Jag vet – 2011 var ett helt bizarrt år. Jag skaffade mustasch, blev skyddsombud och bestämde mig för att äga min lägenhet. Därför känns det helt rimligt att kunna utlova att jag under 2012 kommer att bli riksbankschef samt ”Den tuffe” i ett populärt pojkband. Det blir… kanske inte härligt, men du kommer ändå inte att kunna titta bort.
Gott nytt år och allt det där.
… när man kommer hem sent på onsdagskvällen efter en hård dag i gruvan bara för att finna flickor med bubbelglas som engagerat diskuterar de bästa tillbehören till ekivoka fotografier.
Jag sa inte att det var dåligt.
Jag röstar på spegel.
Nu sitter min flickvän och stirrar hårt på mig och undrar varför i helvete jag aldrig bloggar nuförtiden. (Vilket kan bero på att hon alltid börjar härja och ropa att jag ska göra olika saker så fort jag börjar skriva. Nu till exempel, ska jag tydligen förbarma mig över en ost eller nåt, jag lyssnade inte jättenoga. Och där kom refrängen till Werner & Werners gamla julhit ”Vår julskinka har rymt”. Det är inte jättelätt att koncentrera sig då.)
Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?
Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.
I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.
Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa
Jag hörde förresten, apropå tv-eken, att ekens vänner startat en intresseförening som, lite otippat, heter Ekens vänner. Vissa tecken tyder på att de ska ha nån sorts invigningsfest.
Autentiska söktermer. Säkert.
Den vill jag inte gå på. Jag bara säger det.
(…för något kärleksbarn kommer det inte att bli) föreställer jag mig ungefär så här:
Efter att min flickvän mycket grafiskt demonstrerat konsten att ”rimma” (medelst mim, rim-mim, är bäst att tillägga) vände hon sig mot mig och uttryckte sin besvikelse över att vi i våra förtrogna ögonblick så ofta hemfaller åt att prata pung, porr eller, som i det här fallet, skitor, i stället för att ha djupa litterära diskussioner om postmodernism, Sartres självförakt och nyckelromaner. Det här tänkte jag ägna några rader åt nu, men sen hände något som gjorde all stjärtslickarimitation betydligt mindre äckligt. Vi blev tvungna att tömma frysen.
Vår frys slutade att fungera redan i söndags. Men vis av vetskapen att vår förra frys också slutade att fungera en gång, bara för att helt magiskt börja funka igen och sedan aldrig vara ogin igen, så avvaktade jag lite för att iaktta vartåt det barkade. Det skulle jag inte ha gjort. Fem dagar efter felanmälan (och tre dagar efter en andra felanmälan) har absolut inget annat hänt än att frysen inte fryser alls, utan har fyllts av en genomvidrig vätska som tycks vara nån sorts blandning av ärtor och ruttet kött, med en harmonierande odör. Den har vi nu utrotat. Det var det äckligaste jag har gjort på väldigt, väldigt länge.
Som av en händelse gick vi sedan ner till grannen med en intresseanmälan för ombildning av vår lägenhet.
Det finns en Facebookgrupp som ondgör sig över skrev på tunnelbanan. ”Macho i kollektivtrafiken” för fram tesen att män som sitter bredbenta på allmänna platser är förkämpar för patriarkatet och för övrigt lite äckliga. Till diskussionsunderlaget finns smygtagna bilder på själva scrotumområdena, vilka alltså har lagts upp som en del av kvinnokampen (för mer plats i kollektivtrafiken) och inte alls för att man har ett visst intresse av byxbulor.
Fast här vill jag lägga in en brasklapp. Trots att jag åker tunnelbana i stort sett varje dag så störs jag mycket sällan av spretande lår (vilket kan eller inte kan bero på att jag inte är av det svaga könet, men jag kan också ha haft tur), men drabbas ofta av en inre vrede på grund av påträngande armbågar. Det här är ett problem som gallopperat på sistone, ett växande miljöproblem, en stadigt ökande orsak till att människor sitter i trängseln och kämpar för att inte release the fucking fury. (Eftersom vi, trots allt, är ganska väluppfostrade när det kommer till att inte visa känslor bland okänt folk.)
Och orsaken – j’accuse! – är förstås Wordfeud. App-aset som ingen hittills lyckats ägna sig åt med bara en hand. Det är ditt fel att jag tvingas sitta som ett neurosedynbarn med krampande överkropp i rädsla över att behöva, hemska tanke, luta mig mot nåt Iphoneäckel på tuben. Jag bedömer det som ganska troligt att vi snart kommer att få den första grova t-banemisshandeln med telefonappar som utlösande faktor.
Kom ihåg var du läste det först.
Senaste kommentarer