Agnetasjödinismens död

Det är i sanning en sorglig tid för oss som behöver – nej, kräver – dagliga visdomsord, inre lugn och självklara sanningar som inte blir mindre självklara av att de upprepas. Ty ”Agneta” (som alltså egentligen heter något helt annat), min Facebookvän, kommer inte längre att förgylla allas våra morgnar med sina små godbitar för högläsning. Så här skriver hon:

Drar ner på Facebookandet till förmån för eftertanke, inre reflektion och ”tomtid” som jag kommit på att jag har för lite av i mitt liv! /…/Kram till er alla vänner!♥

Till åminne av att man inte saknar kon innan båset är tomt så bjuder jag på några Av ”Agnetas” Agnetasjödinismer, som jag av en händelse samlade i urval under en vintervecka. Andas lugnt och sätt er bekvämt för här kommer de:

Att ha socialt mod är att visa sig för andra… inte bara kroppen, utan även själen, vilket är en betydligt större utmaning!

Alla dessa ord… som sköldar för att dölja den innersta rädslan. Så effektiva att använda mot omgivningen, så effektiva att lura sig själv med… Att kasta sig in i och möta de STORA till synes svåra frågorna, då det egentligen är de SMÅ som ingen märker som sitter där och gnager!

Härliga måndag! Trött, javisst… men energipåfylld efter en härlig helg! Gott att veta att det är en högst levande måndag, först på jobbet sen privat… Skrynkla insida och boosta utsida!

”Människan kan inte göra om sig utan att det smärtar. För hon är både skulptören och marmorn.” (Alexis Carrell) Våra fel och brister är som marmorn skulptören vill mejsla bort. Att se hela klumpen och vilken form som går att få fram ger oss möjligheter att forma oss till dem vi vill vara! Men det är slitsamt att hugga i marmor…

Mysig bubblande glad känsla i magen då jag kryper till kojs nu… Disken tar jag i morrn… Härligt att vara lite slarvig! :O)

Kom snart åter, ”Agneta”.

Djup. Innerlighet. Andlighet.

Bokblogg 14: Kungarnas kung

Den 12 september 1974, på det etiopiska nyåret, hämtade militärjuntan Hans kejserliga majestät Haile Selassie I, Lejonet av Juda, Guds utvalde, Konungarnas Konung av Etiopien från Menelikpalatset. Den 82-årige kejsaren lyssnade tålmodigt på militärernas proklamation och följde snällt med. Vid ett enda tillfälle protesterade han – när han insåg att han skulle föras bort i en grön Volkswagen. Så tarvligt! På vägen mot fångenskapen somnade han i baksätet. När han vaknade upp i sitt fängelse trodde han fortfarande att han var kejsare.

Det råder delade meningar om exakt hur korrupt och maktfullkomlig Ärevördige kejsar Haile Selassie I verkligen var, men det råder ingen tvekan om att den svältkatastrof som han förmodligen orsakade även orsakade hans fall. Gudomligheten själv kan av förklarliga skäl inte försvara sig själv – han är ju död när Ryszard Kapuscinski skriver Kejsaren (eller för all del The Emperor, ej att förväxla med den senare Imperium, om Sovjetunionens fall, att få tag på en svensk översättning av Kapuscinski tycks vara så gott som omöjligt i dag).

Kejsaren - En autokrats fall.

Så vad gör en reporter om han inte har tillgång till sin huvudperson? Jo, han vänder sig till de människor som fanns omkring honom. Låt dem teckna bilden av Den mest ojämförlige majestäten:

T.L.: I’ll come right out and say it: The King of Kings preferred bad ministers. And The King of Kings preferred them because he liked to appear in a favorable light by contrast. How could he show himself favorably if he were surrounded by good ministers? The people would be disoriented. Where would they look for help? On whose wisdom and kindness would they depend? Everyone would have been good and wise. What disorder would have broken out in the Empire then? Instead of one sun, fifty would be shining, and everyone would pay homage to a privately chosen planet. No, my dear friend, you cannot expose the people to such disastrous freedom. There can be only one sun. Such is the order of nature, and anything else is heresy. But you can be sure that His Majesty shone by contrast. How imposingly and kindly he shone, so that our people had no doubts about who was the sun and who the shadow.
– Ryszard Kapuscinski – The Emperor

Många goda reportrar har skrivit många goda faktaböcker om historiska skeenden och personer. Men ingen har klarat av att göra det med samma stil som Ryszard Kapuscinski. När han berättar historier handlar det om de små detaljerna som orsakade de stora skeendena (och han har även kritiserats för att ha fabricerat en och annan liten detalj), med en poetisk prosa som binder ihop det lilla med det stora och får sammanhangen att verka självklara. Man lär sig en hel del om historien av att läsa Kapuscinski. Men framför allt för man en formidabel läsupplevelse. Day 14 – Favorite book of your favorite writer är Kejsaren av Kapuscinski. Men det hade gått precis lika bra med Shahernas Shah av samme författare.

Bokblogg 13: Giganten

Kärnan i bra litteratur är, förutom att underhålla, att ge läsaren en känsla av att komma till någon form av insikt – att känna att det här, det förklarar varför världen ser ut som den gör. Sådana böcker tar folk till sitt hjärta. Vilken tur då att det finns en hel genre som per definition vill förklara hur världen fungerar – reportageböckerna.

Under min första vecka på JMG blev vi tilldelade en A4-sida som listade bra reportageböcker. Innan terminen var slut hade jag plöjt igenom dem alla (utom Liza Marklunds ”Sprängaren”, som enligt uppgift fanns med för att den ”skildrade livet på en kvällstidning”. Jag har fortfarande inte läst Sprängaren, men jobbat på en kvällstidning, så jag vet inte hur korrekt den skildringen är.) men det var fortfarande mitt förstaval som lämnat det största intrycket. För vad är väl lämpligare för en sportjournalistwannabe att läsa än Fotbollskriget?

”Dramat består i den fruktansvärt motspänstiga materia som en politiker stöter på när han ska ta första, andra, tredje steget mot maktens höjder. Han vill göra någonting bra, han tar itu med arbetet och efter en månad, ett år, tre år, ser han att det inte blir någonting av det hela, det faller sönder, rinner ut i sanden. Allting står hindrande i vägen: århundraden av underutveckling, primitiv ekonomi, analfabetism, religiös fanatism, stamvidskepelse, kronisk undernäring, ett kolonialt förflutet med dess förnedring och fördumning av de underkuvade, imperialisternas utpressning, de korruptas glupskhet, arbetslösheten, den negativa handelsbalansen. Med sådana stötestenar är det inte lätt att komma framåt. Politikern börjar nu bli otålig och söker så småningom diktaturen som utväg. Diktaturen föder opposition. Oppositionen organiserar en kupp.”
- Ryszard Kapuscinski, Fotbollskriget

Berättare.

Dagens bokutmaning lyder Day 13 – Your favorite writer. Och för mig är det inget svårt val. Under många år var Ryszard Kapuscinski Polens ende korrespondent i Afrika. Så vad kunde han göra annat att resa runt i hela Afrika och studera hur Afrika fungerar? Sedan skrev han. Och sedan gjorde han underbar litteratur av sina historier. Hans texter är så träffande, så avslöjande, att alla som någon gång rest ens lite i hans spår blir slagna av häpnad. ”Precis så där är det!”, tänker man, och sedan irriteras man över att man inte själv insett det självklara. Det är därför alla journaliststudenter vill skriva som Ryszard Kapuscinski. Och om jag inte hade varit för gammal för att ha idoler så vore han min.

Kapuscinski dog 2007. Tyvärr. För vem hade inte velat höra vad han haft att säga om tillståndet i arabvärlden i dag?

Bokblogg 12: Håriga typer och anal probing

Först och främst – vad i helvete är det här? Vad är det för fel på folk?

Nej! Inte OK!

Jag är färdigkonfererad och det är dags att återgå till vardagen. Men jag måste erkänna, jag har kört fast i bokutmaningen. Jag kan helt enkelt inte komma på någon lämplig kandidat till tolfte punkten: Day 12 – A book you used to love but don’t anymore. Visst, det är inte jätteovanligt att jag läser om böcker. Men inte jättevanligt heller. Det är annorlunda med filmer. Mången film har tappat min kärlek när åren har gått och min smak förändrats. Ta exempelvis Forrest Gump som jag först tyckte var mysig, sen provocerades av och sen tyckte var lite mysig igen. Fast kanske av andra skäl. Cirkeln sluten. (Ja, jag tittar på filmer orimligt många gånger, även helt Kevin Spaceyfria sådana, vad tänker ni göra åt det?)

Med böcker är det vanligare att den kan verka lovande i 40-50 sidor för att sedan urarta och bli direkt hälsovådliga (Lex Alkemisten). Så jag får dra till med en bok som jag älskade (och som skrämde skiten ur mig) som barn. Som jag inte har läst om i vuxen ålder just eftersom det inte är helt orimligt att det i själva verket är en ganska dålig bok. Vilket styrks av att jag just läste på Flashback att det är ”en alldeles utmärkt bok”. Jag pratar om Varulvarna av Whitley Strieber. Ja, jag börjar redan upprepa mig.  Whitley Strieber är annars mest känd för att ha hängt med aliens. Faktum är att han torde vara en av de mest drivande av bilden av den lilla ljusa, näs- och öronlösa utomjordingen som sedan cementerats av X-Files och andra.

Förvaras i frysen nattetid.

Makes sense att jag gillade Strieber, inte för inte vårdade jag ömt alla mina fyra nummer av tidningen Det okända i många år (vilket var typ alla som gavs ut innan den lades ner) som för övrigt också skrämde skiten ur mig. Jag har inte läst hans Närkontakt, men vad jag förstår är den också delvis ansvarig för vågen av undertryckta närkontaktsminnen, vilket inte är lika OK, och anal probing, som jag inte har några invändningar emot.

Skulle du diskutera anal probing med denne man?

Varulvar är Whitley Striebers debutbok, och det som gjorde den speciell jämfört med andra läskiga böcker var att den följde själva ondskan. Huvudpersoner i Varulvar är inte något hjälplöst våp eller en dedikerad, men nedgången polis. Nej, huvudpersonerna i Varulvar är en varulvsfamilj mitt i New York. Varulvar i Striebers värld är inte mångalet folk, de är varulvar hela tiden. Och de är en mörkrädd skitunges värsta mardröm i och med att de är något så obehagligt som intelligenta jägare. Som jagar människokött. Mycket mer än så minns jag inte. Men jag är lite sugen på att leta upp den och testa min hypotes.

Om ergonomiska samlag och paragrafer

Mats Olsson var där. Ulrika Knutsson var där. Och Lasse Granberg. Ja, inte personerna, men arketyperna. Och dessutom den lilla bleke veganen (med kajal) och den utbrända bittra kvinnan i medelåldern. Och när 30 journalister från Pajala till Haparanda är samlade på samma ställe snackar man naturligtvis om de hetaste nyheterna – Palmemordet, skid-VM, hur man egentligen stavar till Muammar Khadaffi och Kissies senaste utbrott. (Faktum är att jag fick höra en ny spännande Palmemordskonspiration). Och vi kan numera allt om hur man hanterar stress, dålig ergonomi och chefsidioter av 12 olika typer. Eller åtminstone kunde vi det i en stund, nu börjar minnet redan blekna. (Jag har också lärt mig att inte bära min Die, die Kitty-tröja i närheten av småbarnsföräldrar.)

Vår hood.

Jag har alltså varit på fackkurs i skärgården i fyra dagar. Något som lät absurt länge innan, men alldeles för kort i efterhand. Jag hade tänkt delge er veckans meny, men ofta var den så avancerad att jag inte minns dem. Men det var mycket kalv och lamm och andra döda små djur. Och gott. Med efterrätt. Och två fikapauser med 6-7 fikabröd om dagen. Och pool och gym och bastu och Viasat Fotboll på teven och bar och föreläsare med gummituttar och allt det där som är trevligt.

Och i bokhyllan: Undehållning.

Sambon reagerade lite oväntat på min nyvunna fackstatus. Hon ringde i går kväll och andades tungt och ville att jag skulle dra lite paragrafer. ”Enligt 6 § 6 Kap i Samboskapslagen, SAMLAG, har frågande part rätt till ett samlag inom 90 minuters frist, såvida inte särskilda skäl för 7:17b föreligger, i vilket fall anstånd för upp till 15 minuters grooming och/eller tvagning kan åberopas.” Samlaget ska naturligtvis vara ergonomiskt. I morgon ska jag jobba igen. Fan.

Sagor från kursgården

Jag är tacksam, påpekade Robert Crumb en gång, och åsyftade hur han nått en mogen ålder utan att drabbas av hemmoroider men med mången lätt pervers akt begången tillsammans med kvinnor med bastanta bakdelar. Jag är också tacksam. Efter att ha ägnat en hel dag åt att lyssna på arbetsmiljöproblem i Karlskoga, Avesta, Trollhättan, Haparanda och fan vet var blir jag mer och mer övertygad om att jag jobbar på en överlägsen arbetsplats. Där andra redigerar på miniatyrskärmar med monitorer som hoppar och har gamla Microsoft-bakgrundsbilder permanent fastetsade sitter jag bakom en fetlagd CS4-maskin. Där andra har chefer som, likt David Brent, visar YouTube-klipp och reciterar brev h*n skrivit till andra skribenter under lönesamtal(!) har jag en som faktiskt sätter kvalitet i första hand.

Och där andra berättar skrämmande historier om firmafester som gått mycket, mycket fel kan jag och mina kollegor utan problem ta ett glas bubbel eller två på redaktionen efter stängningsdags. Saker sätts i perspektiv, minst sagt. Fackkursen är inte alls så illa som jag hade fruktat. Maten är god, rummen är fina, internetuppkopplingen fungerar, och majoriteten av kursdeltagarna verkar vara fullt normala murvlar som råkar ha en otacksam uppgift. Ja, jag lät mig till och med lockas med ner till vedbastun ikväll, tillsammans med en liten men tapper skara, trots att jag inte ens gillar att basta. Fast på just bastun tycks man ha sparat in på lyxen. Endast ett omklädningsrum fanns att dela på, så männen näckade chevalereskt i förstugan, lyset i bastun var så gott som obefintligt och i stället för dusch fanns två tunnor sjövatten. Och i kylen hade ölen ersatts med Ramlösa. Men det gick an ändå. Men kvällens vickning tror jag att jag hoppar för ikväll.

Det är ju två kvällar till. I dag pratade vi missbruk och alkoholproblem, så baren fick anstå tills imorrn. Den tror jag mycket på.

Om att pissa omkull ekorrar och sånt

”Vilka djur kan du välta, kan du pissa omkull en ekorre?”, frågade plötsligt min flickvän. Jag mumlade nånting om att jag kanske kunde pinka den i ögat så att den blev desorienterad och krockade med ett träd eller nåt. Sambons lillasyster med pojkvän har bott hos oss i helgen, och han är en Ronnebybonde rakt ur skogens mull, som säkerligen kan pissa omkull en oxe, som man plägar säga om de odala männen. Vi hade inga oxar här så vi satte honom på att rensa avloppet istället. Han var visst lite uttråkad. Ja, Sexet var förbi en sväng också med jättemånga flaskor bubbel och ett häpnadsväckande fultal, men ingen är särskilt bakfull idag för det.

Men i veckan blir det då rakt inget skämt och gamman, åtminstone tror jag inte det. Jag ska nämligen åka ut till obygden på betald arbetstid för att i flera dagar lära mig om grejor som kan vara bra att veta när man är skyddsombud. Ryktet säger att de inte ens har affärer där ute så det blir till att bunkra med snus. Det här skrämmer mig förstås en smula. En avsides konferensanläggning, okända fackombud som säkerligen har har närmare till pensionen än sexdebuten (med låga odds på förekomsten av så kallade konferensknullare) och en oväntat jämn ratio mellan ätande och alla andra aktiviteter på schemat. Exempelvis ska vedbastun vara förbokad så badbrallan måste med. Jag har inte ens sett Konferensresan på Kanal 5, men jag är rädd ändå.

Bokblogg 11: Hatet

Dag 11 i bokutmaningen lyder Day 11 – A book you hated. Eftersom Messas lillasyster är på besök och vi tydligen ska ut och göra något kulturellt nu så gör jag det lätt för mig och klistrar in ett gammalt inlägg som passar perfekt, och som säkert provocerar en och annan. Det är skrivet i juli 2007, men andemeningen har inte förändrats sedan dess.

–

En annan grej som folk tycker är bra men som inte är det: Paul Auster. Paul Auster skriver detektiva metaromaner om försvinnanden och sammanträffanden. Historierna hålls uppe av små anekdoter, märkliga historier, ur verkliga livet. Dessa är det bästa man får ut av dem. Ramhistorien är nämligen alltid en kliché. Så fort man har fått bakgrunden klar för sig kan vem som helst lista ut vad som kommer att hända. Även om det i en Paul Auster-roman ofta händer på extremt orealistiska sätt. Dårskapen finns alltid runt hörnet. Därför tvingas man kasta bort det mesta man har lärt sig om mänskligt beteende för att kunna köpa utvecklingen.

Ser han inte lite obehagligt självgod ut dessutom?

Det skiter förvisso Paul Auster i. Det är inte den yttre resan som är viktig för honom. Det är den inre. Den om sammanträffandena, den om resan mot självinsikt. Om jaget. Den som gör en del galna på vägen. Problemet är att det är detta sökande efter bokens Jag är… tja, sjukt tråkigt. Det är författaronani. Det är för författaren vad ett bas-solo är för en musiker. Självbefläckelse. Av inget som helst intresse för någon annan än författaren själv, författarens familj, samt eventuellt ett antal pretentiösa litteraturstudenter och de spritt språngande galna.

Utöver de små anekdoterna kryddas en Paul Austertext ofta av en liten basebollreferens. Baseboll. Bara en sån sak. Högre kan knappast en varningsklocka ringa. Hur skulle vi nånsin kunna bli underhållna av någon som tycker att baseboll – en sport som nästan uteslutande utövas av feta sönderdopade hillbillies med flottigt hår och feta sönderdopade puertoricaner med flottigt hår och som hyllas av ännu fetare konservativa sportjournalister utan hår och feta människor som använder det som en ursäkt för att få dricka många öl och bli ännu fetare – det är en spännande idrott?

När Auster-resan är slut ska man förhoppningsvis ha kopplat ihop alla de små sammanträffandena och uppnå nån sorts förment insikt om den mänskliga naturen. En insikt som vi ska få via den osannolika huvudkaraktärens egen livsresa. Är det bara tillräckligt vagt kan alla hitta något som talar till ens eget jag. Och vare sig läsaren tror sig lyckas korrekt tolka (i villfarelsen att det faktiskt finns en korrekt tolkning) och sammanfoga de många vaga ledtrådarna i denna litterära psykoanalys till en diagnos eller inte så har han fått känslan av att han har läst nånting väldigt smart eller djupt eller både och. Att allting hänger ihop på nåt sätt, trots att han inte riktigt hajade alla vändningar. När den enda korrekta känslan borde vara en intensiv känsla av orenhet till följd av att ha investerat både tid och pengar i någon annans intellektuella runkfantasi och samtidigt blivit lurad på några timmars underhållning.

I går kväll var jag ytterst nära att göra något med Paul Austers New York-trilogin – den andra Austerroman som jag lurats att läsa av tipsare med dåligt omdöme – vad jag aldrig tidigare har gjort med en bok: kasta den ifrån mig i avsmak. Dumpa den på ett tunnelbanespår. Kasta den med full kraft ner i en container. Riva ut sida efter sida, knyckla ihop dem i handen och släppa ner dem i en papperskorg. Vad som helst, bara jag fick slippa den. Men jag behärskade mig. Det analretentiva i mig tog överhanden och jag tvingar mig själv att läsa ut den. För det är ju så jag alltid gör. Sen slänger jag den.

Och sen försöker jag nog tänka positiva tankar. Som att jag orkade igen hela boken. Som att det åtminstone inte var Paulo Coelho. Och sen läser jag en bra bok i stället.

Just say no!

Bokblogg 10: What’s in a name?

Min pocketutgåva av Bröderna Karamazov börjar med en lista över bokens 48 viktigaste karaktärer. Det är en god gärning. Vidare listar den figurernas vanligaste namnformer, på det att man är på det klara med att Aleksej, Aljosja, Aljosjka och Ljosja faktiskt är samma person. Det är, vågar jag lova, den bok jag äger som har allra smalast marginaler och minst text. Vissa skulle kanske skrämmas av allt detta, men inte jag. Jag älskar min pocketutgåva av Bröderna Karamazov. Den är min Favorite classic book. (Såvida vi inte snackar classic-classic – i så fall får det bli Aischylos Konung Agamemnon – bästa peripetin ev-vah! Patricide FTW!)

Fattas bara. Bröderna Karamazov är Rysslands själ. Allt du behöver veta om livet står att läsa i Bröderna Karamazov. Nånstans mellan den naivt gode Aljosja och den bizarre Smerdjakov finns även din arketyp. Och den lade grunden till den existensialism som jag tycker så mycket om. Visst kan man ha synpunkter på Dostojevskijs moral, men å andra sidan levde han i en helt annan tid.

I hela skapelsen fanns ingenting/som kunde finna nåd för dennes blick

Jag antar att detta gör mig till ett pretto av rang. Men på det kan jag bara svara ”Ja? Hur många andra känner du som har sparat en fotostatkopia av Gilgamesheposet?”

–

Den som känner sig lite illa till mods kan gå vidare till lite mer lättsmält underhållning, som till exempel bloggen om hur Kim Jong-Il tittar på olika saker.

Will the real Agneta Sjödin please stand up?

Jag kan ha nämnt min udda Facebookvän här förut. Hon som uppdaterar oss 5-6 gånger om dagen om ljuvligheten i sin tillvaro och hur hon lever varje sekund som vore det den sista. Jag vågar inte delge er hennes ”bästa”, dels för att jag riskerar upptäckt (jag föreställer mig att hon är en sådan som googlar visdomsord dagligen – inte för inte har hon Paulo Coelho listad bland sina förebilder) och dels för att det, tja, känns lite taskigt. Men jag har namngivit det hon ägnar sig åt. Ty det är ju uppenbarligen Agnetasjödinismer.

Så döm om min munterhet när jag öppnade dagens kvällstidning (som numera kommer ut på morgonen) och fann att de i ett utbrott av folkbildande journalistik och lagt ut just Agneta Sjödins Facebookmeddelanden till sin nya kärlek Peter. (Mer känd som han som blev full och pissade på en väska i Big Brother). Så här får ni det näst bästa: Originalet.

”Älskade! Dina ord hittar som alltid vägen rakt in i mitt hjärta. Du berör allt som är jag och jag tar tacksamt emot allt som är du. allt underbart, vackert och speciellt som är du. Du är min läromästare i att vara här och nu Jag är din! Jag älskar dig! ♥”, skriver Agneta. Och fortsätter (detta finns endast i pappret):

”Min älskade! Vilken tacksamhet jag känner över att få vara din kvinna. Allt det vackra du så villkorslöst ger, berör mig på alla plan. Du fångar upp mig i alla sinnesstämningar och leder mig varsamt till – det som är vi här och nu – varenda gång. Jag har funnit en stor kärlek och en läromästare i dig. I dig och i det som är vi, har funnit det jag så länge sökt! Älskar dig! Din.”

Min kommentar: ”…”

(Uppdatering: Tydligen är det Alex Schulman som har gjort avslöjandet i sin blogg, något som Expressen helt tycks ha glömt bort att nämna.)