Hela kvällen har man i min tv fastslagit med både slagträ och slägga vilken monumental larger-than-life-artist Michael Jackson förvisso var. (Antar jag ialla fall, jag har kollat Carnivalé.) Och vad passar väl bättre då än att hylla någon som var hans raka motsats – en försynt gör det själv-man från de vilda skogarna, en skäggig farbror som sannolikt aldrig tagit ett danssteg i hela sitt liv, någon som i det närmaste gjorde sitt bästa för att tilltala så få som möjligt. Nej, just det. Låt blandbandet fortsätta.
Jag har börjat skriva inlägget om denne artist flera gånger redan, men varje gång har jag blivit tvungen att ge upp eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska kunna göra honom rättvisa. För hur beskriver man grejen med någon som å ena sidan är nästan plågsamt grå och vanlig och å andra sidan är helt unik? Någon som å ena sidan är banal och vardaglig men på samma gång är svår och tänkvärd?
Kjell är din vän
Det går ju inte. Men ett vet jag och det är att jag älskar Kjell Höglund. Och det borde du också göra. Eller OK, du måste inte, men det minsta jag begär är att du ger 15 minuter av ditt liv till Häxprocess. I dare you.
Och gillar man inte kvartslånga ballader med allmängiltigt innehåll så kan jag nästan garantera att det finns något i de nästan 40 årens katalog som faller rätt på läppen. Vare sig man gillar klämkäcka låtar om sin egen begravning, metaforiska inre strider i riddarmiljö, tramserier om österrikiska delikatesser eller helt vanlig vardagsångest. Till exempel.
(Jag vill förtydliga att Kjell Höglund inte alls är död, även om vissa mindre nogräknade boulevardtidningar, som ibland betalar min lön, antydde så mycket för ett par år sedan.)
Senaste kommentarer