Irland är Guinness och whiskey säger ni. Inte längre, säger jag. Till min båtnad noterade jag en klar utveckling i pubarnas tappkranar. Där det fordom bara var Guinness, Heineken och Bulmers cider kan man nu glädja sig åt O’Haras stout, Smithwicks ale och Galway Hooker (som också är en ale och inte en prostituerad från västkusten).
Tekoppen kommer sig av att svärfar var nyfiken på tappkranen med ett stort T på.
Och som om det inte var nog med det kunde man i välsorterade spritbutiker i Bray hitta något så exotiskt som det norska prisbelönta mikroölet Nøgne ø. Men man kan också fortfarande hitta tanter som dricker den vedervärdiga skapelsen shandy, alltså öl blandat med läsk eller ginger ale. Ginger ale går, å andra sidan, utmärkt ihop med Jameson. (Tillsätt lime och is.) Det lärde vi oss på distilleriet för den sistnämnda drycken.
"Det glada whiskeygänget 2012". Vi har diplom och skit som visar att vi kan dricka olika sorters whisky på begäran.
Allra konstigast var tjejerna som bad om svartvinbärslikör och sugrör till sina Guinness på Farrington’s. Det var puben vi spenderade mest tid på, tack vare deras ölutbud och finfina gratis-wifi. Någon Jameson köpte jag inte, däremot en flaska Titanic (för att kommemorera), en Clontarf (triple distilled) och en flaska Redbreast (single pot still). ja, vaffan, pengarna ville liksom aldrig ta slut.
Shoppingen på Henry street är en annan sak man bör ge fan i att missa om man råkar befinna sig i Dublin. Till min stora glädje kunde jag köpa en bok för mer pengar än vad jag gav för ett par jeans. De vet minsann att uppskatta kultur. Frågan är hur omvärlden uppskattar mitt försök till jeans-avantgardism när de ser mig i de där svarta manchesterliknande jeansen med elastisk mudd nertill som jag köpte. Just det, mudd. Jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar annat än att de var snyggare än det låter. Däremot hade min forna favorittischaffär Unique gått ner sig totalt. T-tröjeutbudet där är numera ynkligt och vulgärt. Man baxnar.
En dag tog vi DART-tåget till Bray. Tänk Dublins Solsidan, fast med prao-elever som elektriker.
Det fanns kultur där också.
Lustigt nog kändes den lilla kustorten Bray betydligt mindre traditionellt irländsk än Dublin. Mer som en svensk småstad. Tyvärr är Dublins gator fortfarande fulla av tiggare, många av dem väldigt unga. Gatorna är å andra sidan väldigt mysiga. Så är även irländarna. Till exempel den äldre herren som upplyste oss om vilken härlig utsikt det råkade vara just då, varpå vi vred på huvudet och noterade att han tittade rakt mot Sinn Feins högkvarter.
Utsikt från Ha'penny bridge. Eller, ja, nån bro i alla fall. Vem fan kan hålla reda på alla?
Så, för att sammanfatta: Dublin – bra skit. Vi lär återkomma.
Den vedervärdiga skapelsen ”shandy” tycks (utifrån din beskrivning) vara ungefär som svagdricka. Stark svagdricka, alltså! En första klassens paradox.
Ja, fast ölen blir ju också utspädd får man anta. Jag vill påpeka att jag inte har smakat själv – jag trodde ju inte att Jameson och ginger ale kunde smaka så gott som det gjorde.