”) kommer att debutera i Afrikanska mästerskapen i vinter. Traditionella jättar som Nigeria, Kameroun, Sydafrika och, av mer naturliga skäl, Egypten kommer inte att vara med alls.

Även i Europa tycks förändringens vindar blåsa i det EM-kval som avslutas i morgon. Dels kan Estland få spela play-off om Slovenien slår grannen Serbien, men framför allt har lilla Armenien förbryllat Europa med en obegriplig formtopp. Bortsett från en liten snag borta mot Ryssland i den sjätte omgången så har de stolta armenerna gått obesegrade i sju matcher och vräkt in totalt 21 mål. Något de i vanliga fall brukar göra, fast tvärtom. Och det har de gjort med ett mycket ungt och ordinärt lag. Inte minst provocerar det mig att förbundskaptenen Vardan Minasyan faktiskt är yngre än mig. Han är också yngre än lagkaptenen och högerbacken Sargis Hovsepian, som är så gammal att han fortfarande hade kunnat representera Sovjetunionen när han blev ”proffs” 1990. I övrigt är det ett lag med spelare runt 22-23 år som har alla chanser i världen att piska upp ett relativt formsvagt Irland i morgon och gå till play-off. (Eller direkt till EM om Ryssland skulle få ett, för dem, klassiskt nervsammanbrott och förlora mot Andorra.)

Jag vet att åtminstone jag kommer att hoppas på det. Nån som vet ett sätt att se matchen?

Hovsepian - en man, en era, en näsa.

–

För övrigt satt det en flicka och bajsade under ett träd när jag gick hem från jobbet i dag. Flickan var visserligen max tre år gammal men ändå – lite standard trodde jag ändå att man kunde förvänta sig på Östermalm!

Den långa vintern

Sedan jag och Messa flyttade ihop har ÖSK mött Mjällby fem gånger. Matcher som vi naturligtvis ser, närking a bleking. Och fem gånger har ÖSK dominerat klart (det är i alla fall så jag minns det) men Mjällby kontrat in ett helt omotiverat mål eller två. Men man vänjer sig. Även vid stora orättvisor, och oerhört osportsliga vinnare. Den här gången hade mitt ÖSK ändå inte särskilt mycket att spela för.

Det är lite sorgligare att kolla hur höstsäsongen har börjat för mina engelska lag:

Everton (Premier League):
Queens Park Rangers (h) 0-1

Leatherhead (Isthmian Premier):
Billericay (b) 1-2

Richmond Raith Rovers (West Cheshire Div 2):
Bebington Ath. (b) 2-4
Runcorn Linnets Res. (b) 0-5
Prescot Cables Res. (b) 0-2

Det lutar åt en lång kall vinter.

Förresten, ni vet den där känslan när du, iklädd din Hi, how are you-tröja, får ögonkontakt med personen i Fuck you-tröjan. Inte? Men det gör jag.

Mer om blekingska sedvänjor

Lördagen den 23 juli var en historisk dag, ty det var den dagen jag äntligen fick uppleva Strandvallen. När jag fortfarande var sportreporter i Örebro fanns det vissa arenor man hellre åkte till än andra. Och allra helst, det lärde jag mig snabbt, ville man åka till Strandvallen. Och med tanke på hur avskilt och bökigt svårtillgängligt där nere i Listerlandet som vallen faktiskt ligger drog jag slutsatsen att den måste vara något extra. Men faktum är att det inte riktigt var som jag förväntat mig.

Gult gemyt.

Jag hade hört rykten om hur arenan skulle ligga mer eller mindre mitt i ett villaområde, där man lämpligen promenerade längs någon liten 30-gata för att komma dit. Så var det alltså inte, även om man förvisso tvingas passera en hel del inavelsbyggd på vägen dit. Och i stället för en liten arena nedsänkt mitt bland villorna visade det sig vara en ganska stort sportkomplex med både träningsplaner, löparbanor och camping. Knepet är att parkera nära utfarten, annars lär man aldrig komma därifrån.

Svärfar tog med mig i bilen för att åse Mjällby möta Gefle. Messa var förstås orolig eftersom jag och svärfar aldrig spenderat särskilt mycket tid på tu man hand, men det hela avlöpte utan större problem. Det hjälpte förstås att hemmalaget vann med hela 5-1. Och att korven var god.

Med doft av hav.

Det är förvisso en mysig arena, med havet alldeles bakom den södra kortsidan. Vilket även betyder att det blåser något alldeles fruktansvärt när det blåser. Och trots att ynka 2300 själar hade orkat dit denna småruggiga lördagkväll kändes det inte alls ödsligt. Jag lär säkert återkomma.

Efter fotbollen mötte jag upp på det lokala nöjesetablissemanget Fox & Anchor – gud förbjude att vi skulle vara nyktra en endaste semesterkväll! Eftersom mitt sällskap redan bubblat i flera timmar bjuckade Messa på en Yamazaki, japansk single malt, så att jag skulle ”komma ikapp”.

Japaner gör var japaner kan - kopierar trevliga kulturyttringar.

Men ack – kvällen skulle inte sluta i gamman! Ty någon – av juridiska skäl har jag valt att inte nämna några namn – drabbades plötsligt och oväntat av en attackartad tonårsfylla. Någon fick letas upp, få delar av sina tillhörigheter upphämtade i baren samt långsamt baxas bort till en taxi (med en kort liggpaus i vattenpöl). Karlskronas uteliv hade skördat ett nytt offer.

–

Och innan denna sommar Karlskronavecka var över hann vi även besöka förfäderna. Vilket jag bara nämner eftersom Messa tycker att det är så väldigt roligt när hennes farmor, 88, pratar fejknärkingska, smädar mitt skägg, samt pillar i nämnda skägg. Men jag kan ta det.

Kort Chico-uppdatering

Nej, det blev ingen landslagsdebut för Tanners Chico Ramos när Kap Verde förlorade med 1-0 mot Liberia i går. I Kap Verdes mål stod i stället Ceuta-proffset Fredson Fock. Fredson Fock. That is all.

Mr Fock. He stops the balls.

En Schwartz i Blekinge

Här nere i Karlskrona är det nästan alltid sol. Vilket är trevligt, då kan man med gott samvete ta sig en eftermiddagsfylla i väntan på kvällsfyllan. Man måste även tömma sina skor innan man tar dem på sig här ute i bushen. Det gjorde inte jag. I min sko låg en ondskefull humla, och därför är min fot nu – likt Stefan Schwartz efter en match – stor som en… ja, kanske inte som en gädda, men åtminstone som en brax. Aldrig får man vara riktigt glad.

Skönheten och odjuret

För den fotbollsintresserade var lördagen i England förvisso en ytterligheternas afton. Först tog lilla Stevenage klivet upp till League 1 till allas äckel. Stevenage FC med sin fula fotboll, sina ickeexisterande fans och vanvettigt irriterande läktarsång från dem som faktiskt orkat dyka upp. Men ett mål mot Torquay räckte på Old Trafford – dit matchen flyttats på grund av att Wembley abbonerats av CL-finalen. 11500 åskådare lär vara nån form av bottenrekord i en playoff-final, och neutrala har hörts hävda att det hade väl gått jättebra att spela båda matcherna på Wembley – Stevenage håller ändå aldrig bollen på gräset. (Å andra sidan står det argumentet i konflikt med ett annat som hävdar att inget lags spelare rullar omkring så mycket på gräset som Stevenages.)

SFC - för även de fula behöver lite kärlek.

Senare på kvällen: den vackra fotbollen. För första gången i mitt liv kände jag behovet av att sätta mina förhoppningar till Manchester United för – som Simon Bank så elegant formulerar det - jag älskar Barça men de ger mig också tvångstankar om att snatta öl och slänga burkarna i naturen. När något blir alltför perfekt tappar det sin charm, vi vill kunna se sprickor i fasaden, och det är svårt att se hur något fotbollslag skulle kunna uppgradera Barcelonas perfektion ytterligare.

Vilken match som var mest spännande? Well, gissa.

I’ve created life!

Jag måste ha gröna fingrar och gödsel i blodet ty bara fyra dagar efter vårsådden prunkar det i balkonglådan. Skåda bara hur mina små bebisar målmedvetet strävar mot skyn!

Grönt, grönt, överallt grönt!

Även i övrigt har balleprojektet tagit fart. Under oerhörda våndor kunde jag igår släpa hem utemöblerna, sjukt exklusiva från Clas Ohlson, och rigga för flera månader av balkonggroggande. Det är så härligt. Stärkta av framgångarna lär vi investera i ännu mer grönt och pynt i dag. Följ den spännande fortsättningen.

Mjukt mot stjärt och själ.

–

Vi kan inte riktigt släppa fotbollen i dag heller. När du läser om C-Rons målrekord, glöm för allt i världen inte Telmo Zarra! För är det någon som tror att framtida spanska skyttekungar skulle få en ”Ronaldo” i stället för en Zarra?

Telmo Zarraonaindía Montoya. Legend, vivör, lebeman.