Att vara sugardaddy

Sådär, nu har jag betalat för en resa till London med trippelrum på hotellet för mig och mina två flickor. Så nu räknar man med double anal att det blir trevligt i midsommar.

Apropå Ranelid…

Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.

Melodifestivallåtar vi minns II

Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.

Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt  trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.

Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.

Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.

Men in tights

I besvikelsen över att ha förlorat den dagliga underhållningen från min före detta facebookvän ”Agneta” så har jag skaffat mig en ny Facebookvän. Han heter Phoenix Jones och är lite hemlig av sig. Det här är Phoenix Jones senaste statusuppdatering:
”JUST GOT DONE WITH PATROL STOPPED A FIGHT AND CHASED A MAN FOR TWO MILES ISH WHO HAD ASSAULTED SOMEONE IN FRONT OF TIA LOU’S (A NIGHT CLUB) IN THE MIDDLE OF THE CHASE HE KNOCKED A WOMEN DOWN WE FINALY CAUGHT HIM BUT THE COPS LET HIM GO BECAUSE THE VICTIMS WERE SCARED TO PRESS CHARGES IM VERY FRUSTRATED”

Han är jättefrustrerad, vilket man kan se av att han skriker ut sin text. Phoenix Jones är alltså superhjälte. Det hela började när någon gjorde inbrott i hans bil, utan att någon ingrep, varpå hans son skar sig på glassplittret. Inte helt på Death wish-nivå, men we can dig it. Charles Bronson också.

”Vi är emot våld och brott”, säger Phoenix i Good Morning America-intervjun ovan, och likt en nattvandrande Anton Abele i skithäftig outfit springer han runt på Seattles gator på nätterna och låter nävarna göra det munnen har lovat. Men han är sannerligen ingen ensam galning. Som man kan se i klippet har han minst tre medhjälpare. Faktum är att Rain City Superhero Movement har inte mindre än ti0 medlemmar, däribland Phoenix” fruga Purple Reign (för övrigt inget jag rekommenderar er att bildgoogla). Och det bara i Seattle, regnets stad.

Runt om i världen tycks man knappt kunna besöka ett enda hamnkvarter för att köpa fulkoks utan att riskera att snubbla in i en barsk jävel i slängkappa.

Super-Vaclav (Prag). Häller vatten på busshållplatsrökare och har dåligt tålamod med oupplockat hundbajs.

Entomo - insektsmannen (Neapel). Korruptionens skräck."Hear my buzz, fear my bite!"

Terrifica (New York). Förkämpe för nykterhet och kyskhet. Vapen: Pepparspray. Ärkefiende: Fantastico (Kåtbock i lila sammet - be very afraid!).

…och här är tio andra vardagshjältar i superkläder som gjort skillnad. OK, det är möjligt att alla inte tar saken på så stort allvar som Phoenix Jones gör. Han påstår sig ha satt ett 30-tal ondskefulla förbrytare bakom galler och bara hans ultrafräcka och svindyra dräkt visar att han är the real deal. Och en twist är att han till sist själv hamnade inför skranket när någon bestämt hävdade att det minsann var han som började bråka (och hade mobilfilmen som visade det) och därmed tvingade honom att avslöja sin identitet som 23-årige MMA-fightern Benjamin Fodor. Hans story kan du läsa om i det senaste numret av magasinet Plot, du hittar det på Pressbyrån. Gör det nu, larva dig inte, det är typ norska Filter, och det här säger jag inte bara för att jag råkar vara bekant med en av tidningens grundare, det är bra skit och norska är aslätt att läsa.

Trendsättare.

Men frågan man ställer sig är naturligtvis: vem blir den första svenska superhjälten? Det kan bara vara en tidsfråga innan det kommer hit. Och vad kommer hens specialitet att bli? Blir det en Abeletyp som bedriver privatspaning på klottrare och portuppgångskissare? En Jerry från förorten som förläst sig på Avpixlat och tar lagen i egna händer för att i skydd av mörkret skipa rättvisa mot misstänkta individer med ”rumänskt eller indiskt utseende”? Blir det capeklädd smygare med långsamt rörelsemönster som en gång för alla lämnar tillbaka allt oupplockat hundbajs, hårt och skoningslöst? Eller någon med mindre elaborär dräkt som rör sig i idrottsskretsar och som tröttnat på oprovocerat polisvåld och vill bli undergroundhjälte?

Det här är väldigt spännande.

En fin stund

Så Messa och jag låg på sängen och pratade, så som vi plägar göra på helgförmiddagarna, när Messa kastade fram teorin att min pappa ser henne som favoritsonen numera. Eftersom det var hon som fick både skruvdragare och gräslökssax i present, och inte jag.

”Det är väldigt praktiska presenter också, eftersom man kan stoppa undan dem i en låda och inte behöver ha dem framme om man inte gillar dem.”

Den lutherske bondpojken i mig blev alldeles rörd. Det var den första tecknet på pragmatism hon någonsin har visat. Jag är så lycklig!

Kärleksgåvan.

 

Utrensning

Det där otäcka vi pratade om skulle kunna hända, det har hänt nu. Stor var sorgen när Kjell Gren och Blondie bad om en ny dos agnetasjödinismer till frukosten häromdagen och det visade sig att jag blivit utrensad. Ratad. Bortkastad. Agneta har tagit bort mig från sin Facebookvänlista. Ledorden i tillvaron som tidigare fått dem att skrika om nåd och märkliga tortyrmetoder är dem nu förvägrade. Och det rådde förstämning. Sedan hånade de mig för att hon dumpat mig och spekulerade i om, och i så fall hur länge, hon varit mig på spåren, om hon avslöjat mig som den smutsige smygskrattare jag varit. Det får vi kanske aldrig veta.

Det kommer förstås att kännas tomt. Renons på självklara ”visdomar”. Men jag har förtröstan i att det här bara är ett sätt för tillvaron att säga mig att det nu är dags att gå vidare, att hitta styrka på andra sätt. Jag önskar förstås att jag hade sparat på mig ett arkiv av djupsinnigheter medan tid fanns, men det som är gjort kan inte göras ogjort. Jag måste vända blad och gå vidare. Åren med Agneta är förbi.

Därför säger jag farväl till den här tiden med ett blogginlägg om ett möte med Agneta som jag av en slump (och med slump menar jag att jag målmedvetet letade efter det) råkade ramla över:
Det lyste om Agneta. Så mycket vackrare än för 20 år sen (hon var vacker redan då)… för hon hade släppt sin mask. Det fanns inga barriärer och filter i vägen, utan hon vågade visa sig naken. 

Utan Agneta är vi förvisso nakna. Gå i frid!

It’s hard out there for a slave

Jo, alltså, i Spartacus Vengeance, då när en romare står och köttar på en slavinna och vänder sig till en annan slav och säger ”I’ll finish soon. Then, put cock in arse.” Menar han då alltså att slaven ska ta hans… Och stoppa in i… Varför kan han inte…?

Låt mig vara den första att säga "Eww!"

Det var nog lite jävligare att vara romersk slav än jag trodde.

Dvärg i badkar

Av olika anledningar tittade jag igenom gamla opublicerade bloggutkast och hittade ett med det oerhört lovande namnet ”Dvärg i badkar”. Vilket är bra. Men jag har ingen som helst aning om vad detta kan ha handlat om. Vilket är dåligt.

Ty det väcker så många frågor. Vad gjorde dvärgen i badkaret? Var det någon särskild dvärg jag hade i tankarna? En ond dvärg? En porrdvärg som liknar Gordon Ramsay litegrann i motljus och rätt vinkel? Hade jag ett uppslag till en fölsedagspresent? ”Älskling! Jag har en överraskning till dig i badrummet!” Man vill veta. Framför allt vill man inte att ett blogginlägg med ett så storstilat namn som ”Dvärg i badkar” ska behöva gå opostat i tid och evighet. Så, tja, det är därför du läser det här nu. Vid det här laget ångrar du säkert att du började läsa, och tänker på olika andra, mer tillfredsställande saker du hade kunnat göra med den här tiden istället för att läsa poänglösa blogginlägg vid namn ”Dvärg i badkar”.

Men då tycker jag att du ska tänka så här: Om blogginlägget betitlats ”Dvärg i badkar”, kan det verkligen vara dåligt då? Nej, just det.

Nu pratar vi inte mer om det här.

Sätten på vilka min sambo äro underbar

Av, för mig, obegripliga anledningar så händer det att min flickvän oroar sig över att jag ska dumpa henne, hon kräver då omedelbar bekräftelse.

”Säg på vilka tio sätt du tycker att jag är allra underbarast. Börja. Nu!” Så kan det låta. Så det är väl lika bra att börja göra en lista. Som ett kom ihåg, liksom.

OK. Här är den första. Jag är väldigt förtjust i när min flickvän gör Den Nakna Husan. Väldigt.

Melodifestivallåtar vi minns (vagt)

Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.

1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…

”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)

2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.

Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.

Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin” Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet  är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.

Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.