Ännu ett år

Efter ett jobbmässigt vedervärdigt avslut på året – eftersom vi alla är tvångslediga nästa vecka då hela redaktionen ska blåsas ut och renoveras har vi gjort dubbelt så många tidningar än vanligt på mindre tid än vi brukar ägna åt det vanliga antalet – återstår nu bara att fira att det är slut och hoppas på att nästa blir lite softare. Det gör vi med en stilla champagne vid hemmets härd med Sexet. I nuläget står det sex flaskor bubbel i spritskåpet. Jag har blivit utlovad förrätten ”korvdröm” eftersom jag inte är lika sjukligt förtjust i hummer som flickvännerna. Det blir ljuvligt.

Så här års är det meningen att man ska sammanfatta året (alternativt decenniet) som varit. Decenniet försökte jag med förra året, men det gick väl så där. Och året, det senaste, har inte medfört några himlastormande förändringar i tillvaron, så där finns inte mycket att säga. Förutom att det är så jag vill ha det. Vi har bytt till en större hemmaarena, jag och min Tord Grip, men än så länge har det inte planerats några nyförvärv.  Möjligtvis har vi scoutat lite löst, men det är ju bara sånt man gör.

Vad värre är så har jag nått den åldern då ett nytt år inte är så vansinnigt kul längre. Jag börjar känna av åldern. Visserligen har jag på senare tid börjat odla en butter farbrorimage som tycker att saker och ting var bättre förr. Jag kommer inte att göra någon lista över årets bästa låtar eller skivor, för jag har inte hört några. Och inte heller någon med filmer, för jag har inte haft tid att se särskilt många. Men farbrorstilen är ju mest en reaktion på mina hipsterkollegor. Det är inte lika kul att se ålderdomen i vitögat. Att upptäcka att jag inte längre kan bära omkring på en back öl som ingenting och att synen stadigt blir sämre. (Och precis innan jag skulle publicera detta råkade jag se sambons nyskrivna nyårsinlägg, som visade sig innehålla nästan exakt samma saker som detta – har vi redan blivit som ett gammalt gift par med två huvuden och en tanke? Och i så fall – hur gubbigt är inte det?) Därför tycker jag att det är passande att jag avslutar året på det gubbigaste sätt jag känner till. Med en mustasch.

"Han med mustaschen"

Är den ironisk, undrar du. Ja. Eller nej. Vem vet?

Gott nytt år!

SJ AB blir bajs baklänges

Halleluja, SJ var goda mot mig denna gång. När andra sände desperata SOS på Facebook eller inte ens kom iväg över jul var det enda strulet under hela min tur och returresa till de Värmländska skogarna  att vi fastnade i 34 minuter i Hallsberg. För att föraren hade försvunnit. Och här ska SJ naturligtvis ha kredd för att de aldrig slutar överraska. Alltid en ny fuckup i bakfickan. Senare visade det sig att det skulle ske ett förarbyte (för sannolikt vill väl lokförarna sova hemma i juletider) och att den nya föraren snart skulle ankomma med ett annat – försenat – tåg. Vilket å andra sidan förde det positiva med sig att jag hann läsa klart min julklappsbok Okejboken.

Kulturskrift.

Jag hade fått order av sambon att inte återvända hem utan Okejboken, och det vågade jag naturligtvis inte heller. För den som är född på 70-talet kan det inte bli mycket mer nostalgiskt än så här. Ja, jag har kassar med Okejtidningar stående i pappas källare. Jo, jag känner igen i stort sett varenda omslag. Jag vet fortfarande inte vilka Glenn Spove och Britt Dahlén är, men det verkar å andra sidan inte författaren heller göra. Och, nej, boken gör inte det minsta försök att fördjupa eller analysera tidningens forna innehåll – utan kör på i samma hjulspår: Så här gjorde vi för att vi tyckte att det var kul. Gott så. Det är ändå en kulturskatt.

Jag fick även med mig en ganska rejäl förkylning hem, vilken förmodligen har sitt ursprung i den där långpromenaden på Vänerns blåsiga is i 17-gradig kyla jag lurades med på. För syskonbarnen hade ju fått nya sparkar som måste testas. Med lite tur kanske jag blir så såsig att jag kan ta nyårsledigt lite tidigare än väntat, men sån tur har man väl inte.

En julsaga (eller tre)

Året avslutades med Chefredaktörens hemgjorda glögg. Vi samlades alla runt brasan (läs: det löjliga lilla fikabordet) och glammades till berättelser om riktigt misslyckade julresor. ” Vi fick motorstopp mitt i inavelsbyggden och det var 20 grader kallt – det var nära att jag högg av en fot för att barnen skulle få mat!”, ”Taget stannade plötsligt mellan Nikkaluokta och Finland och konduktörn tittade så läskigt på mig” och andra muntra historier i samma stil. Så att vi skulle få en känsla av vad som väntade oss.

Sen sade vi god jul och begav oss iväg på julledighet. I år varar den exakt tre dagar. Men än så länge verkar det som att mitt tåg kommer att gå som det ska åtminstone. Jag har gott hopp. Om jag kommer hem igen återstår att se.

Så önska mig lycka, och god jul.

Julen kom tidigt

Av bekvämlighetsskäl (fast egentligen inte av egen vilja) firar Messa och jag jul på skilda håll i år också. Det är helt enkelt det enda rimliga alternativet då hon reser 60 mil söderut och jag 30 mil västerut, och jag dessutom får hålla till godo med hela tre dagars jullov. Så i år firade vi vår egen julafton i går. Från början var det bara tänkt att vi skulle smygöppna varsitt paket, men det ballade snabbt ut och vi öppnade alla i stället. Och gissa om mina ögon fuktades när jag möttes av detta ljuvliga rim:

"Nu kan du i timmar av skratt få skria/Här kommer en klapp med hälsningar från Frank och Mia (och Messa)"

Den var så vacker. Men det var då en märklig Klovn-box. Är det verkligen en DVD-box? Det ser ju ut som en bok.

Plattbox. Med plattor? Eller?

Men detta var i alla fall tjusigt. (Till skillnad från mina fotoskills). Jag har ett alldeles eget kort, signerat av Frank Hvam själv. Lyckan vet knappt några gränser!

En Hvam? Hvergang!

Jag är alltså den 979:e av blott tusen välsignade själar som äger en smuk special edition!

Jag har papper på det!

Och titta, där var skivorna ja. Det var då en ljuvlig julklapp.

Jag ska alltid älska den.

Ja, se det var allt en välsignad (för tidig) jul. Sen var jag tvungen att berätta för farbror Facebook om att jag redan hade fått årets underbaraste julklapp. Att vi hade fått efterlängtad tillökning av underbara saker här hemma. Vilket kanske inte var så vansinnigt genomtänkt. Två minuter senare började det rassla i Messas mobiltelefon. PDV? Är du gravid?

Hur som helst. Sug på den, simpla ägare av vanliga, unkna Klovnboxar. Min är finare än er.

Veckarsel

Lika bra som veckan började (julfest) lika illa slutade den (Kissie toppade aftonbladet.se). Uppenbarligen rådde det enorm nyhetstorka i landet vid pass halv sju i kväll. (Även annan, större, ondska manifesterade sig, men det tar vi i morgon.) Men nu tycks det ha sjunkit in i alla fall. Chefredaktören deklamerade högtidligt (på Facebook) att det nog får vara slut på måndagsfirmafester nu. Förutom att hela styrkan varit vassa som smörknivar och snabba som DAFar av årsmodell -75 hela veckan, så har några dessutom supit sönder sina immunförsvar och fått vinterkräket. Framöver får det väl bli tisdagar i stället. Så går bara 60% av arbetsveckan åt helvete. (Fredagar, kanske den förnumstige invänder, torde väl vara allra bäst, men det är uteslutet. Utan spärrar i stil med att vara tvungen att gå upp i tid nästa dag skulle vad som helst kunna hända – jmfr Bröderna Karamazov, ”Om Gud inte finns är allt tillåtet”.)

75:ans DAF. Drivs av en rem.

Efter en sådan vecka får man gå och lägga sig efter På spåret. Och avslöja saker som denna: Tio minuter är maxgränsen för hur länge jag kan sitta bredvid min sambo iklädd mysbyxor innan hon har knutit upp dem. Gör med den informationen vad ni vill. God natt.

”Jag är inte rädd längre”

Knappt hade jag återhämtat mig från lördagen förrän det bjöds till årlig julfesten. Med mindre bävan än vanligt denna gång, eftersom det nästan inte finns några singlar kvar på redaktionen. Vi abonnerade Wijnjas ost och vinkällare som, lite otippat, bjöd på skaldjursbuffé. Jag är ingen vän av skaldjur, eftersom de är skitätande bottendjur, havets råttor, men fick ändå i mig ett par humrar. Samt den där roquefortosten som, enligt den långa föreläsningen om varje osts ursprung vi fick oss till livs innan ätandet satte i gång, smakar bajs ihop med rödvin. Och ja, jag kan bekräfta att den smakar bajs ihop med rödvin.

Eftersom kvällen även extraknäckte som 40-årsfest för en av våra tidningar dracks det bubbel hela kvällen. Bubbel är lurigt eftersom det är svårt att veta var ens gräns går. Inte som öl, när man vet att den där fjortonde pinten kommer att kosta dagen efter. Mycket riktigt var det gott om slagna hjältar i förmiddags. Hur det såg ut på morgonen vet jag inte eftersom jag vaknade klockan sju och genast mindes att vi spritmutat Chefredaktören att ge oss en timmes sovmorgon, varför jag stängde av väckarklockan och sov i tre timmar till. Samma chefredaktör som inte fick komma in på Kvarnen när det var dags för efterfest och började morgonen med att avnjuta tomteparad på lågstadieskola. Sådant sätter onekligen saker i rätt perspektiv.

Jag vet inte riktigt hur kvällen slutade heller, men uppenbarligen hade Gubbstern och Big Red tutat i mig en massa konstigheter, för annars vet jag verkligen inte hur det kom sig att jag tydligen raglat ner bredvid sambon framåt småtimmarna och bestämt hävdat att jag är redo nu. Att jag inte längre skräms av tanken på att skaffa barn. Vilket ju är ljug av värsta slag – jag är fortfarande skräckslagen. Men det har inte hindrat sambon från att håna mig hårt och elakt hela kvällen. Julfester kräver sin tribut.

Inflyttade

En inflyttningsfest, det måste man ha. För att göra det officiellt. Vi tänkte oss en stillsam tillställning med smørrebrød, Tuborg och dansk musik. Men Tuborgen var slut så det blev Carlsberg, och den danska musiken var olidligt usel så det blev bra musik i stället. (Förutom då Bajsmannen spelade upp sina favoritlåtar med Knutna Nävar.) Och hälften av gästerna lämnade återbud av olika anledningar så det blev mer av tillställning än en fest. Mer en gathering än ett hootenanny.

"Dansk" buffé.

Det ballade ur först nån någon fick för sig att vi skulle spela Våghals, som bygger på det gamla hederliga sällskapsspelet sanning och konke. Varför Lila gjorde rytmiska moves med en toaborste, Bajsmannen halsade öl, Sailor stoppade rödlök i ögonen och jag plötsligt fann mig liggandes på golvet där jag, med stor känsla, tolkade en babysäl som skriker efter sin mamma. Oerhört starkt. Och någon gång under kvällen lär Messa ha tappat en strumpa i toaletten. Hur det gick till vill jag kanske inte ens veta. Bilderna har jag lånat från Den där S, som gör en noggrannare sammanfattning här.

"Moop! Moop!"

Sen spelade jag luftsynth. Jag är 37 år gammal förresten.

Vi jubilerar!

Så, det var ju lätt. 1000 oerhört genomtänkta blogginlägg avklarade. Här borde man förstås fira med ett svulstigt, på gränsen till fetlagt, superinlägg. Närå. Jag firar med en fuling. Lite söndagsläsning. Jag tänker lista några ”klassiska” inlägg genom åren. (Några var i alla fall tanken. Självklart blev det i stället orimligt många.) Jag inser förstås att ingen kommer att orka läsa dem, men det roade åtminstone mig att välja ut dem.

*Kultur

Stinky Afro (September 2007)
Ett orimligt långt inlägg som förklarar varför rapmusik, som ungdomen säger, ”suger”.

Fyra fotbollsböcker alla måste läsa (Augusti 2009)
OK, så jag fuskar lite. Det här är inte ett inlägg, det är fyra. Som dessutom vill tvinga dig att läsa fyra hela böcker. Detta är trots allt En ond plats.

Första Mosebok – en recension (Januari 2010)
Serietecknaren Robert Crumb tog ledigt från sina vanliga sysslor i några år för att teckna en bokstavstrogen version av Första Mosebok. Imponerande, men det döljer ju inte det faktum att originalet är en ganska ogenomarbetad story. För dig som inte riktigt orkar läsa den själv serveras denna recension.

Kulstötarlitteratur (Mars 2010)
Jag tycker att det är lite sorgligt att världen inte delar min entusiasm för Jimmy Nordin och hans litterära ambitioner. ”Fram till EM-skandalen” torde ju trots allt ha en omistlig plats i varje seriöst biografi-bibliotek.

*Samhälle

Våldssex i villasamhället (Juli 2009)
Det här är utan konkurrens det mest lästa blogginlägget jag har skrivit. Av vilket jag drar slutsatsen att våldssex är precis det villafolket vill ha. Ska de då inte få det, jag bara frågar??! Att en av huvudpersonerna faktiskt hittade hit och skrev en lång kommentar gör ju inte saken sämre.

PR-geniet David Eberhard (September 2009)
Om en snubbe som lyckades bra genom att göra dåliga saker. Det är klart att man blir nyfiken.

Champions League Countdown (Augusti 2010)
För att alla borde prata lite mer om Transnistrien.

*Snusk

Forumsex – jag höjer ett varningens finger… Nej, vänta. Det här är ju ett vanligt pekfinger. My bad. (Juli 2004)
Ett litet inlägg, med väldigt omständlig rubrik, om farorna med att ligga med människor du har träffat på internet.

Ode till en sjukt keff grej, liksom (Oktober 2004)
Den skakande historien om hur det gick till när jag insåg att den runkande spårvagnschauffören sannolikt finns på riktigt!

Jag lade mig att vila mellan två kvinnobröst (November 2004)
Om piercade ollon och den generationsklyfta de medför.

Buskporr (Mars 2006)
Bara en påminnelse till ungjävlarna om att det var jävligare förr.

Det helt överjävliga firandet (Maj 2009)
Allt du behöver veta, men inte vågat fråga, om det ironiska samlaget.

När flickvännen pratade porr (Mars 2010)
Ni vet att ni vill höra det.

Hennes samlagsrecension smälte mitt hjärta (November 2009)
Digitala parningsritualer hos den bildade medelklassen.

*Konstigheter

Det kom en man från Togo (Juli 2005)
Historien om Abdel Seidou, den överlägset tyngsta fotbollsspelare jag någonsin har stött på. Uppföljning här.

The ominous return of Ingvar P. (November 2005)
Möt Ingvar Pettersson, konspirationsteoretiker.

Hovdvärg, det måste ni ha! (April 2006)
Jo, det händer att faktiskt att hovjournalistik blir ganska intressant.I den händelse att någon råkat missa det så är jag sjukt fascinerad av otrohetsdramat i den nepalesiska kungahuset.

Ed ”Cookie” Jarvis – American Patriot (Mars 2009)
Jag råkade se ett bizarrt program om ätartävlingar på TV4 Sport, forskade lite och fann sanningar som världen kanske inte är redo för riktigt än. Lär dig se varningstecknen i tid.

Om de som fiser på tårtor och de som tycker om att titta på (December 2009)
Vissa rubriker är lite bättre än andra, det måste vi faktiskt ta hänsyn till.

*Övrigt

Captain’s Log, Spaceyear 2004 (Februari 2004)
Inget speciellt med det, förutom att det var mitt allra första inlägg. Fast det är synd att kalla det för ett blogginlägg, för egentligen var de tidiga inläggen bara en reserapport, ett bekvämare sätt att kommunicera med folket hemma. Och anledningen till att de tidiga inläggen ser ut som skit och saknar bilder är att jag har fulimporterat dem från Windows Live. Killen med runkröret jobbar i dag för SVT Debatt.

En dag i Ivan Denisovitj liv (Mars 2005)
En skakande och helt sanningsenlig redogörelse för min tid på Systembolagets centrallager utanför Örebro. Senare samma höst skulle jag, under lyckligare omständigheter, som vikarierande sportjournalist intervjua Fotbollsspelaren i hans egenskap av vänsterback i Rynninge IK, Jag är lite nyfiken på hur det har gått med hans fotbollskarriär, men jag minns inte riktigt vad han heter.

Till en flicka (Juli 2005)
Den unge Werthers originallidande. Det är pinsamt att läsa sånt här i efterhand, men å andra sidan kan man ju glädjas över att jag i stället hittade en flicka som gör mig lycklig.

I en annan del av Köping (Februari 2007)
Redan i Pompejis ruiner hittade man nedklottrade budskap som gjorde klart att man måste ”Se Köpingsbilden och sen dö”.

Jag blev född på ett tåg så vitt man såg (Juni 2007)
Inget särskilt med det. Förutom att det var så jag träffade min sambo.

Finsk stämning (eller En Bloggfrossa-cover) (Maj 2010)
Det hände sig en gång att en finländsk man satte sig på min axel. Det var… ledsamt.

Grötanarkisten (Oktober 2010)
Fler saker att se upp för i t-banan. Det var kanske inte lika traumatiskt som det finska fyllot, men jag kommer ändå aldrig att glömma vårt lilla möte.

Döden döden!

Allt jag skulle göra var att bära en platta danska öl från Solna centrum hem till lägenheten, med anledning av en dansktemad inflyttningsfest. Men vad som hände i stället var att jag konfronterades med min egen dödlighet. För hur kan en platta öl plötsligt ha blivit så tung? I min glada ungdom släpade man ju runt på en ölplatta var och varannan helg. Helt utan ryggproblem eller stora svårigheter att torka sig i röven efteråt. Eller minns jag helt fel? Är det mer öl i burkarna nuförtiden? Jag förstår ingenting. Och det är meningen att jag ska köpa en till i morgon. Jag vill inte!

Tolv kilo?

Enligt WordPress är detta mitt 999:e blogginlägg. Nästa är alltså det tusende. Det känns som om jag borde göra något speciellt av det tusende inlägget, men vad? Förslag? Önskemål? (Men jag vill betona att förslag som på något sätt har anknytning till Claes Månssonsk nakenhet kommer att ignoreras.)

Där blir det nej. Där blir det bestämt nej.

Dagens samlarbild

En man med en multe

Man. Multe. Mystik.

För ibland behöver man bara en man med en multe.