Gamla rockband som folk säger är bra men som inte är det

Ibland kan det hända, när du är ute och rör dig bland folk där det finns alkohol och droger tillgängligt, att en så kallad "gammal person" kommer fram till dig och vill berätta för dig om livet och hur dess kvalitet kan förbättras. Ofta kommer du då att få höra om att dagens musik är jättedålig och att du i stället borde lyssna på ett antal namngivna rockband från gångna tider. Även om de har en poäng i att dagens musik är jättedålig så betyder inte det att de vet vad de pratar om i övrigt. Därför har jag, i folkbildningens tjänst, beslutat mig för att varna för deras ord. För tid har passerat, omdömen har grumlats och nya droger har uppfunnits. 

 

Jag kan försäkra er att jag är helt nykter och drogfri när jag höjer ett varningens finger för tre gamla rockband som folk säger är bra men som inte är det:

3. Kiss

När jag var 9 år gammal var jag på charterresa i USA med familjen. Det var också första gången jag på allvar lyssnade på rockbandet Kiss. Det var en annan tjej med på resan som kanske var något år äldre än mig som som räckte över sin freestyle (som det fortfarande kallades 1982) med Kiss-skivan Dynasty. Det visade sig vara nån sorts disco, och den 10-åriga(?) tjejen tyckte att det var jättebra. (Som straff för detta drabbades hon av en överklorerad swimmingpool i Washington DC varför hennes långa blonda hår för resten av resan var skarpt grönt) Varför berättar jag nu detta? Jo, därför att 10-åriga tjejer torde vara den ideala målgruppen för rockbandet Kiss.

 

Många hävdar att vanföreställningen att Kiss skulle vara ett hårdrockband är helt riktig. Detta trots att en av de mest fundamentala regeln för ett hårdrockband lyder ändra aldrig stil (och, härregud, Kiss gjorde en DISCOskiva!). Se på alla dessa band som var lite bra en gång på 80-talet som fortfarande turnerar trots att inte en enda människa har haft något gott att säga om någonting de gjort efter 1988 - Saxon, Def Leppard, Manowar, Metallica… De kan göra det eftersom hårdrocksfans är både nostalgiska och lojala. Och lite dumma. Kiss var och är ett glamrockband, och så vitt jag vet fanns det inget glamrockband som nånsin var bra.

 

Kiss finns inte längre, men deras låtkatalog finns fortfarande kvar, bestående av ett par hundra låtar som alla är variationer på samma tema, och avhandlar saker som hur man tjatar till sig lite action i tvåan (Nothin’ To Lose):

Before I had a baby
I didn’t care anyway
I thought about the back door
I didn’t know what to say

But once I got a baby
I, I tried every way
She didn’t wanna do it
But she did anyway

 

…flickor med speciella talanger (She):

Doin’ well for others
She doesn’t really know
The powers are within her
As she takes off her clothes

I know she’s goin’ down, goin’
Everybody knows she’s so good

 

…eller svulstiga ord om deras egen sexgudstatus (God of Thunder):

You’ve got something about you
You’ve got something I need
Daughter of aphrodite
Hear my words and take heed
I was born on olympus
To my father a son
I was raised by the demons
Trained to reign as the one

God of thunder and rock and roll
The spell you’re under
Will slowly rob you of your virgin soul

 

Rent generellt kan man säga att texterna håller den kvaliteten som bäst kommer fram i refrängen till I Was Made For Loving You:

Do, do, do, do,
do, do, do, do, do
Do, do, do, do, do, do, do
Do, do, do, do, do, do,
do, do, do
Do, do, do, do, do, do, do

 

Det finns dock andra faktorer, förutom undermålig text, musik och kvinnosyn, som understryker det viktiga i att inte lyssna på Kiss. En av dessa är Gene Simmons och hans kärlek till pengar. Ja, den tycks faktiskt vara ännu större än hans kärlek till muff och rocklyrik om att muffa. Den kärleken kommer till uttryck i Kiss-merchandising. Långt innan musikbranschen blivit tillräckligt cynisk för att våga sig på att lansera New Kids On the Block gjorde Kiss precis samma saker som senare gjorde New Kids On the Block-hat till en folksport. Och har du nånsin läst, i dina Kiss-läsglasögon, ett Kiss seriealbum eller förvarat din mat låda i en Kiss Lunchbox så förstår du också varför tioåriga flickor (och inte, som man kan tro av deras texter, 14-åriga pojkar) är Kiss primära målgrupp.

 

Visst, jag medger det är lite fränt med smink och hemlig identitet, rykten om kirurgiska förbättringar av vissa kroppsdelar, löjliga platåskor och eldshower, gitarrister som är antingen svårt alkoholiserade eller jättekorkade och trummisar som dör som flugor. Det är ganska mycket Spinal Tap över det, och Spinal Tap är ju, som ni alla vet, jättekul. Men bra – nej det är det verkligen inte. Så nu vet ni. 

 

Och skulle ni nånsin känna suget så tänk bara på Kiss Meet the Phantom of the Park.

 

2. The Doors

Ett fetto till mobboffer som mumlar hallucinogen tonårsångest iklädd ett par glittriga kalasbyxor på en scen, till tonerna av musik som snotts ihop från andra, tycker ni verkligen att det är något man kan lyssna på utan att förlora sin självrespekt? Naturligtvis inte. Ni borde skämmas om ni ens tänkte tanken.

 

Om inte fettot hade knarkat ihjäl sig före 30 (en idiotsäker metod att uppnå evig överskattning) så hade han förhoppningsvis blivit ihågkommen för, ja, inte vet jag, sin hobby att blotta sig på offentliga platser, istället för den musik som aldrig borde ha lämnat de där introverta filmnördarnas studentlya, och folk skulle aldrig ha fått för sig att blanda jazz och bossanova med medvetandeförändrande droger. Dessutom hade vi sluppit en skitdålig film med den skitdålige Val Kilmer (tror ni att det är en slump att Kevin Dillon är med i den så tror ni fel eller så har ni bara aldrig sett Entourage). Och det hade ju varit betydligt bättre.  

 

Tack vare såna ofattbart råckenrålliga handlingar som att sjunga "higher" hos Ed Sullivan, kasta glåpord på en polis fick Jim Morrison rykte om sig som en rebell (trots att han ju egentligen bara var ett – det här har vi ju redan gått igenom – fyllo), vilken kastar vatten på den kvarn som säger att den tillräckligt svåre spärras in på mentalsjukhus om han är en vanlig människa men upphöjs till gudom om han är känd.

 

Tror ni mig inte så sug på dessa avgrundsdjupa Jim Morrison-rader.

Car Cemetery
The abandoned cars
The color of car paint, new at night
under neon
The dead reside in cars
– the old man, filthy,
      keeper of the graveyard
Children, curious, throw stones

Blytungt. Hela stämningen vid en bilskrot fångad i några få rader. Döden dväljs i bilar. Barn kastar sten. Nyfikna. Ja, fy fan. Precis så är det ju.

 

HURRICANE & ECLIPSE
I wish a storm would
come & blow this shit
away. Or a bomb to
burn the Town & scour
the sea. I wish clean
death would come to me.

 

Vad säger man? Heav-ee! Sådan originalitet! Sådant nyskapande!

Nej. Musik som kräver tunga droger för att uppskattas kanske aldrig borde ha skapats till att börja med.

 

1. The Grateful Dead

Just say no, kids.