Men hur fan var Berlin då, vrålar ni kanske. Ja, jo, jag har inte riktigt haft tid att smälta saken än, what with the helt sjuka flygtiderna och bristen på ledighet. Men man kan nog säga att resan var en succé. Avdelningar som ingen trodde att man kunde blanda visade sig klara av att festa till långt in på frukostbuffén utan problem, och utan att ligga med otillbörliga personer. Åtminstone så vitt vi vet.
I Tyskland äter man schnitzel. Det är väldigt tyskt.
Barerna i Kreuzberg befolkades främst av stekare från Östermalm och Skåne, och en och annan pårökande fransman. Ungefär som hemma alltså. (Även om få svenska barer tillhandahåller ”lesbisk tårta”.) Industrilokalerna med nakna technodansande tyskar undvek vi, så som man plägar göra med nakna tyskar. (Vilket inte fungerade så bra uppe på hotellets takterrass, det är åtminstone vad ryktet säger.) Det enda bakslaget mötte vi klockan fyra utanför en klubb vid vattnet där vakten bestämde att jag och Polacken inte var välkomna ity vi var för välklädda. Only t-shirt! Den enda dagen på året då jag inte bar t-shirt. Vi kom ju från en trerätters. När T-Bone släntrade dit fem minuter senare hade vakten ändrat taktik och åkallade nu varianten Guestlist only.
Korvbajsaren bodde nära hotellet. Det kändes tryggt. (Foto: Kjell Gren)
Sov gjorde vi inte alls. Därför var det ganska lämpligt att börja lördagmorgonen med en chartrad sightseeing-buss. Men en norska i högtalarna som använde orden ”ergo” och ”rett och slett” fler gånger än jag trodde var rimligt. Det var först när hon började sjunga som det blev lite outhärdligt. Hon skulle nämligen förklara varför hon kände till det svenska ordet ”fjärling” (vilket ingen annan av oss gjorde, men var för bakfulla för att påpeka) och brast ut i två verser av den bortglömda Taubedängan ”Fjärling vingad syns på Haga”.
Vi är trots allt journalister. Vi går dit vi känner oss hemma.
På fredagkvällen hittade vi en konstig bar med ryskt tema i Östberlin. Där kostade en pint caipirinha 75 spänn och bandet spelade 20-talsjazz, så som 20-talsjazz kanske hade låtit om dåtidens jazzsångare nyttjat megafon i stället för mikrofon. Allra mest imponerade banjospelarens skägg, som jag tyvärr aldrig fick någon bra bild på. Men använd fantasin då.
Jazz, banjo och skägg är faktiskt en oemotståndlig kombination.
Typ så var det. Och när vi kom hem igen älskade vi varandra. Och längtade efter mer döner kebab och Flens.
Senaste kommentarer