Jo, det var det där om det så kallade näthatet. (För det är ju nätet som hatar och inte människor.) Det påmindes vi om hos Filip & Fredrik i går, närRobert Aschberg först hånade och förminskade sin debattmotståndare och sedan sa att det är förskräckligt att folk får håna och förminska annat folk (samt journalister) på internet. Att håna och förminska är, och har alltid varit förbehållet de som har tillgång till medierna. Nämligen.
Därför stänger nu DN sin kommentarsfunktion för ombyggnad av hela sitt system, medan båda kvällstidningarna kräver någon form av registrering innan man anses betrodd att få tycka nåt om deras journalistik. I Expressens fall kommer man dessutom att förmoderera alla eventuella kommentarer. Alltid lika progressiva Svenskan (tidigare känt som stockkonservativa Svenskan) tänker köra på som vanligt.
Det här är ju intressant. Tidningarna var snabbt ute med att låta läsarna synas på sina webbsidor via kommentarer och blogglänkar eftersom de därigenom drar sketamycket trafik till tidningarnas sajter, vilket bloggare gärna gör eftersom det – om de prickar rätt artiklar – i sin tur drar sketamycket trafik till deras bloggar). Sketamycket trafik innebär nämligen att man kan säga till annonsörerna att jättemånga kommer att se deras annonser och därför tänker vi fakturera er dessa häpnadsväckande priser, trots att även vi fattar att ingen vill se era annonser. Själva innehållet i kommentarerna har man däremot aldrig brytt sig om att läsa, analysera eller bemöta. Förrän nu alltså.
Expressens Thomas Mattsson skriver visserligen i Expressens papper i dag att tidningarna var snabba med att inse att internet var redo (vad nu det betyder) för den här interaktionen, men att publiken inte var det. För han har ju fel. Den som någon gång försökt föra en vettig diskussion i en nättidnings kommentarsfält har förstått att de som inte var redo var tidningarna själva. Genom att – som de alltid har anklagats för att göra – fortsätta att se ner på läsarna och deras åsikter, i stället för att från början ge sig in i debatten och sätta nivån, så har de själva skapat det träsk som idag är kvällstidningarnas kommentarsfält. Ställen dit ingen vettig människa vill bege sig förutom möjligtvis för att få skrocka lite eller förfasas över Folk.
Tidningarna stoppar anonyma kommentarer, heter det, men riktigt så är ju inte fallet. Det enda man gör är att man tvingar läsarna att registrera sig innan de tycker något. Alltid något. Men den konspiratoriskt lagda, som känner till att det finns mäktiga intressen som väldigt gärna skulle vilja göra det så svårt som möjligt för vanligt folk att vara anonyma på nätet, borde bli lite orolig när just vanligt folk och dessutom mången journalist som gärna vill se sig själv ståendes på den svages sida plötsligt hyllar denna lilla inskränkning i yttrandefriheten, ”framtvingad” av rädslan för dålig stämning. Det ligger i tiden. Men det är också obehagligt. För det är ju inte ens olagligheter man vill få bort – jag föreställer mig att det krävs en hel del för att en privatperson skulle kunna bli straffad för något denne skrivit – utan fullt lagliga, men obehagliga, kommentarer. Voltaires bevingade ord känns långt borta. Martin Aagård skriver om varför anonymitet är önskvärt.
I och med Expressens förmoderering försvinner nu även en del av interaktiviteten. Det kommer inte längre att gå att debattera i realtid. Men kanske kommer ett förbättrat debattklimat göra att någon faktiskt kommer att bry sig om det, och att en tids sanering kan göra tidningarnas kommentarsfält till en intressant plats. Men då krävs att tidningarna gör det de borde ha gjort från början – tar läsarnas inlägg på allvar och då och då visar sig själva i nämnda fält. Att de tar sig tid att förklara för den som skrikit högre och högre tills gränsen passerats, i frustration över att ingen lyssnat, varför just det inlägget inte var acceptabelt. Fast jag misstänker att de bara kommer att outsourca sånt till ett konsultföretag och fortsätta att muttra över pöbeln som hänger i de där kommentarsfälten som de inte skulle vilja röra med tång. Och att de helt enkelt tycker att det är bekvämare att betala någon att förmoderera kommentarer till 38 000 artiklar än att övertala någon som redan står på lönelistan att då och då visa sig bland dem. Och i så fall är alla (utom möjligtvis Marcus Birro) förlorare.
För själva poängen är ju att om man inte bryr sig om sina läsarkommentarer, ser värdet i dem och blandar sig i dem, så kan man lika gärna skita helt och hållet i att ha dem. För då ser man bara – och uppmuntrar – näthatet, där vi andra älskar internet, dess interaktivitet och den kärlek som finns där. Där, om detta är jag övertygad, man får det man förtjänar. I övrigt beskriver en herr Zackrisson mina känslor i ämnet ganska bra.
Senaste kommentarer