Come gather ’round children, så ska farbror berätta om ett utdött fenomen som vi kan kalla för Den svenska mittfältsduon. Så här är det, förstår ni, att förr i tiden fanns det en lag som stipulerade att ett svenskt fotbollslandslag skulle byggas utifrån ett väloljat mittfältspar i vilket minst en spelare måste komma från Malmö (vilket även förklarar förekomsten av Daniel Andersson i svensk landslagströja). Gärna färgstarka. Och de skulle spela ihop alla matcher. Jag förstår att det kan verka märkligt för er som har vant er vid utbytbara killar vars mest utmärkande drag är att de har konstiga smeknamn eller en gång bjudit en sportjournalist på tacos, och aldrig nånsin må finnas på planen samtidigt, men det är faktiskt alldeles sant.
Balansspelare?
Ni har säkert hört era pappor tala om Schwarz och Thern. Schwarz var malmöiten, en omskolad vänsterback med löjligt hög smärttröskel, Thern var en satt smålänning som alltid såg ut att vilja göra något helt annat. Tillsammans styrde de mittens rike under hela 90-talet. Så bra var de att man hittade på en statistisk anomalitet för att riktigt understryka hur bra de var: Sverige förlorade aldrig en landskamp i vilken både Schwarz och Thern spelade i 90 minuter (vilket inte hände så ofta eftersom Schwarz i regel var avstängd var tredje match).
Innan Thern och Schwarz fanns det ett par filurer som hette Glenn och Robert – konsultera ert närmaste bibliotek för mer info. Och de var nästan lika mycket buskis som det låter. Glenn, Strömberg i efternamn, släpade runt på en frisyr som vid den tiden enbart var laglig i Argentina samt snusar stora som golfbollar. (På 60-talet grasserade en epidemi i Göteborg vilken fick människor att helt utan anledning döpa sina barn till Glenn och tvinga dem att spela fotboll. Mannen, jag svär!) Du har sett Glenn på tv – han är den tjocke som pratar om Serie A och skinka. Men den andre då? Jo, nu ska ni höra. Robert Prytz, den tidens malmöit, var 1,50 lång, lätt fetlagd och sportade ett rejält så kallat ”krull” (vilket däremot var högsta mode på den tiden, särskilt i Ruhrområdet) men var ändå en kreativ lirare av hög klass som även slet hemåt istället för att stå kvar i mitten och rätta till frisyren när motståndarna tagit bollen. Robert Prytz utmärkte sig även för sin sällsynta dialekt, som med åren kom att mutera mer och mer i och med att ägaren lade sig till med fler och fler språk under sina resor runt om i världen.
Robert Pritz - hjälte.
Inför gårdagens nystart av Mästarnas mästare hade min flickvän mage att rådfråga mig om vem vi skulle heja på, trots att hon mycket väl visste att Robert Prytz skulle vara med. Men man må förlåta henne – hennes främsta relation till den lille krullige är en postironisk sketch med Killinggänget. Men jag, jag älskar Robert Prytz. Hur kan man annat? Han hade en lång och imponerande karriär – europacupfinal vid 19 års ålder, Guldbollen vid 26, han tunnlade Maradona (vars kroppsform och frisyr han för övrigt ser ut att ha försökt kopiera) i en tävlingsmatch och han fortsatte spela till en bit över 40. Men han vann i stort sett inget. Han fick aldrig spela ett mästerskap och blev blåst av sin agent. Och efter karriären var han bortglömd, fattig, föräldralös och till och med nyskild. Vars eftermäle är att bli hånad av två tv-komiker för sitt svettiga ansikte (spola till 4 minuter).
Hans ansikte skiftar i fyra olika nyanser av rött (man önskar att någon hade cappat), han har alltid nära till tårarna och hans skotska skånska är mer obegriplig än någonsin. Och på nätet simmar det omkring en intervju i vilken han omväxlande får heta Robert Pritz. Det är sannerligen på tiden för upprättelse. Mats Wemans fina Offsideartikel i somras (Den gråtande generationen) påminde oss, och efter några veckors tjabbande med Pekka Lindmark i SVT förutsätter jag att Robert Prytz kommer att vara den älskade folkhjälte han faktiskt borde vara. Kan ni inte lova mig det åtminstone?
Senaste kommentarer