Apropå Ranelid…

Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.

Melodifestivallåtar vi minns II

Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.

Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt  trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.

Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.

Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.

Melodifestivallåtar vi minns (vagt)

Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.

1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…

”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)

2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.

Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.

Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin” Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet  är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.

Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.

Gubbjävelkväll i Globen

Plötsligt avbröt den medelålders mannen gitarrspelet med den avancerade tumföringen för att ifrågasätta sina åhörare. För tydligen var det ett par tjejer framför scen som inte kunde sitta stilla, som övermannades (-kvinnades?) av den hypnotiska rytmen och brast ut i dans. ”Vad håller ni på med? Ska ni lyssna eller ska ni gå hem?” undrade mannen i en inte helt vänlig ton, och vägrade att fortsätta spela förrän dansterroristerna skärpt till sig och för helvete satt sig ner igen.

Mannen var Mark Knopfler. Nu har det gått nio år sedan ovanstående traumatiska händelse, som min flickvän svär är helt sann. Nu är Mark Knopfler påhäng till en annan gammal grinig gubbe, nämligen Bob Dylan, ikonen, rebellen, fulsångaren. Det här är inte några av mina favoritartister, det är inte sånt jag sitter på min kammare och spisar (i den mån jag överhuvudtget har en kammare, eller nånsin ”spisar” något), men visst har väl Svärfar spelat nån svängig Knopflerbit nån gång, och nog är Dylan en sån där artist som man borde se innan han dör, så när Messa föreslog att vi skulle gå och lyssna i Globen gav jag med mig oväntat enkelt.

Griniga gubbar show, one night only.

En sak man kan säga om Mark Knopfler är att han är rätt så tråkig. Visst, han är en duktig gitarrist, men när jag har tagit mig tid att trängas med mindre stilsäkra individer så länge så tycker jag att jag kan begära mer underhållning av Mark och hans åttamannaband än en violinist som då och rytmiskt lyfter på högerbenet. Knopfler låter numera som ett pubband som lånat in en sjukt vass kille på gitarr och det är ju inte det sämsta, men att som min flickvän hävda att han var ”fantastisk” tycker jag faktiskt är att våldföra sig på sanningen en smula.

Jag var mer spänd på Dylan. Hur rebellisk den gode Robban än varit så har han ändå nått den ålder då han av konventionen tvingas börja spela sina äldre ikoniska låtar, ty utan dessa är han bara en grinig 70-årig farbror som snöat in på opassande rockabillykomp med lite för många gitarrister. Tyvärr var det lite svårt att veta huruvida han faktiskt gjorde detta, ehuru Bob Dylan lät mer som en bakfull Tom Waits med talfel än som Bob Dylan. Det var orimligt att förvänta sig att man skulle kunna uttyda ett enda ord han sjöng. Att han dessutom klätt upp sig kvällen till ära i ett par fladdriga brallor med revärer tänker jag inte ens bevärdiga med en kommentar.

För att tala klarspråk: Det lät förjävligt. Och redan efter nån timme började folk besvärat söka sig mot utgångarna, då det sista hoppet om att det skulle bli bättre hade dött ut. Mot slutet kom så i alla fall – det tog en stund att identifiera dem – både Like A Rolling Stone och Blowing In the Wind  i versioner som min flickvän tycktes ta rent personligt:

”Tror du han var nöjd med Like A Rolling Stone? Tror du att han sitter i logen och myser, ”god dämn, jag satte den verkligen stenhårt ikväll’, tror du det?” Sen vägrade hon att köpa en konserttischa trots att det var uppenbart att hon tyckte att den var snygg.

Och på tunnelbanan hem stötte jag på Nöjesreportern som hade varit på Bon Iver. Då kände jag mig lite gammal. Är det någon/några jag borde känna till?

Blod eld död

På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.

För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.

Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.

Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.

Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?

Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.

Quorthon, den gamle lebemannen.

Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.

Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.

Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.

Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.

Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.

Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!”  Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?

Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.

UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.

UPPDATERING 2: Så. Här är den.

Minnen av metal

Den som har för vana att titta till spalten till höger har noterat att jag läser mycket om musik för tillfället. När man ska prata med eller om musiker så finns det en punkt som man aldrig glömmer bort – den där artisten i fråga berättar om den där låten de hörde, den där som förändrade deras sätt att se på musik, och i förlängningen deras liv. Ofta väldigt romantiskt beskrivet. Det är en väldigt fin punkt. Man får chansen att berätta en tillrättalagd musikhistoria samtidigt som artisten får hylla en gammal hjälte. En låt. Ett ögonblick. Ett liv format. Men jag skriver tillrättalagd eftersom jag inte riktigt tror på det. Det är bara något man intalar sig själv för att det verkar rimligt. Även om det naturligtvis inte är det.

Min egen relation till hårdrock började med Denim and Leather med Saxon, det gamla brittiska NWOBHM-bandet som förmodligen fortfarande turnerar. (Signifikativt nog en låt om hur Saxon själva blev rockers – varje hårt band med självaktning brukar ha åtminstone en låt om detta, samt en om hur livet är på turné.) Denim and Leather släpptes 1981, enligt AMG, och det verkar rimligt. Då var jag 8 år. Det var nåt med det tuffa, distinkta soundet som fastnade. …Och sen var det bara hård rock som gällde för mig. Eller, nej. Det var det naturligtvis inte. Jag var 8 år, för fan. Jag fortsatte att lyssna på mammas country- och dansbandsskivor. Jag började inte aktivt lyssna på popmusik förrän 1984. Men Saxon var mina första idoler. När vi började läsa engelska i fjärde klass så satt jag och översatte texten till bandets episka Crusader.

I den vevan började jag hänga med en äldre kille som hette Pierre. Han gick i min systers klass och var en hård jävel som dock lovade att sluta stjäla bilar när han blev 15 och straffmyndig. (I själva verket har han spenderat större delen av sitt liv bakom murar, men det är en annan historia.) Anledningen till att han lät mig hänga hemma hos honom var att det var så lätt att lura av mig min veckopeng. Jag var spekulant på vad skit som helst som han vill bli av med. Trumpinnar och en trasig cymbal? Visst! Okejtidningar med saknade sidor? Jajamen! Slitna posters av för mig okända glamrockband (utslitna ur ovan nämnda Okejtidningar)? You bet, ett gäng! Samtidigt sög jag i mig som en svamp av musiken han lyssnade på. Vi kollade på läskiga videos med Ozzy Osbourne, bangade vår huvuden till Judas Priest och Accept och så såg jag till att spela av samtliga fram tills dess utgivna Iron Maidenskivor. Så vad mig anbelangar var jag den stora vinnaren i arrangemanget.

Något år senare flyttade en annan ökänd brottsling in på min gata och började i min klass. Vårt gemensamma musikaliska intresse stannade dock vid Eddie Meduza och hans olika alter egon. Musiken fann jag istället hos en annan klasskompis. Då Bautapung slutade som livstidsdömd Malexanderrånare så var det sista jag hörde från Tobi att han skulle läsa till präst. Huruvida det har något som helst samband med den sataniska musik vi lyssnade på medan vi bytte datorspel med varandra har jag däremot ingen aning om.

Errol Norstedt. (Foto: SvD)

För den yngre läsaren är det kanske bäst att inflika något om hur svårt det var att upptäcka ny musik på den här tiden, andra halvan av 80-talet. En LP-skiva kostade 80-90 kronor, vilket var en oerhörd summa för en tolvåring, och för musik hårdare än Depeche Mode var Pär Fontanders radioprogram Rockbox (ett program värt ett eget blogginlägg) det enda som fanns. 45 minuter i veckan, det var allt vi fick. Innan 1986, när programmet fick en ordentlig sändningstid, var man hänvisad till tidningen Okej och sina kontakter.

Tobi var en utmärkt kontakt. Han köpte skivor på chans i den ärevördiga musikbutiken Rosa påsen i Örebro. Om skivorna inte levde upp till sina fräna omslag (det var så man valde ut dem) bytte han dem helt sonika mot något annat. Vi fick genomlida en hel del skit med denna metod, men gjorde också ett och annat fantastiskt fynd. Helloween, Celtic Frost, Candlemass och Sabbat för att nämna några. Det närmsta jag har kommit den där livsomvälvande låten torde ha varit när jag först gången åhörde Candlemass Solitude i Tobis rum. Det gör mig å andra sidan långt ifrån unik, eftersom rocktidningen Metal Forces ofta använde sig av uttrycket I felt like the first time I heard Candlemass” Solitude! för att accentuera när något var häpnadsväckande annorlunda och nytt.

Och vad jag tycker om Sabbat är väl ingen hemlighet. Det var också i den här vevan – det bör ha varit 1986 eller 87 –  som vi gick på vår första hårdrockskonsert på Kulturhuset i Örebro: Candlemass med Ice Age som förband. Ett par år senare träffade jag nya kompisar, kompisar som redan var hårdrockare och hade ymniga skivsamlingar varför resten är, som man säger, historia.

Fortsättning följer.

”Den musikaliska kvalitén inom THRASH METAL är stundom under all kritik”

Ja, det stämmer. Det går bra att vara hur avis som helst. Jag har återbördat EN HEL KASSE OKEJ från föräldrahemmet.  Och det är förstås inget man bara stressar igenom. Det är sånt man har semestrar till, och jag lär återkomma till ämnet. Men helgen till ära har jag bläddrat igenom några OKEJ från 1985. Jag fastnade för Jörgen Holmbergs något onyanserade artikel om det nya fenomenet thrash metal. ”Ett i Sverige vanligt misstag är att stava namnet utan h:et. Thrash metal. Men h:et måste vara där annars försvinner ursprungsbetydelsen. Thrash betyder nämligen inte ”skräp” utan ”tröska” på engelska”, slår Jörgen fast (och kastar sedan ner Power Metal och Death Metal i soppan (Jörgen skäms inte för att använda versaler på egennamn nämligen)).

OKEJ är ju, det har jag blivit väl medveten om under en veckas bläddrande, inte någon neutral popmusikbevakare. En artikel bör ju ha en vinkel, och i OKEJ är vinkeln oftast tävlingen om vem som är snyggast, störst eller värst. Och dyker det upp något kontroversiellt är man inte sena att välja sida. Oftast, naturligtvis, på kidsens sida men, som vi här ser, inte nödvändigtvis. ”Döden är förstås populär att sjunga om. Eller vråla och kvida om. Någon sångare har jag inte lyckats hitta på plattorna. ”Mikrofontortyr” har en av grupperna uppriktigt skrivit på omslagets baksida”, konstaterar Jörgen för att förtydliga. Intressant nog blott tre nummer efter att OKEJ publicerat den allra sista intervjun med Metallicas Cliff Burton. (Vill man hävda i alla fall, men faktum är att Cliff är den enda medlemmen utan pratminus. Däremot berättas det om hur han går loss på en felparkerad Södermalmsk damcykel.)

Snart bortglömda?

Metallica är störst, hävdar Jörgen, redan i februari 1985 var de det. ”De är det enda TM-gäng som lyckats ordna ett kontrakt med något av de stora skivbolagen, Elektra.” I tidigare nämnda Metallica-intervju hävdar dock  Kirk Hammet att Metallica minsann är Power Metal, och tar bestämt avstånd från alla thrashanklagelser. ”Definitivt inte Thrash Metal. Sådant sysslar Slayer och Hellhammer och de andra banden med. För dem är det bara imagen som gäller.” (Slayer omnämns mycket riktigt som ett gammalt sminkband i artikeln.) Kanske är det därför som Jörgen är snäll mot Metallica. ”Metallicas förre gitarrist Dave Mustain (sic), sägs ha blivit av med de alkoholproblem som ledde till kicken från gruppen. Mustain har nu sitt eget band, Megadeth, som han beskriver som ”progressiv jazzrock-Heavy Metal i punktempo. /…/ Dave Mustain är idag sur på Metallicas medlemmar. Han skrev mycket av det tidiga materialet och hävdar att hans gamla grupp nu stulit många riff från honom till plattorna.”

"Dave Mustain".

Slayer gillar Jörgen Holmberg inte alls. ”Slayer, en (sic – det är förbluffande mycket stavfel i OKEJ) av de mest framstående banden, ligger på en av sina pressbilder och krälar på en halvnaken kvinna som de spyr blod på och hotar med en stor dolk. Perverst!” Och senare: ”Slayer låter otäckt dåligt. Inga låtar, inget musikaliskt tänkande, bara rått och ösigt med två gitarrister. ”Sången” liknar Cronos i Venom. En andra LP, ”Hell Awaits’, finns snart ute. Den har bandet lovat ska vara ’100% tyngre’. Efter första plattan sa de att Slayer var tyngst i branschen.”

Perverst!

Men Anthrax då, undrar du. De tokroliga mysthrasharna från östkusten? Ack nej, inte heller de finner nåd hos Jörgen: ”De ser nästan städade ut. Men låt er inte luras av det yttre. Man har kul åt det hejdlösa öset på LP:n ”Fistful of Metal” under en eller två låtar. Sedan har man fått nog, nog, nog! Och vilken kräksång av Neil Turbin sedan! Han är utbytt mot Joey Belladonna på kommande skivan ”Spread It’.” Föga anade han väl att Scott Ian skulle komma att stanna hemma från en Europaturné för att vara något så ytterst ohårdrockigt som pappaledig 26 år senare. Sedan fortsätter Jörgen att smäda en hoper andra band i genren: Exodus (”tilltalar hårdrockare såväl som punkare med sitt vilda och besinningslösa tempo”), Exciter (”Har ni hört ett startfält med F1-bilar dra iväg? Då har ni hört ett utmärkt smakprov på hur den här trion låter.”), Voi Vod (”De har beskrivits låta som allt från en skenande hårtork till cementblandare /…/ de bygger upp en vägg av massivt oväsen med de värsta avgrundsvrål till sång ni kan tänka er!”) och Celtic Frost (”får Hellhammer att låta som impotenta veklingar”).

För fler pinsamma bilder på tuffa hårdrockare, besök metalsludge.

Exciter har jag förvisso aldrig hört, men övriga uppräknade band torde väl höra till den hårda rockens allra mest inflytelserika band. Jörgen ska ändå ha kredd för att han i OKEJboken vägrar att göra avkall på sitt thrash-hat, även om han hade ganska fel i sin önskning om att marknaden fort mättas så att ”högkvalitativ hårdrock med låtar och musikalisk intelligens” slipper att dras med i en våg av moralpanik. Stäm mig inte, Jörgen, för att jag, i strid mot upphovsrättslagen, har plankat nästan en hel artikel.

Celtic Frost - för hårdrocken vad Kraftwerk är för syntetisk musik.

På söndag – och här kommer poängen – kommer jag och Messa att vrôla ikapp med The Big Four – Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Det blir ljuvligt. Om jag får välja spelar de de här låtarna.

Var inte ledsna. Det går på tv också.

Bra skit: Finsk cp-punk

Blandband – the return?

Medelklassman – i ett ögonblick av utstuderad ondska – postade, och utlovade genomförande av, en musikalisk bloggutmaning. Them’s fighting words! utbrast jag, med tanke på att a) jag nyss slitit mig igenom bokutmaningen och b) inte kan motstå dylika utmaningar, samt älskar att skriva utdragna irrelevanta textsjok om musik, nostalgi och fotboll. Nå, jag har inte bestämt hur jag gör med den här än, det känns som om jag redan betade av de flesta punkterna i samband med världens mest utdragna blandband.

Men här är den i alla fall: låtutmaningen:

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Nu går jag och bajsar, dricker sprit och tänker över detta.

Blandband – the end

Få svenska skivor har så högt andrahandsvärde som det schackrutiga eposet Rasta Hunden (av och med Rasta Hunden) från 1980. Stöter du på en ägare av skivan i fråga är risken stor att han kommer att upplysa dig om att den inte är till salu. Till något pris. Och det är ju ganska anmärkningsvärt med tanke på att bandet i fråga är nästan helt okänt, och aldrig gjorde något mer efteråt.

Och obskuriteten har förstås en social dimension. Likt sättet på vilket män med svulstiga mustascher alltid hälsar på andra män med svulstiga mustascher kan förhållandet mellan två människor för alltid förändras vid ett i förbifarten frammumlat ”Jag har så många frågor, jag behöver mera droger, jag letar pengar desperat, letar pengar desperat.” För risken är ganska stor att de båda en gång i sina tonår legat nånstans och ölstinna vrölat hela texten till Mina polare.

Därför tror jag inte heller att det var en slump den där gången när jag satt på den jättehäftiga webbreklambyrån och avnjöt Metallgurans sista suck, att kollegan som smög upp bakom ryggen på mig och undrade vad det var för ett förjävla bra band jag lyssnade på senare samma sommar gifte sig med flickan som var den ursprungliga källan till min gamla Rasta Hunden-kassett.

Blandbandet – erkänn att ni aldrig trodde att det skulle bli färdigt – avslutas med skapunk från Sundsvall, framförd av fyra sundsvallska snorungar.

Här är hela bandet:
Sida A:

1. How Have the Mighty Fallen – Sabbat

2. Bridge of Death – Manowar

3. Master of the Universe – Pulp

4. Deadnight Warrior – Children of Bodom

5. Word Salad – Annihilator

6. Nowhere Fast – The Smiths

7. Let’s Make the Water Turn Black – Frank Zappa

8. Waxie’s Dargle – The Pogues

9. Dallabnikufesin – Anthrax

10. Hurricane – Bob Dylan

11. The Boy Looked At Johnny – Libertines

Sida B:
1. Metro – System of A Down
2. Skateboard nej – Ola & Potatisarna
3. Grievances – Daniel Johnston
4. Them Bones – Alice In Chains
5. Gammadion Seed – Skyclad
6. Harvester of Sorrow – Metallica
7. Innan Himlen faller ner – Imperiet/Balladen om Fredrik Åkare – Cornelis Vreeswijk
8. Man vänjer sig – Kjell Höglund
9. Lost weekend – Lloyd Cole & The Commotion
10. Snöbollskrieg – Sportlov
11. Mina polare – Rasta Hunden

Det är vackert, det är det.

UPPDATERING: Nu finns det även en Spotify-spellista, så gott det nu gick, att förgripa sig på. För här är vi phett contemporary.