And so… it begins!

Som en del kanske minns så har onda ting försiggått här under våren. Omvälvningar, maktspel, kapitalism. Kort sagt, en ombildning. Nu är allt klart, om ett par veckor ska affären slutföras. Men redan nu har styrelsen enväldigt bestämt att nu får det baske mig vara nog med slarvet i grovsoprummet, det stänger vi! I gengäld tänker vi, kanske, berätta var närmsta avfallsstation ligger.

Hade – plötsligt – en man som heter Ove flyttat in vårt hus? (Jag kan för övrigt rekommendera Fredrik Backmans bok En man som heter Ove. Det är visserligen sentimental och tillrättalagd och krafitgt historiskt inkorrekt, men också en fin och rolig skildring av medmänsklighet. Så den tycker jag att ni ska köpa äve nom den aldrig kommer att vinna några pris.) Är det så här det ska bli nu? Auktoritär toppstyrning? Det där utbrottet av Ordnung muss sein som alltid tycks väckas ur sin slummer i dylika sammanhang? Fortsättning lär följa.

Så Messa satte omedelbart ner foten genom att gå in på bostadsrättsföreningens hemsidas forum och, med skarp formulering, undra om det verkligen får gå till så här. Hon är så fin, min Messa!

Mer om min flickväns kurvor

Det var en lång vecka. Det började med att vi festade med Kerry Kings plektrum och en burk baconnaise, övergick i svår bakfylla och sedan ett fölsedagsfirande med tårta och bubbel till frukost och champagneredigering på kvällen. Här nånstans kan jag även ha pussats med VD:n. En kväll röstades det fram att vi ska ombilda vårt hus, alla var där – Tommy Dallas, Ann Alhlqvist och Geronimo. Balkonglådorna har preppats, detta år med tillbehöret minidrivhus i plast, införskaffat på Ica för 75 pengar. Knappt har man varit hemma alls.

Men jag tänkte i stället att vi kunde prata om min flickväns kurvtagningsteknik. Det är ganska rimligt att anta att ni aldrig har behövt promenera bredvid henne, så låt mig därför berätta. Det är oftast inga problem, så länge som det finns gott om svängrum är det som att gå bredvid vem som helst. Men så fort det finns farthinder blir det problematiskt. Så problematiskt att det brukar sluta med att jag går en bit bakom i stället. För att det helt enkelt blir enklast så.

Jag vill ogärna spekulera i vad det beror på, jag kan blott konstatera att min flickväns gåstil är ett litet irritationsmoment. Det är som att hon saknar avståndsbedömning i sidled. (Hon är dock en kompetent bilförare, så tänk inte den tanken.) Om jag går på hennes högra sida och vi möter en annan person eller en stolpe eller en hulk, eller vad som helst, så kan man vara ganska säker på att min flickvän kommer att passera det objektet med ett avstånd som är lite för litet för att en Ron också ska få plats däremellan. Så Ron får stanna upp och gå bakom. Typ alltid. Så då gör jag det.

Nu när jag tänker på saken så är det kanske en väldigt raffinerad härskarteknik.

We are the 1%

Det var oerhört vuxet, det var värdigt och det var – till skillnad från tidigare – fritt från debila frågor. Det var dags att få reda på hur mycket deg vi måste punga ut med om ombildningen blir av. Mer än vad jag hade trott, skulle det visa sig, och förmodligen lite dyrare per månad än nu. Men inte alls oöverkomligt.

Dessutom fick vi reda på att vår våning (det heter så i den här delen av landet) utgör ganska exakt 1 procent av föreningens yta och att vi har en granne vid namn Ann Ahlquist. Och en som – och här bleknade all annan bakgrundsinformation – heter Geronimo.

Geronimo!

Jag tror aldrig att jag har varit så stolt över att bo här som nu. Tack, Geronimo.

Jag hade en gång en blogg…

… men ni vet hur det är, ena stunden är allt som vanligt, och i nästa sitter man och smsar med gamla bolsjeviker om bostadsrättsombildningar, och lycka till, och jaha, det blev inget för er men ni tittar på hus i stället, jaså. Och, ja, allting känns helt upp och ner, bizarrt, sjukt och Hugo Ballskt. Och det fattar ni ju att det går inte att skriva nånting då.

Men vi hoppas på bättring.

Statusrapport

Nu sitter min flickvän och stirrar hårt på mig och undrar varför i helvete jag aldrig bloggar nuförtiden. (Vilket kan bero på att hon alltid börjar härja och ropa att jag ska göra olika saker så fort jag börjar skriva. Nu till exempel, ska jag tydligen förbarma mig över en ost eller nåt, jag lyssnade inte jättenoga. Och där kom refrängen till Werner & Werners gamla julhit ”Vår julskinka har rymt”. Det är inte jättelätt att koncentrera sig då.)

Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?

Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.

I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.

Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa

Äcklet

Efter att min flickvän mycket grafiskt demonstrerat konsten att ”rimma” (medelst mim, rim-mim, är bäst att tillägga) vände hon sig mot mig och uttryckte  sin besvikelse över att vi i våra förtrogna ögonblick så ofta hemfaller åt att prata pung, porr eller, som i det här fallet, skitor, i stället för att ha djupa litterära diskussioner om postmodernism, Sartres självförakt och nyckelromaner. Det här tänkte jag ägna några rader åt nu, men sen hände något som gjorde all stjärtslickarimitation betydligt mindre äckligt. Vi blev tvungna att tömma frysen.

Vår frys slutade att fungera redan i söndags. Men vis av vetskapen att vår förra frys också slutade att fungera en gång, bara för att helt magiskt börja funka igen och sedan aldrig vara ogin igen, så avvaktade jag lite för att iaktta vartåt det barkade. Det skulle jag inte ha gjort. Fem dagar efter felanmälan (och tre dagar efter en andra felanmälan) har absolut inget annat hänt än att frysen inte fryser alls, utan har fyllts av en genomvidrig vätska som tycks vara nån sorts blandning av ärtor och ruttet kött, med en harmonierande odör. Den har vi nu utrotat. Det var det äckligaste jag har gjort på väldigt, väldigt länge.

Som av en händelse gick vi sedan ner till grannen med en intresseanmälan för ombildning av vår lägenhet.

Att göra vuxensaker – en reflektion

Om du någon gång har varit ordentligt bakfull, alternativt har lätt för att slarva bort fjärrkontrollen, så har du förmodligen sett den där killen i tv-shopinfomercials som, i rollen av intresserad åhörare i publiken, ställer ledande frågor: ”So, I can see how this amazing product will enhance my happiness and appearance, but doesn’t it also save the environment, help create world peace and make thousands of hot girls want to sleep with me?”

Vet ni, den killen finns på bostadsombildningsmöten också.

Mannen som blev en gris

Ett år med eget kontrakt i hyreslägenhet. Det var en stark svit, men det var faktiskt oundvikligt att brevet skulle komma så småningom. Och i fredags gjorde det det, med hälsningar Catella Hyresrättsombildning. Dags att mötas och bli ovän med grannarna. Plötsligt blev min lugna, oproblematiska vardag mycket mer komplicerad. Jag vill inte ha det så!

Jag har klarat mig rätt bra genom åren, kanske mest tack vare att jag aldrig behövt bry mig om saker som fasta jobb eller andra människor. Jag har inga lån eller skulder (om vi för ett ögonblick låtsas som om att CSN inte finns), inga låtsaspengar i fonder eller obligationer, jag har inte ens valt pensionsfond för böfvelen. Och kan ni fatta min lycka när jag fick tag på en egen jättestor lägenhet till Messa och mig efter bara nåt års köande? Förmodligen kan ni inte det, det är såna saker som bara inte händer, men det hände och nu vill mina grannar för säkerhets skull se till så att ingen annan ska få den möjligheten i framtiden.

Jag vill inte det. Jag vill inte behöva oroa mig för räntor och konjunkturen på grund av avbetalningarna på det där lånet jag var tvungen att ta för att köpa loss den lägenhet jag redan hade. Jag vill inte behöva vara trevlig och ge pengar till en ond mäklare nästa gång jag vill flytta, jag vill kunna ta mina grejor och dra. Jag vill verkligen inte behöva gå på möten med mina grannar (ens om de mot förmodan skulle visa sig vara både trevliga och duktiga och inte maktgalna klåpare med en patologisk fixering vid tvättstugor) och lyssna när de röstar om olika saker som kommer att påverka min vardag.

Det vore förstås naivt att påstå att ombildningshysterin är ensamt ansvarig för hufvudstadens kaotiska bostadssituation, men den borde definitivt jagas in i ett hörn och hånas för den gnidenhet som skickar bort förskolor långt från de kvarter där folk faktiskt bor (och därigenom sänker den trivselnivå den var menad att höja) eftersom de inte är lönsamma, för de glada snickarlallare som river ner bärande väggar i flervåningshus för den där härliga öppna planlösningen, och för att de sätter grindar för sina gårdar så att inte hundbajs, busfrön eller folk som ser allmänt skumma ut ska kunna tro att de bara kan röra sig hur som helst i sin stad, och rent allmänt för att det har gjort så att stan i praktiken styrs av ett gäng glada amatörer. Men så är jag också såpass blåögd att jag fortfarande tror att någonstans att bo är en av de där grundläggande mänskliga rättigheter som vi hittade på ett system av folkvalda för att upprätthålla. Ni vet jobb, sjukvård, rättssäkerhet, bostäder, såna goa grejor. Det är sånt man vill betala skatt för, sånt som gör samhället bättre för alla, inte för att subventionera ondskefulla saker som bostadsklipp eller ränteavdrag.

Jag vill kunna ringa min hyresvärd och be dem skicka ett gäng käcka polska hantverkare för att renovera mitt vardagsrum och ställa tillbaka det där badkaret som under mystiska former försvann från lägenheten för 15 år sedan, och skulle det visa sig att det försvunna badkaret har orsakat omfattande fuktskador så vill jag att värden (eller eventuellt någon kvarlevande släkting till den ansvarige, huvudsaken är att det inte är jag) står för kostnaden av saneringen. Jag kan inte nog förtydliga hur mycket jag vill det. (Lustigt nog är just denna invändning den minst provocerande när man diskuterar ombildningar med Kreti och hans bror Pleti.)

Men lik förbannat måste jag ju ge alla de där som skriker Köp! Du MÅSTE faktiskt göra ett bostadsklipp rätt. Fast det svider. Fast jag har svårt att se att det här området skulle bli attraktivare med tiden, eller att mina åldersstigna grannar skulle vara särskilt intresserade av några nya lån (men säkert deras barn). För rätt vad det är börjar Messas äggstockar skrika efter näring och då hinner man knappt blinka förrän man vill flytta sin lilla familj till ett litet hus och då lär det underlätta att inte vara tvungen att ta ett nytt jättelån från scratch, och då kan alla med rudimentär slutledningsförmåga räkna ut att jag förmodligen kommer att bli tvungen att köpa den jävla lägenheten trots att jag egentligen inte vill.

Trots att det gör mig till ett principlöst rövhål. Kan man inte bara få vara ifred?

Tidens tecken

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka, fullt med guldkorn och oväntade vändningar. Tyvärr får jag inte skriva nånting om det, då risken är stor för repressalier. Jag känner mig lite som Julian Assange. Ty som självvald posterboy för Wikileaks är det på hans huvud priset är satt (de som valt att hålla låg profil är tydligen ointressanta). Som en följd av cablegate har webbhotell attackerats och stängts ner, PayPal stänger ner deras konto och Australien försöker klura fram ett lämpligt brott man skulle kunna åtala Assange med. Till och med Kanada, som jag av gammal vana brukar framhålla som världens mest civiliserade land, har hakat på – nu vill tydligen en rådgivare till landets premiärminister organisera ett litet lönnmord. Ingen vill. så vitt jag vet, lönnmörda Birgitta Jonsdottir. Är det bara attityden som räknas? Som vanligt är reaktionerna på läckan betydligt mer pinsamma än läckorna i sig. Särskilt som just övervakning av vanligt folk är det hetaste heta just nu.

Birgitta Jonsdottir - icke-mordhotad Wikileaksledare.

Några som inte bryr sig särskilt mycket om omvärldens dom är FIFA:s exekutiva kommitté. För de kan ju inte vara dummare än att de fattar att deras val av VM-värdar å det grövsta uppmuntrar till mutspekulationer. Visst, jag kan leva med att Ryssland får VM 2018. Men då har jag också varit väldigt svag för Pansovjetisk fotboll ända sedan jag som liten knodd såg Ramaz Shengelia snurra upp backlinjer i Spanien-VM och cupvinnarcupen.

Faktum är att det enda som talar emot Ryssland i mitt sinne väl är kriget, åtminstone tillfälligt, satt stopp för den kanske mest spännande spelartypen vi har i Europa, nämligen den georgiska dribblern. Jag har i alla fall inte sett någon sedan City-fansen sjöng ”all the runs that Kinky makes are winding, and all the goals that Kinky scores are blinding” i en parafras till en låt av andra Cityfans.

Kinkladze - hjälte.

Den ryska fotbollsligan är förvisso på gång i Europa, nackdelen är att det nästan uteslutande beror på att det just nu är hett att använda fotbollsklubbar för att tvätta oligarkpengar, det är fortfarande knappt en käft som orkar släpa sig ner till arenorna. Värre är det ändå med nästa VM-värd. VM 2022 ska uppenbarligen gå i…

…Narnia!

Qatar är en liten landtunga som innehåller exakt en stad. (Men om det är så att FIFA vill så bygger de gärna en till – bara för att de kan). Det är cirkus 48 grader varmt där på sommaren, och Lonely Planet beskriver landet som the dullest place on earth. Å andra sidan hävdar arrangörerna att de minsann kan ordna  luftkonditionerat utomhusklimat, vilket säkert passar utmärkt för de skitlacka nordeuropeiska fansen som frustrerat drar runt i jakten på öl. Då orkar de ju slåss. Bögar och kvinnor göre sig naturligtvis icke besvär. Alla lyxarenorna som man inte kommer att behöva efter mästerskapen vill man skänka till mer behövande. Man måste ändå imponeras lite. Qatars värdskap visar världen att de kan mer än att bara köpa idrottsmän från andra länder, de kan även köpa pampar och hela mästerskap. Typ, grattis!

Svenska Dagbladet tycks fortfarande vara lite sura för att de missade hela teppanyakihånsgrejen. I dag kontrar de med en underbar liten artikel med avstamp i Eric och Ninas vindsvåningsporr. Bland annat besöker de en taklägenhet i Sundbybergs strand, specialdesignad av Lulu Carter.
Det som Lulu Carter beskriver som ”ditt eget spa” där jag kan duscha i den exklusiva Just Rain-duschen ”där vattnet faller precis som om du stod i regnet” eller ta ett ”varmt avstressande bad med himlen som utsikt”. Från badrummet leder en dörr till sovrummet. I en walk-in closet, en garderob som man kan gå in i, kan jag beskåda mig själv i helfigurspegel. Enligt Lulu Carter är sovrummet ”mjukt, ombonat, sensuellt, kärleksfullt och vilsamt” och ger en ”hotellsvitkänsla”.

Höjdpunkten är dock när arkitekten Ola Andersson konstaterar att alla nedrivna väggar med medföljande bärande balkar för att skapa ”en öppen och luftig planlösning” innebär stor rasrisk. Då blir man lite glad. Det naturliga urvalet fungerar.

Ny stad, nya tider

Vi är Solnabor nu. Vi är inne. Trots att tillvarons jämntjocka illvillighet försökte stoppa oss genom att låta hissen vara upptagen av det muntra Sundsvallsgänget som också tyckte att det var en bra dag att flytta i går, Pappa Obvious ständiga felkörningar, trots – eller på grund av – GPS:en, och en viss underskattning av mängden gammalt skräp vi faktiskt äger. Messas illvilliga plan att para ihop Pappa Obvious med Sexet verkar dock vara en succé, då fadern omedelbart ville veta vem den där tjejen var. Men själv vill jag nog inte har Sexet som plastmamma.

Den förra hyresgästen var en gammal, gammal dam, vilket skulle förklara varför det var helt omöjligt att pressa in bredbandskabeln i väggen. Det saknades nämligen ett hål. Det var det som jag tyckte såg lite märkligt ut – det var ett hål för lite. Tills de har skickat en tekniker med det tredje hålet får vi hålla till godo med grannens oskyddade nätverk. Man får inte vara kräsen. Den nya digitalboxen, den som jag fick i samband med att vi skaffade ett vanligt telefonabonnemang för ett år sen eller så, funkar i alla fall. Men nån inspelningsfunktion, själva anledningen till att jag skaffade den, verkar det inte finnas. Jag antar att det är lite sent att reklamera detta nu.

Med golvet nästan rensat borde det nu vara dags för den roliga delen – att sortera in de 50-60 kassarna böcker i hyllorna (efter sedvanlig diskussion om sorteringsteknik”) – men se det går inte alls, eftersom de där plupparna som håller uppe hyllorna och som jag pedantiskt stoppade i en plastpåse och placerade på ”ett säkert ställe” inte står att finnas någonstans. Förmodligen ligger de kvar i Gröndal. Jag ogillar.

Å andra sidan har den envetne Mr Hassim lämnat ytterligare två lappar i brevlåda, så nu är det bara en tidsfråga innan han snärjt oss i sin psykiska snara. Annars har dagen ägnats åt att försöka baxa in så mycket som möjligt i köket samt handla upp lite basic livsmedel. Det lär stå cirka 28 glasburkar med mer eller mindre färska varor i kvar i kylen i Gröndal. Och jag borde resa mig upp nu och plocka i ordning det sista flyttgodset nu, men benen är stela som om jag hade spelat en brutal fotbollsmatch och dessutom gjorde Everton just 1-0 mot det ondskefulla laget från samma stad, så jag blir nog sittande kvar här en stund.